Det går som smort med SPF 50

0

Sommaren är här, i all sin svettframkallande, kokosdoftande prakt.

Den mörka innesittarsäsongen är som bortblåst, liksom gemene mans omdöme kring när korta shorts går från att vara ett klädesplagg till att bli en sanitär olägenhet. (Tips: Om vi ser nedre delen av din stjärt, eller något hänger ut där fram behöver du gå hem och byta om).

Min personliga konsumtion av solkräm har skjutit i höjden, (har hittills förbrukat tre och en halv flaska den här sommaren). Detta är dock en naturlig följd av att jag har en hy som lämpar sig bäst för inomhusbruk.

Trots att jag smörjer in mig från topp till tå varje dag svider det ändå i skinnet, och då brukar jag inte ens ligga och sola. Jag bara går promenader, eller sitter och läser i skuggan av ett parasoll.

Då SPF 50 ger 98% skydd, blir väl nästa steg att gå runt i någon slags heltäckande klädsel och skidglasögon, inte helt olikt Conan O´Brien under dennes besök i Australien.

Senaste dryga veckan har dock mitt ömmande skinn fått en paus, då vädret vissa dagar övergått i regn och mer svala temperaturer. I stället för att sitta på uteplatsen har jag stått i vardagsrummet med uppvinklade persienner, betraktat hur utsikten från mitt fönster förvandlats från grässlänt till vattenrutschbana, och varit tacksam för att mitt hår inte är så känsligt för fukt.

De senaste veckorna på jobbet har känts fruktansvärt långa. Trots mycket att göra har dagarna ändå sträckt ut sig till något slags oändligt segt klet som aldrig velat ta slut, och min sinnesstämning har därför varit låg.

Beskedet om nya nedskärningar, som kommer att drabba en obestämd mängd av oss anställda, gjorde inte heller saken bättre.

Den ackumulerade tröttheten sedan förra årets semester var stundtals så stor att jag fungerade till stor del tack vare muskelminne.

Jag vet inte om det var tröttheten eller för mycket koffein, men den här bilden fick mig att skratta högt, mitt i alltihop.

Mitt vanligtvis stora tålamod med omvärlden har av ovan nämnda skäl varit nere på noll. Därför har jag stört mig på en massa saker, exempelvis folk som envisas med att gå två i bredd och leda cyklar på trottoarer. När de sedan möter mig, en ensam gångare på väg i motsatt riktning, blänger de anklagande som om jag är i vägen för dem!

I min stad beter sig också cyklister i allmänhet som huliganer på autobahn. Vi har en hel del trefiliga gång- och cykelvägar, med en fil för gångare och två filer, (en i vardera riktning), för cyklister, men trots det blir jag nästan påcyklad varje gång jag ger mig ut på promenad. Det är tydligen okej att cyklisterna ständigt genar över gångbanan för att bara missa min axel med ett par millimeter.

Behöver jag som gångare däremot korsa cykelfilerna efter att noggrant ha sett mig för, till exempel för att komma till en busshållplats, kan jag räkna med arga tillrop från någon cykeldåre som kommer blåsande från ingenstans.

När jag varit ute och gått på sistone har det flera gånger hänt att någon annan person anslutit till gångvägen jag gått på. Personen har då envisats med att placera sig precis framför mig – fast den aktuella personens gånghastighet varit långsammare än min – istället för att låta mig passera.

Under sista tidens skrollande på sociala medier har jag dessutom konstant fått upp annonser för anti age-krämer och gråhårstäckande hårfärg. Jag är 45, men annonserna tycks mer riktade till någon 20 år äldre än jag. (Ja, visst har jag rynkor, och mitt hår har börjat infiltreras av styva, platinumblonda hårstrån som uppenbart är begynnande gråhårighet, men jag är för tusan inte pensionär än!).

Nu har jag äntligen påbörjat min efterlängtade semester. Under de närmsta veckorna blir det stenhård avkoppling och en välbehövlig paus från socialt umgänge med människor jag inte valt själv, och bland vilka jag inte nödvändigtvis passar in.

Jag är bara inne på min första semestervecka av fyra, men redan efter några få nätter med bättre sömn har mina mörka halvcirklar under ögonen börjat blekna en aning.

När vädret tillåter kommer jag att ägna mig åt en av mina favoritaktiviteter på sommaren: att sitta ute, lyssna på koltrastarna och läsa en riktigt bra bok.

Det blir också en hel del promenader vid vattendrag, där diverse fåglar håller till.

Jag är en hemmamänniska i grunden, men just nu ser jag fram emot att resa bort och få lite miljöombyte.

Vi planerar främst att röra oss inom det inringade området, så vi kommer i alla fall att se två landskap fler än det vi vanligen vistas i.

När vi ändå åker förbi kanske vi borde stanna och titta på verklighetens Poltergeist-träd?

Något som gör min sommar bättre är att Morgonpasset i P3 i år har en helt otrolig semestervikarie i form av stå upp-komikern Branne Pavlovic. Han delar mitt intresse för film, och vet precis som jag att det bara finns en film som är världens bästa, och det är Terminator 2: Judgment day (1991). Ironiskt nog sänder Branne Morgonpasset under sommaren tillsammans med den ordinarie programledaren Margret Atladottir, kvinnan som på kollegan David Druids fråga om hon sett Terminator 2 svarade ”Snälla, jag är kvinna”, (alltså nej). Detta bäddar för sköna kontraster.

Annars gläds jag just nu åt att det kommit en ny säsong av Terese i kassan (2023-, SVT Play) med den fantastiskt roliga Hampus Nessvold. Jag kan dessutom varmt rekommendera hans sommarprat från juni i år.

Jag har även sett om Trevlig helg (20212022, SVT Play).

Detta är riktigt bra sketchhumor, med bland andra Hampus Nessvold och Johanna Nordström. En av seriens roligaste karaktärer är Gunnar, den ständigt hemmafixande pappan som inte går någonstans utan sin skruvdragare, och vägrar äta middag med sin fru i mysbelysning.

I väntan på den kommande tredje säsongen har jag också precis sett om Dips (2018 -, SVT Play), som handlar om två diplomatstudenter som är lika olämpliga för yrket som sin virriga, maktlystna handledare. Helt sjukt kul med underbara Moa Lundqvist, Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl.

Det absolut bästa just nu är dock den av mig mycket efterlängtade tredje säsongen av BBC-/Amazon prime serien The Outlaws (2021-). Denna originella historia om en brokig skara som träffas genom samhällstjänst, och bitvis blir alltmer insyltad i diverse kriminella aktiviteter är rolig, knäpp, och väldigt spännande. Se den!

Känner man sedan för att se en film är Beverly Hills Cop: Axel F (2024, Netflix) ett bra alternativ. Uppföljare som görs långt senare brukar sällan bli bra, men denna är ett undantag. Man har faktiskt lyckats få till samma känsla som i de första två filmerna, och för oss som var med när de kom blir detta en trevlig nostalgitripp.

Vill man sedan ha mer action och spänning får man inte missa The Ministry of Ungentlemanly Warfare (2024, Amazon Prime). Detta är den sanna historien om Winston Churchills hemliga elitstyrka som sattes in för att slå ut tyskarnas ubåtsflotta under andra världskriget.

