Author Archives: m_mulder

Min bror har lämnat avtryck på Liseberg

0
Posted on by

Sommaren 2026 börjar så sakteliga att tacka för sig. Jag har i skrivande stund jobbat en dryg månad sedan semestern, och då kan det ju vara läge att sammanfatta denna värmens och frömjölets förlovade årstid. Ett par veckor innan semestern blev Robin och jag rejält krassliga, med hög feber, ont i halsen och allt annat som hör till.

Medan Frankrike och Spanien drabbades av extremhetta genomgick vi alltså en slags intern, väldigt lokal och icke solrelaterad värmebölja.

Sisådär 90% tillfrisknade inledde vi semesterfirandet med att åka några dagar till Göteborg – en stad jag tillbringat många av min uppväxts somrar i, men inte besökt efter min brors död 2014. Anledningen var enkel, även om jag nog aldrig uttalat den ens för mig själv: det kändes svårt att åka dit när han inte längre fanns. Och det blev känslosamt, men också läkande.

Då vi på väg till Götet åkte igenom Jönköping, min brors bostadsort, fick jag en chock när jag märkte att bussens rutt inte längre gick i utkanten av centrum, som tidigare. Istället körde den rakt genom stadens hjärta, precis förbi det hus där Andreas bodde, och det gick som en stöt genom mig.

Något liknande hände när vi stod i kön till Lisebergsbanan. Ju närmare berg- och dalbanans tåg vi kom, genom de vindlande, staketomgärdade snirklarna, desto mer växte gråten i min hals. Det var som om alla somrar med familjen, och alla gånger jag stått i kön till just Lisebergsbanan tillsammans med brorsan, bara sköljde över mig och jag var nära att bryta ihop. Märkligt det där, hur kroppen minns…

Här passar jag på att flika in en rolig barndomsanekdot om hur min morbror med fru tog med sig sina skraltiga gamla svärföräldrar upp i just Lisebergsbanan kort efter att den invigts 1987. De hade nämligen inte förstått att det var en berg- och dalbana, utan trodde det var en stillsam utsiktstur. Ingen lär dock ha fått några bestående men.

Trots känslofloden var det fint få att uppleva min barndoms sommarstad på nytt och bli påmind om varför jag tycker om den så mycket. Vi bodde på ett mysigt hotell, åt god mat, och shoppade böcker på Science Fiction-bokhandeln.

Vi gick också på bio och Universeum, åkte en sväng i en av stadens vackra gamla museispårvagnar och så hittade vi oss varsitt par nya skor. (Trogna läsare vet att skor som passar mina fötter är nästan lika sällsynta som enhörningar med hår av treklöver).

Röd Ibis på Universeum

Den sista kvällen hade vi inget planerat, så jag fick infallet att fråga ChatGPT om det fanns något ställe med flipperspel i Göteborg – något som är sällsynt numera. Men jodå, visst fanns det flipper! Efter en 20 minuter lång spårvagnstur snurrade vi oss fram till fantastiska Redstone Pinball i Majorna och ägnade en bra stund åt att spela tills fingrarna värkte och öronen tjöt.

Efter Göteborgsturen var vi hemma och vände ett par dar, och sedan åkte vi, vår vana trogen, en sväng till Västervik. Där blev det second hand-shopping, cykling i motvind och en dagsutflykt för att titta på den riktigt maffiga utställningen A World of Dinosaurs utanför Kalmar.

Trots den lite svajiga inledningen har jag alltså haft en väldigt skön semester. Jag har läst böcker, bland annat …Och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe, sovit ut, skrotat runt där hemma och struntat i alla projekt som egentligen borde göras.

Kunde inte låta bli att göra om Maria Gripes klassiker à la Varan-tv

Jag har sett om den sjukt roliga serien Silicon Valley (2014-2019)…

…avnjutit Muse nya album, The Wow! Signal…

…och utökat min lilla samling av udda djurljusstakar.

Som den trogna John Ajvide Lindqvist-läsare jag är blev jag också försiktigt upprymd över SVT:s dramatisering av hans roman Sommaren 1985: Svärtan. Bokfilmatiseringar blir långt ifrån alltid bra, därav min tvekan, men jag tycker ändå att SVT gjorde denna blinkning till E.T. rättvisa. Den har fångat mörkret, ljuset och allt som bor däremellan.

Nu när livet återgått till jobb och vardag, hamnar jag dag två på varje arbetsvecka oundvikligen i vad jag vill kalla mitt ”nä, jag orkar inte”-läge. Det kan gestaltas med följande bild:

Härom veckan trodde jag till och med att jag hamnat i Backrooms på väg till jobbet.

Ja, utöver att semestern är slut och verkligheten har inträtt känns det onekligen lite dystert nu när både Dolly Parton och min barndomsikon Tim Curry gett sig av till de sälla jaktmarkerna. Vissa människor borde bara finnas för alltid.

Wuuiilderness göörls! Tim Curry 1946-2026 ❤️

Men, att vara tillbaks i sina rutiner är ganska skönt också, och eftersom jag älskar hösten känner jag inte något större vemod när sommaren börjar ebba ut. Jag håller snarare humöret uppe genom att se fram emot att kolla på den nya, fjärde säsongen av Reacher när alla avsnitt behagat komma ut…

Reacher säsong 3, version 2.0?

…och lyssna på The Black Crowes digra låtkatalog.

Samtidigt försöker jag vaska fram vilka frågor som är viktigast för mig i valet. (Kanske inte glesbygden i alla fall, de verkar så skjutglada där).

Hur som helst är det ju viktigt att hålla sig informerad om vad som händer där ute i världen.

Vad gäller sorgen efter brorsan så kommer den alltid att smyga sig på mig när jag minst anar det. Han har lämnat efter sig ett tomrum som inte går att fylla. Men jag väljer att minnas honom genom den sjuka humor vi delade och med det som dök upp i mitt huvud kort efter hans död: scenen i The Big Lebowski (1998) när Walter (John Goodman) ska strö askan efter sin döda vän ner i havet och den i stället blåser inåt land och landar på The Dude (Jeff Bridges). Jag älskar den scenen och den fick mig att skratta när världen föll sönder. Därför kommer den alltid att få mig att minnas Andreas lite extra, och det hade han gillat.

Avslutningsvis kommer här en kram till dig som behöver den, och en av mina favoritlåtar med The Black Crowes.

Dreyfus på nya äventyr

0
Posted on by

Liksom knopparna på träden kryper just nu vintertrötta nyllen ur sin dvala. Den blekhet du trodde dig ha accepterat för länge sedan blir chockerande vit i det skarpa skenet från vårsolen, och för en kort tid uppnår du din personliga peak i anskrämlighet för resten av året.

