Den första, skälvande månaden på ett nytt år har snart kommit och gått, medan jag fortfarande försöker få ett avslut på förra året.
Min optimistiska läggning till trots tassar jag med viss bävan in i det okända, med en förhoppning om att mina nära och kära ska få ha hälsan det här året.
Julen är nu undanstökad, med den till synes oundvikliga känslan av ”hade jag så här lite grejer innan jul?” som följer av detta.
Fullgubbetomten – en relik från min barndom – är således nedpackad efter att ha stått och sett allmänt creepy ut hemma hos mig sedan första advent.
Likaså min stiliga, nya julgran, som ur rätt vinkel såg ut att ha min Alien-facehugger i toppen, (den hänger på väggen bakom).
Jag hade denna högtidsperiod turen att få vara ledig ända från julafton fram till och med 6 januari, och det blev vilsamma och njutbara veckor fulla av återhämtning, även om både Robin och jag var förkylda.
Traditionsenligt har jag ätit onyttigt och på konstiga tider, tittat på tv-serier och film och varit uppe sent. Jag avverkade bland annat denna mycket underhållande komediserie, om en misslyckad stråtrövare med hjärtat på rätta stället och en unik känsla för mode:
Givetvis har jag också avnjutit den avslutande, femte säsongen av Stranger Things. Jag tyckte den var bra, även om detta sista kapitel för min del inte nådde upp till samma höjder som säsong 3 och 4. Slutet kändes lite framskyndat, kompromissartat och rumphugget. Men, det är ändå med sorg i hjärtat jag konstaterar att serien är slut.
Min separationsångest kan bara liknas vid hur jag kände när Lord of the Rings-trilogin var till ända.
För att dämpa ångesten och debriefa mig själv efter återvändon till jobbet tittar jag just nu på en av världens bästa tv-serier, The Office, på SVT Play.
Det blev också nyligen ett biobesök för att se Avatar: Fire and Ash, som faktiskt lyckades slå filmseriens båda första delar. Den var helt klart värd dryga 3 timmar i en biofåtölj som kändes som att få en lång, hård kram av en lite kantig person klädd i sammet.
Ett nytt år sägs ju bära på nya möjligheter. Kanske blir det här året då jag faktiskt lyckas hitta ett par kängor som passar mina fötter, utan att jag får ett psykbryt av alla fruktlösa skoprovartimmar först. (Konstigare saker lär ha hänt). Ah, livet med hög vrist…
Omvärlden känns allt annat än stabil just nu, och personligen hade jag hellre sett Jacques Closeau som president i USA än den nuvarande orangea varelsen, men sen är det det där med att han är fransk. Och fiktiv.
Jag gläder mig i all fall åt att vi nu har fri tillgång till toapapper, till skillnad från under pandemin.
Mitt hem har dessutom en total avsaknad av inredningsklyschor, vilket är toppen.
Det känns också betryggande att det går för sig att ha risigt hår à la stormvarning i direktsänd tv, och ändå se så nöjd ut.
Man kan ju i och för sig alltid leva på gamla meriter, om frisyren vissnar och ens personliga utveckling stannar av.
Vem bryr sig, jag gör mig ändå inga illusioner om min egen betydelse.
En gång weirdo, alltid weirdo, som jag brukar säga.
Om allt nu skulle skita sig blir i alla fall nästa år mitt år: då är det nämligen getens år, precis som när jag föddes. Määä.
Det var allt för den här gången, men I’ll be back so stick around!
Mörkret har börjat sänka sig över landet, och personligen räds jag det inte. Jag promenerar gladeligen genom frasande löv, och älskar att sitta insvept i en filt och titta på skräck när höstvindarna susar.
Så, hur är det med mig då, undrar du kanske. Jo, jag säger som Lilla Al-Fadji, för han sammanfattar det så bra:
Jag har nyligen beställt progressiva glasögon, så i en nära framtid kommer min omgivning roat kunna bevittna hur jag trevande rör mig ute i verkligheten och missbedömer avstånd till höger och vänster.
Jag misstänker att jag, om än ofrivilligt, kommer bjuda på en del slapstick.
Jag gjorde härom veckan ChatGPT förlägen när jag frågade om man kunde få gaser i magen av blåbär: den svarade med en sammanställning av fakta som inleddes med en generad smiley.
Där och då kändes Terminator-filmernas AI-nätverk Skynet ganska avlägset, men man vet ju aldrig vad de små artificiella liven hittar på.
Den närmaste tiden kommer jag att försöka vänja min medelålders kropp vid att vi nu vridit tillbaka klockan en timme. Historiskt sett har detta inte gått så bra.
För övrigt besökte jag frisören idag efter jobbet, så i skrivande stund har jag både näsborrarna och nyllet fulla av små avklippta hår, som fortsätter regna ner från huvudet så fort jag rör mig. Men, det är priset jag får betala för att ha lugg. Det var åtminstone skymning när jag tog bussen hem, så det syntes nog inte hur ”luden” jag var. Förhoppningsvis distraherade också den för mig ovanligt lockiga stylingen från min yeti-aktiga uppsyn.
Annars fördelar jag min tid mellan jobbet, träning och att titta på tv-serier och film. I enlighet med årstiden har det blivit mycket skräck och annat som passar bra att avnjuta mörka eftermiddagar och kvällar. Just nu tittar Robin och jag på den väldigt underhållande amerikanska serien Ghosts(2021-). Den handlar om ett ungt par som flyttar in i en ärvd herrgård full av spöken. Efter att frun, Samantha (Rose McIver), ramlat nerför en trappa och slagit i huvudet får hon förmågan att se spökena, vilket skapar en del förvecklingar eftersom hennes man, Jay (Utkarsh Ambudkar), inte kan se dem.
