Små saker är inte struntsaker

0

Jag tänker inte sticka under stol med det: 2023 har varit ett kämpigt år. I maj tvingades jag fatta det tunga beslutet att låta min älskade, 17-åriga katt Ash somna in – något som jag inte har hämtat mig ifrån.

Min underbara Ash på ålderns höst

Mina föräldrar har båda fått hälsoproblem, och lagom till sommaren blev en annan av mina närstående uppsagd på grund av arbetsbrist.

Själv har jag under det senaste året fått tilltagande problem med smärta och obehagliga knakljud i ländryggen.

Mitt i allt detta ska mina föräldrar snart flytta till en avsevärt mindre bostad, en process med svåra beslut om vilka saker som ska behållas respektive skänkas bort.

Allt är dock inte mörker. Min pappa mår bättre, och min ryggsmärta har mildrats lite efter att jag börjat gå till en sjukgymnast och fått bra tips för att stärka ryggmuskulaturen.

Syftet med detta inlägg är inte att beklaga mig, utan snarare att uppmuntra andra – och mig själv – att kämpa vidare. Jag vill nämligen ändå tro att det finns hopp, trots allt. Likt Amélie Poulain finner jag glädje i de små njutningarna i livet, och för mig är dessa en hjälp när livet i stort känns motigt.

Jag älskar till exempel att öppna ett nytt paket kaffe och lukta på innehållet. Det är nästan lika trevligt som att dricka dagens första kopp kaffe.

När jag sen kommer till jobbet och dricker dess lågoktaniga mjölkdryckskaffeblask minns jag den där första koppen med saknad.

En av de bästa känslorna jag vet är också att lägga sig i en renbäddad säng med nyrakade ben. Det är oerhört mysigt att känna rena lakan direkt mot huden.

Något annat rent som är trevligt är nystädade golv. Förnimmelsen av rena golv mot bara fotsulor, i kombination med doften av grön såpa – gärna när man kommer hem från jobbet en fredag – är mycket behaglig.

Jag älskar också känslan i kroppen efter ett träningspass – jag brukar känna mig pigg, stark, belåten och slutkörd på samma gång.

För er som ännu inte förstått glädjen i motion och styrketräning kommer här en bild på Arnold Schwarzenegger, där han tittar skeptiskt på er. Schnitzel vet vad han snackar om: träning gör livet bättre.

Att vakna upp på helgen, tro att det är dags att jobba och sen snooza vidare när du inser hur det ligger till är helt underbart.

Något som alltid får mig på gott humör är också lördagsfrukostar. Jag må äta frukost varje dag, men det är något speciellt med lördagarna.

Känslan av att helgen ligger framför mig, i kombination med en lite festligare helgfrukost och tända ljus, är väldigt trevlig. Om man sedan lägger till ett avsnitt av MacGyver så kan jag inte känna något annat än frid.

Apropå MacGyver älskar jag seriens logiska luckor i handlingen, till exempel att samma skådespelare som spelat en nyckelroll i tidigare avsnitt plötsligt dyker upp som en ny, återkommande figur i serien.

Något som den senaste tiden glatt mig är att koltrastarna har återvänt till gräsmattan utanför min bostad, efter att ha varit frånvarande sen i juni. Nu knallar de runt på min uteplats och kvittrar hela dagarna. Det skapar en väldigt rogivande bakgrundsljudmatta till mina jobba hemma-dagar.

Ash och en koltrast januari 2023

Emellanåt, om allt känns skit och du kommer hem efter en sjusärdeles dålig dag med huvudvärken från helvetet, kan det ibland hjälpa att deppa i tysthet och äta lite godis. Känslan av att vara nere och hög på socker har ett märkligt inneboende lugn, som brukar göra åtminstone mig än mer besluten att visa dom som tvivlat på mig. Det är ingen favoritkänsla, men den har ändå något.

Om man liksom undertecknad är i behov av lite extra feel good-material just nu kan jag (än en gång) varmt rekommendera tv-serien Reservation Dogs, vars tredje och sista säsong jag nyligen avnjutit. Serien följer vardagslivet i ett native american-reservat och är både rolig, knäpp och sorglig. En av huvudpersonerna, Bear, förföljs av anden efter sin förfader, William Knifeman, (spelad av Dallas Goldtooth).

Denna filur var för mig det absolut bästa med serien. En skön, lättsam kille som gärna delar ut livsråd, ofta med viss överdrift för att verkligen få fram budskapet.

Detta trots att han själv inte ens hann fram till sitt stora ögonblick – striden mot Custer Little Big Horn. Williams häst klev nämligen i ett sorkhål, föll omkull och rullade över honom så han dog.

En annan karaktär som jag älskar är maffiabossen Noho Hank i HBO-serien Barry. Hank är en varm, lojal och känslosam figur med intresse för mode och livslång vänskap, sitt yrke till trots. Anthony Carrigan är helt fantastisk i rollen: hans känsloregister skulle göra den mest rutinerade Oscarsvinnare avundsjuk.

Barry handlar om diverse brokiga komplikationer i en yrkesmördares liv, och har även den i år kommit med sin sista säsong, den fjärde i ordningen. Har du inte sett serien så är det hög tid. Humor och spänning i en originell blandning – vad kan gå fel?

De små, fina sakerna i livet gör det lättare att orka med de stora, jobbiga. Om livet var en mjukglass, så är de små sakerna strösslet: något som gör en bra sak bättre. Så stanna upp och leta efter dem då och då – jag lovar, det gör skillnad.

Gör som jag – gå med i Arnold’s Pump Club, så får du 5 dagar i veckan – helt gratis – ett jättetrevligt mail med träningstips, de senaste hälsorönen och råd om hur man mår bra i största allmänhet. Syftet med mailen är att skapa en positiv gemenskap på internet och sticka hål på myter om hälsa. Anmäl dig här:

https://arnoldspumpclub.schwarzenegger.com/

Arnold Schwarzenegger bjuder några fans på en rejäl överraskning 😄

Katten som städar golvet på eget initiativ

Sommar och sol och Donkey Kong

0

2022 har varit ett händelserikt år för mig personligen, i alla fall så här långt. Därför har det inte blivit så mycket skrivande för min del – livet kom helt enkelt i vägen. Under flera års tid har jag letat efter en ny bostad, då den jag bott i var i mycket dåligt skick. Man kunde ha trott att jag hyrde från den här hyresvärden…

Den lägenheten blev min räddning i en akut situation, men det var inte meningen att jag skulle stanna där så länge som det till slut blev. Jag är dock långt ifrån rik, och därför har det tagit sin tid att hitta nytt boende.