Gillar man John Wick bör man också kasta ett öga på Monkey man (2024, Apple TV+ bl.a.). Detta är en riktigt välgjord berättelse om en ung mans jakt på hämnd på det brottssyndikat som dödade hans mor.

Ha en bra sommar därute, och glöm inte: det är aldrig för tidigt att börja planera pensionen.

Oknytt, nördigheter och grusade planer: Tio år med Foxy

0

Mer än tio år har gått sedan jag startade denna blogg, och än en gång gör nu våren sin tvekande comeback.

Just när du har gett upp hoppet om att någonsin åter få beträda grusfri asfalt, och du för femtielfte gången frusit häcken av dig för att du skrotade vinterjackan för tidigt, stundar äntligen den varmare säsongen.

Hemmavid märker jag det bland annat genom att mina älskade koltrastar är tillbaka.

Om jag hade haft en trädgård skulle jag kanske just nu ha sått en massa lökar och frön som fick stå och växa till sig på fönsterbrädorna.

Då jag är lägenhetsboende har jag dock som mest hunnit börja fundera på att köpa krukväxter för att avleda uppmärksamheten från mina oputsade fönster.

Annars rullar livet mest på som vanligt för tillfället. Den fruktade, årliga semesterplaneringen på jobbet är äntligen avklarad, och mellan arbete och träning tittar jag på tv och film – just nu bland annat Invandrare för svenskar (SVT Play) och Alla mot alla (Kanal 5).

Jag kan också varmt rekommendera den svarta komedin Lisa Frankenstein (2024).

Roligast just nu är dock det brittiska originalet till Bäst i test, det brittiska Taskmaster, (finns på SVT Play som Bäst i test England). Programledaren Greg Davies och sidekicken Alex Horne, motsvarigheterna till Babben Larsson och David Sundin, är väldigt roliga och, får (tyvärr) den svenska versionen att blekna i jämförelse. (Inget ont om Babben och David dock, originalet är bara svårslaget).

Taskmaster:n Greg Davies (t.v.) och ”Little Alex Horne!”

Höjdpunkten det här året har hittills varit att se Mattias Fransson, Sven Björklund och Olof Wretling från min favorithumorgrupp Klungan, i den makalösa humorföreställningen Monstrets tid. En otroligt originell, kreativ och gapskrattsframkallande kväll, som orsakade såväl glädjetårar som svår skrattkramp hos undertecknad. En slags nyskapande sketchhumor som tar dig med på en resa bland monster och svenska dialekter, och lär ut korrekt hantering av jätteägg i hallen. En underbar bonus var när killarna vid flera tillfällen sprack och började skratta själva. Jag åkte hem den kvällen med krampande käkmuskler och en varm känsla inombords.

Ett decennium må ha passerat sen jag började mina trevande utflykter i bloggandets värld. Matbutikernas påskreklam har dock inte utvecklats, utan vi tvingas fortfarande uthärda fraser som ”Äggstra bra pris!”. Liksom många tidigare påskar gläds jag dock åt att jag inte blivit påskharetraumatiserad, som barnen på dessa svunna tiders foton…

Om Staffan Westerberg designat en påskhare kanske den hade sett ut så här

Den här påskharen ser opassande mordisk ut

Min personliga favorit och den värsta av de tre… Den här påskharens mask är som hämtad ur en skräckfilm

Påskhälsningarna förr var också tvivelaktiga. Ta bara den här, som ger en ny dimension till begreppet nödrim.

Så vad har jag då lärt mig under alla dessa år som gått? Jo, bland annat att vi nördar till och med blir mobbade av Svenska Akademins Ordlista.

Jag vet också att med lite uthållighet kan man ta sig igenom det mesta.

För att inte förlora förståndet bör du vidare undvika att agera tech support åt dina äldre.

Man kommer långt på att vara glad och göra det bästa av situationen…

…vilket kan vara bra att komma ihåg, så här i pollen- och deklarationstider.

Det är viktigt att tycka om sig själv, även om vi alla har våra mindre smickrande sidor.

Även om det inte verkar så just nu är ju faktiskt sommaren i antågande.

Om man vill få lite mer vårkänslor redan nu kan man ju alltid titta på en trevlig vårfilm, som Critters 2 (1988). (Hur får man tag på den då, undrar du. Jo, man har en fysisk filmsamling).

Inget säger ju vår så mycket som att se en man i påskharekostym bli attackerad av små, rullande rymdmonster.

Hej så länge.

Små saker är inte struntsaker

0

Jag tänker inte sticka under stol med det: 2023 har varit ett kämpigt år. I maj tvingades jag fatta det tunga beslutet att låta min älskade, 17-åriga katt Ash somna in – något som jag inte har hämtat mig ifrån.

Min underbara Ash på ålderns höst

Mina föräldrar har båda fått hälsoproblem, och lagom till sommaren blev en annan av mina närstående uppsagd på grund av arbetsbrist.

Själv har jag under det senaste året fått tilltagande problem med smärta och obehagliga knakljud i ländryggen.

Mitt i allt detta ska mina föräldrar snart flytta till en avsevärt mindre bostad, en process med svåra beslut om vilka saker som ska behållas respektive skänkas bort.

Allt är dock inte mörker. Min pappa mår bättre, och min ryggsmärta har mildrats lite efter att jag börjat gå till en sjukgymnast och fått bra tips för att stärka ryggmuskulaturen.

Syftet med detta inlägg är inte att beklaga mig, utan snarare att uppmuntra andra – och mig själv – att kämpa vidare. Jag vill nämligen ändå tro att det finns hopp, trots allt. Likt Amélie Poulain finner jag glädje i de små njutningarna i livet, och för mig är dessa en hjälp när livet i stort känns motigt.

Jag älskar till exempel att öppna ett nytt paket kaffe och lukta på innehållet. Det är nästan lika trevligt som att dricka dagens första kopp kaffe.

När jag sen kommer till jobbet och dricker dess lågoktaniga mjölkdryckskaffeblask minns jag den där första koppen med saknad.

En av de bästa känslorna jag vet är också att lägga sig i en renbäddad säng med nyrakade ben. Det är oerhört mysigt att känna rena lakan direkt mot huden.

Något annat rent som är trevligt är nystädade golv. Förnimmelsen av rena golv mot bara fotsulor, i kombination med doften av grön såpa – gärna när man kommer hem från jobbet en fredag – är mycket behaglig.

Jag älskar också känslan i kroppen efter ett träningspass – jag brukar känna mig pigg, stark, belåten och slutkörd på samma gång.

För er som ännu inte förstått glädjen i motion och styrketräning kommer här en bild på Arnold Schwarzenegger, där han tittar skeptiskt på er. Schnitzel vet vad han snackar om: träning gör livet bättre.

Att vakna upp på helgen, tro att det är dags att jobba och sen snooza vidare när du inser hur det ligger till är helt underbart.

Något som alltid får mig på gott humör är också lördagsfrukostar. Jag må äta frukost varje dag, men det är något speciellt med lördagarna.

Känslan av att helgen ligger framför mig, i kombination med en lite festligare helgfrukost och tända ljus, är väldigt trevlig. Om man sedan lägger till ett avsnitt av MacGyver så kan jag inte känna något annat än frid.