De delar snart sitt liv med ett gäng spöken som är ganska krävande, bångstyriga och roliga – bland annat den bullriga vikingen Thorfinn, (Devan Chandler Long), som mixtrar med elektricitet, älskar torsk och hatar danskar.
Personligen är jag också väldigt glad över att ha fått se fortsättningen på Dexter och Dexter: New Blood, som hade premiär för inte så länge sedan, Dexter: Resurrection, (vilket min hjärna envisas med att dra ihop till Dexter’s Erection).
Att se den fantastiska Michael C. Hall än en gång spela Dexter kändes som att återknyta kontakten med en gammal vän, och serien gjorde mig allt annat än besviken.
Det var en rolig bonus att Uma Thurman, en annan av mina favoritskådespelare, var med i den här säsongen av Dexter.
SVT:s serie Färjan är även den värd en titt för alla som, liksom jag, gillar vampyrer. Den är mörk, spännande och överraskande välgjord. Serien sporrade mig dessutom till att googla fram att Stellan Skarsgård har så mycket som åtta barn, och det yngsta av dem, Kolbjörn, är han med kaptensmössan här under. (Siktar Skarsgårdklanen månne på att kunna bilda inte bara ett utan kanske rentav två egna fotbollslag?).
Jag har dessutom roat mig med att se om en del både nya och gamla favoriter, som till exempel The Monkey (2025) – en rappt berättad historia om en mystisk, mekanisk apa som orsakar död och förstörelse vart den än tar vägen. Kul, knäppt och ”splattrigt”.
Malignant (2021) är även den ytterst lämpad för denna ”Halloweeniga” årstid, och är en av de mer originella rysare jag sett de senaste tio åren.
Jag kan också varmt rekommendera den gamla godingen Dead Heat (1988). Väldigt kul ”buddy cop movie” med zombies – ett riktigt vinnande koncept.
När jag såg om den kunde jag inte låta bli att märka att Treat Williams (överst och nederst) sminkad till zombie är ganska lik Rickard Olsson, (i mitten) ifall han varit en zombie. Det tyckte i alla fall jag var kul, (med all respekt för Treat Williams, rest in peace).
Sammanfattningsvis tänkte jag tipsa om att en skräckig estetik i hemmet inför Halloween kan uppnås genom att skoja med sin oförstående katt…
…eller genom att helt enkelt placera ut några vattenpistoler från 70-talet på väl valda ställen.
I mitt närområde kan man ibland se Linköpings motsvarighet till the headless horseman i Sleepy Hollow (1999), (för övrigt en film som gjord för Halloween): en äldre man som ständigt går framåtböjd och letar efter cigarettfimpar. Råkar man se honom rakt bakifrån ser det verkligen ut som att han inte har något huvud, och det kan ju bidra till lite spooky stämning.
Jag kommer inte att gå på någon Halloweenfest eller maskerad, (har varit på 2 maskerader i mitt liv och det var minst 20 år sen). Men, om jag hade gjort det hade jag nog klätt ut mig till något i den här stilen.
Självaste Halloween, den 31/10, planerar jag att fira med att titta på skräckfilm hela dagen, eftersom jag är ledig då. Jag trivs nämligen bäst hemma framför tv:n, och det är inget fel med det.
Våren har gjort entré, och successivt chockas vinterfula ansikten till liv av den återvändande solen.
Denna sprudlande säsong är en komplicerad tid för mig. Min storebror dog knall och fall i maj 2014. Samma månad 2023 fick min katt somna in. Därför känner jag mig väldigt kluven så här års – överallt exploderar världen av liv, medan jag påminns om döden.
Brorsan Andreas och jag på någon av 80-talets alla husvagnssemestrar
Samtidigt njuter jag dagligen av koltrastens stilla serenad utanför fönstret. Den ger mig ro i själen och påminner mig om hur fantastisk Blackbird av The Beatles är, en sång som betytt mycket för mig genom åren.
Trots allt är det härligt att vara i det där magiska läget när man är mitt i våren och fortfarande har hela sommaren framför sig.
Pollensäsongen lyckades överrumpla mig, trots att jag började äta medicinen för ett par månader sedan och borde vara redo.
Utöver det vanliga snörvlandet, nysandet och hostandet blev jag denna gång även rejält hes till en början. För ett par veckor sedan pendlade min röst mellan Barry White och målbrottspojke.
Nu när hesheten försvunnit, och alla chanser att profitera på min spruckna röst genom att spela in ett coveralbum med Bonnie Tylers största hits, kan jag inte låta bli att känna en viss ånger.
Jag har visserligen fortfarande en chans att slå världsrekordet i flest använda pappersnäsdukar på kortast tid, (det kan min röda nästipp vittna om).
Det finns hur som helst mycket att vara glad över, som att Lilla Al-Fadji sedan i mars är tillbaka på P3 och intervjuar kändisar på det sätt som bara han kan.
Apropå P3 var Robin och jag igår och såg Eftermiddag i P3:s livepodd här i Linköping, en del av firandet av att Sveriges Radio i år fyller 100 år. Programmet brukar vara härligt oförutsägbart. Hanna Hellquist är lite av en loose cannon, vilket jag älskar. Linköpingssonen Christopher Garplind och hon har en unik dynamik, som är underhållande att lyssna på – den påminner både ett gammalt gift par och en syskonrelation. De bjuder på en ofta hudlös kavalkad av inblickar i sina respektive liv.