Det bådar inte gott inför den kommande badsäsongen, (måste här lägga in en Jan Stenmark-favorit i repris, eftersom jag relaterar till den väldigt mycket).

Pollenfanskapet vrider dag för dag upp effekten, med resultatet att mitt ansikte vid minsta utomhusvistelse läcker som Regalskeppet Vasa på sin jungfrufärd.

Det blir en del tittande i spegeln – inte för att jag är fåfäng, utan för att säkerställa att jag inte går runt en hel dag och ser snorig ut. Känslan är lite så här:

Den senaste tiden har varit ganska kämpig. Nu börjar det dock ljusna, och i takt med att dagarna blir längre känns det mesta lättare. Saker har ju en tendens att ordna upp sig, precis som Eric Draven säger i The Crow (1994) – ett citat som Robin då och då påminner mig om.

Både Robin och jag har varit väldigt slutkörda ett tag, vilket har haft den roliga bieffekten att vi båda gäspat så våldsamt att vi låtit som Chewbacca.

Tröttheten till trots njuter jag just nu av fågelsången och gläds åt att den kommer att fortsätta förgylla tillvaron de närmsta månaderna. Det första ljudet jag hör på morgnarna är koltrastens flöjtlika sång, och det är väldigt mysigt.

Hittills har jag aldrig sett någon Tofsmes i verkligheten, men jag tycker det är jättegulligt att de ser ut som små punkare.

Jag har precis haft ett par dagar ledigt från jobbet, och då tyckte min kropp tydligen att det var läge att ge mig spasmer i vänstra ögonlocket, (är inne på fjärde dagen nu). Det är inte utan att jag känner mig som Closeaus neurotiska chef, Chief Inspector Dreyfus.

För närvarande tittar jag på The Great British Bake Off, vilket blivit tradition för mig så här på våren. Jag är inte direkt intresserad av komplicerad bakning, utan tittar mest på det för att jag älskar Noel Fielding – komikern vars frisyr är inspirationen till min. Hans sidekick Alison Hammond är också riktigt kul, och tillsammans gör de programmet till ren och skär feelgood.

Jag gläds även enormt mycket åt att SVT:s humorserie Dips äntligen, efter sex års väntan, är tillbaka med sin tredje säsong. Efter att ha avnjutit det första avsnittet kan jag konstatera att Mimmi Hamilton (Marie Agerhäll), Jens Stråhle (Jesper Rönndahl) och Fanny Båtsman (Moa Lundqvist) verkar ungefär lika inkompetenta som tidigare.

Mera humor jag verkligen rekommenderar är den norska serien Våre beste år, eller Oslo 1985 som SVT Play valt att kalla den. Den handlar om hippiefamiljen Ihle i 80-talets Oslo, som flyttar till vad som visar sig vara ett överklassområde.

Serien, som det hittills gjorts två säsonger av, bjuder på många roliga kulturkrockar och är rena nostalgifesten för oss som minns 80-talet med värme.

Gillar man filmer som får huden att knottra sig kan jag också tipsa om två riktigt bra skräckfilmer jag sett nyligen. Först är Good boy (2025), något så ovanligt som en rysare där en hund spelar huvudrollen. Hunden Indy följer med sin husse till en stuga i skogen, och kämpar för att rädda sin husbondes liv från de onda väsen som gömmer sig där.

Kuslig och atmosfärisk skräck, som jag verkligen gillade, och att huvudkaraktären är en otroligt gullig och begåvad hund är ingen nackdel.

Sen har jag äntligen sett den av mig efterlängtade Keeper (2025), om en kvinna som följer med sin pojkvän till en avlägsen stuga för vad hon tror ska bli en romantisk utflykt.

När hon blir lämnad ensam i stugan börjar dock märkliga saker att hända och allt tar en helt annan vändning. Originellt och hårresande rysligt på ett lågmält sätt som verkligen tilltalade mig.

För övrigt ser jag just nu fram emot Mandalorian-filmen, som kommer i slutet på maj.

Musikaliskt pendlar jag för stunden mellan Mikas låtkatalog, inklusive albumet Hyperlove från i år, som för mig är det perfekta soundtracket till våren och sommaren…

…och Archspire, vars extremt snabba metal verkligen kan få en att komma igång på väg till jobbet på morgnarna. Too fast to die, som deras nya album heter, är också en väldigt rolig titel.

Hej och ACHOOO! så länge (blink, blink, blink, blink, blink).

Konstigare saker har hänt

0
Posted on by

Den första, skälvande månaden på ett nytt år har snart kommit och gått, medan jag fortfarande försöker få ett avslut på förra året.

Min optimistiska läggning till trots tassar jag med viss bävan in i det okända, med en förhoppning om att mina nära och kära ska få ha hälsan det här året.

Julen är nu undanstökad, med den till synes oundvikliga känslan av ”hade jag så här lite grejer innan jul?” som följer av detta.

Fullgubbetomten – en relik från min barndom – är således nedpackad efter att ha stått och sett allmänt creepy ut hemma hos mig sedan första advent.

Likaså min stiliga, nya julgran, som ur rätt vinkel såg ut att ha min Alien-facehugger i toppen, (den hänger på väggen bakom).

Jag hade denna högtidsperiod turen att få vara ledig ända från julafton fram till och med 6 januari, och det blev vilsamma och njutbara veckor fulla av återhämtning, även om både Robin och jag var förkylda.

Traditionsenligt har jag ätit onyttigt och på konstiga tider, tittat på tv-serier och film och varit uppe sent. Jag avverkade bland annat denna mycket underhållande komediserie, om en misslyckad stråtrövare med hjärtat på rätta stället och en unik känsla för mode:

Givetvis har jag också avnjutit den avslutande, femte säsongen av Stranger Things. Jag tyckte den var bra, även om detta sista kapitel för min del inte nådde upp till samma höjder som säsong 3 och 4. Slutet kändes lite framskyndat, kompromissartat och rumphugget. Men, det är ändå med sorg i hjärtat jag konstaterar att serien är slut.

Min separationsångest kan bara liknas vid hur jag kände när Lord of the Rings-trilogin var till ända.

För att dämpa ångesten och debriefa mig själv efter återvändon till jobbet tittar jag just nu på en av världens bästa tv-serier, The Office, på SVT Play.

Det blev också nyligen ett biobesök för att se Avatar: Fire and Ash, som faktiskt lyckades slå filmseriens båda första delar. Den var helt klart värd dryga 3 timmar i en biofåtölj som kändes som att få en lång, hård kram av en lite kantig person klädd i sammet.

