Finurliga funderingar

Åren går, men hittills har jag inte reflekterat så mycket över det. Jag är glad så länge jag mår bra och inte ser ut som en gammal skinnjacka i ansiktet. Jag levde mitt första decennium på 80-talet, och tillbringade mina dagar med att leka med Barbie och My Little Pony och lyssna på sagokassetter inlästa av Astrid Lindgren.

Jag samlade på Garbage Pail Kids-kort…

…och spelade Pacman på brorsans bärbara konsol. Jag gillade också att leka att jag var en häst. Det var helt enkelt en mer okomplicerad tid.

Jag tittade på surrealistiska barnprogram som Clownen Manne och Staffan Westerbergs helskumma Lillstrumpa och Syster Yster.

Det sistnämnda var, för er yngre generationers kännedom, en deprimerande lågbudgetshow med två raggsockor i huvudrollerna.

Det fanns dock även mer lättsam barnunderhållning, som min personliga favorit bland sommarlovsprogrammen, Solstollarna, som utspelade sig på och omkring Ribersborgsbadet i Malmö. Handlingen kretsade kring Direktör Knegoff…

…och hans alter ego, sekreteraren Ulla-Bella…

…som hade ett särskilt schvung när hon slog i telefonkatalogen. Underligt men roligt.

I takt med att jag själv närmar mig medelåldern – jag är i skrivande stund 39 år – har jag ställts inför en aspekt av åldrandet som jag inte märkt av så mycket tidigare, av förklarliga skäl (= jag var yngre). Detta är att det mesta jag älskade under min uppväxt helt plötsligt har blivit ”retro”. When did that happen?!

Det hiskeliga 90-talsmodet, med pösiga, superblekta jeans med så hög midja att byxorna oundvikligen kryper upp i häcken, och så stora hål på knäna att byxorna mest ser ut som någon slags sele, är inne bland dagens tonåringar. Varför vill någon ha på sig detta? (Vi som var unga när det begav sig ville det knappt).

Filmer jag älskade som barn har hunnit få mer än 30 år på nacken ”bara så där” och jag undrar vart tiden tog vägen. Poltergeist, till exempel, som både fungerar som någon slags filmatiserad tidskapsel över min barndom – miljöerna, möblerna, leksakerna – och var den film som tog min ”skräckfilmsoskuld”, nådde biograferna redan 1982.

Tremors, eller Hotet från underjorden som den hette i Sverige, med en ung Kevin Bacon i huvudrollen, var en av mina absoluta favoritfilmer som barn. Jag brukade ligga på en madrass framför tv:n och titta på den innan jag somnade. Denna film har nu hunnit bli 28 år – alltså ungefär så gammal som jag känner mig.

Coola The lost boys från 1987 är fortfarande en av mina favoritvampyrfilmer.

Här fanns Corey Haim med. Liksom många andra tjejer i min ålder var jag som barn väldigt förtjust i denna hjärtekrossare, som tyvärr dog bara 38 år gammal 2010.

Jag älskade honom i varulvsrysaren Silver bullet från 1985 – en annan film jag gärna tryckte in i vår välanvända gamla video.

Just Corey Haim för mig in på ett annat ålderstecken jag uppmärksammat. Det är att många kändisar jag gillar antingen närmar sig eller i vissa fall har passerat pensionsåldern. Min barndomsidol Arnold Schwarzenegger har passerat 70, (även om han ser ut att vara i god form)…

Under min uppväxt inväntade jag varje ny Arnold-rulle med spänning, och såg hans filmer om och om igen. Terminator, Terminator 2, Commando, Total recall, Conan-filmerna, Kindergarten cop och True lies gick varma i VHS-spelaren hemma hos oss. Detta österrikiska muskelpaket var helt enkelt det coolaste som fanns i min värld.

Arnold är fortfarande aktiv som skådespelare. 2017 kom Killing Gunther, en mycket underhållande actionkomedi om ett gäng yrkesmördare som försöker döda tidernas mest odödliga torped: Gunther, spelad av Arnold. Är du som jag ett fan kan jag rekommendera den varmt.

Han är också en finurlig och skoningslös kritiker av partikollegan Donald Trump i sociala medier. Ofta lyser Arnolds stora humor och självironi igenom, till exempel i inlägg som det här – som fick undertecknad att skratta högt.

Måste här bara klämma in ett av de roligaste fotomontage jag sett – tack Robin!

Richard Dean Anderson som spelade MacGyver, en annan av mina barndomsfavoriter, har idag hunnit bli 68 år, och ser ut lite som en rund jultomte utan skägg. Men, jag tycker man kan få vara lite tjock på ålderns höst.

Richard Dean Anderson var min största barndomsförälskelse. Jag älskade MacGyver och satt som klistrad vid varje nytt avsnitt och såg mästerfixaren Mac ta sig ur de mest livshotande situationer, med hjälp av otippade material som tuggummi, kottar och skidstavar. Silvertejp var dock hans favorit.

Serien hade också enligt mig kanske den bästa signaturmelodin som någonsin gjorts – vansinnigt catchy.

Sigourney Weaver, som spelar min personliga hjälte – Ripley i Alien-filmerna – fyller 69 år i år.

Hon är fortfarande i allra högsta grad aktiv i Hollywood – lika fantastisk som alltid – och har på senare år till och med försonats med sin nemesis.

Det verkar helt enkelt som om hela min barndom har gått i pension. Jag är alltså inte så ung som jag tror att jag är, men jag trivs samtidigt med att vara nästan 40. Jag är glad att jag växte upp under barnprogrammens och de rosa plastleksakernas guldålder, med de förebilder jag hade.