Christopher Garplind, Ines och Hanna Hellquist
Jag blev också väldigt glad när den planerade gästen Samir Badran ställde in och man istället tog in Morgonpasset i P3:sLinnéa Wikblad som gäst, utöver Louise Epstein och naturligtvis Hannas tax Ines. Det hela var kul att titta på, men det som förstörde var att P4 Östergötland, som inledde showen, tog onödigt mycket fokus.
Linnéa Wikblad när hon nu i vår gästade Lilla Al-Fadjis podd i P3
Cirka 55 minuter in i showen togs en 25 (!) minuter lång paus, där man kunde gå ut i foajén och prova på att sända radio, bland annat. Detta kändes mycket märkligt, då hela showen var planerad att ta 2 timmar, och avbrottet bromsade upp framåtrörelsen. Garplind påpekade också att pausen inte var deras idé. Efter uppehållet hade P4 ännu ett inslag, vilket gjorde att resterande del av programmet fick stressas igenom mot slutet. Det hela var roligt att titta på, och alla deltagande på scen var toppen, men jag hade gärna sluppit P4:s uppmärksamhetskuppande.
Något annat som gör mig på bra humör är att titta på The Great British Bake Off, med underbara Noel Fielding och Alison Hammond som programledare.
Noel Fielding, Prue Leith, Alison Hammond och Paul Hollywood
Jag är också nyfiken på vad säsong 3 av Reacher har att bjuda på, inte minst med tanke på hur bra de första två säsongerna var. Alan Ritchson är riktigt cool i rollen som den kringdrivande exmilitären, som slår först och frågar sen.
Jag ser även med glädje fram emot att se vad Conan O’Brien kommer att hitta på i säsong 2 av det skönt knäppa reseprogrammet Conan O’Brien must go, som har premiär i maj. Mannen verkar helt sakna förmåga att skämmas i pinsamma situationer, vilket är väldigt kul.
För övrigt försöker jag just nu bara att ta mig igenom de sista, pollenmättade månaderna innan det är dags för sommarsemester.
Då min personlighet drar mer åt det introverta än extroverta hållet blir jobbet fortfarande på regelbunden basis lite av min egen tortyrkammare.
Jag måste dock erkänna att jag blivit bättre på att fejka att vara en någorlunda öppen och pratsam människa, i alla fall stundvis.
Det ständiga dilemmat i att ha en personlighetstyp som sällan accepteras av omvärlden gör dock att man hamnar i knepiga situationer ibland.
Nu när solen åter visar sig kan det ju vara läge distrahera sig själv från eventuell jobbångest med några nya, coola solbrillor.
Jag ser fram emot att än en gång kunna blända folk med min lekamen på stränderna i sommar.
Jag kommer också att minnas de familjemedlemmar jag förlorat och försöka hitta glädjen mitt i den sorg som aldrig riktigt tar slut – den bara förändras. Jag hoppas att min bror nu är uppe i himlen och tar hand om både min katt och sin egen. Det är i alla fall en tanke som gör mig glad.
Trädens gradvisa skiftande till brandgula toner åtföljs för mig alltid av en stark längtan efter det kusliga. När regnet slår mot rutan och vinden visslar runt knutarna, då är det nämligen extra trevligt att titta på något läskigt. Jag konsumerar dock skräck året runt. Det är lite som med vitlök – det finns inget som heter ”för mycket”.
Det är visserligen skrämmande att vissa tv-kanaler redan börjat visa de fejksnöindränkta, tveksamt skådespelade och klyschiga filmer med jultema som pumpas ut en masse av amerikanska Hallmark, men det är inte den sortens obehag jag är ute efter.
Vad som upplevs som skrämmande förändras också under livets gång. Det som var läskigt i barndomen var mer konkreta saker, medan den vuxna fruktar mer abstrakta företeelser, som att inte få ekonomin att gå ihop, ohälsa och att sätta ihop en IKEA-möbel och upptäcka att det fattas en skruv.
Merparten av min barndom tilldrog sig på 80-talet, och då tittade jag bland annat på filmer som Disney-produktionen Return to Oz (1985), som jag både älskade och var lite rädd för.
Filmen handlar om hur Dorothy återvänder till Oz och upptäcker att en ond prinsessa tagit över. Här kommer vi nu till barndomstrauma nummer ett: prinsessan har nämligen ett rum fullt med levande kvinnohuvuden, som hon byter ut sitt eget huvud mot när hon känner för det.
Barndomstrauma nummer två, och det jag tyckte var mest skrämmande var dock prinsessans hantlangare, så kallade Wheelers. Den hjärna som kom på dessa filurer har säkerligen gjort sig skyldig till att ärra en hel generation.
Jag tyckte också att det bizarra kvinnomonstret i House (1985) var lite ruggigt.
Jag vet inte vilket som är mest skrämmande – ”She Hulk” här ovanför eller den töntiga titel House fick i Sverige: Titta vi spökar – en fras så göteborgsk att man kunde tro att den var Glenn Hyséns påhitt.
När jag var runt 6 år hade jag en affisch från Kolmårdens djurpark vid huvudänden av min säng. Det var en lejonunge på, och hur gullig den än såg ut i dagsljus tyckte jag den var obehaglig i mörkret. Jag föreställde mig hur dess ögon lyste när den tittade ner på mig under natten, och skrämde upp mig själv så till den milda grad att jag tog ner affischen till slut.