Apropå MacGyver älskar jag seriens logiska luckor i handlingen, till exempel att samma skådespelare som spelat en nyckelroll i tidigare avsnitt plötsligt dyker upp som en ny, återkommande figur i serien.

Något som den senaste tiden glatt mig är att koltrastarna har återvänt till gräsmattan utanför min bostad, efter att ha varit frånvarande sen i juni. Nu knallar de runt på min uteplats och kvittrar hela dagarna. Det skapar en väldigt rogivande bakgrundsljudmatta till mina jobba hemma-dagar.

Ash och en koltrast januari 2023

Emellanåt, om allt känns skit och du kommer hem efter en sjusärdeles dålig dag med huvudvärken från helvetet, kan det ibland hjälpa att deppa i tysthet och äta lite godis. Känslan av att vara nere och hög på socker har ett märkligt inneboende lugn, som brukar göra åtminstone mig än mer besluten att visa dom som tvivlat på mig. Det är ingen favoritkänsla, men den har ändå något.

Om man liksom undertecknad är i behov av lite extra feel good-material just nu kan jag (än en gång) varmt rekommendera tv-serien Reservation Dogs, vars tredje och sista säsong jag nyligen avnjutit. Serien följer vardagslivet i ett native american-reservat och är både rolig, knäpp och sorglig. En av huvudpersonerna, Bear, förföljs av anden efter sin förfader, William Knifeman, (spelad av Dallas Goldtooth).

Denna filur var för mig det absolut bästa med serien. En skön, lättsam kille som gärna delar ut livsråd, ofta med viss överdrift för att verkligen få fram budskapet.

Detta trots att han själv inte ens hann fram till sitt stora ögonblick – striden mot Custer Little Big Horn. Williams häst klev nämligen i ett sorkhål, föll omkull och rullade över honom så han dog.

En annan karaktär som jag älskar är maffiabossen Noho Hank i HBO-serien Barry. Hank är en varm, lojal och känslosam figur med intresse för mode och livslång vänskap, sitt yrke till trots. Anthony Carrigan är helt fantastisk i rollen: hans känsloregister skulle göra den mest rutinerade Oscarsvinnare avundsjuk.

Barry handlar om diverse brokiga komplikationer i en yrkesmördares liv, och har även den i år kommit med sin sista säsong, den fjärde i ordningen. Har du inte sett serien så är det hög tid. Humor och spänning i en originell blandning – vad kan gå fel?

De små, fina sakerna i livet gör det lättare att orka med de stora, jobbiga. Om livet var en mjukglass, så är de små sakerna strösslet: något som gör en bra sak bättre. Så stanna upp och leta efter dem då och då – jag lovar, det gör skillnad.

Gör som jag – gå med i Arnold’s Pump Club, så får du 5 dagar i veckan – helt gratis – ett jättetrevligt mail med träningstips, de senaste hälsorönen och råd om hur man mår bra i största allmänhet. Syftet med mailen är att skapa en positiv gemenskap på internet och sticka hål på myter om hälsa. Anmäl dig här:

https://arnoldspumpclub.schwarzenegger.com/

Arnold Schwarzenegger bjuder några fans på en rejäl överraskning 😄

Katten som städar golvet på eget initiativ

Dagens debriefing

0

Livet är inte smärtfritt, och det kanske inte är meningen heller. Jag har sagt detta förut, men känner att det just nu är läge att än en gång poängtera att när du tycks drunkna i tråkigheter hjälper det att fokusera på de små sakerna som gör dig glad. Personligen roas jag till exempel av att SVT har en nyhetsuppläsare vars stilförebild verkar vara Ron Burgundy.

Eller så kan man byta frisyr, det piggar alltid upp. Jag, till exempel, klippte mig nyligen i någon slags Noel Fielding/Joan Jett-frisyr, och nu känns allt bättre.

Det hjälper också att få gnälla av sig ordentligt, även om det är viktigt att inte fastna i det läget. (Framför allt av hänsyn till alla runt omkring dig).

Därför blir det här inlägget en blandning av saker jag tycker om och sådant jag stör mig på. Hur jobbigt är det inte, till exempel, när du drar ett skämt som ingen förstår…

…eller en negativ person på din arbetsplats tar död på den lilla gnutta arbetsglädje du har kvar med sin miljonte gnälliga kommentar?

Sedan måste jag bara få uttrycka följande: fan, vad jag hatar kullersten!

Det må vara fint, men för oss snubbelbenägna gör kullerstenen flanerande i svenska städer till en lömsk hinderbana. (Jag har nog svårt att undvika att ramla över mina egna fötter på plant underlag inomhus! Sträva mattor är en omöjlighet och utomhus ska vi inte ens prata om…) Nej, asfaltera hela skiten, säger jag, så jag även i framtiden törs gå på stan utan hjälm.

När vi ändå är inne på sådant som skaver, (mina knän mot kullerstenen), vill jag ta upp H&M:s reklamkampanj för årets sommarkollektion. En trend inom klädföretag är numera att slänga in EN vad jag kallar token fat girl i sin reklam. Detta må vara ett steg i rätt riktning vad gäller smalhets, men var är alla normalstora tjejer som vi bland kreti och pleti kan relatera till?

Om deras avsikt var att verka woke:a hade det varit smartare att använda fem tjejer med olika kroppstyper. Dessutom är det underligt att H&M förstärker kvinnans fyllighet maximalt genom att klä henne i en kroppstrumpa och omge henne med magra modeller i löst sittande plagg. De kunde lika gärna ha pekat på henne och skrikit ”titta, va tjock hon är!”.

Om man sedan – för att skaka av sig irritationen över H&M:s reklam – vill se något underhållande, som både är lättsamt och bloddrypande på samma gång, rekommenderar jag filmen Cocaine bear (2023). Den handlar om en svartbjörn som, efter att ha ätit kokain som en knarklangare dumpat från ett flygplan, går bärsärkagång och dödar ett antal människor. Filmen är en gravt utbroderad version av en verklig händelse som inträffade på 80-talet i USA. Verklighetens björn dog av kokainet, utan att skada någon annan än sig själv, och fick ett fyndigt smeknamn.

Kan inte här låta bli att slänga in denna roliga, mer Sverigeorienterade tolkning av filmens poster… Den får mig att undra hur hårt festande det egentligen var när Björne, Snigel och Hugo gick på AW.

Nästa irritationsobjekt är när svenskar uttalar engelska ord fel, trots att man borde veta hur just de orden uttalas på grund av att de förekommit så mycket i media under en längre tid.

Ett exempel på ett sådant ord är Coachella, namnet på den kaliforniska musikfestivalen som gick av stapeln i april. Svenskar envisas med att uttala detta ”Kå-A-Tjella”, fast det uttalas ”Kå-Tjella”. Det uttalas helt enkelt som det stavas – som det engelska ordet för tränare (coach) med ”ella” på slutet. De enda som kommer undan med att uttala A:et i mitten av Coachella är folk som pratar jamaicansk patois, eller möjligtvis Glenn Hysén.