Förhoppningsvis har mina idoler – den motvilliga goda medmänniskan MacGyver, den starka och smarta Ripley och kroppsbyggaren Arnold, som gick emot världens fördomar om honom och blev framgångsrik politiker – gjort mig till en lite mer vettig person.

Människan har i alla tider intresserat sig för sitt yttre, och underliga moden har kommit och gått genom århundradena. Idealen har, bara under min egen livstid, svängt åt alla möjliga håll. Jag upphör dock aldrig att förvånas över konstiga trender och att det alltid tycks finnas människor som faktiskt följer dem.

Det känns lite som att det sitter en grupp modeskapare på hemliga möten och brainstormar fram de mest idiotiska kläd- och sminkstilar, bara för att se om vi vanliga människor är dumma nog att anamma dem. Lite som i filmen Zoolander, en hejdlös drift med modeindustrin.

En av de mest utbredda trenderna de senaste två åren är de påmålade ögonbrynen. Aldrig förr har så många kvinnor, i alla åldrar, haft ögonbryn som ser ut som om de rymt från en slarvigt tecknad seriefigur. Jag har personligen undrat mer än en gång om stora delar av kvinnosläktet drabbats av någon slags masspsykos.

Seriöst! Jag kan knappt tro mina ögon ibland! Varför plockar – eller till och med rakar – kvinnor bort sina riktiga ögonbryn och målar dit tjocka, snigelliknande blaffor som skär sig mot ansiktet? (Och vad händer om det börjar regna?). Det ser ofta ut som om tjejen i fråga bara ryckt tag i närmsta märkpenna och dragit två darriga och asymmetriska streck ovanför ögonen.

När jag möter en kvinna med dessa hiskeliga ögonbryn blir jag så fascinerad över hur någon kan tycka det är snyggt att jag blir smått förtrollad. Jag kan inte sluta förundras över hur personen i fråga kunde se sig i spegeln och tycka att det hon såg var snyggt innan hon gick hemifrån.

När jag jobbade i butik och kunder med dessa Penol-ögonbryn frågade mig något fick jag anstränga mig för att kunna slita min blick från ögonbrynen och se personen i ögonen.

Det värsta är när kvinnan i fråga ritat sina fejkbryn för långt ifrån varann, eller på olika höjd, så hon fastnar i en konstant förvånad eller fundersam min.

Jag skulle förstå om denna sminktrend – som ännu inte visar några tecken på att avmattas – bara förekom bland tonårstjejer. Även jag har varit tonåring och nybörjare på att sminka mig, och det blir inte alltid så bra innan man lärt sig att syftet med smink är att förhöja ens fina drag. Påmålade ögonbryn känns inte så osannolikt bland denna åldersgrupp. Men vad har ni andra, vuxna, för ursäkt? Försöker ni se ut som Groucho Marx?

Såvida du inte, av någon anledning, saknar fysisk förmåga att få naturliga ögonbryn ser jag ingen godtagbar anledning till att se ut som en vandrande reklampelare för extra breda tuschpennor. Inte ens när ögonbrynen är så proffsigt tatuerade som Meagan Goods (nedan) ser det riktigt rätt ut.

Alla kanske inte har naturligt välformade, markerade ögonbryn. Men, även de allra glesaste, tunnaste naturliga ögonbrynen ser tusen gånger bättre ut än de som ritats dit med penna! Ögonbryn består av HÅR, inte färg.

När jag nu ändå är inne på ämnet konstiga trender har vi sen det här med spraysolbränna… Jag kan förstå att folk vill se solbrända ut, men varför väljer så många en ORANGE nyans? Det är en färg som människor bara – eventuellt – skulle kunna få naturligt genom att sätta i sig extrema mängder morötter och tomatjuice. Deltagarna i MTVs korkade dokusåpa Geordie Shore, där livet går ut på att festa och ligga runt, är nästan samtliga orangea. Därför har jag döpt om programmet till Attack of the Orange People.

En alldeles för mörk låtsasbränna är ju också snyggt…?

Även en av Sveriges populäraste bloggare, Kissie, har kört med den orangea looken. Fint, du ser ut som… en apelsin.

Många av de kvinnor som gillar den orangea hudtonen har också hakat på trenden med stora läppar – som nu hållit i sig riktigt länge. Alla vill se ut som Angelina Jolie, men lyckas sällan.

Ofta blir resultatet snarare något som liknar en överdimensionerad fiskmun.

När jag ser dessa absurt onaturliga, uppsvullna läppar kan jag inte låta bli att associera till denna sugproppsförsedda Garfield-leksak, som var populär när jag växte upp.

Vad som är snyggt är högst subjektivt, men jag tror världen skulle vara en vackrare plats om inte alla försökte se ut som någon annan. Jag tror på att göra det bästa av det man har.

Kom ihåg att…

1) Ögonbryn finns där av en anledning

2) Orange är en färg som är lämpad för apelsinläsk, inte ditt ansikte

och

3) Konstgjorda ”fläskläppar” är inte sexigt, det får en bara att vilja ta tag i ditt huvud och trycka fast dig på fönstret

…så klarar du dig fint. Allt är inte snyggt bara för att ”alla andra” verkar tycka det.

Problemet med att få till en ”naturlig” sminkning… En rolig parodi på makeup-tutorials! 😀

Foxy Mulder

…the truth is right here

Category Archives: Finurliga funderingar

Min barndom har gått i pension

Fejkögonbryn, sugproppsläppar och orangea människor