Det går som smort med SPF 50

0

Sommaren är här, i all sin svettframkallande, kokosdoftande prakt.

Den mörka innesittarsäsongen är som bortblåst, liksom gemene mans omdöme kring när korta shorts går från att vara ett klädesplagg till att bli en sanitär olägenhet. (Tips: Om vi ser nedre delen av din stjärt, eller något hänger ut där fram behöver du gå hem och byta om).

Min personliga konsumtion av solkräm har skjutit i höjden, (har hittills förbrukat tre och en halv flaska den här sommaren). Detta är dock en naturlig följd av att jag har en hy som lämpar sig bäst för inomhusbruk.

Trots att jag smörjer in mig från topp till tå varje dag svider det ändå i skinnet, och då brukar jag inte ens ligga och sola. Jag bara går promenader, eller sitter och läser i skuggan av ett parasoll.

Då SPF 50 ger 98% skydd, blir väl nästa steg att gå runt i någon slags heltäckande klädsel och skidglasögon, inte helt olikt Conan O´Brien under dennes besök i Australien.

Senaste dryga veckan har dock mitt ömmande skinn fått en paus, då vädret vissa dagar övergått i regn och mer svala temperaturer. I stället för att sitta på uteplatsen har jag stått i vardagsrummet med uppvinklade persienner, betraktat hur utsikten från mitt fönster förvandlats från grässlänt till vattenrutschbana, och varit tacksam för att mitt hår inte är så känsligt för fukt.

De senaste veckorna på jobbet har känts fruktansvärt långa. Trots mycket att göra har dagarna ändå sträckt ut sig till något slags oändligt segt klet som aldrig velat ta slut, och min sinnesstämning har därför varit låg.

Beskedet om nya nedskärningar, som kommer att drabba en obestämd mängd av oss anställda, gjorde inte heller saken bättre.

Den ackumulerade tröttheten sedan förra årets semester var stundtals så stor att jag fungerade till stor del tack vare muskelminne.

Jag vet inte om det var tröttheten eller för mycket koffein, men den här bilden fick mig att skratta högt, mitt i alltihop.

Mitt vanligtvis stora tålamod med omvärlden har av ovan nämnda skäl varit nere på noll. Därför har jag stört mig på en massa saker, exempelvis folk som envisas med att gå två i bredd och leda cyklar på trottoarer. När de sedan möter mig, en ensam gångare på väg i motsatt riktning, blänger de anklagande som om jag är i vägen för dem!

I min stad beter sig också cyklister i allmänhet som huliganer på autobahn. Vi har en hel del trefiliga gång- och cykelvägar, med en fil för gångare och två filer, (en i vardera riktning), för cyklister, men trots det blir jag nästan påcyklad varje gång jag ger mig ut på promenad. Det är tydligen okej att cyklisterna ständigt genar över gångbanan för att bara missa min axel med ett par millimeter.

Behöver jag som gångare däremot korsa cykelfilerna efter att noggrant ha sett mig för, till exempel för att komma till en busshållplats, kan jag räkna med arga tillrop från någon cykeldåre som kommer blåsande från ingenstans.

När jag varit ute och gått på sistone har det flera gånger hänt att någon annan person anslutit till gångvägen jag gått på. Personen har då envisats med att placera sig precis framför mig – fast den aktuella personens gånghastighet varit långsammare än min – istället för att låta mig passera.

Under sista tidens skrollande på sociala medier har jag dessutom konstant fått upp annonser för anti age-krämer och gråhårstäckande hårfärg. Jag är 45, men annonserna tycks mer riktade till någon 20 år äldre än jag. (Ja, visst har jag rynkor, och mitt hår har börjat infiltreras av styva, platinumblonda hårstrån som uppenbart är begynnande gråhårighet, men jag är för tusan inte pensionär än!).

Nu har jag äntligen påbörjat min efterlängtade semester. Under de närmsta veckorna blir det stenhård avkoppling och en välbehövlig paus från socialt umgänge med människor jag inte valt själv, och bland vilka jag inte nödvändigtvis passar in.

Jag är bara inne på min första semestervecka av fyra, men redan efter några få nätter med bättre sömn har mina mörka halvcirklar under ögonen börjat blekna en aning.

När vädret tillåter kommer jag att ägna mig åt en av mina favoritaktiviteter på sommaren: att sitta ute, lyssna på koltrastarna och läsa en riktigt bra bok.

Det blir också en hel del promenader vid vattendrag, där diverse fåglar håller till.

Jag är en hemmamänniska i grunden, men just nu ser jag fram emot att resa bort och få lite miljöombyte.

Vi planerar främst att röra oss inom det inringade området, så vi kommer i alla fall att se två landskap fler än det vi vanligen vistas i.

När vi ändå åker förbi kanske vi borde stanna och titta på verklighetens Poltergeist-träd?

Något som gör min sommar bättre är att Morgonpasset i P3 i år har en helt otrolig semestervikarie i form av stå upp-komikern Branne Pavlovic. Han delar mitt intresse för film, och vet precis som jag att det bara finns en film som är världens bästa, och det är Terminator 2: Judgment day (1991). Ironiskt nog sänder Branne Morgonpasset under sommaren tillsammans med den ordinarie programledaren Margret Atladottir, kvinnan som på kollegan David Druids fråga om hon sett Terminator 2 svarade ”Snälla, jag är kvinna”, (alltså nej). Detta bäddar för sköna kontraster.

Annars gläds jag just nu åt att det kommit en ny säsong av Terese i kassan (2023-, SVT Play) med den fantastiskt roliga Hampus Nessvold. Jag kan dessutom varmt rekommendera hans sommarprat från juni i år.

Jag har även sett om Trevlig helg (20212022, SVT Play).

Detta är riktigt bra sketchhumor, med bland andra Hampus Nessvold och Johanna Nordström. En av seriens roligaste karaktärer är Gunnar, den ständigt hemmafixande pappan som inte går någonstans utan sin skruvdragare, och vägrar äta middag med sin fru i mysbelysning.

I väntan på den kommande tredje säsongen har jag också precis sett om Dips (2018 -, SVT Play), som handlar om två diplomatstudenter som är lika olämpliga för yrket som sin virriga, maktlystna handledare. Helt sjukt kul med underbara Moa Lundqvist, Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl.

Det absolut bästa just nu är dock den av mig mycket efterlängtade tredje säsongen av BBC-/Amazon prime serien The Outlaws (2021-). Denna originella historia om en brokig skara som träffas genom samhällstjänst, och bitvis blir alltmer insyltad i diverse kriminella aktiviteter är rolig, knäpp, och väldigt spännande. Se den!

Känner man sedan för att se en film är Beverly Hills Cop: Axel F (2024, Netflix) ett bra alternativ. Uppföljare som görs långt senare brukar sällan bli bra, men denna är ett undantag. Man har faktiskt lyckats få till samma känsla som i de första två filmerna, och för oss som var med när de kom blir detta en trevlig nostalgitripp.

Vill man sedan ha mer action och spänning får man inte missa The Ministry of Ungentlemanly Warfare (2024, Amazon Prime). Detta är den sanna historien om Winston Churchills hemliga elitstyrka som sattes in för att slå ut tyskarnas ubåtsflotta under andra världskriget.