Men så var jag på en visning i januari i år och plötsligt var min dröm om ett nytt hem plötsligt verklighet. Två dagar senare insjuknade jag i covid-19, och Robin, min kille, dagen därpå. Till råga på allt blev jag sjuk på min 43:e födelsedag – en dag som inte går till historien som en av mina trevligaste. Jag låg hemma i soffan, skakade av feber och tittade på The grand tour.

Väl tillfrisknad men fortfarande utmattad av covid följde några månader av intensivt fixande, flyttande av abonnemang och nedpackande av saker – som allt skedde parallellt med jobbet. Jag blev påmind om det jobbiga i att vara filmnörd och att ha alldeles för mycket prylar, och svor en tyst ed att aldrig flytta igen.

På något magiskt sätt blev allt klart tills tisdagen efter påsk, då flyttlasset gick – från Norrköping till Linköping.

Jag kan dock ärligt säga att jag skulle vara helt ok med att aldrig någonsin se en flyttkartong eller en rulle silvertejp igen…

Allt praktiskt med det mastodontprojekt som en flytt ändå innebär gick, trots en del tvivel på vägen, förvånansvärt smidigt. Mitt bohag klarade sig i transporten, och katten fann sig väl tillrätta i den nya bostaden.

Bitarna föll på plats en efter en, och i takt med att uppackningen av mina saker blev klar och det nya hemmet tog form infann sig lugnet. Äntligen kunde jag luta mig tillbaka och slappna av lite efter allt hårt arbete.

Min efterlängtade sommarsemester började sedan efter midsommar. Mot bakgrund av månader av slit och släp med flyttkartonger och ett samtidigt balanserande av jobbkrav var det helt underbart att plötsligt kunna njuta av lyxen att göra ingenting.

Jag njöt i fulla drag av sovmorgnar, jordgubbar i fil-frukostar framför tv:n, promenader runt Stångån och att ta dagen som den kom tillsammans med Robin.

Sommarledigheten bjöd bland annat på en tur till Vadstena, där vi tog en selfie med slottet…

…och temperaturer som ibland var nästan dubbelt så höga utomhus som inomhus.

Jag gladde mig även åt att gratuleras till studenten, även om den nu inträffade för 24 år sedan.

Under ett besök i Gamla Linköping noterade jag att ordet lergök numera verkar ha försvunnit ur det svenska språket.

Jag tillbringade också en hel del timmar på uteplatsen med en Stephen King-roman i högsta hugg, (jag hann läsa tre under semestern).

Det har också avverkats en del film och tv-serier, vilket alla filmnördar med självrespekt bör kunna säga efter en lyckad semester. Jag har till exempel hunnit se den av mig och många andra extremt efterlängtade fjärde säsongen av Stranger Things två gånger – en gång ensam för att jag inte kunde hålla mig, och för att jag var livrädd att någon skulle spoila den för mig, andra gången tillsammans med Robin. Det behöver knappast sägas, men den här säsongen var så fantastisk att den blåste strumporna av mig båda gångerna jag såg den.

Kortavsnittsserien Man vs. bee, (hela serien är sammanlagt lika lång som en standardfilm), om en man som förstör ett hem i jakt på ett bi, och Disneys Obi-Wan Kenobi, var båda värda att se, (även om Obi-Wan är blek jämfört med The Mandalorian).

Robin och jag fick oss också en hel del goda skratt till den underbart roliga serien Our flag means death, som handlar om en välbärgad 1700-talsmjukis som bestämmer sig för att bli pirat. Problemet är att han inte gillar vare sig våld eller att stjäla, så det hela går allt annat än bra. Serien är skapad av Taika Waititi, som är en av upphovsmännen till What we do in the shadows och Flight of the Conchords, och han spelar även en av rollerna.

Thor: Love and thunder, (även den regisserad av Taika Waititi) såg vi på bio, och den var väldigt kul. (Det verkar dock som om jag väntar förgäves på att de ska använda Kiss-låten God of thunder i en Thor-film – den är ju som klippt och skuren för detta).

Sommarens bästa film dock var helt klart rysaren The black phone, med Ethan Hawke i rollen som maskerad barnkidnappare. Snygg, spännande och otroligt välgjord skräck i 70-talsmiljö.

Semesterns gladaste överraskning för min del kom när Norra Sveriges stolthet, den mystiska artisten Hooja, med sin parhäst Mårdis, besökte Morgonpasset i P3. Rösterna var omisskännliga och jag skrattade gott allt eftersom den smått underliga intervjun fortskred.

Jag blev jätteglad över att upptäcka Mammas nya kille-/Klungan-killarna Sven Björklund och Mattias Fransson i en ny form, och har under sommaren roat mig med att lyssna på Hoojas sköna partydängor, som både driver med Stockholmare och förhärligar den nordsvenska lantislivsstilen. Man kan ju inte annat än älska låttitlar som Donkey Kong, Där gäddan simmar, Livet på en pinne, Jukkasjärvi och Skogsrejv.

Mitt favoritband Muse skivsläpp den 26 augusti blev, slutligen, en perfekt avrundning av sommaren. När så dagen kom förra veckan och albumet Will of the people kom ut var det bara att slå på stereon, lägga sig på soffan och lyssna igenom hela plattan i ett svep. Jag blev som vanligt inte besviken på min favorittrio – helt makalös musik!

Sammanfattningsvis har jag haft en skön sommar och är lycklig över min nystart i en annan stad. Nu har jag också börjat jobba på min arbetsgivares lokalkontor i Linköping, och trivs jättebra. Jag ser fram emot svalare, soliga höstdagar, känslan av att ta på sig mjukisbyxor och sweatshirt, och inträdet i mysets förlovade årstid. För första gången på länge känner jag någon slags framtidstro och möter därför den annalkande hösten med en försiktig optimism.