Ett nytt år sägs ju bära på nya möjligheter. Kanske blir det här året då jag faktiskt lyckas hitta ett par kängor som passar mina fötter, utan att jag får ett psykbryt av alla fruktlösa skoprovartimmar först. (Konstigare saker lär ha hänt). Ah, livet med hög vrist…

Omvärlden känns allt annat än stabil just nu, och personligen hade jag hellre sett Jacques Closeau som president i USA än den nuvarande orangea varelsen, men sen är det det där med att han är fransk. Och fiktiv.

Jag gläder mig i all fall åt att vi nu har fri tillgång till toapapper, till skillnad från under pandemin.

Mitt hem har dessutom en total avsaknad av inredningsklyschor, vilket är toppen.

Det känns också betryggande att det går för sig att ha risigt hår à la stormvarning i direktsänd tv, och ändå se så nöjd ut.

Man kan ju i och för sig alltid leva på gamla meriter, om frisyren vissnar och ens personliga utveckling stannar av.

Vem bryr sig, jag gör mig ändå inga illusioner om min egen betydelse.

En gång weirdo, alltid weirdo, som jag brukar säga.

Om allt nu skulle skita sig blir i alla fall nästa år mitt år: då är det nämligen getens år, precis som när jag föddes. Määä.

Det var allt för den här gången, men I’ll be back so stick around!

Spöken, ståfräs och progressiva glasögon

0
Posted on by

Mörkret har börjat sänka sig över landet, och personligen räds jag det inte. Jag promenerar gladeligen genom frasande löv, och älskar att sitta insvept i en filt och titta på skräck när höstvindarna susar.

Så, hur är det med mig då, undrar du kanske. Jo, jag säger som Lilla Al-Fadji, för han sammanfattar det så bra:

Jag har nyligen beställt progressiva glasögon, så i en nära framtid kommer min omgivning roat kunna bevittna hur jag trevande rör mig ute i verkligheten och missbedömer avstånd till höger och vänster.

Jag misstänker att jag, om än ofrivilligt, kommer bjuda på en del slapstick.

Jag gjorde härom veckan ChatGPT förlägen när jag frågade om man kunde få gaser i magen av blåbär: den svarade med en sammanställning av fakta som inleddes med en generad smiley.

Där och då kändes Terminator-filmernas AI-nätverk Skynet ganska avlägset, men man vet ju aldrig vad de små artificiella liven hittar på.

Den närmaste tiden kommer jag att försöka vänja min medelålders kropp vid att vi nu vridit tillbaka klockan en timme. Historiskt sett har detta inte gått så bra.

För övrigt besökte jag frisören idag efter jobbet, så i skrivande stund har jag både näsborrarna och nyllet fulla av små avklippta hår, som fortsätter regna ner från huvudet så fort jag rör mig. Men, det är priset jag får betala för att ha lugg. Det var åtminstone skymning när jag tog bussen hem, så det syntes nog inte hur ”luden” jag var. Förhoppningsvis distraherade också den för mig ovanligt lockiga stylingen från min yeti-aktiga uppsyn.

Annars fördelar jag min tid mellan jobbet, träning och att titta på tv-serier och film. I enlighet med årstiden har det blivit mycket skräck och annat som passar bra att avnjuta mörka eftermiddagar och kvällar. Just nu tittar Robin och jag på den väldigt underhållande amerikanska serien Ghosts (2021-). Den handlar om ett ungt par som flyttar in i en ärvd herrgård full av spöken. Efter att frun, Samantha (Rose McIver), ramlat nerför en trappa och slagit i huvudet får hon förmågan att se spökena, vilket skapar en del förvecklingar eftersom hennes man, Jay (Utkarsh Ambudkar), inte kan se dem.

De delar snart sitt liv med ett gäng spöken som är ganska krävande, bångstyriga och roliga – bland annat den bullriga vikingen Thorfinn, (Devan Chandler Long), som mixtrar med elektricitet, älskar torsk och hatar danskar.

Personligen är jag också väldigt glad över att ha fått se fortsättningen på Dexter och Dexter: New Blood, som hade premiär för inte så länge sedan, Dexter: Resurrection, (vilket min hjärna envisas med att dra ihop till Dexter’s Erection).

Att se den fantastiska Michael C. Hall än en gång spela Dexter kändes som att återknyta kontakten med en gammal vän, och serien gjorde mig allt annat än besviken.

Det var en rolig bonus att Uma Thurman, en annan av mina favoritskådespelare, var med i den här säsongen av Dexter.

SVT:s serie Färjan är även den värd en titt för alla som, liksom jag, gillar vampyrer. Den är mörk, spännande och överraskande välgjord. Serien sporrade mig dessutom till att googla fram att Stellan Skarsgård har så mycket som åtta barn, och det yngsta av dem, Kolbjörn, är han med kaptensmössan här under. (Siktar Skarsgårdklanen månne på att kunna bilda inte bara ett utan kanske rentav två egna fotbollslag?).

Jag har dessutom roat mig med att se om en del både nya och gamla favoriter, som till exempel The Monkey (2025) – en rappt berättad historia om en mystisk, mekanisk apa som orsakar död och förstörelse vart den än tar vägen. Kul, knäppt och ”splattrigt”.

Malignant (2021) är även den ytterst lämpad för denna ”Halloweeniga” årstid, och är en av de mer originella rysare jag sett de senaste tio åren.

Jag kan också varmt rekommendera den gamla godingen Dead Heat (1988). Väldigt kul ”buddy cop movie” med zombies – ett riktigt vinnande koncept.

När jag såg om den kunde jag inte låta bli att märka att Treat Williams (överst och nederst) sminkad till zombie är ganska lik Rickard Olsson, (i mitten) ifall han varit en zombie. Det tyckte i alla fall jag var kul, (med all respekt för Treat Williams, rest in peace).

Sammanfattningsvis tänkte jag tipsa om att en skräckig estetik i hemmet inför Halloween kan uppnås genom att skoja med sin oförstående katt…

…eller genom att helt enkelt placera ut några vattenpistoler från 70-talet på väl valda ställen.

I mitt närområde kan man ibland se Linköpings motsvarighet till the headless horseman i Sleepy Hollow (1999), (för övrigt en film som gjord för Halloween): en äldre man som ständigt går framåtböjd och letar efter cigarettfimpar. Råkar man se honom rakt bakifrån ser det verkligen ut som att han inte har något huvud, och det kan ju bidra till lite spooky stämning.

Jag kommer inte att gå på någon Halloweenfest eller maskerad, (har varit på 2 maskerader i mitt liv och det var minst 20 år sen). Men, om jag hade gjort det hade jag nog klätt ut mig till något i den här stilen.

Självaste Halloween, den 31/10, planerar jag att fira med att titta på skräckfilm hela dagen, eftersom jag är ledig då. Jag trivs nämligen bäst hemma framför tv:n, och det är inget fel med det.