Gillar man John Wick bör man också kasta ett öga på Monkey man (2024, Apple TV+ bl.a.). Detta är en riktigt välgjord berättelse om en ung mans jakt på hämnd på det brottssyndikat som dödade hans mor.

Ha en bra sommar därute, och glöm inte: det är aldrig för tidigt att börja planera pensionen.

Dagens debriefing

0

Livet är inte smärtfritt, och det kanske inte är meningen heller. Jag har sagt detta förut, men känner att det just nu är läge att än en gång poängtera att när du tycks drunkna i tråkigheter hjälper det att fokusera på de små sakerna som gör dig glad. Personligen roas jag till exempel av att SVT har en nyhetsuppläsare vars stilförebild verkar vara Ron Burgundy.

Eller så kan man byta frisyr, det piggar alltid upp. Jag, till exempel, klippte mig nyligen i någon slags Noel Fielding/Joan Jett-frisyr, och nu känns allt bättre.

Det hjälper också att få gnälla av sig ordentligt, även om det är viktigt att inte fastna i det läget. (Framför allt av hänsyn till alla runt omkring dig).

Därför blir det här inlägget en blandning av saker jag tycker om och sådant jag stör mig på. Hur jobbigt är det inte, till exempel, när du drar ett skämt som ingen förstår…

…eller en negativ person på din arbetsplats tar död på den lilla gnutta arbetsglädje du har kvar med sin miljonte gnälliga kommentar?

Sedan måste jag bara få uttrycka följande: fan, vad jag hatar kullersten!

Det må vara fint, men för oss snubbelbenägna gör kullerstenen flanerande i svenska städer till en lömsk hinderbana. (Jag har nog svårt att undvika att ramla över mina egna fötter på plant underlag inomhus! Sträva mattor är en omöjlighet och utomhus ska vi inte ens prata om…) Nej, asfaltera hela skiten, säger jag, så jag även i framtiden törs gå på stan utan hjälm.

När vi ändå är inne på sådant som skaver, (mina knän mot kullerstenen), vill jag ta upp H&M:s reklamkampanj för årets sommarkollektion. En trend inom klädföretag är numera att slänga in EN vad jag kallar token fat girl i sin reklam. Detta må vara ett steg i rätt riktning vad gäller smalhets, men var är alla normalstora tjejer som vi bland kreti och pleti kan relatera till?

Om deras avsikt var att verka woke:a hade det varit smartare att använda fem tjejer med olika kroppstyper. Dessutom är det underligt att H&M förstärker kvinnans fyllighet maximalt genom att klä henne i en kroppstrumpa och omge henne med magra modeller i löst sittande plagg. De kunde lika gärna ha pekat på henne och skrikit ”titta, va tjock hon är!”.

Om man sedan – för att skaka av sig irritationen över H&M:s reklam – vill se något underhållande, som både är lättsamt och bloddrypande på samma gång, rekommenderar jag filmen Cocaine bear (2023). Den handlar om en svartbjörn som, efter att ha ätit kokain som en knarklangare dumpat från ett flygplan, går bärsärkagång och dödar ett antal människor. Filmen är en gravt utbroderad version av en verklig händelse som inträffade på 80-talet i USA. Verklighetens björn dog av kokainet, utan att skada någon annan än sig själv, och fick ett fyndigt smeknamn.

Kan inte här låta bli att slänga in denna roliga, mer Sverigeorienterade tolkning av filmens poster… Den får mig att undra hur hårt festande det egentligen var när Björne, Snigel och Hugo gick på AW.

Nästa irritationsobjekt är när svenskar uttalar engelska ord fel, trots att man borde veta hur just de orden uttalas på grund av att de förekommit så mycket i media under en längre tid.

Ett exempel på ett sådant ord är Coachella, namnet på den kaliforniska musikfestivalen som gick av stapeln i april. Svenskar envisas med att uttala detta ”Kå-A-Tjella”, fast det uttalas ”Kå-Tjella”. Det uttalas helt enkelt som det stavas – som det engelska ordet för tränare (coach) med ”ella” på slutet. De enda som kommer undan med att uttala A:et i mitten av Coachella är folk som pratar jamaicansk patois, eller möjligtvis Glenn Hysén.

Svenskar är också märkligt oförmögna att uttala Will Ferrells efternamn korrekt. Karln är ju för tusan ett komiskt geni och har dessutom en svensk fru, så det minsta Sverige kan göra för honom är väl att uttala hans namn rätt? Det uttalas FER-rell, och inte fer-RELL, som svenskar envisas med att säga. Utskrivet fonetiskt blir det så här: [wil feh-ruhl]. För den som ändå känner sig osäker finns här en uttalsguide med ljud:

https://www.howtopronounce.com/will-ferrell

Vidare måste jag bara påpeka att musikstilen country uttalas KAN-tri, inte KAON-tri! (Jag gillar inte ens country och ändå stör det mig när folk säger fel!).

Innan covid hade jag inga problem med att röra mig ute bland folk. Vi väjde naturligt för varann när vi möttes på väg åt olika håll, och det var inte mer med det. Nu, i efterpandemitiden, verkar dock folk totalt ha tappat känslan för andra människors personliga utrymme. Varje dag, när jag väntar på bussen, måste jag flytta på mig eftersom någon envisas med att gå förbi mig så nära att min nästipp hade snuddat vid dennes kind – om jag inte hade flyttat på mig. Trots att jag står på en stor, öppen yta och det inte finns någon anledning att trängas!

Det är som om jag inte syns, trots att jag är 1 och 76 lång. Mitt lifehack för att slippa gnugga näsa med främlingar är i denna situation att ställa mig precis bredvid ett större, fast föremål, som t.ex. en reklamskylt eller papperskorg. Då blir folk TVUNGNA att gå runt mig. Haha!

Hur störigt är det inte sen när det ansamlats en eller två PET-flaskor på diskbänken, och dessa – varje gång du blåser förbi i din vardagshast – trillar runt och skramlar? (Jag har väl bättre saker att göra än att lägga flaskorna i pantkassen just precis när flaskan tömts!).

Apropå min hatkärlek till pant så har jag den senaste tiden roats av att mina fellow nordsvenskar i duon Hooja gjort en helt underbar Pantamera-reklam och tillhörande låt. Det gör mig glad ända in i själen att se dessa fleeceklädda Gällivare-ambassadörers enorma framgångar, så till den milda grad att jag får hemlängtan.

Jag kan varmt rekommendera den mycket underhållande Hooja – The movie, som finns på SVT Play fram till 4 augusti 2023. Där får du bland annat se Hooja förbereda sig för P3 Guld-galan genom att impregnera sina kläder med lukten av brasa, och ge dräpande svar när en intervjuare i Stockholm frågar om de skulle kunna tänka sig att dejta henne. Och förolämpa inte Hooja genom att kalla deras musik för EPA-dunk – som de själva säger är det skogsdisco, och inget annat!

Det känns alltid bra att få gnälla av sig lite, men det allra bästa man kan göra är att inte hänga upp sig på småsaker. Det bästa man kan göra med negativa människor är att strunta i dem, för då förlorar de sin makt.