Svenskar är också märkligt oförmögna att uttala Will Ferrells efternamn korrekt. Karln är ju för tusan ett komiskt geni och har dessutom en svensk fru, så det minsta Sverige kan göra för honom är väl att uttala hans namn rätt? Det uttalas FER-rell, och inte fer-RELL, som svenskar envisas med att säga. Utskrivet fonetiskt blir det så här: [wil feh-ruhl]. För den som ändå känner sig osäker finns här en uttalsguide med ljud:

https://www.howtopronounce.com/will-ferrell

Vidare måste jag bara påpeka att musikstilen country uttalas KAN-tri, inte KAON-tri! (Jag gillar inte ens country och ändå stör det mig när folk säger fel!).

Innan covid hade jag inga problem med att röra mig ute bland folk. Vi väjde naturligt för varann när vi möttes på väg åt olika håll, och det var inte mer med det. Nu, i efterpandemitiden, verkar dock folk totalt ha tappat känslan för andra människors personliga utrymme. Varje dag, när jag väntar på bussen, måste jag flytta på mig eftersom någon envisas med att gå förbi mig så nära att min nästipp hade snuddat vid dennes kind – om jag inte hade flyttat på mig. Trots att jag står på en stor, öppen yta och det inte finns någon anledning att trängas!

Det är som om jag inte syns, trots att jag är 1 och 76 lång. Mitt lifehack för att slippa gnugga näsa med främlingar är i denna situation att ställa mig precis bredvid ett större, fast föremål, som t.ex. en reklamskylt eller papperskorg. Då blir folk TVUNGNA att gå runt mig. Haha!

Hur störigt är det inte sen när det ansamlats en eller två PET-flaskor på diskbänken, och dessa – varje gång du blåser förbi i din vardagshast – trillar runt och skramlar? (Jag har väl bättre saker att göra än att lägga flaskorna i pantkassen just precis när flaskan tömts!).

Apropå min hatkärlek till pant så har jag den senaste tiden roats av att mina fellow nordsvenskar i duon Hooja gjort en helt underbar Pantamera-reklam och tillhörande låt. Det gör mig glad ända in i själen att se dessa fleeceklädda Gällivare-ambassadörers enorma framgångar, så till den milda grad att jag får hemlängtan.

Jag kan varmt rekommendera den mycket underhållande Hooja – The movie, som finns på SVT Play fram till 4 augusti 2023. Där får du bland annat se Hooja förbereda sig för P3 Guld-galan genom att impregnera sina kläder med lukten av brasa, och ge dräpande svar när en intervjuare i Stockholm frågar om de skulle kunna tänka sig att dejta henne. Och förolämpa inte Hooja genom att kalla deras musik för EPA-dunk – som de själva säger är det skogsdisco, och inget annat!

Det känns alltid bra att få gnälla av sig lite, men det allra bästa man kan göra är att inte hänga upp sig på småsaker. Det bästa man kan göra med negativa människor är att strunta i dem, för då förlorar de sin makt.

Gör som min barndomsidol Arnold Schwarzenegger: var en positiv person som sprider trevlig stämning omkring sig, och intressera dig för de människor du möter. Och börja träna – tro mig, man mår verkligen mycket bättre när man gör det. Helt plötsligt har man byggt muskler på ställen där man inte visste att man hade några.

Gläds åt att Nicolas Cage som Dracula i den roliga filmen Renfield (2023) ser ut som en äldre, risigare version av Marilyn Manson

…och bli ännu gladare av att lyssna på ljuvliga Morgonpasset i P3, som nu hjälpt mig hantera livets svängningar i hela 13 år. Man skrattar, gråter och blir mer allmänbildad – tack vare David Druid och Linnea Wikblad.

Nyligen hade Morgonpasset temat ”Bus jag gjort mot min mamma”. Då kom bland annat detta underbara sms in till programmet:

Missa inte heller den underbart knäppa och tragikomiska småortshumorn i serien Reservation Dogs, om några ungdomars liv på ett native american-reservat i USA.

Mer feelgood hittar man i husrenoveringsserien Home Town med paret Ben och Erin Napier – det enda inredningsprogrammet som fixar i ordning hem i en stil som jag gillar. Ben är dessutom väldigt rolig och en mästare på dåliga ordvitsar.

Om du fortfarande mår dåligt efter detta kommer här några bilder på Sigourney Weaver och katten Jonesy.

Titta också gärna på The Kiffness Youtube-kanal. Denna sydafrikan har fått mig att skratta många gånger med sina fyndiga musikkreationer skapade utifrån videor med djur av olika slag, mest katter. Jag avrundar med ett av hans alster, samt en Muse-låt jag själv lyssnat mycket på i jobbiga perioder.

Ha det fint därute och ge inte upp – det kommer bättre dagar.

Jag saknar dig, Ash

Sommar och sol och Donkey Kong

0

2022 har varit ett händelserikt år för mig personligen, i alla fall så här långt. Därför har det inte blivit så mycket skrivande för min del – livet kom helt enkelt i vägen. Under flera års tid har jag letat efter en ny bostad, då den jag bott i var i mycket dåligt skick. Man kunde ha trott att jag hyrde från den här hyresvärden…

Den lägenheten blev min räddning i en akut situation, men det var inte meningen att jag skulle stanna där så länge som det till slut blev. Jag är dock långt ifrån rik, och därför har det tagit sin tid att hitta nytt boende.

Men så var jag på en visning i januari i år och plötsligt var min dröm om ett nytt hem plötsligt verklighet. Två dagar senare insjuknade jag i covid-19, och Robin, min kille, dagen därpå. Till råga på allt blev jag sjuk på min 43:e födelsedag – en dag som inte går till historien som en av mina trevligaste. Jag låg hemma i soffan, skakade av feber och tittade på The grand tour.

Väl tillfrisknad men fortfarande utmattad av covid följde några månader av intensivt fixande, flyttande av abonnemang och nedpackande av saker – som allt skedde parallellt med jobbet. Jag blev påmind om det jobbiga i att vara filmnörd och att ha alldeles för mycket prylar, och svor en tyst ed att aldrig flytta igen.

På något magiskt sätt blev allt klart tills tisdagen efter påsk, då flyttlasset gick – från Norrköping till Linköping.

Jag kan dock ärligt säga att jag skulle vara helt ok med att aldrig någonsin se en flyttkartong eller en rulle silvertejp igen…

Allt praktiskt med det mastodontprojekt som en flytt ändå innebär gick, trots en del tvivel på vägen, förvånansvärt smidigt. Mitt bohag klarade sig i transporten, och katten fann sig väl tillrätta i den nya bostaden.

Bitarna föll på plats en efter en, och i takt med att uppackningen av mina saker blev klar och det nya hemmet tog form infann sig lugnet. Äntligen kunde jag luta mig tillbaka och slappna av lite efter allt hårt arbete.

Min efterlängtade sommarsemester började sedan efter midsommar. Mot bakgrund av månader av slit och släp med flyttkartonger och ett samtidigt balanserande av jobbkrav var det helt underbart att plötsligt kunna njuta av lyxen att göra ingenting.

Jag njöt i fulla drag av sovmorgnar, jordgubbar i fil-frukostar framför tv:n, promenader runt Stångån och att ta dagen som den kom tillsammans med Robin.

Sommarledigheten bjöd bland annat på en tur till Vadstena, där vi tog en selfie med slottet…

…och temperaturer som ibland var nästan dubbelt så höga utomhus som inomhus.