Hoojas låt Banan, melon, kiwi och citron (Videon hade sjukt nog Youtube-premiär precis nu när jag satt och skrev om detta – vad är oddsen för det?)

Trailer för Our flag means death

Julefrid från en svunnen tid

0

Jag är i en ålder då jag tycks ha nostalgin väldigt nära till hands. Kanske är det bara ett tecken på att jag börjar bli gammal, men det är med glädje som jag tänker tillbaka på min barndom och ett liv som på många sätt var mindre komplicerat. Allt detta hänger också ihop med saknaden efter min storebror och bästa vän, Andreas, som gick bort 2014. Så här i juletider känns det Andreasformade hålet i mitt liv lite större än vanligt.

Det är en märklig känsla att ha förlorat sitt enda syskon, den person som man delade sin uppväxt med – på det speciella sätt som man bara gör när man är familj, och dessutom kommer bra överens. Det är en slags tomhet och övergivenhet som är svår att sätta ord på, och som man aldrig kommer över – man bara lär sig leva med den. Det här inlägget blir en hyllning till den tidsålder då Andreas och jag växte upp, och den populärkultur som präglade oss. Jag saknar dig, brorsan.

Vi tillbringade större delen av uppväxten i Boden, denna Norrbottniska metropol, som på den tiden kryllade av militärer. Vår familj bodde i ett litet Älvsbyhus på Ravinvägen i stadsdelen Trångfors, och julen firade vi oftast där, tillsammans med mormor Miriam och ibland någon vän till familjen. Vi drack must, knäckte nötter och åt julmat och hemkokt knäck så det stod härliga till. Här nedan kan man se både hur fint vårt hem kunde vara sommartid, men också hur otroligt mycket snö vi ofta fick på vintrarna.

Vi flyttade från en lägenhet i centrum till detta hus lite utanför staden precis innan julen ´87. Kort därefter öppnades en helt ny värld, då vi införskaffade en VHS-spelare, eller video, som man kort och gott sa på den tiden. En av de första filmerna vi hyrde var Polisskolan 3, och vi var fast direkt. De dröjde inte länge innan vi sett alla andra filmer i serien, (som då hade kommit ut). Hela familjen älskade denna knäppa komedisvit och det var inte ovanligt att vi såg dessa filmer just vid jul de kommande åren.

Framför allt 3:an och 4:an blev mina favoriter, och jag kunde dem utan och innan. Särskilt förtjust var jag i den galna, före detta ligisten Zed och samspelet mellan honom och den tillbakadragna Sweetchuck.

Jag tycker fortfarande Bob Goldthwaits Zed är vansinnigt rolig. Det är något med hans ömsom målbrottspipiga, ömsom skrikiga sätt att prata och ständiga ansiktsryckningar som gör mig varm i hjärtat.

Kunde därför inte låta bli att le när jag nu under hösten såg denna bild på hur detta Polisskolans omaka radarpar ser ut nu för tiden.

Bob Goldthwait (59) och Tim Kazurinsky (71)

Efter att VHS:en gjort intåg i vår boning tittade vi mer och mer på film hemma, ibland hela familjen, ibland brorsan och jag. Jag minns tydligt hur Andreas och jag visade en grannpojke Indiana Jones-filmen Raiders of the lost ark. Vid scenen där Indy sänks ner i ett tempel med ett golv som kryllar av ormar ryckte grannen häftigt upp sina fötter från golvet, som om ormarna funnits där. Jag minns att jag tyckte det var roligt och lite töntigt.

Indiana Jones-filmerna rullade frekvent hemma hos oss runt storhelgerna, när julefriden lagt sig och hela familjen kunde umgås i lugn och ro. Apropå Indiana Jones så minns jag när 2:an, Indiana Jones and the temple of doom, kom och alla killar i klassen sprang runt på rasterna och skrek KALI MA! så högt de kunde, i ett försök att härma den otäcka prästen i filmen. (Och nu oroar sig vuxna för att barnen leker Squid game… Skillnaden är att inga föräldrar oroade sig för oss som var barn på den här tiden – vi kunde leka med saxar och tändstickor om vi ville).

Något brorsan och jag såg fram emot enormt mycket varje jul var att se Trolltyg i tomteskogen, den tecknade klassikern om tomtebröllopet som våldgästas av en skock troll. Jag minns hur jag tittade med skräckblandad förtjusning, för trollen var ändå lite läskiga.

Vi älskade också att titta på den tecknade Landet Narnia/The lion, the witch and the wardrobe (1979), som vi hade inspelad på ett nött gammalt videoband. Varje gång var det lika sorgligt när Aslan blev offrad av den elaka häxan, trots att vi visste att han snart skulle återuppstå.

Galenskaparnas sketch där man samlats på en hembygsgård för att julpyssla, från En himla många program, blev även den en klassiker i vår familj, som vi ofta sett om på jul.

En jultradition med rötter i barndomen, och som jag håller liv i än idag är att titta på Gremlins (1984).

Berättelsen om de små monstren som ställer till förtret i en småstad mitt under julen är lika bra nu som då, trots att hela filmen är inhöljd i en blåaktig, glasyrliknande fejksnö som knappast lurar någon.

Min bror rycktes bort endast 40 år gammal – han fick en allergisk chock när hans akuta halsfluss behandlades med antibiotika. Om jag lärt mig något av detta trauma är det att vi aldrig vet hur mycket tid vi har, så vi behöver ta vara på här och nu. Vi behöver visa omtanke om varandra och säga de där sakerna vi kanske säger alltför sällan.

Julen handlar om gemenskap, glädje och lugn. Så i jul, gör saker som får dig att må bra. Ät god mat, vad än det må vara, (personligen är jag inte så förtjust i traditionell julmat – lukten av risgrynsgröt får det att vända sig i magen på mig, t.ex.)…

…men låt inte någon lägga sig i din matlagning.

Se några trevliga filmer…

…och framför allt: umgås med folk som ger dig kraft, inte hyperaktiva energitjuvar.