Det var lite som med tavlan av nunnan i The Conjuring 2 – ljuset gjorde hela skillnaden.
Min mammas långa fårskinnsrock från 70-talet fick, där den ofta hängde utanpå garderoberna i mina föräldrars sovrum, även den liv i mörkret. Det var något kusligt över det ensamma plagget, och i min fantasi förvandlades det till ett spöke som var ute efter mig.
I mycket unga år hade jag också en kort period då jag var märkligt rädd för baciller, och tvättade händerna ofta och länge. Så här i efterhand ser jag det lite som en extremt tidig föraning av Covid 19-pandemin.
Nu i vuxen ålder har rädslan ett annat fokus. Jag kämpar till exempel fortfarande med min scenskräck…
…men för närvarande är jag mest rädd att min nyuppkomna ischias-smärta, orsakad av en buktande disk i ryggen, inte ska gå över. Jag kan inte gå mina vanliga promenader, på grund av en stramande smärta som strålar genom hela högerbenet och ner i foten, där den övergår i en stickande känsla.
Jag får nöja mig med små minipromenader istället – 10-15 minuter är ungefär det jag klarar, men jag kan åtminstone fortsätta att styrketräna. Så jag kommer garanterat att bli tjock på grund av minskad motion, men jag kommer samtidigt att vara muskulös. Jag kallar det tjockulös.
Avslutningsvis vill jag ge några filmtips för höstruskiga innesittarkvällar:
The Lovely Bones (2009) – i Sverige Flickan från ovan. En vacker, rörande och väldigt spännande film, som utspelas i ett höstigt 70-tal. Den unga flickan Susie mördas, men kämpar från andra sidan för att sätta dit den skyldiga. En berättelse om hur något traumatiskt kan få positiva konsekvenser.
Longlegs (2024). Mycket spännande och kuslig rysare som för tankarna både till The Silence of the lambs (1991) och äldre rysare som The Omen(1976). Nicolas Cage är övertygande obehaglig i huvudrollen. En av de mest minnesvärda skräckfilmer jag sett de senaste åren.
Slutligen en film som är lika gammal som jag själv, The Amityville Horror (1979). Denna klassiker om en familj, som flyttar in i ett hus härjat av demoner, är en av mina favoriter, och ett måste denna tid på året. Gammaldags, lågintensiv skräck av bästa sort.
Jag väljer att avsluta med en hund utklädd till dockan Chucky. Jag är vanligtvis starkt emot maskeradkostymer för djur, men just denna tyckte jag var så rolig att jag måste ta med den. Hunden som bär den verkar dessutom ganska glad.
Sommaren är här, i all sin svettframkallande, kokosdoftande prakt.
Den mörka innesittarsäsongen är som bortblåst, liksom gemene mans omdöme kring när korta shorts går från att vara ett klädesplagg till att bli en sanitär olägenhet. (Tips: Om vi ser nedre delen av din stjärt, eller något hänger ut där fram behöver du gå hem och byta om).
Min personliga konsumtion av solkräm har skjutit i höjden, (har hittills förbrukat tre och en halv flaska den här sommaren). Detta är dock en naturlig följd av att jag har en hy som lämpar sig bäst för inomhusbruk.
Trots att jag smörjer in mig från topp till tå varje dag svider det ändå i skinnet, och då brukar jag inte ens ligga och sola. Jag bara går promenader, eller sitter och läser i skuggan av ett parasoll.
Då SPF 50 ger 98% skydd, blir väl nästa steg att gå runt i någon slags heltäckande klädsel och skidglasögon, inte helt olikt Conan O´Brien under dennes besök i Australien.
Senaste dryga veckan har dock mitt ömmande skinn fått en paus, då vädret vissa dagar övergått i regn och mer svala temperaturer. I stället för att sitta på uteplatsen har jag stått i vardagsrummet med uppvinklade persienner, betraktat hur utsikten från mitt fönster förvandlats från grässlänt till vattenrutschbana, och varit tacksam för att mitt hår inte är så känsligt för fukt.
De senaste veckorna på jobbet har känts fruktansvärt långa. Trots mycket att göra har dagarna ändå sträckt ut sig till något slags oändligt segt klet som aldrig velat ta slut, och min sinnesstämning har därför varit låg.
Beskedet om nya nedskärningar, som kommer att drabba en obestämd mängd av oss anställda, gjorde inte heller saken bättre.
Den ackumulerade tröttheten sedan förra årets semester var stundtals så stor att jag fungerade till stor del tack vare muskelminne.
Jag vet inte om det var tröttheten eller för mycket koffein, men den här bilden fick mig att skratta högt, mitt i alltihop.
Mitt vanligtvis stora tålamod med omvärlden har av ovan nämnda skäl varit nere på noll. Därför har jag stört mig på en massa saker, exempelvis folk som envisas med att gå två i bredd och leda cyklar på trottoarer. När de sedan möter mig, en ensam gångare på väg i motsatt riktning, blänger de anklagande som om jag är i vägen för dem!
I min stad beter sig också cyklister i allmänhet som huliganer på autobahn. Vi har en hel del trefiliga gång- och cykelvägar, med en fil för gångare och två filer, (en i vardera riktning), för cyklister, men trots det blir jag nästan påcyklad varje gång jag ger mig ut på promenad. Det är tydligen okej att cyklisterna ständigt genar över gångbanan för att bara missa min axel med ett par millimeter.