Happy almost Halloween!

Ondskan själv tar semester

0
Posted on by

Jag har precis påbörjat en sommarledighet som jag sett fram emot länge. Eftersom jag inte är förälder blir mina semestrar en tid för återhämtning, snarare än det maraton av att behöva sysselsätta sin avkomma som de päron jag känner beskriver.

I hopp om att det ska bli lite bad i sommar har jag införskaffat nya badkläder. Det blev dock inte denna baddräkt á la Jaws, utan en helt vanlig bikini.

Det har ännu inte sjunkit in att jag är ledig, men jag ser fram emot att resa bort, vända på dygnet och tillbringa dagarna med att göra lite vad jag känner för – en lyx förunnad oss icke-föräldrar.

Apropå det här med att inte ha barn så sa Ayan Jamal nyligen i P3 att en kattkvinna utan barn är det ondast tänkbara. Jag brukar inte bry mig om spaningar av den här typen, särskilt inte från unga människor som målar med så breda penslar som Ayan, men den här gången brände det till. Jag är tekniskt sett ingen kattkvinna – tänker mig att det man då menar är någon i stil med hon i Simpsons...

…men jag älskar katter och hade katt fram tills för två år sedan. Jag är hur som helst kvinna och jag har valt att inte ha barn (PAUS FÖR HÄFTIG INANDNING).

Många ser kvinnor som mig som egoistiska, osympatiska varelser, (det är tydligen helt ok för män att inte ha barn – kanske för att de inte har en biologisk klocka på samma sätt som kvinnor). Jag är van vid att bli ifrågasatt och kallad lite av varje, även om jag själv pratar om det hela väldigt sällan.

Men, att jag skulle vara ond… Där gick det för långt. Jag som hela mitt liv har månat om alla runt omkring mig och visat empati så till den milda grad att det många gånger gått ut över mitt eget välbefinnande. Jag kallar mig heller varken barnlös eller barnfri, eftersom ett av dessa ord antyder en ofrivillighet, det andra ett ogillande av barn.

Inget av detta stämmer in på mig – jag har, precis som min barndomsidol MacGyver, helt enkelt aldrig känt någon längtan efter att bli förälder. På frågan om han vill ha barn svarar han så här:

Kom ihåg, att medan du jagar gallskrikande ungar och försöker få dem att borsta tänderna innan sängdags, eller oroar dig över din tonårings första fylla, sitter jag hemma i soffan, njuter av tillvaron och kollar när Reacher (Alan Ritchson) slåss mot Paulie (Olivier Richters), en nederländsk jätte. Eller så sover jag gott i min nya, stora säng.

Jag tränar och håller mig i form, och får på samma gång utlopp för mina agressioner.

Jag kommer att ägna min obarnsliga sommar åt att se till att min årliga glasskonsumtion når sin kulmen, och genomlida den oundvikliga brain freeze som följer av detta.

Jag kommer också att sitta ute och läsa och nöta på min Baden Baden. Rikliga mängder SPF 50 till trots kommer jag sannolikt att bränna mig på armarna, men det är sådant man får ta.

På sommarkvällarna får jag ändå alltid ångra att jag vistats i solen. Det är nästan så man kan höra det där SSSSSS-ljudet frammanas ur mina porer: ljudet av kött i en het stekpanna.

Den blåsiga sommaren har dock hittills begränsat min utomhusvistelse. Vinden har nämligen varit så hård att till och med mitt kraftiga canvasparasoll, med tillhörande 26-kilos-fot, inte riktigt kunnat stå emot den. Då min uteplats ligger i söderläge och blir riktigt varm är parasollet nödvändigt för att ljushyade lilla jag ska kunna sitta där utan att förvandlas till hårdstekt bacon.

Det kommer även att bli en hel del sommarkvällar framför serier och film – tänkte bland annat titta på säsong 2 av The Last of Us, som jag inte hunnit se än. Jag kommer också att fortsätta se om en av mina favoritserier, iZombie, vars huvudperson Liv Moore (Rose McIver) kanske är den enda tv-seriekaraktär jag utseendemässigt kan relatera till, på grund av hennes ljusa hy och alternativa stil. (Min klädstil är, grovt räknat, en blandning av Livs och MacGyvers. Och det är ingen slump).

Olivia ”Liv” Moore, en livs levande zombie

Sammanfattningsvis vill jag säga detta:

Jag är inte tragisk, jag är tillfreds med livet. Jag lever i ett lyckligt förhållande sedan många år tillbaka, och det har aldrig funnits något ”hål” mellan oss på grund av att vi inte har barn. Jag är inte okej med att bli kallad en dålig människa bara för att jag har tid att göra det som är viktigt för mig, och dina livsval gör detta till en omöjlighet för dig. Döm inte mig, så lägger jag mig inte i varför du ynglat av dig – du som, liksom så många andra, inte gör annat än att beklaga dig över dina barn.

Mitt sätt att leva är inte ont, det är bara annorlunda från ditt.

Glaset är halvfullt – med pollen

0
Posted on by

Våren har gjort entré, och successivt chockas vinterfula ansikten till liv av den återvändande solen.

Denna sprudlande säsong är en komplicerad tid för mig. Min storebror dog knall och fall i maj 2014. Samma månad 2023 fick min katt somna in. Därför känner jag mig väldigt kluven så här års – överallt exploderar världen av liv, medan jag påminns om döden.

Brorsan Andreas och jag på någon av 80-talets alla husvagnssemestrar

Samtidigt njuter jag dagligen av koltrastens stilla serenad utanför fönstret. Den ger mig ro i själen och påminner mig om hur fantastisk Blackbird av The Beatles är, en sång som betytt mycket för mig genom åren.

Trots allt är det härligt att vara i det där magiska läget när man är mitt i våren och fortfarande har hela sommaren framför sig.

Pollensäsongen lyckades överrumpla mig, trots att jag började äta medicinen för ett par månader sedan och borde vara redo.

Utöver det vanliga snörvlandet, nysandet och hostandet blev jag denna gång även rejält hes till en början. För ett par veckor sedan pendlade min röst mellan Barry White och målbrottspojke.

Nu när hesheten försvunnit, och alla chanser att profitera på min spruckna röst genom att spela in ett coveralbum med Bonnie Tylers största hits, kan jag inte låta bli att känna en viss ånger.

Jag har visserligen fortfarande en chans att slå världsrekordet i flest använda pappersnäsdukar på kortast tid, (det kan min röda nästipp vittna om).

Det finns hur som helst mycket att vara glad över, som att Lilla Al-Fadji sedan i mars är tillbaka på P3 och intervjuar kändisar på det sätt som bara han kan.