Avslutar med lite juliga humorklipp. God jul och var rädda om varandra där ute.

Key and Peeles fantastiska parodi på den sexualbrottsantydande jullåten Baby it´s cold outside

Min favoritscen ur Gremlins (1984)

Julklappsrim från Galenskaparnas Pyssel & Papp

Skräck i hjärta, skräck i sinne…

0

Ända sedan unga år har jag haft en förkärlek för det läskiga och otäcka. Jag har alltid älskat spänningen i att se en bra rysare och kicken man får av en riktigt lyckad skrämseleffekt.

Där andra ser obehagliga hemskheter ser jag högklassig underhållning.

Ja, det mörka och kusliga har alltid lockat mig, men med årens härdning krävs det allt mer för att få mig att hoppa till i soffan.

Vissa filmer, som Insidious (2010) till exempel, fortsätter dock att ge mig gåshud varje gång jag ser dem.

Jag tittar visserligen på skräck året runt, men nu när hösten lagt sig som en tung, våt yllefilt över sommaren känns det extra lämpligt att titta på mysiga rysligheter.

Vinden viner runt knutarna, regnet slår mot fönsterblecken, och blött lövkladd orsakar benbrott hos intet ont anande mobilsurfare.

Personligen älskar jag hösten. Det är som om världen uppmanar en att sitta hemma, vira in sig i en gosig filt och titta på något som är lika delar läskigt som charmerande. Varför opponera sig?

Årets Halloween sammanföll med att jag tagit ett par dagars semester från bruket, så den 28-31 oktober firade jag skräckens årstid med att titta på några gamla favoriter, och ett par nykomlingar. Först ut var The Midnight Meat Train (2008).

Filmen handlar om fotografen Leon, som på en nattlig promenad stöter på en lång, mystisk man. Leon börjar följa efter och ta bilder av mannen, bara för att upptäcka att denne varje natt brutalt dödar människor ombord på ett tunnelbanetåg. Förföljandet blir en besatthet och långsamt dras Leon in i ett mardrömslikt mörker.

Detta är en skön blandning av spänning, en bra story och splatter, som jag återvänder till med ojämna mellanrum. Den föredetta fotbollsspelaren Vinnie Jones är perfekt i rollen som den hammarsvingande mördaren – han ser ju redan lite smått galen och skräckinjagande ut. (Han satte ju förvisso rekord i snabb utvisning när han spelade fotboll: Vinnie fick en gång gult kort efter bara 3 sekunder).

Näst på tur blev franska Livid (2011).

Berättelsen kretsar kring den unga Lucie, som ska gå bredvid en kvinna som jobbar i hemtjänsten. En av brukarna visar sig vara en sängbunden gammal dam, fru Jessel, som tillbringar sitt liv i ett enormt hus mitt ute i ingenstans. Där lär finnas en stor skatt, berättar handledaren, men ingen vet var.

Lucie återvänder till huset samma natt, efter övertalning av en pengahungrig pojkvän och dennes kompis, för att genomföra det som skulle vara ett enkelt inbrott. Husets ägare visar sig dock vara lite mer vaken än de hade räknat med. En originell, snygg och smått kuslig rysare som gjord för Halloweentider.

Ännu en gammal goding som dammades av ur filmsamlingen var Dead Silence (2007).

En film som har både riktigt obehagliga buktalardockor, och en ondsint dockmakare som hämnas sin egen död från andra sidan. En klassisk mysrysare som påminner om de 80-talsskräckisar jag växte upp med.

Mitt gamla skräckälskarhjärta blev sedan riktigt positivt överraskat av The Empty Man (2020), som var ny för mig. (En av många filmer jag stött på under mina nördiga utflykter på nätet. Ja, jag har en lista över filmer att se, som ständigt fylls på. Om jag inte skrev upp dem skulle min aningen ålderstigna hjärna säkert glömma bort dem).

Filmen handlar om en föredetta polis, som i jakten på en försvunnen grannflicka kommer i kontakt med ett sektliknande sällskap. Sammanslutningen ägnar sig åt märkliga ritualer avsedda att frammana den övernaturliga the Empty Man.

Jag gillade denna film väldigt mycket. Det är en lågintensiv, kuslig rysare med krypande skräck och en originell berättelse. Hela filmen är inhöljd i en viss mystik, vilket tilltalar mig rejält – jag ogillar filmer som skriver en på näsan och förklarar även de mest uppenbara vändningar.

Ingen höst och Halloween är komplett utan att titta på Halloween (1978), den stilbildande kultslashern som inte behöver någon närmare förklaring. (Den gick till och med på SVT natten mot Halloween och ligger på SVT Play till 28 november, för den som är sugen). Själv tittade jag på den till frukost på just Halloween. Mord, Jamie Lee Curtis och kaffe… det är en rejäl start på dagen, det.

Ännu en film om en kvinna som förföljs av en illasinnad man är Hush (2016), som även den är ny på min skräckfilmsrepertoar. Filmen handlar om Maddie, en författare som flyttat ut i skogen för att skriva böcker. En kväll dyker en maskerad främling upp på hennes förstukvist.

Temat är knappast nytt, men här känns premisserna uppfriskande annorlunda. Maddie är nämligen dövstum, och hennes förutsättningar för att överleva mannens attacker skiljer sig från de hos andra scream queens. Vad gör man när man inte kan ropa på hjälp? Detta är en mycket spännande skräckthriller som inte bör missas.

Happy Spooky Season!

Hockeyfrilla, silvertejp och pudelrock: männen som präglade min uppväxt

0

Bered er på en stor portion nostalgi och en hel del pinsamheter från de bortre, mest dammiga vrårna av undertecknads liv. I detta inlägg kommer jag nämligen att djupdyka i de olika kändismän och mansideal som präglade mina uppväxtår. Vi börjar med 80-talets idealmän, som skulle vara bestämda, muskulösa och gärna inoljade tuffingar.

Enligt dåtidens populärkultur tycktes kvinnornas främsta uppgift vara att bli knäsvaga då den stora, starka mannen gjorde entré. Här måste jag klämma in ett av de mest smöriga, rent av porriga omslag på en tantsnuskroman jag någonsin sett, med ikonen Fabio spritt språngande.