Gör som min barndomsidol Arnold Schwarzenegger: var en positiv person som sprider trevlig stämning omkring sig, och intressera dig för de människor du möter. Och börja träna – tro mig, man mår verkligen mycket bättre när man gör det. Helt plötsligt har man byggt muskler på ställen där man inte visste att man hade några.

Gläds åt att Nicolas Cage som Dracula i den roliga filmen Renfield (2023) ser ut som en äldre, risigare version av Marilyn Manson

…och bli ännu gladare av att lyssna på ljuvliga Morgonpasset i P3, som nu hjälpt mig hantera livets svängningar i hela 13 år. Man skrattar, gråter och blir mer allmänbildad – tack vare David Druid och Linnea Wikblad.

Nyligen hade Morgonpasset temat ”Bus jag gjort mot min mamma”. Då kom bland annat detta underbara sms in till programmet:

Missa inte heller den underbart knäppa och tragikomiska småortshumorn i serien Reservation Dogs, om några ungdomars liv på ett native american-reservat i USA.

Mer feelgood hittar man i husrenoveringsserien Home Town med paret Ben och Erin Napier – det enda inredningsprogrammet som fixar i ordning hem i en stil som jag gillar. Ben är dessutom väldigt rolig och en mästare på dåliga ordvitsar.

Om du fortfarande mår dåligt efter detta kommer här några bilder på Sigourney Weaver och katten Jonesy.

Titta också gärna på The Kiffness Youtube-kanal. Denna sydafrikan har fått mig att skratta många gånger med sina fyndiga musikkreationer skapade utifrån videor med djur av olika slag, mest katter. Jag avrundar med ett av hans alster, samt en Muse-låt jag själv lyssnat mycket på i jobbiga perioder.

Ha det fint därute och ge inte upp – det kommer bättre dagar.

Jag saknar dig, Ash

Semesterhjärnan som vägrade släppa

0

Jag är en helt vanlig arbetare som jobbar hårt fem dagar i veckan. Som de flesta andra längtar jag varje vår efter långledigheten på sommaren, och i år var inget undantag. Tvärtom såg jag extra mycket fram emot detta års semester, eftersom jag var sjukskriven förra sommaren.

Många verkar i år ha tillbringat sommaren i diverse stugor, uthus och friggebodar, pittoreskt belägna vid olika små vattendrag med konstiga namn. Varken min kille, jag, eller våra familjer äger dock någon sommarstuga och därför blev årets semester mest på hemmaplan.

Med tanke på pandemin kändes det inte rätt att genomföra någon längre resa, utan Robin och jag har valt att vänta tills saker blir mer som vanligt igen. Det blev dock en trevlig sväng med Kustsnigeln till Västervik, där vi hälsade på familj.

I denna Smålandspärla blev det bland annat ett par härliga dopp i det bräckta vattnet, och en tur med segelbåt. Under den sistnämnda lyckades jag bränna mig både på axlar och knän, trots flitig insmörjning med solskyddsfaktor 50. Men, så är jag ju också vit som ett standard-A4.

Misstänker att jag var vampyr i ett tidigare liv, i alla fall om man ska gå efter vilken effekt solen har på min hy.

Uppskjutna semesterplaner kändes helt okej. När man, som undertecknad, har som huvudsakliga intressen att läsa, titta på film och tv-serier, och gå promenader funkar det bra att stanna på sina vanliga domäner.

Egentligen har jag inga större behov av att ha semesterdagarna inrutade med en massa aktiviteter, eller att resa kors och tvärs. Det jag älskar mest med att vara ledig är att ”bara” få stanna av och inte ha några tider att passa. Ge mig en bra bok eller en schysst film så är jag hemma, (bokstavligt talat, i det här fallet).

Jag vill slå ett slag för att semestra hemma i all enkelhet, och därför kommer det här inlägget att fokusera på alla små saker jag gjort under min semester.

Jag ska i detalj lägga ut texten om min enkla ledighet, som andra skryter om resor till västkusten, badande i privata pooler och fjällvandringar. En frekvent förekommande aktivitet under semestern har till exempel varit att jag fått trampmassage på magen och bröstet av min katt, Ash – ibland mot min vilja.

Första semesterveckan blev jag överrumplad av en stor, flygande insekt som tagit sig in i köket sent en kväll. Under loppet av ett dygn kom sammanlagt fyra stycken intrillande genom ventilerna, och det visade sig vara svärmande ollonborrar.

Semester handlar inte om vem som har mest pengar, det handlar om att koppla av, och där känner jag att jag lyckats väl. Jag menar, hur underbart är det inte att gå upp, äta frukost och sen lägga sig och läsa?

Just nu läser jag Arnold Schwarzeneggers tegelstensartade självbiografi, Total Recall. Jag är ju ett stort Arnold-fan, och denna bok får mig bara att älska honom ännu mer. Jag skrattade gott åt att han gillar att säga oväntade, smått chockerande saker till folk ibland. När han som ung träffade nyblivna flickvännen och blivande frun Maria Shrivers mamma, Eunice Kennedy Shriver, för första gången sa han kort och gott ”Your daughter has a great ass”.

Jag kan vidare varmt rekommendera att mysa bort hela förmiddagen med att kolla på tv-serier, (särskilt när ens hy är främst lämpad för inomhusbruk). Denna sommar har jag sett efterlängtade säsong fem av Lucifer

…och nya Marvel-serien Loki (nedan), båda väldigt bra. (Men, musikalavsnittet i Lucifer gav mig svåra kväljningar – fy på er, Netflix!).

Utöver serierna har det avverkats dryga dussinet filmer. Bland dessa fanns en knäpp, småputtrigt rolig film om en gubbe från det tidiga 1900-talets Östeuropa, som vaknar upp i nutid efter att ha bevarats i ett kar med saltlag: An American Pickle (2020).

Det blev också tre Godzilla-filmer, (vi skulle se den från 2019 och upptäckte att det var mitten-delen i en serie. Alltså var vi tvungna att se det hela från början).

Vidare har jag roat mig med att titta på gamla avsnitt av Ghost Adventures, lett av muskelmannen som gav det känsliga, manliga egot ett ansikte: Zak Bagans.

Nick Groff, Zak Bagans och Aaron Goodwin

Han är förvisso ganska rolig ibland, och stundtals nästan uthärdlig. Det bästa är dock när han försöker vara macho och seriös, bara för att snubbla över en tröskel i mörkret och sedan låtsas som om ingenting hänt. Hans berättarröst under programmets gång är också ofta så överdrivet teatralisk att det blir roligt.

Zak pratar dessutom på samma ljudnivå som en hörselskadad DJ och ska gärna ”mucka gräl” med spökena. Och hans hår… Jag vill bara ta hans geléindränkta huvud och borsta bort allt klet! Herrn verkar ha lugnat ner sig en aning med hårprodukterna på senare år, men i de äldre avsnitten har han sin karaktäristiska mohawk/hajfena. Jag har döpt den till the douchehawk, för att Zak har ett rykte om sig att vara just en bossig, egotrippad douchebag.

Från Ghost Adventures till Golf Adventures: Traditionsenligt spelade Robin och jag minigolf ett par gånger under semestern. Första gången hamnade vi mitt i ett ösregn i början av rundan, och fick således spela färdigt på blöt filt. Konstigt nog spelade jag trots detta min bästa omgång någonsin, och gjorde till och med en hole in one. 49 poäng blev det, (sämst möjliga antal slag är 108, bäst 18 och normalt brukar jag ligga runt 60 slag).