Jag gladde mig även åt att gratuleras till studenten, även om den nu inträffade för 24 år sedan.

Under ett besök i Gamla Linköping noterade jag att ordet lergök numera verkar ha försvunnit ur det svenska språket.

Jag tillbringade också en hel del timmar på uteplatsen med en Stephen King-roman i högsta hugg, (jag hann läsa tre under semestern).

Det har också avverkats en del film och tv-serier, vilket alla filmnördar med självrespekt bör kunna säga efter en lyckad semester. Jag har till exempel hunnit se den av mig och många andra extremt efterlängtade fjärde säsongen av Stranger Things två gånger – en gång ensam för att jag inte kunde hålla mig, och för att jag var livrädd att någon skulle spoila den för mig, andra gången tillsammans med Robin. Det behöver knappast sägas, men den här säsongen var så fantastisk att den blåste strumporna av mig båda gångerna jag såg den.

Kortavsnittsserien Man vs. bee, (hela serien är sammanlagt lika lång som en standardfilm), om en man som förstör ett hem i jakt på ett bi, och Disneys Obi-Wan Kenobi, var båda värda att se, (även om Obi-Wan är blek jämfört med The Mandalorian).

Robin och jag fick oss också en hel del goda skratt till den underbart roliga serien Our flag means death, som handlar om en välbärgad 1700-talsmjukis som bestämmer sig för att bli pirat. Problemet är att han inte gillar vare sig våld eller att stjäla, så det hela går allt annat än bra. Serien är skapad av Taika Waititi, som är en av upphovsmännen till What we do in the shadows och Flight of the Conchords, och han spelar även en av rollerna.

Thor: Love and thunder, (även den regisserad av Taika Waititi) såg vi på bio, och den var väldigt kul. (Det verkar dock som om jag väntar förgäves på att de ska använda Kiss-låten God of thunder i en Thor-film – den är ju som klippt och skuren för detta).

Sommarens bästa film dock var helt klart rysaren The black phone, med Ethan Hawke i rollen som maskerad barnkidnappare. Snygg, spännande och otroligt välgjord skräck i 70-talsmiljö.

Semesterns gladaste överraskning för min del kom när Norra Sveriges stolthet, den mystiska artisten Hooja, med sin parhäst Mårdis, besökte Morgonpasset i P3. Rösterna var omisskännliga och jag skrattade gott allt eftersom den smått underliga intervjun fortskred.

Jag blev jätteglad över att upptäcka Mammas nya kille-/Klungan-killarna Sven Björklund och Mattias Fransson i en ny form, och har under sommaren roat mig med att lyssna på Hoojas sköna partydängor, som både driver med Stockholmare och förhärligar den nordsvenska lantislivsstilen. Man kan ju inte annat än älska låttitlar som Donkey Kong, Där gäddan simmar, Livet på en pinne, Jukkasjärvi och Skogsrejv.

Mitt favoritband Muse skivsläpp den 26 augusti blev, slutligen, en perfekt avrundning av sommaren. När så dagen kom förra veckan och albumet Will of the people kom ut var det bara att slå på stereon, lägga sig på soffan och lyssna igenom hela plattan i ett svep. Jag blev som vanligt inte besviken på min favorittrio – helt makalös musik!

Sammanfattningsvis har jag haft en skön sommar och är lycklig över min nystart i en annan stad. Nu har jag också börjat jobba på min arbetsgivares lokalkontor i Linköping, och trivs jättebra. Jag ser fram emot svalare, soliga höstdagar, känslan av att ta på sig mjukisbyxor och sweatshirt, och inträdet i mysets förlovade årstid. För första gången på länge känner jag någon slags framtidstro och möter därför den annalkande hösten med en försiktig optimism.

Hoojas låt Banan, melon, kiwi och citron (Videon hade sjukt nog Youtube-premiär precis nu när jag satt och skrev om detta – vad är oddsen för det?)

Trailer för Our flag means death

Julefrid från en svunnen tid

0

Jag är i en ålder då jag tycks ha nostalgin väldigt nära till hands. Kanske är det bara ett tecken på att jag börjar bli gammal, men det är med glädje som jag tänker tillbaka på min barndom och ett liv som på många sätt var mindre komplicerat. Allt detta hänger också ihop med saknaden efter min storebror och bästa vän, Andreas, som gick bort 2014. Så här i juletider känns det Andreasformade hålet i mitt liv lite större än vanligt.

Det är en märklig känsla att ha förlorat sitt enda syskon, den person som man delade sin uppväxt med – på det speciella sätt som man bara gör när man är familj, och dessutom kommer bra överens. Det är en slags tomhet och övergivenhet som är svår att sätta ord på, och som man aldrig kommer över – man bara lär sig leva med den. Det här inlägget blir en hyllning till den tidsålder då Andreas och jag växte upp, och den populärkultur som präglade oss. Jag saknar dig, brorsan.

Vi tillbringade större delen av uppväxten i Boden, denna Norrbottniska metropol, som på den tiden kryllade av militärer. Vår familj bodde i ett litet Älvsbyhus på Ravinvägen i stadsdelen Trångfors, och julen firade vi oftast där, tillsammans med mormor Miriam och ibland någon vän till familjen. Vi drack must, knäckte nötter och åt julmat och hemkokt knäck så det stod härliga till. Här nedan kan man se både hur fint vårt hem kunde vara sommartid, men också hur otroligt mycket snö vi ofta fick på vintrarna.

Vi flyttade från en lägenhet i centrum till detta hus lite utanför staden precis innan julen ´87. Kort därefter öppnades en helt ny värld, då vi införskaffade en VHS-spelare, eller video, som man kort och gott sa på den tiden. En av de första filmerna vi hyrde var Polisskolan 3, och vi var fast direkt. De dröjde inte länge innan vi sett alla andra filmer i serien, (som då hade kommit ut). Hela familjen älskade denna knäppa komedisvit och det var inte ovanligt att vi såg dessa filmer just vid jul de kommande åren.

Framför allt 3:an och 4:an blev mina favoriter, och jag kunde dem utan och innan. Särskilt förtjust var jag i den galna, före detta ligisten Zed och samspelet mellan honom och den tillbakadragna Sweetchuck.

Jag tycker fortfarande Bob Goldthwaits Zed är vansinnigt rolig. Det är något med hans ömsom målbrottspipiga, ömsom skrikiga sätt att prata och ständiga ansiktsryckningar som gör mig varm i hjärtat.

Kunde därför inte låta bli att le när jag nu under hösten såg denna bild på hur detta Polisskolans omaka radarpar ser ut nu för tiden.

Bob Goldthwait (59) och Tim Kazurinsky (71)

Efter att VHS:en gjort intåg i vår boning tittade vi mer och mer på film hemma, ibland hela familjen, ibland brorsan och jag. Jag minns tydligt hur Andreas och jag visade en grannpojke Indiana Jones-filmen Raiders of the lost ark. Vid scenen där Indy sänks ner i ett tempel med ett golv som kryllar av ormar ryckte grannen häftigt upp sina fötter från golvet, som om ormarna funnits där. Jag minns att jag tyckte det var roligt och lite töntigt.