Kvinnor förväntades drömma om att bli tagna med storm, att bli swept off your feet. Få var sannolikt de tjejer uppvuxna på 80-talet som inte lät sig hänföras av Patrick Swayzes svängande höfter i Dirty Dancing (1987): i någon utsträckning ville vi alla vara Baby när hon blev räddad från hörnet.

80-talsmannen var enligt populärkulturen också stor i käften, känslomässigt disträ och otrygg i sin manlighet. Han ville definitivt inte bli förknippad med något som var det minsta feminint. En figur som är ett bra exempel på detta är Jack Burton, Kurt Russells karaktär i Big trouble in Little China, som var en av mina favoritfilmer under barndomen – en skrävlande, högljudd lastbilschaffis som gärna ger sken av att vara mer gatusmart än han är.

Fast innerst inne är han en mjukis som bara vill hitta den rätta kvinnan, slå sig till ro och hångla.

Det fanns även de mansgestalter som rentav var korkade, enkelspåriga bröstentusiaster, som Al Bundy (Ed O’Neill) och Benny Hill. Personligen tyckte jag mest de var roliga och reflekterade inte så mycket över alla lättklädda kvinnor med stora tuttar som förekom i deras tv-serier – det var helt enkelt en annan tid.

Undantaget från det strikta särskiljandet mellan manligt och kvinnligt var metalbanden, som vid den här tiden gärna suddade ut gränsen mellan könen. Mötley Crüe såg till exempel ut så här:

Ännu mer överdriven kvinnlighet blev imagen hos Twisted Sister, som också var ett av de första hårdrocksbanden jag hörde som barn, och som väckte min kärlek till musikstilen.

Sen fanns det ju band som tog det där med machokultur och skinnkalsonger till en helt ny nivå. Ta bara Manowar här, till exempel.

Under min uppväxt var det vanligt att man blev förälskad i kändisar, och jag var inget undantag. Jag minns när jag först blev medveten om vad sexuell utstrålning var, och det var när jag såg ett skivomslag med en skäggstubbig George Michael. Han hade en sexighet och karisma som jag aldrig hade stött på tidigare, både till det yttre och röstmässigt.

Ungefär vid samma tid var dock min stora kändiskärlek den charmiga, påhittiga problemlösaren och silvertejpsentusiasten nummer ett: Angus ”Mac” MacGyver, gestaltad av the one and only, urhunken Richard Dean Anderson.

Han var ett skönt avbrott från trenden med hårdkokta tölpar till män. Mac var istället en mer lågmäld, varm och omtänksam tänkare – även om han i tv-seriens början var avsedd att vara någon slags smörig kvinnokarl, med en ny tjej i varje avsnitt.

90-talsmannen skiljde sig inte jättemycket från det förra årtiondets, möjligen var han lite mindre macho och lite mer känslosam.

1990 kom Dances with wolves ut, och året efter Robin Hood: Prince of thieves. Här började för mig en tids stor fascination av Kevin Costner, ett intresse jag nu inte riktigt förstår. Jag tror att det jag drogs till var de romantiska aspekterna av respektive film.

När Terminator 2: Judgment day kom ut blev jag sen hopplöst förtjust i filmdebutanten med den målbrottsspruckna rösten, Edward Furlong. (Notera här att jag närmat mig min egen åldersgrupp – Furlong är bara två år äldre än mig).

Jag skrev till och med ett beundrarbrev till Furlong, (pinsamt!), med hjälp av en adress jag hittat i tidningen Okej, som jag glatt prenumerade på. Fick dock aldrig något svar.

Vid den här tiden, tidigt 90-tal, tyckte jag väldigt mycket om de bluesiga hårdrockarna i Aerosmith, och när vi ändå är inne på töntiga bandfoton kommer här ett av just Aerosmith.

Särskilt gillade jag gitarristen Joe Perry, som var en riktig snygging.

Några andra kändiskillar med långt hår som jag fann attraktiva var också skådisen Julian Sands, känd från bland annat filmen Warlock (1989)…

Kip Winger, sångare i hårdrocksbandet Winger

…och Sebastian Bach, sångare i hårdrocksbandet Skid Row.

Jag kan ju inte heller undgå att nämna en av mina favoritskådisar, då som nu – det komiska slapstick-geniet som spelar Ash i Evil dead-trilogin: Bruce Campbell. Även han var, tyckte mitt unga jag, trevlig att titta på.

Jag var också obotligt attraherad av Sully, spelad av Joe Lando, i tv-serien Dr.Quinn, och jag kan förstå varför. Jag minns att jag gillade hans fräsiga mockajacka och byxor med fransar, och ville ha sådana kläder själv. Tack och lov kom jag på bättre tankar.

Sist ut bland mina kändisförälskelser är han som man helt enkelt inte kan gå vidare från, och det är Viggo Mortensen. Jag har faktiskt ett inramat foto av denna man på mitt kontor på jobbet, bara som en kul, ironisk grej. Jag roas av tanken på att folk tror att jag faktiskt på riktigt är kär i honom – som den naiva barnunge jag en gång var. Ingen har hittills bett om någon förklaring till varför bilden hänger bredvid min datorskärm.

Så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag åtminstone haft riktigt bra smak genom åren – den står sig än idag. Jag knyter ihop säcken med att bjuda på ännu ett fånigt bandfoto från det grälla 80-talet, och den här gången står de kristna pudelrockarna Stryper för det komiska guldet.

Till sist vill jag bjuda på en gammal goding: Wingers Miles away. Sådana ballader görs inte längre…

Ha de bra å lev å må!

Pablo Escobars tröjmode och hur man misslyckas med att se cool ut

0

Detta år blir semesterperioden lite annorlunda för många. Själv hade jag oturen att bli påkörd av en bil för ett par veckor sen. Resultatet blev ett brutet vänsterben, ett blåslaget högerben, uppsvullna fötter och en totalkvaddad cykel. Kanske finns det därför större behov än någonsin av min guide till hur man överlever sommaren 2020 på bästa sätt. Tips ett är att äta mycket glass. Se bara upp vart du siktar med mjukglassen – nasal brain freeze är inte att leka med.