Vi passade sedan på att äta enorma våfflor i Gamla Linköping, och när Robin för en stund lämnade sin plats tog ett gäng småfåglar raskt över den.

I sommar åkte jag också elscooter för första gången, både hyrvarianten och den Xiaomi som Robin sedan köpte. Jag kan bara konstatera att hyrscootrarna känns tunga och klumpiga, medan Xiaomi:n är lätt, smidig och jätterolig att köra. Ett häftigt och praktiskt fordon, som inte förtjänar att smutskastas bara för att många som kör dem beter sig som idioter.

Soundtracket till min sommar har Mika stått för, som så många tidigare år. Hans medryckande, originella, ja, rent av episka popmusik är för mig den musikaliska representationen av en solig sommardag. Hans fem studioalbum, däribland senaste plattan My name is Michael Holbrook (2019), har gått varma hela sommaren. Bland favoritlåtarna finns Ice cream, Love you when I´m drunk, Cry och Underwater.

Jag är väldigt nöjd med den här semestern, hur oansenlig den än må ha verkat. Jag kände mig utvilad och redo för återgång till ”bruket” när min dryga månads ferie var över. Nu, tre veckor efter återgång till jobbet, har dock semesterhjärnan fortfarande inte släppt.

Jag väljer att tolka det som ett övergående fall av brain freeze efter allt glassätande. Förhoppningsvis har hjärnkontoret hoppat igång innan nästa sommar.

Tekniken är smart, men huvudet är dumt

0

Den tekniska utvecklingen rullar på allt snabbare, och vissa tycker säkert det är svårt att hänga med. Även om vi tar mycket av dagens tekniska lösningar för givna så förbluffas jag dock ibland av folks okunnighet. Här vill jag vara tydlig med att det är en sak om man är gammal och kanske inte har möjlighet att skaffa dagens dyra elektronikprylar, eller saknar någon som kan hjälpa en – sådan teknisk eftersläpning är helt ok och förståelig. Att vara korkad är något helt annat.

Jag gillar teknik som underlättar ens vardag. I vår tvättstuga finns det till exempel ett torkskåp som förolämpar en när tvätten torkat klart, (i alla fall om man tänker på engelska, som jag ofta gör). Det ger en den där extra lilla irritationen som gör att man orkar bära upp all tvätt.

Det faktum att många har svårt att hantera så pass simpla, analoga finesser som tryckknappar vid övergångsställen och hissar känns obegripligt i denna pekskärmarnas förlovade tidsålder. Inget kommer ju faktiskt att gå snabbare bara för att du nervöst hamrar på knappen som en storrökare som försöker lägga ciggen på hyllan. (Jag brukar helt enkelt bara titta om lampan som visar att knappen är intryckt lyser).

När jag är ute bland folk är det inte många blickar jag möter – de är snarare fixerade vid diverse telefoner. Jag tycker det är lite kul att mobilernas utveckling har gått från att vara stora, till att runt millennieskiftet bli pyttesmå, till att nu gradvis bli allt större igen. Här har vi kanske svaret på varför.

Smarttelefoner är bra och jag har mycket praktisk användning av min, men den är inte särskilt viktig för mig. Jag har inte kommit till den punkt där telefonen gör att jag missar vad som sker i världen runt omkring mig, och det är jag glad för.

En tendens jag sett är att i takt med smarttelefonens intåg verkar folks datorkunskaper ha suddats ut, och då menar jag även de mest grundläggande sådana.

Kortkommandon, till exempel, verkar hålla på att falla i glömska bland gemene man, vilket är synd, då de underlättar mycket. Personligen gillar jag ctrl+c, ctrl+v och ctrl+p. (Om du inte vet vad dessa gör blir jag besviken. Googla och lär dig, för tusan).

Frågor som ”hur får jag ut bilderna ur telefonen och in i datorn?” är vanligt förekommande, och då kommer de inte sällan från yngre personer, som faktiskt vuxit upp med datorer och internet. Att koppla telefonen till datorn via USB tycks inte ens föresväva folk, trots att telefonerna vi bär runt på i grund och botten är glorifierade USB-minnen. Det finns ju dessutom molntjänster av olika slag. Och man kan ju faktiskt maila bilder till sig själv, öppna mailen på datorn och spara bilderna där.

För inte så länge sedan stötte jag på en ung person som inte förstod att för att kunna jobba hemifrån behövde man ha ett eget internetabonnemang. Nej, man kan inte ta med sig internet hem från jobbet, fick jag förklara. Jag har nog aldrig känt mig så mycket som facepalm-emoji:n som då.

Under pandemin 2020/2021 har gemene man blivit beroende av välfungerande IT-lösningar för att ersätta fysisk kontakt. Det där med videosamtal är dock en konst, och ett vanligt misstag folk gör är att de placerar laptopen/telefonen alldeles för lågt. Aldrig har jag väl tvingats titta rakt upp i så många människors näsborrar som detta år. (Att trimma näshåren verkar inte vara så vanligt som jag tidigare trott).

Konferenssamtal via Skype eller liknande tjänster är vidare en historia för sig. Där jag jobbar använder vi i regel bara ljud under mötena, och väldigt ofta är det några som glömmer att sätta på micken när de ska prata. Eller så står micken på hela tiden, så mötet förgylls av diverse bakgrundsljud, t.ex. byggstök eller jamande katter.

Headset är tydligen också ett mycket komplicerat redskap att använda. Jag vet inte hur många gånger jag sett folk som pratat i telefon med ett vanligt sladdheadset inkopplat, men ändå gått omkring med mobilen vågrätt placerad i handen uppe under hakan, med micken riktad mot munnen – som man gör när man använder högtalartelefonen. Folk verkar liksom inte fatta att det finns en mikrofon på headsetsladden. Vanliga hörlurar är i och för sig även de lite för mycket att hantera för vissa.

Jag såg också nyligen en medelålders man, som raskt promenerade förbi på gatan där jag bor. Han hade något svart som hängde och slängde upp och ner mellan hakan och näsan på ett väldigt konstigt sätt. Jag kunde roat konstatera att det var ett bluetooth-headset av sorten som består av två hörlurspluggar med en ca 50 cm lång sladd mellan sig. Det är meningen att man ska ha sladden bakom nacken, så att man kan hänga av sig lurarna vid behov. Jättepraktiskt, tycker jag själv.

Personligen vill jag inte ha den helt sladdlösa varianten, AirPods och liknande, för att jag säkert skulle tappa en eller båda. I början av året, precis när vi fått en massa snö, såg jag en tjej med bedrövad uppsyn när jag var på väg till jobbet. Hon satt på huk vid en hållplats och grävde febrilt i den oplogade snön med ena handen. I den andra höll hon en ensam vit AirPod. Case closed.

Alla kan vi inte vara bra på teknik, och det finns ju vissa saker som de flesta retar sig på. Ta bara USB-sladdar, till exempel. Hur man än gör och hur mycket man än ser efter att man sätter i dem åt rätt håll hamnar de alltid fel. Jag förutspår dock att många färre kommer att dö av frustrationshjärtinfarkter nu när USB-C, som inte går att sätta i fel, blir allt mer vanlig.