Behöver jag som gångare däremot korsa cykelfilerna efter att noggrant ha sett mig för, till exempel för att komma till en busshållplats, kan jag räkna med arga tillrop från någon cykeldåre som kommer blåsande från ingenstans.
När jag varit ute och gått på sistone har det flera gånger hänt att någon annan person anslutit till gångvägen jag gått på. Personen har då envisats med att placera sig precis framför mig – fast den aktuella personens gånghastighet varit långsammare än min – istället för att låta mig passera.
Under sista tidens skrollande på sociala medier har jag dessutom konstant fått upp annonser för anti age-krämer och gråhårstäckande hårfärg. Jag är 45, men annonserna tycks mer riktade till någon 20 år äldre än jag. (Ja, visst har jag rynkor, och mitt hår har börjat infiltreras av styva, platinumblonda hårstrån som uppenbart är begynnande gråhårighet, men jag är för tusan inte pensionär än!).
Nu har jag äntligen påbörjat min efterlängtade semester. Under de närmsta veckorna blir det stenhård avkoppling och en välbehövlig paus från socialt umgänge med människor jag inte valt själv, och bland vilka jag inte nödvändigtvis passar in.
Jag är bara inne på min första semestervecka av fyra, men redan efter några få nätter med bättre sömn har mina mörka halvcirklar under ögonen börjat blekna en aning.
När vädret tillåter kommer jag att ägna mig åt en av mina favoritaktiviteter på sommaren: att sitta ute, lyssna på koltrastarna och läsa en riktigt bra bok.
Det blir också en hel del promenader vid vattendrag, där diverse fåglar håller till.
Jag är en hemmamänniska i grunden, men just nu ser jag fram emot att resa bort och få lite miljöombyte.
Vi planerar främst att röra oss inom det inringade området, så vi kommer i alla fall att se två landskap fler än det vi vanligen vistas i.
När vi ändå åker förbi kanske vi borde stanna och titta på verklighetens Poltergeist-träd?
Något som gör min sommar bättre är att Morgonpasset i P3 i år har en helt otrolig semestervikarie i form av stå upp-komikern Branne Pavlovic. Han delar mitt intresse för film, och vet precis som jag att det bara finns en film som är världens bästa, och det är Terminator 2: Judgment day (1991). Ironiskt nog sänder Branne Morgonpasset under sommaren tillsammans med den ordinarie programledaren Margret Atladottir, kvinnan som på kollegan David Druids fråga om hon sett Terminator 2 svarade ”Snälla, jag är kvinna”, (alltså nej). Detta bäddar för sköna kontraster.
Annars gläds jag just nu åt att det kommit en ny säsong av Terese i kassan (2023-, SVT Play) med den fantastiskt roliga Hampus Nessvold. Jag kan dessutom varmt rekommendera hans sommarprat från juni i år.
Jag har även sett om Trevlig helg (2021–2022, SVT Play).
Detta är riktigt bra sketchhumor, med bland andra Hampus Nessvold och Johanna Nordström. En av seriens roligaste karaktärer är Gunnar, den ständigt hemmafixande pappan som inte går någonstans utan sin skruvdragare, och vägrar äta middag med sin fru i mysbelysning.
I väntan på den kommande tredje säsongen har jag också precis sett om Dips (2018 -, SVT Play), som handlar om två diplomatstudenter som är lika olämpliga för yrket som sin virriga, maktlystna handledare. Helt sjukt kul med underbara Moa Lundqvist, Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl.
Det absolut bästa just nu är dock den av mig mycket efterlängtade tredje säsongen av BBC-/Amazon prime serien The Outlaws (2021-). Denna originella historia om en brokig skara som träffas genom samhällstjänst, och bitvis blir alltmer insyltad i diverse kriminella aktiviteter är rolig, knäpp, och väldigt spännande. Se den!
Känner man sedan för att se en film är Beverly Hills Cop: Axel F (2024, Netflix) ett bra alternativ. Uppföljare som görs långt senare brukar sällan bli bra, men denna är ett undantag. Man har faktiskt lyckats få till samma känsla som i de första två filmerna, och för oss som var med när de kom blir detta en trevlig nostalgitripp.
Vill man sedan ha mer action och spänning får man inte missa The Ministry of Ungentlemanly Warfare (2024, Amazon Prime). Detta är den sanna historien om Winston Churchills hemliga elitstyrka som sattes in för att slå ut tyskarnas ubåtsflotta under andra världskriget.
Gillar man John Wick bör man också kasta ett öga på Monkey man (2024, Apple TV+ bl.a.). Detta är en riktigt välgjord berättelse om en ung mans jakt på hämnd på det brottssyndikat som dödade hans mor.
Ha en bra sommar därute, och glöm inte: det är aldrig för tidigt att börja planera pensionen.
Mer än tio år har gått sedan jag startade denna blogg, och än en gång gör nu våren sin tvekande comeback.
Just när du har gett upp hoppet om att någonsin åter få beträda grusfri asfalt, och du för femtielfte gången frusit häcken av dig för att du skrotade vinterjackan för tidigt, stundar äntligen den varmare säsongen.
Hemmavid märker jag det bland annat genom att mina älskade koltrastar är tillbaka.
Om jag hade haft en trädgård skulle jag kanske just nu ha sått en massa lökar och frön som fick stå och växa till sig på fönsterbrädorna.
Då jag är lägenhetsboende har jag dock som mest hunnit börja fundera på att köpa krukväxter för att avleda uppmärksamheten från mina oputsade fönster.