Apropå P3 var Robin och jag igår och såg Eftermiddag i P3:s livepodd här i Linköping, en del av firandet av att Sveriges Radio i år fyller 100 år. Programmet brukar vara härligt oförutsägbart. Hanna Hellquist är lite av en loose cannon, vilket jag älskar. Linköpingssonen Christopher Garplind och hon har en unik dynamik, som är underhållande att lyssna på – den påminner både ett gammalt gift par och en syskonrelation. De bjuder på en ofta hudlös kavalkad av inblickar i sina respektive liv.

Christopher Garplind, Ines och Hanna Hellquist

Jag blev också väldigt glad när den planerade gästen Samir Badran ställde in och man istället tog in Morgonpasset i P3:s Linnéa Wikblad som gäst, utöver Louise Epstein och naturligtvis Hannas tax Ines. Det hela var kul att titta på, men det som förstörde var att P4 Östergötland, som inledde showen, tog onödigt mycket fokus.

Linnéa Wikblad när hon nu i vår gästade Lilla Al-Fadjis podd i P3

Cirka 55 minuter in i showen togs en 25 (!) minuter lång paus, där man kunde gå ut i foajén och prova på att sända radio, bland annat. Detta kändes mycket märkligt, då hela showen var planerad att ta 2 timmar, och avbrottet bromsade upp framåtrörelsen. Garplind påpekade också att pausen inte var deras idé. Efter uppehållet hade P4 ännu ett inslag, vilket gjorde att resterande del av programmet fick stressas igenom mot slutet. Det hela var roligt att titta på, och alla deltagande på scen var toppen, men jag hade gärna sluppit P4:s uppmärksamhetskuppande.

Något annat som gör mig på bra humör är att titta på The Great British Bake Off, med underbara Noel Fielding och Alison Hammond som programledare.

Noel Fielding, Prue Leith, Alison Hammond och Paul Hollywood

Jag är också nyfiken på vad säsong 3 av Reacher har att bjuda på, inte minst med tanke på hur bra de första två säsongerna var. Alan Ritchson är riktigt cool i rollen som den kringdrivande exmilitären, som slår först och frågar sen.

Jag ser även med glädje fram emot att se vad Conan O’Brien kommer att hitta på i säsong 2 av det skönt knäppa reseprogrammet Conan O’Brien must go, som har premiär i maj. Mannen verkar helt sakna förmåga att skämmas i pinsamma situationer, vilket är väldigt kul.

För övrigt försöker jag just nu bara att ta mig igenom de sista, pollenmättade månaderna innan det är dags för sommarsemester.

Då min personlighet drar mer åt det introverta än extroverta hållet blir jobbet fortfarande på regelbunden basis lite av min egen tortyrkammare.

Jag måste dock erkänna att jag blivit bättre på att fejka att vara en någorlunda öppen och pratsam människa, i alla fall stundvis.

Det ständiga dilemmat i att ha en personlighetstyp som sällan accepteras av omvärlden gör dock att man hamnar i knepiga situationer ibland.

Nu när solen åter visar sig kan det ju vara läge distrahera sig själv från eventuell jobbångest med några nya, coola solbrillor.

Jag ser fram emot att än en gång kunna blända folk med min lekamen på stränderna i sommar.

Jag kommer också att minnas de familjemedlemmar jag förlorat och försöka hitta glädjen mitt i den sorg som aldrig riktigt tar slut – den bara förändras. Jag hoppas att min bror nu är uppe i himlen och tar hand om både min katt och sin egen. Det är i alla fall en tanke som gör mig glad.

Mörkret flyr, dagen gryr

0
Posted on by

Ett nytt år har än en gång smugit sig på oss. För mig personligen känns det som om vi nyss bytte slutsiffra på årtalet, men det är väl helt enkelt ett ålderstecken. De sägs ju att tiden går fortare ju äldre man blir.

På åldrandets pluskonto finns visserligen nöjet med att lura i yngre människor lite vad som helst.

I skrivande stund avnjuter jag sluttampen av en efterlängtad julledighet – en ledighet som kom när mina mörka ringar under ögonen gjorde mig som mest tvättbjörnslik. Inga mängder concealer i världen tycktes kunna dölja detta.

Jag må nu vara en aning mindre trött och sliten, men min allmänna inställning till det mesta är för närvarande oförändrad från hur den varit det senaste halvåret.

Just nu muttrar jag bland annat över det mystiska i att hur mycket man än skakar ur kängorna innan man tar på sig dem är de fulla av grus fem minuter senare. Min teori kring hur det går till är följande: Det grova mönstret på sulorna gör att stenarna fastnar i dem, och för varje steg man tar kastas stenarna sedan loss med en slags katapult-effekt, flyger upp i luften och ner i skoskaften igen. Ett kretslopp som jag, ärligt talat, hade kunnat vara utan.

Fast jag verkligen inte hade tänkt det har jag nu också lyckats vända på dygnet.

Julen har kommit och gått, och även om jag tycker om den så ser jag fram emot att slippa zappa förbi säsongsrelaterade, smått hjärndöda filmer med titlar som ”Three wise men and a baby” och ”We wish you a married Christmas”. Det är bara att hålla ut genom januari, då dessa filmer tyvärr brukar dröja sig kvar – lite som en middagsgäst som inte fattar att det är dags att gå hem, fast värdparet gått och lagt sig.

Julpyntet får dock hänga kvar ett tag till, även om jag i all ärlighet inte lagt ner min själ i att sätta upp det den här gången.

Julen har för min del varit alldeles utomordentlig, då den varit lugn och helt odramatisk. Julklappar har delats ut och stora mängder godsaker har intagits. Efter 2023 års blodtryckssprängare till december, då flera av mina nära och kära behövde sjukhusvård, har 2024 års upplaga av julmånaden varit en välkommen andningspaus.

Jag hoppas även du som läser detta har haft en mysig och avkopplande jul. Kanske hittade du den perfekta julklappen till din man, som älskar multitasking…

… eller så har du liksom Gunnar i Trevlig julhelg sluppit stressa över det framtida bortstädandet av allt julpynt genom att låta bubbelplasten runt tomtarna sitta kvar.

Måhända har du rentav firat in det nya året med att betrakta fyrverkerierna på lite väl nära håll…

…eller så hängde du hemma i soffan iförd mysbyxor, vilket jag tycker är att föredra.

Vad som helst för att slippa tänka på det oundvikliga återvändandet till jobbet.

Jag är i grunden optimist, men trots detta kan jag inte undgå känslan av att 2025 kommer att bli ett år präglat av oro och ovisshet. Mörka moln tycks hägra på horisonten.