Själv har jag funderat på att ha en tema-sommar. Man skulle ju till exempel kunna fira denna myggens årstid i Narcos-stil. Det vore inte fel att byta ut våra svenska kraftuttryck mot mer färgstarka fraser som ¡hijo de puta!, (för är det något som det finns gott om i Narcos så är det mustiga, spanska svordomar). Om jag sen skaffade häftiga, gultonade solbrillor borde jag ju se lika cool ut som en av DEA-agenterna som jagade Colombias knarkkungar, Javier Peña, (spelad av Pedro Pascal nedan)…

…men jag skulle sannolikt se mer ut som Pablo Escobar precis innan slutet, (minus skägget).

För att sommarkassan ska räcka längre kan man ju lägga den i plastpåsar och gräva ner den lite här och där, i bästa knarksmugglarstil. Obs: rita karta.

Då min hy är av den vampyrlika sorten, det vill säga jag fattar eld vid längre vistelse i solljus än korta stunder, kommer mycket av min sommar att se ut som Escobars sista dagar. Det vill säga jag kommer att vara fast inomhus, (särskilt nu när min rörlighet är begränsad), dock i en fräschare lägenhet och utan skjutvapen inom räckhåll. (Jag har istället kryckor och en rullator, och jag är säker på att man kan skada någon med dem om man skulle vilja).

Det blir nog en hel del soffcentrerade aktiviteter, och kanske lite bakverksrelaterade experiment, om mitt brutna ben tillåter. Det får bli min version av att hantera stora mängder vitt pulver à la Narcos.

Kanske slänger jag ihop någon trevlig paj med bär. Här ser vi Pablo Escobar efter att han misslyckats med att följa ett recept på jordgubbspaj, (han rensade jordgubbarna lite för våldsamt, så allt hamnade på tröjan. Detta skulle också funka som manus till den extremt nedklippta, barnvänliga versionen av Narcos).

Vidare har minigolf de senaste åren blivit en sommartradition för Robin och mig, särskilt sen vi upptäckte att vi är ganska bra på det. Jag hoppas det kan bli av i år med, trots mina två ”stödben”. Kan man använda kryckan att slå med, eller räknas det som fusk?

Jag funderar också på att anamma Escobars skönt 80-taliga tönt-tröj-stil i sommar – jag bar ju trots allt själv en del jumprar i liknande stil en gång i tiden. Min ursäkt är att jag var barn och det var 80-tal: jag visste inte bättre.

När jag såg Narcos förbluffades jag nämligen av kontrasten mellan den skoningslösa Escobar och hans mysfarbrortröjor med fåniga tryck eller applikationer. Lägg till en cigg så ser han trots allt ganska cool ut, eller ja, i alla fall Wagner Moura, som spelade Escobar i tv-serien.

Den här sommaren blir som sagt något helt annat än planerat för mig. Innan olyckan hade jag nyligen börjat cykla igen, efter flera års uppehåll, och var jättenöjd med detta. Jag såg framför mig att mina redan ansenliga lårmuskler efter denna sommar skulle likna Arnolds.

Nu, efter den oönskade närkontakten med en SUV, kommer väl snarare mina lårmuskler att förtvina till något i stil med den självläkande superhjälten Deadpools ben, när de håller på att växa tillbaka.

Dock kommer jag att ha mer muskulösa armar och rejäla magmuskler, då jag varje morgon måste resa mig ur sängen enbart med hjälp av mag- och armstyrka. Jag har nämligen tvingats börja sova på rygg, då benbrottet inte går med på någon annan ställning.

Jag är hur som helst jättetacksam för att jag inte slog i huvudet vid krocken och, framför allt, för att jag lever. Dessutom har rullatorn mina föräldrar hyrde åt mig hjul som för tankarna till Professor Xaviers rullstol i X-men, och det borde ju undanröja alla tvivel om att jag faktiskt är cool.

Slutligen vill jag lätta upp det tråkiga i att vi filmälskare inte har kunnat gå på bio på länge, även om nu många biografer öppnar och visar gamla klassiker. Då vi inte vet hur länge film- och tv-branschen kommer att bromsas upp vill jag här pitcha några produktioner jag hade velat se förverkligas. Först ut är en svensk version av Narcos. Jag har än så länge bara en titel, men det borde gå att göra något av det. Bra skulle det inte bli, men säkert underhållande.

Sedan en alternativ version av The terminator. Den handlar om en biffig, österrikisk frisör med 80-talspermanent som åker runt på mc och fönar ihjäl folk.

Till sist filmen om Donald Trump. Inget smart, påhittat manus behövs, det är helt enkelt den verkliga, horribla historien om hur detta rikspucko till människa lyckades bli USA:s högsta höns medan vi alla tittade på.

Trevlig sommar!

The devil is in the details: Dumheter på film

0

Efter många år av filmtittande har jag märkt att det förekommer en hel del underligheter på vita duken. Detaljer som saknar grund i verkligheten dyker upp titt som tätt, och åt dessa underhållande kuriositeter tänker jag ägna detta inlägg.

En sak jag noterat är att när folk sväljer piller i filmer görs det på ett konstigt sätt. De tar pillret i munnen och kastar huvudet bakåt i en slags pisksnärtsrörelse, som om de ska ”slänga” ner tabletten i svalget med våld. Detta görs ofta utan inblandning av någon slags vätska. Vem gör så i verkligheten?

Jag vill dock här poängtera vikten av att komma ihåg att ta sina mediciner, (i verkligheten alltså ).

En annan knepig filmföreteelse är att folk lägger på utan att säga hejdå när de pratar i telefon.

Det är också vanligt att personer under telefonsamtal, där man bara hör den ena partens sida av samtalet, gör alldeles för korta pauser för att i verkligheten ha hunnit lyssna på motspelarens svar. Det blir alltså uppenbart att samtalet är fejkat.

Vidare har jag länge förbluffats över det sjukt höga antalet kuddar som figurerar på film. Varenda människa sover med ett minimum av tre ultrafluffiga dunbollar under huvudet.