Indiana Jones-filmerna rullade frekvent hemma hos oss runt storhelgerna, när julefriden lagt sig och hela familjen kunde umgås i lugn och ro. Apropå Indiana Jones så minns jag när 2:an, Indiana Jones and the temple of doom, kom och alla killar i klassen sprang runt på rasterna och skrek KALI MA! så högt de kunde, i ett försök att härma den otäcka prästen i filmen. (Och nu oroar sig vuxna för att barnen leker Squid game… Skillnaden är att inga föräldrar oroade sig för oss som var barn på den här tiden – vi kunde leka med saxar och tändstickor om vi ville).

Något brorsan och jag såg fram emot enormt mycket varje jul var att se Trolltyg i tomteskogen, den tecknade klassikern om tomtebröllopet som våldgästas av en skock troll. Jag minns hur jag tittade med skräckblandad förtjusning, för trollen var ändå lite läskiga.

Vi älskade också att titta på den tecknade Landet Narnia/The lion, the witch and the wardrobe (1979), som vi hade inspelad på ett nött gammalt videoband. Varje gång var det lika sorgligt när Aslan blev offrad av den elaka häxan, trots att vi visste att han snart skulle återuppstå.

Galenskaparnas sketch där man samlats på en hembygsgård för att julpyssla, från En himla många program, blev även den en klassiker i vår familj, som vi ofta sett om på jul.

En jultradition med rötter i barndomen, och som jag håller liv i än idag är att titta på Gremlins (1984).

Berättelsen om de små monstren som ställer till förtret i en småstad mitt under julen är lika bra nu som då, trots att hela filmen är inhöljd i en blåaktig, glasyrliknande fejksnö som knappast lurar någon.

Min bror rycktes bort endast 40 år gammal – han fick en allergisk chock när hans akuta halsfluss behandlades med antibiotika. Om jag lärt mig något av detta trauma är det att vi aldrig vet hur mycket tid vi har, så vi behöver ta vara på här och nu. Vi behöver visa omtanke om varandra och säga de där sakerna vi kanske säger alltför sällan.

Julen handlar om gemenskap, glädje och lugn. Så i jul, gör saker som får dig att må bra. Ät god mat, vad än det må vara, (personligen är jag inte så förtjust i traditionell julmat – lukten av risgrynsgröt får det att vända sig i magen på mig, t.ex.)…

…men låt inte någon lägga sig i din matlagning.

Se några trevliga filmer…

…och framför allt: umgås med folk som ger dig kraft, inte hyperaktiva energitjuvar.

Avslutar med lite juliga humorklipp. God jul och var rädda om varandra där ute.

Key and Peeles fantastiska parodi på den sexualbrottsantydande jullåten Baby it´s cold outside

Min favoritscen ur Gremlins (1984)

Julklappsrim från Galenskaparnas Pyssel & Papp

Skräck i hjärta, skräck i sinne…

0

Ända sedan unga år har jag haft en förkärlek för det läskiga och otäcka. Jag har alltid älskat spänningen i att se en bra rysare och kicken man får av en riktigt lyckad skrämseleffekt.

Där andra ser obehagliga hemskheter ser jag högklassig underhållning.

Ja, det mörka och kusliga har alltid lockat mig, men med årens härdning krävs det allt mer för att få mig att hoppa till i soffan.

Vissa filmer, som Insidious (2010) till exempel, fortsätter dock att ge mig gåshud varje gång jag ser dem.

Jag tittar visserligen på skräck året runt, men nu när hösten lagt sig som en tung, våt yllefilt över sommaren känns det extra lämpligt att titta på mysiga rysligheter.

Vinden viner runt knutarna, regnet slår mot fönsterblecken, och blött lövkladd orsakar benbrott hos intet ont anande mobilsurfare.

Personligen älskar jag hösten. Det är som om världen uppmanar en att sitta hemma, vira in sig i en gosig filt och titta på något som är lika delar läskigt som charmerande. Varför opponera sig?

Årets Halloween sammanföll med att jag tagit ett par dagars semester från bruket, så den 28-31 oktober firade jag skräckens årstid med att titta på några gamla favoriter, och ett par nykomlingar. Först ut var The Midnight Meat Train (2008).

Filmen handlar om fotografen Leon, som på en nattlig promenad stöter på en lång, mystisk man. Leon börjar följa efter och ta bilder av mannen, bara för att upptäcka att denne varje natt brutalt dödar människor ombord på ett tunnelbanetåg. Förföljandet blir en besatthet och långsamt dras Leon in i ett mardrömslikt mörker.

Detta är en skön blandning av spänning, en bra story och splatter, som jag återvänder till med ojämna mellanrum. Den föredetta fotbollsspelaren Vinnie Jones är perfekt i rollen som den hammarsvingande mördaren – han ser ju redan lite smått galen och skräckinjagande ut. (Han satte ju förvisso rekord i snabb utvisning när han spelade fotboll: Vinnie fick en gång gult kort efter bara 3 sekunder).

Näst på tur blev franska Livid (2011).

Berättelsen kretsar kring den unga Lucie, som ska gå bredvid en kvinna som jobbar i hemtjänsten. En av brukarna visar sig vara en sängbunden gammal dam, fru Jessel, som tillbringar sitt liv i ett enormt hus mitt ute i ingenstans. Där lär finnas en stor skatt, berättar handledaren, men ingen vet var.

Lucie återvänder till huset samma natt, efter övertalning av en pengahungrig pojkvän och dennes kompis, för att genomföra det som skulle vara ett enkelt inbrott. Husets ägare visar sig dock vara lite mer vaken än de hade räknat med. En originell, snygg och smått kuslig rysare som gjord för Halloweentider.

Ännu en gammal goding som dammades av ur filmsamlingen var Dead Silence (2007).

En film som har både riktigt obehagliga buktalardockor, och en ondsint dockmakare som hämnas sin egen död från andra sidan. En klassisk mysrysare som påminner om de 80-talsskräckisar jag växte upp med.

Mitt gamla skräckälskarhjärta blev sedan riktigt positivt överraskat av The Empty Man (2020), som var ny för mig. (En av många filmer jag stött på under mina nördiga utflykter på nätet. Ja, jag har en lista över filmer att se, som ständigt fylls på. Om jag inte skrev upp dem skulle min aningen ålderstigna hjärna säkert glömma bort dem).

Filmen handlar om en föredetta polis, som i jakten på en försvunnen grannflicka kommer i kontakt med ett sektliknande sällskap. Sammanslutningen ägnar sig åt märkliga ritualer avsedda att frammana den övernaturliga the Empty Man.

Jag gillade denna film väldigt mycket. Det är en lågintensiv, kuslig rysare med krypande skräck och en originell berättelse. Hela filmen är inhöljd i en viss mystik, vilket tilltalar mig rejält – jag ogillar filmer som skriver en på näsan och förklarar även de mest uppenbara vändningar.

Ingen höst och Halloween är komplett utan att titta på Halloween (1978), den stilbildande kultslashern som inte behöver någon närmare förklaring. (Den gick till och med på SVT natten mot Halloween och ligger på SVT Play till 28 november, för den som är sugen). Själv tittade jag på den till frukost på just Halloween. Mord, Jamie Lee Curtis och kaffe… det är en rejäl start på dagen, det.