Jag stör mig personligen också på folk som använder IT-relaterade ord på ett konstigt sätt. Ett av mina favoritexempel på detta är vårt lokala nyhetsprogram, Lokala Nyheter Öst, som ibland avslutar med att säga att fler nyheter finns på ”vår webb”. Har de ett eget internet, eller? Östnet? (Jag hade valt ordet hemsida eller sajt istället för webb).

Slutligen vill jag verkligen slå ett slag för datorn. Gör som blogg-Dagny Carlsson och bli ”bra på data” (som vi säger i Norrbotten), men du behöver ju inte vänta tills du fyllt hundra. Personligen trivs jag inte med att surfa på en liten, pluttig skärm, och använda touchtangentbord som får även mina små händer att kännas överdimensionerade. Använd datorn – allt blir så mycket roligare, snabbare, större, skarpare och mer ergonomiskt då. Förutom när den ska uppdatera.

Känslan av att sätta i en USB-kontakt rätt på första försöket…

Det visade sig att Conan O’Brien fick rätt i sin AirPod-parodi nedan.

Castafiores divalater och andra juveler

0

Livet i pandemivärlden rullar vidare, och för mig personligen känns det tyngre än någonsin. Att dagligen vistas på en ödslig arbetsplats, utan den vanliga, fysiska närheten till kollegor, är slitsamt i längden. Min mentala uthållighet är vid det här laget nednött till en liten stump, och jag känner mig ofta som den tankspridda Professor Kalkyl från Tintin.

Vissa dagar är det knappt att man kommer ihåg sitt eget namn.

Då är det tur att det finns gratis jobbkaffe att hinka i sig.

Det är extra viktigt i det här pressade läget att omge sig med folk som får en att må bra. Man bör i möjligaste mån undvika energitjuvar som bara pratar om sig själva: det vill säga folk som liknar Kapten Haddocks nemesis, den lynniga operaprimadonnan Bianca Castafiore.

Om du trots allt inte kommer undan jobbiga människor är ett enkelt sätt att få utlopp för sina frustrationer att hitta på nya, kreativa svordomar.

Med tanke på att det just nu känns som om livet inte går så mycket framåt, så tänkte jag nu ge mig ut på en uppmuntrande nostalgitripp. Jag har alltid älskat skivor och skivomslag, och tänkte här nämna några som ligger mig extra varmt om hjärtat. Som barn lyssnade jag till exempel mycket på Tintin-äventyret Castafiores juveler på LP. Min bror hade samtliga Tintin-seriealbum, som vi båda läste flitigt, och jag hade även en mängd av dessa berättelser på kassettband.

Innan jag upptäckte vanlig vuxenmusik lyssnade jag också på barnmusik som Djurens brevlåda med James och Karin. Här fanns hits som Hur ska jag göra för att komma över vägen, Kristina kantarell och Jag är en liten mört.

En av mina första LP-skivor som jag köpte själv var den nykläckta popikonen Kylie Minogues debutalbum Kylie från 1988. Jag gillar detta omslag väldigt mycket fortfarande, då det är ett lysande exempel på knäpp 80-talsstyling. Jag tycker det är för lite ”hårhattar” i musikbranschen nu för tiden.

Ett av mina absoluta favoritomslag från den här tiden är också pudelrockbandet Strypers klassiska To hell with the devil (1986). Detta originalomslag ansågs så kontroversiellt att det i senare pressningar byttes ut.

Jag gillar även Kiss omslag till plattan Dynasty (1979), för övrigt en skiva jag än idag alltid glatt sjunger med till. Jag har länge tyckt att Gene Simmons min på bilden antyder att han precis kommit på att han glömt stänga av spisen.

Ännu en av de första LP-skivor jag fick i min ägo var finlandssvenska Trance Dance Dancing in the shadows från 1988 – en skiva som fortfarande är riktigt bra. Här ser man tydligt 80- och 90-talets vurm för Afrikainspirerade, färgglada mönster och hårspraystinna frisyrer.

Omslaget påminner mig om en tid då det var inne med Sydamerikaponchos och skrikiga fleecetröjor, (ja, jag hade en av varje).

Nästa skivomslag är inte bildmässigt speciellt märkvärdigt, men jag tar med det eftersom jag har så starka minnen av hur jag på en semesterresa som barn stolt införskaffade detta album på kassett. Det jag pratar om är Samantha Fox skiva med samma titel från 1987.

Länge hade jag endast kunnat lyssna på min favoritlåt, Nothing’s gonna stop me now, på radio, men nu, nu hade jag den äntligen! Jag satt som klistrad vid tv:n när Samantha gästade Solstollarna och gjorde sketcher med Ulla-Bella. Än idag förknippar jag hennes låtar med sommaren och lyssnar ofta på dem då.

Om jag måste välja fem favoriter bland snyggaste albumomslag någonsin hamnar Madonnas True blue (1986) helt klart bland dessa, även om vinkeln på hennes huvud får det att ömma i min nacke. Jag gillade Madonna under hennes storhetstid, från mitten på 80-talet och en bit in på 90-talet, varefter hon blev allt sämre. Efter hennes episka falsksångs-fail som pausakt i Eurovision för ett par år sen undrar man lite hur det kunde gå så snett…

Ett lite mindre seriöst, men desto roligare omslag i min skivsamling står det fiktiva hårdrocksbandet Bad News för. Deras självbetitlade album från 1987 är roligt i sin vanliga, kvadratiska form…

…och ännu roligare när man viker ut det. (Killarnas byxormar ser ut att ha lovat lite mer än de kan infria…).

Slutligen måste jag ta med ett av de mest originella och roliga konvolut jag sett på senare år, och det är humorduon Flight of the Conchords platta I told you I was freaky (2009). Titeln är dessutom väldigt rolig.

Detta album innehåller dessutom två av mina favoritlåtar med FOTC: Hurt feelings och Sugalumps.

Nå, känns det bättre nu? Förhoppningsvis lyckades jag distrahera dig från den värsta vardagsångesten en liten stund. Saker kommer att bli bättre. Nu är det snart sommar och Sverige blir som vackrast. Och nästa gång internet eller diverse jobbsystem strejkar, kom ihåg att även servrar kan vara nere.

Samantha Fox i Solstollarna… Nostalgin är total.

Året som Gud glömde

0

2020 var ett riktigt rövår – det kan vi nog alla vara överens om. Den gångna tolvmånadersperioden har ju faktiskt varit lite som den där jobbiga grannen som vägrar gå hem fast festen är slut.

Pandemin är ett kapitel för sig, men även på ett personligt plan var 2020 för mig ett av de värsta åren på länge. Underbemanningen på jobbet ledde till att jag höll på att slita ut mig fysiskt, (jag är en av dem som p.g.a. arbetsuppgifternas natur inte kan jobba hemifrån).

Under tiden drogs jag med en envis migrän, och de värkande axlar som kommer av whiplash i kombination med mycket datorjobb.

Mitt i allt detta försökte jag också återhämta mig från sommarens brutna ben. Detta pågår fortfarande – fotleden är envist stel och svullen, trots idogt motionerande och dagliga sjukgymnastiska övningar.