Jag verkar inte vara ensam om att känna så. När jag gick in på tyda.se för att slå upp ett ord möttes jag nämligen av detta:

Detta är ett ord som kan användas för att beskriva omvärldens allmänna känsla inför Donald Trumps återkomst till makten. I mitt huvud hanterar jag detta läskiga genom att förvandla det hela till ett barnprogram, definitivt på östgötska.

På ett mer personligt plan kan jag konstatera att ischiassmärtan jag ådrog mig under hösten verkar hänga kvar, kanske för att göra vardagen lite mer oförutsägbar. Jag vet till exempel aldrig under vilka av mina promenader jag kommer att få desperat behov av en bänk utan att lyckas hitta någon.

Smärtan har visserligen minskat i styrka tack vare all min träning. Jag brukar till exempel göra en del övningar med boll, vilket är ganska studsigt och kul.

Det finns mitt i alltihop mycket att glädja sig åt, som SR:s Lantzkampen – den garanterat tramsigaste radiofrågesporten om veckans nyheter, med Annika Lantz och Sara Lövestam.

Nu i januari kommer dessutom Morgonpasset i P3 att börja sända på lördagar och söndagar igen, vilket gör att undertecknad får två extra poddar att lyssna på varje vecka. Men det allra bästa är att 2024 års sommarvikarie, Branne Pavlovic, kommer tillbaka som programledare i dessa helgavsnitt. Hur mycket jag än gillar David Druid och Linnéa Wikblad har det nämligen – för mig – funnits ett hålrum i Morgonpasset sedan Kodjo Akolor slutade. Han var en representant för oss de nördigaste bland nördiga, och jag gläds därför oerhört över att det nu tillkommer en ny nörd i form av Branne!

Branne Pavlovic

Efter Mammas Nya Kille-gängets lite kryptiska nyårshälsning på Facebook hoppas jag nu dessutom att det kommer nya avsnitt av detta mitt älskade favorithumorprogram!

Travis Taylors frisyr i History Channel-serien The secret of Skinwalker Ranch roar mig också. Kontrasten mellan hur den ser ut i de studiofilmade berättarinslagen jämfört med hur den ser ut i verkliga livet är påtaglig och underhållande.

Den stora ironin i att mitt lokala apotek ofta är stängt på grund av sjukdom har heller inte gått mig förbi.

Något annat som muntrar upp mig är hur ful amerikansk inredning är. Det verkar vara standard att TV:n placeras i nackbrytarhöjd, helst ovanför den öppna spisen. Det kanske bara är jag, men att placera en elpryl av plast precis ovanför en brasa känns generellt som en dålig idé.

Nyanser som gräddfärgat och mörkbrunt verkar vanliga i amerikanska hem, och sofforna är enorma historier som bara måste ha funktionen att kunna fällas bakåt. Det är som om tanken är att när man väl har satt sig i soffan så ska man aldrig ta sig upp därifrån. Det förklarar ju i och för sig en del när det gäller den amerikanska folkhälsan.

Storleken på möblerna sen… Vem har amerikanerna i åtanke när de bygger sina möbler? Jättar?

Slutligen kan vi alla nu, när snön kommit tillbaka, glädjas åt den där lilla ”flamencon” man tvingas framföra innan man går in, i syfte att få bort snön från skorna.

Det var allt för den här gången. Jag avslutar med att önska alla en trevlig World Introvert Day, som faktiskt är idag!

Tips: Enligt mig den bästa julfilmen på många år – den har blivit tradition hos mig sen den kom 2022!

Det som skramlar i mörkret

0
Posted on by

Trädens gradvisa skiftande till brandgula toner åtföljs för mig alltid av en stark längtan efter det kusliga. När regnet slår mot rutan och vinden visslar runt knutarna, då är det nämligen extra trevligt att titta på något läskigt. Jag konsumerar dock skräck året runt. Det är lite som med vitlök – det finns inget som heter ”för mycket”.

Det är visserligen skrämmande att vissa tv-kanaler redan börjat visa de fejksnöindränkta, tveksamt skådespelade och klyschiga filmer med jultema som pumpas ut en masse av amerikanska Hallmark, men det är inte den sortens obehag jag är ute efter.

Vad som upplevs som skrämmande förändras också under livets gång. Det som var läskigt i barndomen var mer konkreta saker, medan den vuxna fruktar mer abstrakta företeelser, som att inte få ekonomin att gå ihop, ohälsa och att sätta ihop en IKEA-möbel och upptäcka att det fattas en skruv.

Merparten av min barndom tilldrog sig på 80-talet, och då tittade jag bland annat på filmer som Disney-produktionen Return to Oz (1985), som jag både älskade och var lite rädd för.

Filmen handlar om hur Dorothy återvänder till Oz och upptäcker att en ond prinsessa tagit över. Här kommer vi nu till barndomstrauma nummer ett: prinsessan har nämligen ett rum fullt med levande kvinnohuvuden, som hon byter ut sitt eget huvud mot när hon känner för det.

Barndomstrauma nummer två, och det jag tyckte var mest skrämmande var dock prinsessans hantlangare, så kallade Wheelers. Den hjärna som kom på dessa filurer har säkerligen gjort sig skyldig till att ärra en hel generation.

Jag tyckte också att det bizarra kvinnomonstret i House (1985) var lite ruggigt.

Jag vet inte vilket som är mest skrämmande – ”She Hulk” här ovanför eller den töntiga titel House fick i Sverige: Titta vi spökar – en fras så göteborgsk att man kunde tro att den var Glenn Hyséns påhitt.

När jag var runt 6 år hade jag en affisch från Kolmårdens djurpark vid huvudänden av min säng. Det var en lejonunge på, och hur gullig den än såg ut i dagsljus tyckte jag den var obehaglig i mörkret. Jag föreställde mig hur dess ögon lyste när den tittade ner på mig under natten, och skrämde upp mig själv så till den milda grad att jag tog ner affischen till slut.

Det var lite som med tavlan av nunnan i The Conjuring 2 – ljuset gjorde hela skillnaden.

Min mammas långa fårskinnsrock från 70-talet fick, där den ofta hängde utanpå garderoberna i mina föräldrars sovrum, även den liv i mörkret. Det var något kusligt över det ensamma plagget, och i min fantasi förvandlades det till ett spöke som var ute efter mig.

I mycket unga år hade jag också en kort period då jag var märkligt rädd för baciller, och tvättade händerna ofta och länge. Så här i efterhand ser jag det lite som en extremt tidig föraning av Covid 19-pandemin.

Nu i vuxen ålder har rädslan ett annat fokus. Jag kämpar till exempel fortfarande med min scenskräck…

…men för närvarande är jag mest rädd att min nyuppkomna ischias-smärta, orsakad av en buktande disk i ryggen, inte ska gå över. Jag kan inte gå mina vanliga promenader, på grund av en stramande smärta som strålar genom hela högerbenet och ner i foten, där den övergår i en stickande känsla.