Ännu en film om en kvinna som förföljs av en illasinnad man är Hush (2016), som även den är ny på min skräckfilmsrepertoar. Filmen handlar om Maddie, en författare som flyttat ut i skogen för att skriva böcker. En kväll dyker en maskerad främling upp på hennes förstukvist.

Temat är knappast nytt, men här känns premisserna uppfriskande annorlunda. Maddie är nämligen dövstum, och hennes förutsättningar för att överleva mannens attacker skiljer sig från de hos andra scream queens. Vad gör man när man inte kan ropa på hjälp? Detta är en mycket spännande skräckthriller som inte bör missas.

Happy Spooky Season!

Semesterhjärnan som vägrade släppa

0

Jag är en helt vanlig arbetare som jobbar hårt fem dagar i veckan. Som de flesta andra längtar jag varje vår efter långledigheten på sommaren, och i år var inget undantag. Tvärtom såg jag extra mycket fram emot detta års semester, eftersom jag var sjukskriven förra sommaren.

Många verkar i år ha tillbringat sommaren i diverse stugor, uthus och friggebodar, pittoreskt belägna vid olika små vattendrag med konstiga namn. Varken min kille, jag, eller våra familjer äger dock någon sommarstuga och därför blev årets semester mest på hemmaplan.

Med tanke på pandemin kändes det inte rätt att genomföra någon längre resa, utan Robin och jag har valt att vänta tills saker blir mer som vanligt igen. Det blev dock en trevlig sväng med Kustsnigeln till Västervik, där vi hälsade på familj.

I denna Smålandspärla blev det bland annat ett par härliga dopp i det bräckta vattnet, och en tur med segelbåt. Under den sistnämnda lyckades jag bränna mig både på axlar och knän, trots flitig insmörjning med solskyddsfaktor 50. Men, så är jag ju också vit som ett standard-A4.

Misstänker att jag var vampyr i ett tidigare liv, i alla fall om man ska gå efter vilken effekt solen har på min hy.

Uppskjutna semesterplaner kändes helt okej. När man, som undertecknad, har som huvudsakliga intressen att läsa, titta på film och tv-serier, och gå promenader funkar det bra att stanna på sina vanliga domäner.

Egentligen har jag inga större behov av att ha semesterdagarna inrutade med en massa aktiviteter, eller att resa kors och tvärs. Det jag älskar mest med att vara ledig är att ”bara” få stanna av och inte ha några tider att passa. Ge mig en bra bok eller en schysst film så är jag hemma, (bokstavligt talat, i det här fallet).

Jag vill slå ett slag för att semestra hemma i all enkelhet, och därför kommer det här inlägget att fokusera på alla små saker jag gjort under min semester.

Jag ska i detalj lägga ut texten om min enkla ledighet, som andra skryter om resor till västkusten, badande i privata pooler och fjällvandringar. En frekvent förekommande aktivitet under semestern har till exempel varit att jag fått trampmassage på magen och bröstet av min katt, Ash – ibland mot min vilja.

Första semesterveckan blev jag överrumplad av en stor, flygande insekt som tagit sig in i köket sent en kväll. Under loppet av ett dygn kom sammanlagt fyra stycken intrillande genom ventilerna, och det visade sig vara svärmande ollonborrar.

Semester handlar inte om vem som har mest pengar, det handlar om att koppla av, och där känner jag att jag lyckats väl. Jag menar, hur underbart är det inte att gå upp, äta frukost och sen lägga sig och läsa?

Just nu läser jag Arnold Schwarzeneggers tegelstensartade självbiografi, Total Recall. Jag är ju ett stort Arnold-fan, och denna bok får mig bara att älska honom ännu mer. Jag skrattade gott åt att han gillar att säga oväntade, smått chockerande saker till folk ibland. När han som ung träffade nyblivna flickvännen och blivande frun Maria Shrivers mamma, Eunice Kennedy Shriver, för första gången sa han kort och gott ”Your daughter has a great ass”.

Jag kan vidare varmt rekommendera att mysa bort hela förmiddagen med att kolla på tv-serier, (särskilt när ens hy är främst lämpad för inomhusbruk). Denna sommar har jag sett efterlängtade säsong fem av Lucifer

…och nya Marvel-serien Loki (nedan), båda väldigt bra. (Men, musikalavsnittet i Lucifer gav mig svåra kväljningar – fy på er, Netflix!).

Utöver serierna har det avverkats dryga dussinet filmer. Bland dessa fanns en knäpp, småputtrigt rolig film om en gubbe från det tidiga 1900-talets Östeuropa, som vaknar upp i nutid efter att ha bevarats i ett kar med saltlag: An American Pickle (2020).

Det blev också tre Godzilla-filmer, (vi skulle se den från 2019 och upptäckte att det var mitten-delen i en serie. Alltså var vi tvungna att se det hela från början).

Vidare har jag roat mig med att titta på gamla avsnitt av Ghost Adventures, lett av muskelmannen som gav det känsliga, manliga egot ett ansikte: Zak Bagans.

Nick Groff, Zak Bagans och Aaron Goodwin

Han är förvisso ganska rolig ibland, och stundtals nästan uthärdlig. Det bästa är dock när han försöker vara macho och seriös, bara för att snubbla över en tröskel i mörkret och sedan låtsas som om ingenting hänt. Hans berättarröst under programmets gång är också ofta så överdrivet teatralisk att det blir roligt.

Zak pratar dessutom på samma ljudnivå som en hörselskadad DJ och ska gärna ”mucka gräl” med spökena. Och hans hår… Jag vill bara ta hans geléindränkta huvud och borsta bort allt klet! Herrn verkar ha lugnat ner sig en aning med hårprodukterna på senare år, men i de äldre avsnitten har han sin karaktäristiska mohawk/hajfena. Jag har döpt den till the douchehawk, för att Zak har ett rykte om sig att vara just en bossig, egotrippad douchebag.

Från Ghost Adventures till Golf Adventures: Traditionsenligt spelade Robin och jag minigolf ett par gånger under semestern. Första gången hamnade vi mitt i ett ösregn i början av rundan, och fick således spela färdigt på blöt filt. Konstigt nog spelade jag trots detta min bästa omgång någonsin, och gjorde till och med en hole in one. 49 poäng blev det, (sämst möjliga antal slag är 108, bäst 18 och normalt brukar jag ligga runt 60 slag).

Vi passade sedan på att äta enorma våfflor i Gamla Linköping, och när Robin för en stund lämnade sin plats tog ett gäng småfåglar raskt över den.

I sommar åkte jag också elscooter för första gången, både hyrvarianten och den Xiaomi som Robin sedan köpte. Jag kan bara konstatera att hyrscootrarna känns tunga och klumpiga, medan Xiaomi:n är lätt, smidig och jätterolig att köra. Ett häftigt och praktiskt fordon, som inte förtjänar att smutskastas bara för att många som kör dem beter sig som idioter.

Soundtracket till min sommar har Mika stått för, som så många tidigare år. Hans medryckande, originella, ja, rent av episka popmusik är för mig den musikaliska representationen av en solig sommardag. Hans fem studioalbum, däribland senaste plattan My name is Michael Holbrook (2019), har gått varma hela sommaren. Bland favoritlåtarna finns Ice cream, Love you when I´m drunk, Cry och Underwater.