I samma veva som jag bröt benet fick min katt sköldkörtelproblem, vilket gjorde att hon inte tog upp näringen ur maten. Efter att ha bytt till ett specialfoder mår hon nu prima, och jag är jätteglad för det. Ash har funnits i mitt liv i dryga 11 år nu (hon är ca 14), och är en riktig familjemedlem. Bara tanken på att förlora henne gör mig tårögd. Kort sagt har 2020 varit en känslomässig berg-och-dalbana.

Som om allt detta inte vore nog: under en vanlig morgondusch i november gav min duschkabins plastgolv upp andan och sprack i tre riktningar. Precis innan jul bjöd lägenheten sedan på ännu en trevlig överraskning i form av mögel i en av mina garderober. 2020 – the gift that keeps on giving… Men, nu har jag en ny, fin dusch och övriga problem är också på väg att lösas.

Något positivt med 2020 är att alla möten vi haft på jobbet sedan i våras sker via Skype, (utan video). Detta gör att man fritt kan dunka huvudet i bordsskivan utan att någon märker det. (Man bör dock inte glömma att stänga av mikrofonen).

Utan video behöver man heller inte bry sig om hur man ser ut i håret. Och tur är väl det – jag har nämligen fått lära mig ett nytt begrepp under 2020: headset-frisyr.

Jag är faktiskt lite avundsjuk på alla som kunnat jobba hemma och gå runt och skrota i myskläder hela dagarna. (Eller kanske inga kläder alls).

Eftersom jag fysiskt behövt vara på jobbet fem dagar i veckan har jag dock inte suttit isolerad som många andra, vilket jag är tacksam för.

Det jobbigaste med att leva i Pandemisverige tycker jag har varit att samexistera med andra människor. Eftersom jag själv är tvungen att åka kollektivt har detta varit en daglig kamp. Hur svårt ska det vara att hålla avstånd?

När man befinner sig utanför hemmet måste vara lite som en uggla och se sig om över axeln hela tiden, annars har man någon dödsföraktande tonåring eller påflugen femtioplussare som flåsar en i nacken när man minst anar det. Folk, alltså…

Min nedstämdhet efter förra årets långa serie av negativa händelser har inte släppt sitt grepp om mig, men jag är försiktigt optimistisk inför det nya året.

Själv brukar jag inte avge några nyårslöften, men det kan man ju alltid göra, om man känner för det. Jag blev personligen nyfiken på personen som skrev denna lista, (punkt 6 kan verka kontroversiell, men det kan ju vara ett smittande skratt som avses):

Man kan ju alltid försöka sia om det nya året utifrån vilken som var den sista filmen man såg på det gamla året och den första på det nya året. Den sista filmen jag såg 2020 var en favorit, Mel Brooks-filmen Silent movie (1976) – en slapstick-kavalkad med bl.a. Marty Feldman. Den första filmen i år blev Tårtgeneralen, en kul film om en man som ville baka en jättesmörgåstårta. Undrar vad det kan betyda för mitt 2021… Kanske kommer jag att få utstående ögon och utveckla en passion för smörgåstårta?

Om man bara letar ordentligt kan man alltid hitta små roligheter i livet. Ta bara att jag nyligen kom på vem jag länge tyckt Greta Thunberg påminner om utseendemässigt: Karlsson på taket. (Dock drar jag inga övriga paralleller mellan dem).

Efter alla tråkigheter känner jag mig ändå ganska nöjd. Jag har precis sett säsong två av The Mandalorian, och mitt nördiga Star Wars-älskande hjärta gråter av glädje. Att jag sen fick en jättefin The child-figur av världens bästa Robin i julklapp, ja… det var rejäla plåster på såren efter ett år som nästan tagit kål på mig.

Och nu är det januari, som för många är en tråkig månad, men för mig bryts den av på ett trivsamt sätt runt mitten. Då firas nämligen den årliga minnesdagen av min tillblivelse. Nu när jag fyller 42 kanske jag äntligen får veta vad meningen med livet faktiskt är, åtminstone om man får tro Liftarens guide till galaxen. Den eviga optimisten i mig vill ändå tro att saker kommer att bli bättre.

Hockeyfrilla, silvertejp och pudelrock: männen som präglade min uppväxt

0

Bered er på en stor portion nostalgi och en hel del pinsamheter från de bortre, mest dammiga vrårna av undertecknads liv. I detta inlägg kommer jag nämligen att djupdyka i de olika kändismän och mansideal som präglade mina uppväxtår. Vi börjar med 80-talets idealmän, som skulle vara bestämda, muskulösa och gärna inoljade tuffingar.

Enligt dåtidens populärkultur tycktes kvinnornas främsta uppgift vara att bli knäsvaga då den stora, starka mannen gjorde entré. Här måste jag klämma in ett av de mest smöriga, rent av porriga omslag på en tantsnuskroman jag någonsin sett, med ikonen Fabio spritt språngande.

Kvinnor förväntades drömma om att bli tagna med storm, att bli swept off your feet. Få var sannolikt de tjejer uppvuxna på 80-talet som inte lät sig hänföras av Patrick Swayzes svängande höfter i Dirty Dancing (1987): i någon utsträckning ville vi alla vara Baby när hon blev räddad från hörnet.

80-talsmannen var enligt populärkulturen också stor i käften, känslomässigt disträ och otrygg i sin manlighet. Han ville definitivt inte bli förknippad med något som var det minsta feminint. En figur som är ett bra exempel på detta är Jack Burton, Kurt Russells karaktär i Big trouble in Little China, som var en av mina favoritfilmer under barndomen – en skrävlande, högljudd lastbilschaffis som gärna ger sken av att vara mer gatusmart än han är.

Fast innerst inne är han en mjukis som bara vill hitta den rätta kvinnan, slå sig till ro och hångla.

Det fanns även de mansgestalter som rentav var korkade, enkelspåriga bröstentusiaster, som Al Bundy (Ed O’Neill) och Benny Hill. Personligen tyckte jag mest de var roliga och reflekterade inte så mycket över alla lättklädda kvinnor med stora tuttar som förekom i deras tv-serier – det var helt enkelt en annan tid.

Undantaget från det strikta särskiljandet mellan manligt och kvinnligt var metalbanden, som vid den här tiden gärna suddade ut gränsen mellan könen. Mötley Crüe såg till exempel ut så här:

Ännu mer överdriven kvinnlighet blev imagen hos Twisted Sister, som också var ett av de första hårdrocksbanden jag hörde som barn, och som väckte min kärlek till musikstilen.

Sen fanns det ju band som tog det där med machokultur och skinnkalsonger till en helt ny nivå. Ta bara Manowar här, till exempel.

Under min uppväxt var det vanligt att man blev förälskad i kändisar, och jag var inget undantag. Jag minns när jag först blev medveten om vad sexuell utstrålning var, och det var när jag såg ett skivomslag med en skäggstubbig George Michael. Han hade en sexighet och karisma som jag aldrig hade stött på tidigare, både till det yttre och röstmässigt.

Ungefär vid samma tid var dock min stora kändiskärlek den charmiga, påhittiga problemlösaren och silvertejpsentusiasten nummer ett: Angus ”Mac” MacGyver, gestaltad av the one and only, urhunken Richard Dean Anderson.