Annars rullar livet mest på som vanligt för tillfället. Den fruktade, årliga semesterplaneringen på jobbet är äntligen avklarad, och mellan arbete och träning tittar jag på tv och film – just nu bland annat Invandrare för svenskar (SVT Play) och Alla mot alla (Kanal 5).
Jag kan också varmt rekommendera den svarta komedin Lisa Frankenstein (2024).
Roligast just nu är dock det brittiska originalet till Bäst i test, det brittiska Taskmaster, (finns på SVT Play som Bäst i test England). Programledaren Greg Davies och sidekicken Alex Horne, motsvarigheterna till Babben Larsson och David Sundin, är väldigt roliga och, får (tyvärr) den svenska versionen att blekna i jämförelse. (Inget ont om Babben och David dock, originalet är bara svårslaget).
Taskmaster:n Greg Davies (t.v.) och ”Little Alex Horne!”
Höjdpunkten det här året har hittills varit att se Mattias Fransson, Sven Björklund och Olof Wretling från min favorithumorgrupp Klungan, i den makalösa humorföreställningen Monstrets tid. En otroligt originell, kreativ och gapskrattsframkallande kväll, som orsakade såväl glädjetårar som svår skrattkramp hos undertecknad. En slags nyskapande sketchhumor som tar dig med på en resa bland monster och svenska dialekter, och lär ut korrekt hantering av jätteägg i hallen. En underbar bonus var när killarna vid flera tillfällen sprack och började skratta själva. Jag åkte hem den kvällen med krampande käkmuskler och en varm känsla inombords.
Ett decennium må ha passerat sen jag började mina trevande utflykter i bloggandets värld. Matbutikernas påskreklam har dock inte utvecklats, utan vi tvingas fortfarande uthärda fraser som ”Äggstra bra pris!”. Liksom många tidigare påskar gläds jag dock åt att jag inte blivit påskharetraumatiserad, som barnen på dessa svunna tiders foton…
Om Staffan Westerberg designat en påskhare kanske den hade sett ut så här
Den här påskharen ser opassande mordisk ut
Min personliga favorit och den värsta av de tre… Den här påskharens mask är som hämtad ur en skräckfilm
Påskhälsningarna förr var också tvivelaktiga. Ta bara den här, som ger en ny dimension till begreppet nödrim.
Så vad har jag då lärt mig under alla dessa år som gått? Jo, bland annat att vi nördar till och med blir mobbade av Svenska Akademins Ordlista.
Jag vet också att med lite uthållighet kan man ta sig igenom det mesta.
För att inte förlora förståndet bör du vidare undvika att agera tech support åt dina äldre.
Man kommer långt på att vara glad och göra det bästa av situationen…
…vilket kan vara bra att komma ihåg, så här i pollen- och deklarationstider.
Det är viktigt att tycka om sig själv, även om vi alla har våra mindre smickrande sidor.
Även om det inte verkar så just nu är ju faktiskt sommaren i antågande.
Om man vill få lite mer vårkänslor redan nu kan man ju alltid titta på en trevlig vårfilm, som Critters 2 (1988). (Hur får man tag på den då, undrar du. Jo, man har en fysisk filmsamling).
Inget säger ju vår så mycket som att se en man i påskharekostym bli attackerad av små, rullande rymdmonster.
Jag tänker inte sticka under stol med det: 2023 har varit ett kämpigt år. I maj tvingades jag fatta det tunga beslutet att låta min älskade, 17-åriga katt Ash somna in – något som jag inte har hämtat mig ifrån.
Min underbara Ash på ålderns höst
Mina föräldrar har båda fått hälsoproblem, och lagom till sommaren blev en annan av mina närstående uppsagd på grund av arbetsbrist.
Själv har jag under det senaste året fått tilltagande problem med smärta och obehagliga knakljud i ländryggen.
Mitt i allt detta ska mina föräldrar snart flytta till en avsevärt mindre bostad, en process med svåra beslut om vilka saker som ska behållas respektive skänkas bort.
Allt är dock inte mörker. Min pappa mår bättre, och min ryggsmärta har mildrats lite efter att jag börjat gå till en sjukgymnast och fått bra tips för att stärka ryggmuskulaturen.
Syftet med detta inlägg är inte att beklaga mig, utan snarare att uppmuntra andra – och mig själv – att kämpa vidare. Jag vill nämligen ändå tro att det finns hopp, trots allt. Likt Amélie Poulain finner jag glädje i de små njutningarna i livet, och för mig är dessa en hjälp när livet i stort känns motigt.
Jag älskar till exempel att öppna ett nytt paket kaffe och lukta på innehållet. Det är nästan lika trevligt som att dricka dagens första kopp kaffe.
När jag sen kommer till jobbet och dricker dess lågoktaniga mjölkdryckskaffeblask minns jag den där första koppen med saknad.
En av de bästa känslorna jag vet är också att lägga sig i en renbäddad säng med nyrakade ben. Det är oerhört mysigt att känna rena lakan direkt mot huden.
Något annat rent som är trevligt är nystädade golv. Förnimmelsen av rena golv mot bara fotsulor, i kombination med doften av grön såpa – gärna när man kommer hem från jobbet en fredag – är mycket behaglig.
Jag älskar också känslan i kroppen efter ett träningspass – jag brukar känna mig pigg, stark, belåten och slutkörd på samma gång.
För er som ännu inte förstått glädjen i motion och styrketräning kommer här en bild på Arnold Schwarzenegger, där han tittar skeptiskt på er. Schnitzel vet vad han snackar om: träning gör livet bättre.