Jag är väldigt nöjd med den här semestern, hur oansenlig den än må ha verkat. Jag kände mig utvilad och redo för återgång till ”bruket” när min dryga månads ferie var över. Nu, tre veckor efter återgång till jobbet, har dock semesterhjärnan fortfarande inte släppt.

Jag väljer att tolka det som ett övergående fall av brain freeze efter allt glassätande. Förhoppningsvis har hjärnkontoret hoppat igång innan nästa sommar.

Tekniken är smart, men huvudet är dumt

0

Den tekniska utvecklingen rullar på allt snabbare, och vissa tycker säkert det är svårt att hänga med. Även om vi tar mycket av dagens tekniska lösningar för givna så förbluffas jag dock ibland av folks okunnighet. Här vill jag vara tydlig med att det är en sak om man är gammal och kanske inte har möjlighet att skaffa dagens dyra elektronikprylar, eller saknar någon som kan hjälpa en – sådan teknisk eftersläpning är helt ok och förståelig. Att vara korkad är något helt annat.

Jag gillar teknik som underlättar ens vardag. I vår tvättstuga finns det till exempel ett torkskåp som förolämpar en när tvätten torkat klart, (i alla fall om man tänker på engelska, som jag ofta gör). Det ger en den där extra lilla irritationen som gör att man orkar bära upp all tvätt.

Det faktum att många har svårt att hantera så pass simpla, analoga finesser som tryckknappar vid övergångsställen och hissar känns obegripligt i denna pekskärmarnas förlovade tidsålder. Inget kommer ju faktiskt att gå snabbare bara för att du nervöst hamrar på knappen som en storrökare som försöker lägga ciggen på hyllan. (Jag brukar helt enkelt bara titta om lampan som visar att knappen är intryckt lyser).

När jag är ute bland folk är det inte många blickar jag möter – de är snarare fixerade vid diverse telefoner. Jag tycker det är lite kul att mobilernas utveckling har gått från att vara stora, till att runt millennieskiftet bli pyttesmå, till att nu gradvis bli allt större igen. Här har vi kanske svaret på varför.

Smarttelefoner är bra och jag har mycket praktisk användning av min, men den är inte särskilt viktig för mig. Jag har inte kommit till den punkt där telefonen gör att jag missar vad som sker i världen runt omkring mig, och det är jag glad för.

En tendens jag sett är att i takt med smarttelefonens intåg verkar folks datorkunskaper ha suddats ut, och då menar jag även de mest grundläggande sådana.

Kortkommandon, till exempel, verkar hålla på att falla i glömska bland gemene man, vilket är synd, då de underlättar mycket. Personligen gillar jag ctrl+c, ctrl+v och ctrl+p. (Om du inte vet vad dessa gör blir jag besviken. Googla och lär dig, för tusan).

Frågor som ”hur får jag ut bilderna ur telefonen och in i datorn?” är vanligt förekommande, och då kommer de inte sällan från yngre personer, som faktiskt vuxit upp med datorer och internet. Att koppla telefonen till datorn via USB tycks inte ens föresväva folk, trots att telefonerna vi bär runt på i grund och botten är glorifierade USB-minnen. Det finns ju dessutom molntjänster av olika slag. Och man kan ju faktiskt maila bilder till sig själv, öppna mailen på datorn och spara bilderna där.

För inte så länge sedan stötte jag på en ung person som inte förstod att för att kunna jobba hemifrån behövde man ha ett eget internetabonnemang. Nej, man kan inte ta med sig internet hem från jobbet, fick jag förklara. Jag har nog aldrig känt mig så mycket som facepalm-emoji:n som då.

Under pandemin 2020/2021 har gemene man blivit beroende av välfungerande IT-lösningar för att ersätta fysisk kontakt. Det där med videosamtal är dock en konst, och ett vanligt misstag folk gör är att de placerar laptopen/telefonen alldeles för lågt. Aldrig har jag väl tvingats titta rakt upp i så många människors näsborrar som detta år. (Att trimma näshåren verkar inte vara så vanligt som jag tidigare trott).

Konferenssamtal via Skype eller liknande tjänster är vidare en historia för sig. Där jag jobbar använder vi i regel bara ljud under mötena, och väldigt ofta är det några som glömmer att sätta på micken när de ska prata. Eller så står micken på hela tiden, så mötet förgylls av diverse bakgrundsljud, t.ex. byggstök eller jamande katter.

Headset är tydligen också ett mycket komplicerat redskap att använda. Jag vet inte hur många gånger jag sett folk som pratat i telefon med ett vanligt sladdheadset inkopplat, men ändå gått omkring med mobilen vågrätt placerad i handen uppe under hakan, med micken riktad mot munnen – som man gör när man använder högtalartelefonen. Folk verkar liksom inte fatta att det finns en mikrofon på headsetsladden. Vanliga hörlurar är i och för sig även de lite för mycket att hantera för vissa.

Jag såg också nyligen en medelålders man, som raskt promenerade förbi på gatan där jag bor. Han hade något svart som hängde och slängde upp och ner mellan hakan och näsan på ett väldigt konstigt sätt. Jag kunde roat konstatera att det var ett bluetooth-headset av sorten som består av två hörlurspluggar med en ca 50 cm lång sladd mellan sig. Det är meningen att man ska ha sladden bakom nacken, så att man kan hänga av sig lurarna vid behov. Jättepraktiskt, tycker jag själv.

Personligen vill jag inte ha den helt sladdlösa varianten, AirPods och liknande, för att jag säkert skulle tappa en eller båda. I början av året, precis när vi fått en massa snö, såg jag en tjej med bedrövad uppsyn när jag var på väg till jobbet. Hon satt på huk vid en hållplats och grävde febrilt i den oplogade snön med ena handen. I den andra höll hon en ensam vit AirPod. Case closed.

Alla kan vi inte vara bra på teknik, och det finns ju vissa saker som de flesta retar sig på. Ta bara USB-sladdar, till exempel. Hur man än gör och hur mycket man än ser efter att man sätter i dem åt rätt håll hamnar de alltid fel. Jag förutspår dock att många färre kommer att dö av frustrationshjärtinfarkter nu när USB-C, som inte går att sätta i fel, blir allt mer vanlig.

Jag stör mig personligen också på folk som använder IT-relaterade ord på ett konstigt sätt. Ett av mina favoritexempel på detta är vårt lokala nyhetsprogram, Lokala Nyheter Öst, som ibland avslutar med att säga att fler nyheter finns på ”vår webb”. Har de ett eget internet, eller? Östnet? (Jag hade valt ordet hemsida eller sajt istället för webb).

Slutligen vill jag verkligen slå ett slag för datorn. Gör som blogg-Dagny Carlsson och bli ”bra på data” (som vi säger i Norrbotten), men du behöver ju inte vänta tills du fyllt hundra. Personligen trivs jag inte med att surfa på en liten, pluttig skärm, och använda touchtangentbord som får även mina små händer att kännas överdimensionerade. Använd datorn – allt blir så mycket roligare, snabbare, större, skarpare och mer ergonomiskt då. Förutom när den ska uppdatera.

Känslan av att sätta i en USB-kontakt rätt på första försöket…

Det visade sig att Conan O’Brien fick rätt i sin AirPod-parodi nedan.