Han var ett skönt avbrott från trenden med hårdkokta tölpar till män. Mac var istället en mer lågmäld, varm och omtänksam tänkare – även om han i tv-seriens början var avsedd att vara någon slags smörig kvinnokarl, med en ny tjej i varje avsnitt.

90-talsmannen skiljde sig inte jättemycket från det förra årtiondets, möjligen var han lite mindre macho och lite mer känslosam.

1990 kom Dances with wolves ut, och året efter Robin Hood: Prince of thieves. Här började för mig en tids stor fascination av Kevin Costner, ett intresse jag nu inte riktigt förstår. Jag tror att det jag drogs till var de romantiska aspekterna av respektive film.

När Terminator 2: Judgment day kom ut blev jag sen hopplöst förtjust i filmdebutanten med den målbrottsspruckna rösten, Edward Furlong. (Notera här att jag närmat mig min egen åldersgrupp – Furlong är bara två år äldre än mig).

Jag skrev till och med ett beundrarbrev till Furlong, (pinsamt!), med hjälp av en adress jag hittat i tidningen Okej, som jag glatt prenumerade på. Fick dock aldrig något svar.

Vid den här tiden, tidigt 90-tal, tyckte jag väldigt mycket om de bluesiga hårdrockarna i Aerosmith, och när vi ändå är inne på töntiga bandfoton kommer här ett av just Aerosmith.

Särskilt gillade jag gitarristen Joe Perry, som var en riktig snygging.

Några andra kändiskillar med långt hår som jag fann attraktiva var också skådisen Julian Sands, känd från bland annat filmen Warlock (1989)…

Kip Winger, sångare i hårdrocksbandet Winger

…och Sebastian Bach, sångare i hårdrocksbandet Skid Row.

Jag kan ju inte heller undgå att nämna en av mina favoritskådisar, då som nu – det komiska slapstick-geniet som spelar Ash i Evil dead-trilogin: Bruce Campbell. Även han var, tyckte mitt unga jag, trevlig att titta på.

Jag var också obotligt attraherad av Sully, spelad av Joe Lando, i tv-serien Dr.Quinn, och jag kan förstå varför. Jag minns att jag gillade hans fräsiga mockajacka och byxor med fransar, och ville ha sådana kläder själv. Tack och lov kom jag på bättre tankar.

Sist ut bland mina kändisförälskelser är han som man helt enkelt inte kan gå vidare från, och det är Viggo Mortensen. Jag har faktiskt ett inramat foto av denna man på mitt kontor på jobbet, bara som en kul, ironisk grej. Jag roas av tanken på att folk tror att jag faktiskt på riktigt är kär i honom – som den naiva barnunge jag en gång var. Ingen har hittills bett om någon förklaring till varför bilden hänger bredvid min datorskärm.

Så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag åtminstone haft riktigt bra smak genom åren – den står sig än idag. Jag knyter ihop säcken med att bjuda på ännu ett fånigt bandfoto från det grälla 80-talet, och den här gången står de kristna pudelrockarna Stryper för det komiska guldet.

Till sist vill jag bjuda på en gammal goding: Wingers Miles away. Sådana ballader görs inte längre…

Ha de bra å lev å må!

Pablo Escobars tröjmode och hur man misslyckas med att se cool ut

0

Detta år blir semesterperioden lite annorlunda för många. Själv hade jag oturen att bli påkörd av en bil för ett par veckor sen. Resultatet blev ett brutet vänsterben, ett blåslaget högerben, uppsvullna fötter och en totalkvaddad cykel. Kanske finns det därför större behov än någonsin av min guide till hur man överlever sommaren 2020 på bästa sätt. Tips ett är att äta mycket glass. Se bara upp vart du siktar med mjukglassen – nasal brain freeze är inte att leka med.

Själv har jag funderat på att ha en tema-sommar. Man skulle ju till exempel kunna fira denna myggens årstid i Narcos-stil. Det vore inte fel att byta ut våra svenska kraftuttryck mot mer färgstarka fraser som ¡hijo de puta!, (för är det något som det finns gott om i Narcos så är det mustiga, spanska svordomar). Om jag sen skaffade häftiga, gultonade solbrillor borde jag ju se lika cool ut som en av DEA-agenterna som jagade Colombias knarkkungar, Javier Peña, (spelad av Pedro Pascal nedan)…

…men jag skulle sannolikt se mer ut som Pablo Escobar precis innan slutet, (minus skägget).

För att sommarkassan ska räcka längre kan man ju lägga den i plastpåsar och gräva ner den lite här och där, i bästa knarksmugglarstil. Obs: rita karta.

Då min hy är av den vampyrlika sorten, det vill säga jag fattar eld vid längre vistelse i solljus än korta stunder, kommer mycket av min sommar att se ut som Escobars sista dagar. Det vill säga jag kommer att vara fast inomhus, (särskilt nu när min rörlighet är begränsad), dock i en fräschare lägenhet och utan skjutvapen inom räckhåll. (Jag har istället kryckor och en rullator, och jag är säker på att man kan skada någon med dem om man skulle vilja).

Det blir nog en hel del soffcentrerade aktiviteter, och kanske lite bakverksrelaterade experiment, om mitt brutna ben tillåter. Det får bli min version av att hantera stora mängder vitt pulver à la Narcos.

Kanske slänger jag ihop någon trevlig paj med bär. Här ser vi Pablo Escobar efter att han misslyckats med att följa ett recept på jordgubbspaj, (han rensade jordgubbarna lite för våldsamt, så allt hamnade på tröjan. Detta skulle också funka som manus till den extremt nedklippta, barnvänliga versionen av Narcos).

Vidare har minigolf de senaste åren blivit en sommartradition för Robin och mig, särskilt sen vi upptäckte att vi är ganska bra på det. Jag hoppas det kan bli av i år med, trots mina två ”stödben”. Kan man använda kryckan att slå med, eller räknas det som fusk?

Jag funderar också på att anamma Escobars skönt 80-taliga tönt-tröj-stil i sommar – jag bar ju trots allt själv en del jumprar i liknande stil en gång i tiden. Min ursäkt är att jag var barn och det var 80-tal: jag visste inte bättre.

När jag såg Narcos förbluffades jag nämligen av kontrasten mellan den skoningslösa Escobar och hans mysfarbrortröjor med fåniga tryck eller applikationer. Lägg till en cigg så ser han trots allt ganska cool ut, eller ja, i alla fall Wagner Moura, som spelade Escobar i tv-serien.

Den här sommaren blir som sagt något helt annat än planerat för mig. Innan olyckan hade jag nyligen börjat cykla igen, efter flera års uppehåll, och var jättenöjd med detta. Jag såg framför mig att mina redan ansenliga lårmuskler efter denna sommar skulle likna Arnolds.

Nu, efter den oönskade närkontakten med en SUV, kommer väl snarare mina lårmuskler att förtvina till något i stil med den självläkande superhjälten Deadpools ben, när de håller på att växa tillbaka.

Dock kommer jag att ha mer muskulösa armar och rejäla magmuskler, då jag varje morgon måste resa mig ur sängen enbart med hjälp av mag- och armstyrka. Jag har nämligen tvingats börja sova på rygg, då benbrottet inte går med på någon annan ställning.