Att vakna upp på helgen, tro att det är dags att jobba och sen snooza vidare när du inser hur det ligger till är helt underbart.
Något som alltid får mig på gott humör är också lördagsfrukostar. Jag må äta frukost varje dag, men det är något speciellt med lördagarna.
Känslan av att helgen ligger framför mig, i kombination med en lite festligare helgfrukost och tända ljus, är väldigt trevlig. Om man sedan lägger till ett avsnitt av MacGyver så kan jag inte känna något annat än frid.
Apropå MacGyver älskar jag seriens logiska luckor i handlingen, till exempel att samma skådespelare som spelat en nyckelroll i tidigare avsnitt plötsligt dyker upp som en ny, återkommande figur i serien.
Något som den senaste tiden glatt mig är att koltrastarna har återvänt till gräsmattan utanför min bostad, efter att ha varit frånvarande sen i juni. Nu knallar de runt på min uteplats och kvittrar hela dagarna. Det skapar en väldigt rogivande bakgrundsljudmatta till mina jobba hemma-dagar.
Ash och en koltrast januari 2023
Emellanåt, om allt känns skit och du kommer hem efter en sjusärdeles dålig dag med huvudvärken från helvetet, kan det ibland hjälpa att deppa i tysthet och äta lite godis. Känslan av att vara nere och hög på socker har ett märkligt inneboende lugn, som brukar göra åtminstone mig än mer besluten att visa dom som tvivlat på mig. Det är ingen favoritkänsla, men den har ändå något.
Om man liksom undertecknad är i behov av lite extra feel good-material just nu kan jag (än en gång) varmt rekommendera tv-serien Reservation Dogs, vars tredje och sista säsong jag nyligen avnjutit. Serien följer vardagslivet i ett native american-reservat och är både rolig, knäpp och sorglig. En av huvudpersonerna, Bear, förföljs av anden efter sin förfader, William Knifeman, (spelad av Dallas Goldtooth).
Denna filur var för mig det absolut bästa med serien. En skön, lättsam kille som gärna delar ut livsråd, ofta med viss överdrift för att verkligen få fram budskapet.
Detta trots att han själv inte ens hann fram till sitt stora ögonblick – striden mot Custer på Little Big Horn. Williams häst klev nämligen i ett sorkhål, föll omkull och rullade över honom så han dog.
En annan karaktär som jag älskar är maffiabossen Noho Hank i HBO-serien Barry. Hank är en varm, lojal och känslosam figur med intresse för mode och livslång vänskap, sitt yrke till trots. Anthony Carrigan är helt fantastisk i rollen: hans känsloregister skulle göra den mest rutinerade Oscarsvinnare avundsjuk.
Barry handlar om diverse brokiga komplikationer i en yrkesmördares liv, och har även den i år kommit med sin sista säsong, den fjärde i ordningen. Har du inte sett serien så är det hög tid. Humor och spänning i en originell blandning – vad kan gå fel?
De små, fina sakerna i livet gör det lättare att orka med de stora, jobbiga. Om livet var en mjukglass, så är de små sakerna strösslet: något som gör en bra sak bättre. Så stanna upp och leta efter dem då och då – jag lovar, det gör skillnad.
Gör som jag – gå med i Arnold’s Pump Club, så får du 5 dagar i veckan – helt gratis – ett jättetrevligt mail med träningstips, de senaste hälsorönen och råd om hur man mår bra i största allmänhet. Syftet med mailen är att skapa en positiv gemenskap på internet och sticka hål på myter om hälsa.Anmäl dig här:
Många runt omkring mig tycker att hösten, denna de döende växternas förlovade årstid, är en bister del av året då man mår allmänt dåligt. Samma människor brukar uppgivet mumla om hur mycket de saknar sommaren och hur hemskt det är med kyla. Jag ser snarare hösten som inledningen på den stora mysa inomhus-säsongen, och trivs bland nersinglande höstlöv och den allestädes närvarande aromen av fuktig jord.
Jag gillar sommaren, men uppskattar desto mer känslan av att klä på sig några fler lager och känna nordanvinden nafsa en i kinderna. Kanske beror det på mitt ursprung i Norrbottens inland, men jag tycker inte det är så jobbigt med mörkret och kylan, i alla fall inte så länge man är rätt klädd för omständigheterna. På sistone har vi dock haft en genomsnittstemperatur på 12 grader på dagarna, och det är rena våren i min bok. Vinden må göra sitt bästa för att sabba ens frisyr när man kliver utanför dörren, men jag mår väldigt bra.
Visst, dagsljuset minskar, men det är faktiskt ganska mysigt att vara ute och gå i halvskymning eller totalt mörker också – det ger användningstillfälle för alla fräsiga reflexer som ligger och skräpar i jackfickor och byrålådor.
Nej, mörkret är ingen ursäkt för att skippa motionen. Men det kan vara skönt att veta att säsongens lager på lager-klädsel är ett effektivt kamouflage för bleka putmagar, om sötsuget blir övermäktigt.
Mörkret skingras också lätt genom att tända ljus, vilket både skapar en varm atmosfär och kanske kan bidra till att minska elkostnaderna nu när el-mageddon närmar sig.
Hösten är en tid då man måste ta hand om sig själv lite extra och hålla energitjuvarna på armlängds avstånd.
Kanske det allra viktigaste för att trivas under den mörka årstiden är att göra mycket av det man tycker är roligt. Läs en god bok, få uttryck för din kreativa ådra genom att starta en blogg eller titta på filmer och tv-serier som gör dig glad – det funkar i alla fall för mig.
