Ända sedan jag var barn har jag älskat skräck och science fiction. Då andra barn sprang skrikande från tv:n, med veckor av traumatiserande mardrömmar framför sig, satt jag kvar och njöt av den kick som endast ren skräckblandad förtjusning kan ge.

                     Undertecknad på Scifimässan i Stockholm i december 2013. (Jag är hon till höger…).

Jag minns hur exalterad jag var när vår familj under 80-talet började hyra videofilmer och en hel värld av muskulösa österrikare med glugg mellan framtänderna, lömska mördare och slemmiga rymdmonster öppnade sig för mig. Andreas, min 5 år äldre bror, och jag såg film efter film och sjönk allt djupare i det träsk som skulle visa sig bli ett livslångt filmnörderi.

Helgens resor till någon av metropolen Bodens då åtskilliga videobutiker blev snabbt veckans höjdpunkt. Jag kunde helt enkelt inte få nog av film. Jag visade skräckfilm på mina födelsedagskalas, utan minsta tanke på att någon av mina kompisar kunde få mardrömmar. Jag fyllde ju år – då skulle vi ju titta på det jag ville se.

Några av de obehagliga fräsiga karaktärer som tidigt gjorde avtryck i mitt barnasinne var den dödssjuka  Zelda i Pet Sematary,(eller Jurtjyrkogården som jag kallade den då)…

…Tim Currys gestaltning av den monstruösa clownen Pennywise i It. Om man inte hade clownfobi innan denna miniserie såg dagens ljus var det stor risk att man fick det, (fast jag tyckte förstås att han var mer tuff än läskig)….

…den respektingivande vampyren Barlow i Salem´s Lot (1979)…

…och spökvarelsen i Poltergeist.

Aaaah, Poltergeist… Jag bara älskar den… Dock oerhört tragiskt att Heather O´Rourke , den mycket begåvade flickan som spelade Carol Anne, dog i verkligheten, endast 12 år gammal.

Pinhead och de andra cenobite-demonerna i Hellraiser-filmerna gjorde även de intryck på mig…

och så H.R. Gigers Alien, förstås.

När jag första gången såg James Camerons Aliens (1986) blev den envisa, hårdhudade och självständiga Ellen Ripley min förebild. Helt utan att jag visste om det, fram tills för några år sedan, när jag själv gick igenom en svår tid och insåg att den enda som kunde hjälpa mig ur det jobbiga var jag själv.

(Om man känner sig frusen kan man förresten sticka sig en sån här trevlig ansiktsvärmare… Man kommer definitivt att synas, och kramar sägs ju vara bra för hälsan…).

Måste ju klämma in lite lämpligt skoj här…

Men för att återvända till filmerna: Jag älskade rysare och sci-fi. Ja, film över huvud taget. Och precis som nu gav mig känslan av att se en bra rulle den här känslan:

Snart upptäckte jag Evil dead-filmerna, och inom kort var Evil Dead 2 och Army of darkness stora favoriter. Filmens huvudperson, skådespelaren Bruce Campbell, blev också en av mina personliga hjältar. (Om man är skräckfilmsälskare och inte känner till honom så borde man skämmas).

När jag sedan, i elvaårsåldern, började läsa Stephen King, ja då var det kört. Skräckberoendet var obotligt.

Till skillnad från när jag var ung och oförstörd krävs det dock mer än en mysrysare som Pet sematary för att få huden på mina armar att knottras nu för tiden. Mary Shaw och hennes onormalt livliga buktalardocka Billy lyckas dock bättre med det…

Luriga asiatiska spökkvinnor som dyker upp när man minst anar det funkar bra också. Kanske ligger det i blicken…

Av någon anledning är alltid brudklänningar läskiga i skräckfilmssammanhang.

En film som skrämde skiten ur mig när jag såg den med brorsan härom året var Dark remains. Det var en scen där som tog mig totalt på sängen och jag hoppade till rejält. Har fortfarande bara sett den en gång, men planerar ett se den igen inom kort. (Filmer är ju nästan aldrig lika läskiga andra gången som första, även om det finns undantag).

Darkness från 2002, med Lena Olin, är en annan kuslig film…

…och The Descent (2005) är en riktig höjdare. Spännande och välgjord.

Gillar man rysare borde man definitivt se Dario Argentos filmer, och framför allt  Suspiria (1977). Musiken är en upplevelse i sig.

Lite mer lättsamt och skönt 80-talsmysryseri kan man hitta i Demons och Demons 2.

Det är bara att plocka fram godispåsen, parkera rumpan i soffan och börja titta. Kanske blir du lika skräckfilmsfrälst som jag snabbare än du anar.

Till min älskade bror,

Andreas

(1974-2014)

Jag kommer alltid att sakna dig, din humor och våra långa samtal om film.

Du finns i mitt hjärta, brorsan.