Jag är hur som helst jättetacksam för att jag inte slog i huvudet vid krocken och, framför allt, för att jag lever. Dessutom har rullatorn mina föräldrar hyrde åt mig hjul som för tankarna till Professor Xaviers rullstol i X-men, och det borde ju undanröja alla tvivel om att jag faktiskt är cool.

Slutligen vill jag lätta upp det tråkiga i att vi filmälskare inte har kunnat gå på bio på länge, även om nu många biografer öppnar och visar gamla klassiker. Då vi inte vet hur länge film- och tv-branschen kommer att bromsas upp vill jag här pitcha några produktioner jag hade velat se förverkligas. Först ut är en svensk version av Narcos. Jag har än så länge bara en titel, men det borde gå att göra något av det. Bra skulle det inte bli, men säkert underhållande.

Sedan en alternativ version av The terminator. Den handlar om en biffig, österrikisk frisör med 80-talspermanent som åker runt på mc och fönar ihjäl folk.

Till sist filmen om Donald Trump. Inget smart, påhittat manus behövs, det är helt enkelt den verkliga, horribla historien om hur detta rikspucko till människa lyckades bli USA:s högsta höns medan vi alla tittade på.

Trevlig sommar!

The devil is in the details: Dumheter på film

0

Efter många år av filmtittande har jag märkt att det förekommer en hel del underligheter på vita duken. Detaljer som saknar grund i verkligheten dyker upp titt som tätt, och åt dessa underhållande kuriositeter tänker jag ägna detta inlägg.

En sak jag noterat är att när folk sväljer piller i filmer görs det på ett konstigt sätt. De tar pillret i munnen och kastar huvudet bakåt i en slags pisksnärtsrörelse, som om de ska ”slänga” ner tabletten i svalget med våld. Detta görs ofta utan inblandning av någon slags vätska. Vem gör så i verkligheten?

Jag vill dock här poängtera vikten av att komma ihåg att ta sina mediciner, (i verkligheten alltså ).

En annan knepig filmföreteelse är att folk lägger på utan att säga hejdå när de pratar i telefon.

Det är också vanligt att personer under telefonsamtal, där man bara hör den ena partens sida av samtalet, gör alldeles för korta pauser för att i verkligheten ha hunnit lyssna på motspelarens svar. Det blir alltså uppenbart att samtalet är fejkat.

Vidare har jag länge förbluffats över det sjukt höga antalet kuddar som figurerar på film. Varenda människa sover med ett minimum av tre ultrafluffiga dunbollar under huvudet.

Efter en natt av nackspärrsframkallande sömn på detta metertjocka lager av kuddar passar det ju bra med den sexiga filmduschen. En manlig karaktär står då helst djupt försjunken i tankar, med armen mot väggen. Den kvinnliga motsvarigheten ska gärna omotiverat smeka sin kropp sensuellt.

I verkligheten ser det väl snarare ut så här när gemene man genomför sin dagliga tvagning.

Kvinnor på film behöver förvisso inte duscha, då de vaknar fullt sminkade…

…och med misstänkt tillrättalagda morgonfrisyrer.

Ett par av de vanligaste filmöverdrifterna är att varje skjutvapen har till synes oändligt med ammunition…

…och att skurkarna ständigt är lika hopplöst dåliga på att träffa.

Vissa skurkar är ju till och med kända för att vara universums uslaste skyttar.

I verkligheten skulle också alla som avfyrar skjutvapen utan ljuddämpare med största säkerhet få tinnitus, men på film pangar man glatt hej vilt utan att hörseln tar minsta skada. Gärna med så högljudda vapen som möjligt.

En av de mest välbekanta filmklyschorna är att så fort en bil kör av vägen, eller snuddar mot något annat, så exploderar den. Detta förekommer fortfarande på film idag, men var särskilt vanligt i de filmer och tv-serier jag såg som barn, på 80-talet.

Explosioner på film är också alltid överdimensionerade, helt enkelt för att det ser coolt ut. En handgranat orsakar enligt filmbranschen en brasa i den här stilen:

Verkliga granater innehåller dock alldeles för lite bränsle för att kunna orsaka den där typiska, häftiga Hollywood-eldbollen. De orsakar snarare en storm av kringflygande projektiler, som man kan se här:

Något ytterligare jag ofta roas av på film är att man gärna tar genvägar i syfte att föra handlingen framåt – detta är lite av ett nödvändigt ont. Skatter hittas på första försöket och mystiska gamla papper råkar bara ligga i den första hyllan man letar i.

Eller så ”dummar man ner” letandet efter skatten genom att låta skådespelarna spela mer trögfattade än den genomsnittliga biobesökaren.

Man förvånas också ofta över vilken märkligt hög bildkvalitet gamla Super 8-filmer har. Tänk att man hade så många pixlar redan förr i tiden!

Men, det är ju trots allt en påhittad verklighet som visas upp. Jag kommer alltid att älska film, med eller utan konstiga inslag. Filmskaparna skulle dock tjäna på att inte krångla till saker i onödan, för det är detaljerna som skapar helheten: the devil is in the details.

Jag lever i framstupa sidoläge

0

Livet är inte rättvist och alla har vi bördor att bära. Problem med hälsan, ett jobb där man vantrivs, osäker ekonomi och absurda mängder corona-nyheter kan få de mest härdade att undra över meningen med livet.

Jag tror att konsten för att orka fortsätta i dessa stunder är att lära sig leva i mellanrummen. Att stanna upp i de små skrymslena i vardagen och suga i sig de korn av lycka som ofta landat där.

Jag kan till exempel skratta både högt och länge åt oavsiktlig oanständighet, som ögonblicket när de här Nalle Puh-dekorationerna befann sig i ett visst läge i förhållande till varann…

…eller det faktum att The Christian Science Society of Dixon har en rätt otippad form, om man ser byggnaden uppifrån.

När allt känns deppigt, var lite extra snäll mot dig själv och sluta gräma dig över misstag.

Du kan ju alltid förnya ditt mindre fördelaktiga yttre med ett par coola brillor.

Bli kompis med din kropp och acceptera att du förmodligen alltid kommer att se mer ut som en saccosäck än en fotomodell.

Åldern gör ju inte heller att man blir mer smidig i kroppen. Jag ser personligen varje dag som jag för egen maskin lyckas kravla ur sängen utan att sträcka mig som en seger.

Ser man det från den positiva sidan är det inte alla som får uppleva glädjen i att ha nästan konstant nackspärr. (Jag rör mig ungefär som Frankensteins monster).

Något som alltid får mig att må bättre när livets störtflod av problem, (på chefsspråk ”spännande utvecklingsmöjligheter”), än en gång lämnar mig kippande efter andan är motion.

Det är dessutom extra trivsamt att träna i snygga kläder, som den urcharmiga, rosa mysdress-ensemble Jackie Chan här har på sig.

Eller varför inte ett par minimala shorts, som verkligen framhäver dina löjligt välutvecklade lårmuskler?

Funkar inte motion som uppmuntran kan man alltid sitta i mörkret och lyssna på lite arg musik tills det värsta gått över.

Ingen kan ju tvinga dig att göra något du inte vill.

Oavsett hur tungt det känns, tänk glada tankar: det är ju mörkast före gryningen.

Här kommer slutligen lite falsksång med Arnold, och det går ju inte att låta bli att bli glad av det! (Han vet att han inte kan sjunga och står för det!).