Efter en natt av nackspärrsframkallande sömn på detta metertjocka lager av kuddar passar det ju bra med den sexiga filmduschen. En manlig karaktär står då helst djupt försjunken i tankar, med armen mot väggen. Den kvinnliga motsvarigheten ska gärna omotiverat smeka sin kropp sensuellt.

I verkligheten ser det väl snarare ut så här när gemene man genomför sin dagliga tvagning.

Kvinnor på film behöver förvisso inte duscha, då de vaknar fullt sminkade…

…och med misstänkt tillrättalagda morgonfrisyrer.

Ett par av de vanligaste filmöverdrifterna är att varje skjutvapen har till synes oändligt med ammunition…

…och att skurkarna ständigt är lika hopplöst dåliga på att träffa.

Vissa skurkar är ju till och med kända för att vara universums uslaste skyttar.

I verkligheten skulle också alla som avfyrar skjutvapen utan ljuddämpare med största säkerhet få tinnitus, men på film pangar man glatt hej vilt utan att hörseln tar minsta skada. Gärna med så högljudda vapen som möjligt.

En av de mest välbekanta filmklyschorna är att så fort en bil kör av vägen, eller snuddar mot något annat, så exploderar den. Detta förekommer fortfarande på film idag, men var särskilt vanligt i de filmer och tv-serier jag såg som barn, på 80-talet.

Explosioner på film är också alltid överdimensionerade, helt enkelt för att det ser coolt ut. En handgranat orsakar enligt filmbranschen en brasa i den här stilen:

Verkliga granater innehåller dock alldeles för lite bränsle för att kunna orsaka den där typiska, häftiga Hollywood-eldbollen. De orsakar snarare en storm av kringflygande projektiler, som man kan se här:

Något ytterligare jag ofta roas av på film är att man gärna tar genvägar i syfte att föra handlingen framåt – detta är lite av ett nödvändigt ont. Skatter hittas på första försöket och mystiska gamla papper råkar bara ligga i den första hyllan man letar i.

Eller så ”dummar man ner” letandet efter skatten genom att låta skådespelarna spela mer trögfattade än den genomsnittliga biobesökaren.

Man förvånas också ofta över vilken märkligt hög bildkvalitet gamla Super 8-filmer har. Tänk att man hade så många pixlar redan förr i tiden!

Men, det är ju trots allt en påhittad verklighet som visas upp. Jag kommer alltid att älska film, med eller utan konstiga inslag. Filmskaparna skulle dock tjäna på att inte krångla till saker i onödan, för det är detaljerna som skapar helheten: the devil is in the details.

Ett gäng vrak och en flygplanskrasch

0

Så här i sommarvärmen kan det ju passa att kyla ner sig med lite vardagsrealism. (Jag menar, man får ju inte slappna av för mycket under semestern, så återgången till jobb och eventuella förkylda förskolebarn leder till kärlkramp och panikhicka). En tv-serie som verkligen lyckats perfekt med att blanda sjuk humor med grå verklighet är den norska succén Dag (2010-2015).

Med inspiration från Jan Stenmarks bitterljuva ångesthumor blandas här skratt, sorg, underliga sexställningar och psykiskt tvivelaktiga nunnor i en absurd soppa.

Serien handlar om parterapeuten Dag (Atle Antonsen), som är trött på människors skitsnack och råder de flesta par han kommer i kontakt med att göra slut.

Själv är Dag en komplicerad figur, som gjort om sin lägenhet till ett skyddsrum mot omvärlden, där han låser in sig för att lyssna på musik, titta på film och äta det bästa han vet: bacon.

När världen blir för påträngande och andra människor är särskilt påfrestande stillar han sitt sinne med Valium, eller något av alla de andra piller han förvarar i Pez-behållare i sitt badrumsskåp.

Bästa vännen Benedikt (Anders Baasmo Christiansen) är en vandrande katastrof med hjärtat på rätta stället, och en oförmåga att säga nej när det vankas sex. Han kraschlandar ofta i Dags hall, där han sover ruset av sig med filt och kudde när han än en gång varit otrogen.

Benedikt, Eva och Dag

När den rättframma Eva (Tuva Novotny) kommer in i Dags liv ställs allting på ända och han tvingas omvärdera allt han tror på. Kan man leva ensam och ändå vara lycklig med sin tvillingsjäl?

Mer vardag i form av en fiktiv realityserie hittar man i Derek (2012-2014), skapad av den fantastiska Ricky Gervais, som också spelar titelrollen. Serien följer den förståndshandikappade Derek, som jobbar som volontär på ett äldreboende.

Derek är en vänlig själ som sprider glädje bland de boende på hemmet och älskar djur. Det bästa han vet är att prata med de gamla och att umgås med sina bästa vänner, vaktmästaren Dougie (Karl Pilkington, känd från En idiot på resa), och den alkoholiserade Kev (David Earl).

Dougie, Derek och Kev

Den tragiska Kev är ett av de roligaste inslagen i serien. Han stinker, går ständigt runt med en ölburk i näven och berättar alltför ingående om sina sexuella eskapader. På något vis lyckas han samtidigt vara sympatisk.

Att hans leende ser mer ut som minen hos någon som har magknip än en glädjeyttring ger honom dessutom en viss udda charm.

Derek är också nära vän med Hannah, (Kerry Godliman), hemmets föreståndare. Hon är en person som alltid sätter andra framför sig själv, men samtidigt inte tar någon skit.

Derek är en varm, knäpp, sorglig och befriande rolig serie om en udda människa vars optimistiska syn på livet vi alla kan lära oss något av. För att vara annorlunda betyder inte nödvändigtvis att vara sämre.

Gillar man Ricky Gervais speciella, tragikomiska humor kan jag också tipsa om hans senaste serie, After life (2019), som handlar om en förbittrad man som inte tål andra människor efter att hans fru dött av cancer.

Om du som jag blev superfrustrerad av Lost, kan jag varmt rekommendera Wrecked. Denna humoristiska dark horse ger dig svaret på frågan: Tänk om Lost varit en lyckad komediserie?

Det är en omaka samling människor som måste lära sig att samarbeta efter att deras flyg plötsligt kraschat på en öde ö, och viljorna drar åt olika håll.