Jag får nöja mig med små minipromenader istället – 10-15 minuter är ungefär det jag klarar, men jag kan åtminstone fortsätta att styrketräna. Så jag kommer garanterat att bli tjock på grund av minskad motion, men jag kommer samtidigt att vara muskulös. Jag kallar det tjockulös.

Avslutningsvis vill jag ge några filmtips för höstruskiga innesittarkvällar:

The Lovely Bones (2009) – i Sverige Flickan från ovan. En vacker, rörande och väldigt spännande film, som utspelas i ett höstigt 70-tal. Den unga flickan Susie mördas, men kämpar från andra sidan för att sätta dit den skyldiga. En berättelse om hur något traumatiskt kan få positiva konsekvenser.

Longlegs (2024). Mycket spännande och kuslig rysare som för tankarna både till The Silence of the lambs (1991) och äldre rysare som The Omen (1976). Nicolas Cage är övertygande obehaglig i huvudrollen. En av de mest minnesvärda skräckfilmer jag sett de senaste åren.

Slutligen en film som är lika gammal som jag själv, The Amityville Horror (1979). Denna klassiker om en familj, som flyttar in i ett hus härjat av demoner, är en av mina favoriter, och ett måste denna tid på året. Gammaldags, lågintensiv skräck av bästa sort.

Jag väljer att avsluta med en hund utklädd till dockan Chucky. Jag är vanligtvis starkt emot maskeradkostymer för djur, men just denna tyckte jag var så rolig att jag måste ta med den. Hunden som bär den verkar dessutom ganska glad.

Happy Halloween!

Det går som smort med SPF 50

0
Posted on by

Sommaren är här, i all sin svettframkallande, kokosdoftande prakt.

Den mörka innesittarsäsongen är som bortblåst, liksom gemene mans omdöme kring när korta shorts går från att vara ett klädesplagg till att bli en sanitär olägenhet. (Tips: Om vi ser nedre delen av din stjärt, eller något hänger ut där fram behöver du gå hem och byta om).

Min personliga konsumtion av solkräm har skjutit i höjden, (har hittills förbrukat tre och en halv flaska den här sommaren). Detta är dock en naturlig följd av att jag har en hy som lämpar sig bäst för inomhusbruk.

Trots att jag smörjer in mig från topp till tå varje dag svider det ändå i skinnet, och då brukar jag inte ens ligga och sola. Jag bara går promenader, eller sitter och läser i skuggan av ett parasoll.

Då SPF 50 ger 98% skydd, blir väl nästa steg att gå runt i någon slags heltäckande klädsel och skidglasögon, inte helt olikt Conan O´Brien under dennes besök i Australien.

Senaste dryga veckan har dock mitt ömmande skinn fått en paus, då vädret vissa dagar övergått i regn och mer svala temperaturer. I stället för att sitta på uteplatsen har jag stått i vardagsrummet med uppvinklade persienner, betraktat hur utsikten från mitt fönster förvandlats från grässlänt till vattenrutschbana, och varit tacksam för att mitt hår inte är så känsligt för fukt.

De senaste veckorna på jobbet har känts fruktansvärt långa. Trots mycket att göra har dagarna ändå sträckt ut sig till något slags oändligt segt klet som aldrig velat ta slut, och min sinnesstämning har därför varit låg.

Beskedet om nya nedskärningar, som kommer att drabba en obestämd mängd av oss anställda, gjorde inte heller saken bättre.

Den ackumulerade tröttheten sedan förra årets semester var stundtals så stor att jag fungerade till stor del tack vare muskelminne.

Jag vet inte om det var tröttheten eller för mycket koffein, men den här bilden fick mig att skratta högt, mitt i alltihop.

Mitt vanligtvis stora tålamod med omvärlden har av ovan nämnda skäl varit nere på noll. Därför har jag stört mig på en massa saker, exempelvis folk som envisas med att gå två i bredd och leda cyklar på trottoarer. När de sedan möter mig, en ensam gångare på väg i motsatt riktning, blänger de anklagande som om jag är i vägen för dem!

I min stad beter sig också cyklister i allmänhet som huliganer på autobahn. Vi har en hel del trefiliga gång- och cykelvägar, med en fil för gångare och två filer, (en i vardera riktning), för cyklister, men trots det blir jag nästan påcyklad varje gång jag ger mig ut på promenad. Det är tydligen okej att cyklisterna ständigt genar över gångbanan för att bara missa min axel med ett par millimeter.

Behöver jag som gångare däremot korsa cykelfilerna efter att noggrant ha sett mig för, till exempel för att komma till en busshållplats, kan jag räkna med arga tillrop från någon cykeldåre som kommer blåsande från ingenstans.

När jag varit ute och gått på sistone har det flera gånger hänt att någon annan person anslutit till gångvägen jag gått på. Personen har då envisats med att placera sig precis framför mig – fast den aktuella personens gånghastighet varit långsammare än min – istället för att låta mig passera.

Under sista tidens skrollande på sociala medier har jag dessutom konstant fått upp annonser för anti age-krämer och gråhårstäckande hårfärg. Jag är 45, men annonserna tycks mer riktade till någon 20 år äldre än jag. (Ja, visst har jag rynkor, och mitt hår har börjat infiltreras av styva, platinumblonda hårstrån som uppenbart är begynnande gråhårighet, men jag är för tusan inte pensionär än!).

Nu har jag äntligen påbörjat min efterlängtade semester. Under de närmsta veckorna blir det stenhård avkoppling och en välbehövlig paus från socialt umgänge med människor jag inte valt själv, och bland vilka jag inte nödvändigtvis passar in.

Jag är bara inne på min första semestervecka av fyra, men redan efter några få nätter med bättre sömn har mina mörka halvcirklar under ögonen börjat blekna en aning.

När vädret tillåter kommer jag att ägna mig åt en av mina favoritaktiviteter på sommaren: att sitta ute, lyssna på koltrastarna och läsa en riktigt bra bok.

Det blir också en hel del promenader vid vattendrag, där diverse fåglar håller till.

Jag är en hemmamänniska i grunden, men just nu ser jag fram emot att resa bort och få lite miljöombyte.

Vi planerar främst att röra oss inom det inringade området, så vi kommer i alla fall att se två landskap fler än det vi vanligen vistas i.

När vi ändå åker förbi kanske vi borde stanna och titta på verklighetens Poltergeist-träd?