En av karaktärerna spelas av Rhys Darby, vilket också var anledningen till att jag började titta på serien. Han är känd bland annat för att ha spelat Flight of the Conchords totalt odugliga manager, Murray, (nedan), i serien med samma namn.

Under de tre säsongerna av Wrecked råkar överlevarna ut för diverse motgångar, och när de är som mest pressade visar sig allas sämsta egenskaper.

Det leder till en hel del fniss i soffan och gör dig sakta men säkert övertygad om att Lost aldrig var något annat än en mardröm som bleknat ur ditt minne.

Trevlig seriesommar!

Mer Job till mig!

0

Ett roligt sätt att lära känna nya människor tycker jag skulle vara att fråga dem vad de skulle välja om de bara fick välja en sak inom olika kategorier.

Jobb i all ära, men jag tycker det är minst lika intressant att veta vilken som är folks favoritfilm, eller vilken musik de bara inte kan leva utan. Så vad skulle jag då välja själv om jag blev ställd mot väggen? Svaren kommer här.

Om jag bara fick välja en fiktiv karaktär att umgås med resten av livet? Job Andersson!

Detta val är självklart och enkelt: som den inbitna Klungan– och Mammas nya kille-fantast jag är måste det helt enkelt bli folklivsfanatikern Job Andersson.

Denna charmiga kuf skulle se till att jag aldrig hade en tråkig sekund med sina helt sjuka anekdoter om svenska traditioner som glömts bort, eller kanske rentav förträngts. Det enda jobbiga med denna vänskap vore väl den ständiga skrattkrampen jag skulle få av alla berättelser om Fulutanför-Janne och Byxbensgubben.

Ett plus är att om jag blev sjuk skulle Job kunna ringa in sin läkare, Dr. Dre, från Byske Vårdcentral. Och jag skulle aldrig behöva oroa mig för att Job skulle stöta på mig, eftersom han verkar vara hopplöst förälskad i Mammas nya killes fantastiska programledare Bengt Strömbro.

Bengt är ständigt lika skeptisk till Jobs skamlösa inviter

Om jag bara fick se en film resten av livet? Terminator 2: Judgment day!

Filmnörd som jag är borde kanske den frågan skapa en viss beslutsångest, men nej, svaret är lika klart som spadet i den där olivburken som stått och mognat i din kyl de senaste tre åren: T2.

Terminatorn T-1000 är en av de coolaste snubbar som setts på film.

Flytande, formskiftande metall med mordiska avsikter är ju något av det hemskaste man kan råka ut för – särskilt när den ser så charmigt lurig ut som Robert Patrick.

T2 är helt enkelt en film som har allt – till och med brinnande metallskelett!

Jag älskar den lika mycket nu som när jag såg den för första gången som 12-åring och blev hejdlöst förälskad i den målbrottspipiga Edward Furlong. Och ärligt talat: vill vi inte alla innerst inne ha en egen Arnold Schwarzenegger i skinnställ och solbrillor som beskyddar oss mot allt ont?

Om jag bara fick lyssna på ett band resten av livet? Muse!

Den som känner mig eller i alla fall har sett mig regelbundet lär knappast bli förvånad över detta – jag äger nämligen ett tiotal Muse-t-shirts, som jag ofta ses både på jobbet och ute på byn i.

Muse extraordinära och förtrollande ljudbild, med riviga gitarrer, svävande syntar och slingrande melodier, fick mig på kroken direkt. Deras musik spänner från det mer avskalade, råa gitarr- och pianosoundet till färgsprakande, medryckande rockpop med tunga dubsteptongångar.

Matt Bellamy, Dom Howard och Chris Wolstenholme

Bara ett band som dem kan få så blandade musikgenrer att låta så sammanhängande, och det är det som gör dem till Muse. I kombination med Matt Bellamys skönsång blir deras musik rena himmelriket för trumhinnorna, och Muse är verkligen något man bör uppleva live. Jag hade förmånen att få göra detta på Bråvalla 2015 och det var helt magiskt!

Simulation Theory (2018) visade än en gång att Muse är ett band som bara fortsätter att växa musikaliskt!

Jag har faktiskt dessa tre supermusikaliska, kreativa och roliga killar att tacka för att jag sitter här idag. Deras musik var nämligen den avgörande faktorn som hjälpte mig igenom en mycket uppslitande skilsmässa. Av den anledningen kommer de alltid att äga en stor del av mitt hjärta.

Om jag bara fick lyssna på ett morgonprogram i radio resten av livet? Morgonpasset i P3!

Jag är sedan cirka 9 år tillbaka ett stort fan av detta dagliga radioprogram, som brukar hålla mig sällskap när jag som hastigast häller i mig min halvliter kaffe på vardagsmorgnarna. Lyssnar troget på poddversionerna på eftermiddagarna för att höra det jag missar när jag är på jobbet.

Det är ett skönt gäng med väldigt roliga människor som håller i programmet, och tillsammans lyckas de varje avsnitt få mig att skratta rejält, ofta så tårarna rinner. Detta i kombination med alla deras intressanta gäster – allt från forskare till komiker – gör programmet till ett rent nöje. Och så blir man allmänbildad på kuppen.

Marcus Berggren, Hanna Hellquist och Kalle Berg är några av Morgonpassets mysiga programledare

Om jag fick bli en superhjälte för resten av livet? Deadpool!

Jag måste välja just Deadpool för att han är en sådan antihjälte. Vanliga superhjältar är väluppfostrade och eleganta, men Mr. Pool är rappkäftad, ohyfsad och politiskt inkorrekt på ett ytterst trivsamt sätt.

Han är en tuff mjukis med hjärtat på rätta stället och en seriöst störd humor. Vad kan vara mer tilltalande än det?

Till sist några klipp: Här puffar Job Andersson för Mammas Nya Killes Linköpingsbesök 2017! (Jag var där!!).

Oemotståndligt medryckande Pressure med Muse blev en favorit direkt!

Sjukt roliga Marcus Berggren bjuder på inaktuella nyheter av det skojigaste slaget!

Vi syns i marschallens skugga! Amen!