Något som gör min sommar bättre är att Morgonpasset i P3 i år har en helt otrolig semestervikarie i form av stå upp-komikern Branne Pavlovic. Han delar mitt intresse för film, och vet precis som jag att det bara finns en film som är världens bästa, och det är Terminator 2: Judgment day (1991). Ironiskt nog sänder Branne Morgonpasset under sommaren tillsammans med den ordinarie programledaren Margret Atladottir, kvinnan som på kollegan David Druids fråga om hon sett Terminator 2 svarade ”Snälla, jag är kvinna”, (alltså nej). Detta bäddar för sköna kontraster.

Annars gläds jag just nu åt att det kommit en ny säsong av Terese i kassan (2023-, SVT Play) med den fantastiskt roliga Hampus Nessvold. Jag kan dessutom varmt rekommendera hans sommarprat från juni i år.

Jag har även sett om Trevlig helg (2021–2022, SVT Play).

Detta är riktigt bra sketchhumor, med bland andra Hampus Nessvold och Johanna Nordström. En av seriens roligaste karaktärer är Gunnar, den ständigt hemmafixande pappan som inte går någonstans utan sin skruvdragare, och vägrar äta middag med sin fru i mysbelysning.

I väntan på den kommande tredje säsongen har jag också precis sett om Dips (2018 -, SVT Play), som handlar om två diplomatstudenter som är lika olämpliga för yrket som sin virriga, maktlystna handledare. Helt sjukt kul med underbara Moa Lundqvist, Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl.

Det absolut bästa just nu är dock den av mig mycket efterlängtade tredje säsongen av BBC-/Amazon prime serien The Outlaws (2021-). Denna originella historia om en brokig skara som träffas genom samhällstjänst, och bitvis blir alltmer insyltad i diverse kriminella aktiviteter är rolig, knäpp, och väldigt spännande. Se den!

Känner man sedan för att se en film är Beverly Hills Cop: Axel F (2024, Netflix) ett bra alternativ. Uppföljare som görs långt senare brukar sällan bli bra, men denna är ett undantag. Man har faktiskt lyckats få till samma känsla som i de första två filmerna, och för oss som var med när de kom blir detta en trevlig nostalgitripp.

Vill man sedan ha mer action och spänning får man inte missa The Ministry of Ungentlemanly Warfare (2024, Amazon Prime). Detta är den sanna historien om Winston Churchills hemliga elitstyrka som sattes in för att slå ut tyskarnas ubåtsflotta under andra världskriget.

Gillar man John Wick bör man också kasta ett öga på Monkey man (2024, Apple TV+ bl.a.). Detta är en riktigt välgjord berättelse om en ung mans jakt på hämnd på det brottssyndikat som dödade hans mor.

Ha en bra sommar därute, och glöm inte: det är aldrig för tidigt att börja planera pensionen.

Oknytt, nördigheter och grusade planer: Tio år med Foxy

0
Posted on by

Mer än tio år har gått sedan jag startade denna blogg, och än en gång gör nu våren sin tvekande comeback.

Just när du har gett upp hoppet om att någonsin åter få beträda grusfri asfalt, och du för femtielfte gången frusit häcken av dig för att du skrotade vinterjackan för tidigt, stundar äntligen den varmare säsongen.

Hemmavid märker jag det bland annat genom att mina älskade koltrastar är tillbaka.

Om jag hade haft en trädgård skulle jag kanske just nu ha sått en massa lökar och frön som fick stå och växa till sig på fönsterbrädorna.

Då jag är lägenhetsboende har jag dock som mest hunnit börja fundera på att köpa krukväxter för att avleda uppmärksamheten från mina oputsade fönster.

Annars rullar livet mest på som vanligt för tillfället. Den fruktade, årliga semesterplaneringen på jobbet är äntligen avklarad, och mellan arbete och träning tittar jag på tv och film – just nu bland annat Invandrare för svenskar (SVT Play) och Alla mot alla (Kanal 5).

Jag kan också varmt rekommendera den svarta komedin Lisa Frankenstein (2024).

Roligast just nu är dock det brittiska originalet till Bäst i test, det brittiska Taskmaster, (finns på SVT Play som Bäst i test England). Programledaren Greg Davies och sidekicken Alex Horne, motsvarigheterna till Babben Larsson och David Sundin, är väldigt roliga och, får (tyvärr) den svenska versionen att blekna i jämförelse. (Inget ont om Babben och David dock, originalet är bara svårslaget).

Taskmaster:n Greg Davies (t.v.) och ”Little Alex Horne!”

Höjdpunkten det här året har hittills varit att se Mattias Fransson, Sven Björklund och Olof Wretling från min favorithumorgrupp Klungan, i den makalösa humorföreställningen Monstrets tid. En otroligt originell, kreativ och gapskrattsframkallande kväll, som orsakade såväl glädjetårar som svår skrattkramp hos undertecknad. En slags nyskapande sketchhumor som tar dig med på en resa bland monster och svenska dialekter, och lär ut korrekt hantering av jätteägg i hallen. En underbar bonus var när killarna vid flera tillfällen sprack och började skratta själva. Jag åkte hem den kvällen med krampande käkmuskler och en varm känsla inombords.

Ett decennium må ha passerat sen jag började mina trevande utflykter i bloggandets värld. Matbutikernas påskreklam har dock inte utvecklats, utan vi tvingas fortfarande uthärda fraser som ”Äggstra bra pris!”. Liksom många tidigare påskar gläds jag dock åt att jag inte blivit påskharetraumatiserad, som barnen på dessa svunna tiders foton…

Om Staffan Westerberg designat en påskhare kanske den hade sett ut så här

Den här påskharen ser opassande mordisk ut

Min personliga favorit och den värsta av de tre… Den här påskharens mask är som hämtad ur en skräckfilm

Påskhälsningarna förr var också tvivelaktiga. Ta bara den här, som ger en ny dimension till begreppet nödrim.

Så vad har jag då lärt mig under alla dessa år som gått? Jo, bland annat att vi nördar till och med blir mobbade av Svenska Akademins Ordlista.

Jag vet också att med lite uthållighet kan man ta sig igenom det mesta.

För att inte förlora förståndet bör du vidare undvika att agera tech support åt dina äldre.

Man kommer långt på att vara glad och göra det bästa av situationen…

…vilket kan vara bra att komma ihåg, så här i pollen- och deklarationstider.

Det är viktigt att tycka om sig själv, även om vi alla har våra mindre smickrande sidor.

Även om det inte verkar så just nu är ju faktiskt sommaren i antågande.

Om man vill få lite mer vårkänslor redan nu kan man ju alltid titta på en trevlig vårfilm, som Critters 2 (1988). (Hur får man tag på den då, undrar du. Jo, man har en fysisk filmsamling).

Inget säger ju vår så mycket som att se en man i påskharekostym bli attackerad av små, rullande rymdmonster.

Hej så länge.