Några tips på serier och filmer som passar särskilt bra nu i höstrusket kommer här: Först ut är brittiska BBC/Amazon-serien The Outlaws, som det hittills kommit två säsonger av. Det är något så ovanligt som en mycket underhållande thrillerkomedi om en udda samling småkriminella, som lär känna varandra genom samhällstjänst. Stulna knarkpengar, brist på impulskontroll och en gemensam önskan om ett bättre liv gör att gruppen snart syltat in sig i en till synes omöjlig situation. Väldigt spännande, knäppt och kul – underbara ChristopherWalkens politiskt inkorrekta gammelgangster är helt klart seriens stora behållning.
Fler brottslingar på glid hittar vi i HBO:s Barry, som i våras äntligen kom ut med sin av undertecknad extremt efterlängtade tredje säsong, (säsong 2 kom våren 2019…). Berättelsen om hyrmördaren Barry, som finner sin passion i att spela teater och försöker leva ett vanligt liv, samtidigt som han har samröre med den tjetjenska maffian är både vansinnigt fängslande och rolig.
Så här i höstmörkret och det som brukar kallas för spooky season är det ju också upplagt för att titta på skräck, om man liksom jag råkar gilla sådant. Terrifier (2016) är en lyckad blinkning till 80-talets slasherfilmer – en klassisk ”tjejer förföljs av läskig mördare”-rulle med splattertendenser. Skruvad skräck med hög halt av majssirapsblod utlovas.
Filmens antagonist, Art the clown, är riktigt kuslig och kan garanterat göra att man får clownfobi om man inte redan har det. Han ser ut lite som om mimaren Marcel Marceau, Clownen Manne och skräckrockaren King Diamond hade fått ett barn ihop.
Lite äldre skräck som lämpar sig bra för höstkvällar är också The guardian (1990), eller Djävulens barnvakt, som den hette i Sverige. En mysrysare om ett par vars nyanställda barnflicka visar sig vara av det mindre sympatiska slaget.
Eller varför inte avnjuta en klassisk zombiefilm i form av City of the living dead (1980)? Krypande, lågintensiv spänning och charmiga, analoga specialeffekter – kan det bli bättre?
Även Netflix-miniserien The haunting of Hill House (2018) är väl värd en titt. Det är en kuslig spökhistoria om en familj som plågas både av hemska minnen och faktiska gengångare.
Behöver man sedan lätta upp den nerviga skräckkänslan med något mer skrattframkallande rekommenderar jag varmt FX vampyr-reality-komediserie What we do in the shadows, som jag själv nyligen avnjutit den fjärde säsongen av.
Så förbanna inte mörkret, tänd ett ljus och mys. Gör något kul eller lyssna på en bra låt. Snart är julen här, sen våren, sommaren, och så börjar allt om igen – det är bara att luta sig tillbaka. Och på tal om saker man blir glad av: här nedanför kommer något JAG blir glad av, nämligen mitt favoritband Muse med låten You make me feel like it´s Halloween. Ta hand om er och blås inte bort där ute i Halloween-natten.
2022 har varit ett händelserikt år för mig personligen, i alla fall så här långt. Därför har det inte blivit så mycket skrivande för min del – livet kom helt enkelt i vägen. Under flera års tid har jag letat efter en ny bostad, då den jag bott i var i mycket dåligt skick. Man kunde ha trott att jag hyrde från den här hyresvärden…
Den lägenheten blev min räddning i en akut situation, men det var inte meningen att jag skulle stanna där så länge som det till slut blev. Jag är dock långt ifrån rik, och därför har det tagit sin tid att hitta nytt boende.
Men så var jag på en visning i januari i år och plötsligt var min dröm om ett nytt hem plötsligt verklighet. Två dagar senare insjuknade jag i covid-19, och Robin, min kille, dagen därpå. Till råga på allt blev jag sjuk på min 43:e födelsedag – en dag som inte går till historien som en av mina trevligaste. Jag låg hemma i soffan, skakade av feber och tittade på The grand tour.
Väl tillfrisknad men fortfarande utmattad av covid följde några månader av intensivt fixande, flyttande av abonnemang och nedpackande av saker – som allt skedde parallellt med jobbet. Jag blev påmind om det jobbiga i att vara filmnörd och att ha alldeles för mycket prylar, och svor en tyst ed att aldrig flytta igen.
På något magiskt sätt blev allt klart tills tisdagen efter påsk, då flyttlasset gick – från Norrköping till Linköping.
Jag kan dock ärligt säga att jag skulle vara helt ok med att aldrig någonsin se en flyttkartong eller en rulle silvertejp igen…
Allt praktiskt med det mastodontprojekt som en flytt ändå innebär gick, trots en del tvivel på vägen, förvånansvärt smidigt. Mitt bohag klarade sig i transporten, och katten fann sig väl tillrätta i den nya bostaden.
Bitarna föll på plats en efter en, och i takt med att uppackningen av mina saker blev klar och det nya hemmet tog form infann sig lugnet. Äntligen kunde jag luta mig tillbaka och slappna av lite efter allt hårt arbete.
Min efterlängtade sommarsemester började sedan efter midsommar. Mot bakgrund av månader av slit och släp med flyttkartonger och ett samtidigt balanserande av jobbkrav var det helt underbart att plötsligt kunna njuta av lyxen att göra ingenting.
Jag njöt i fulla drag av sovmorgnar, jordgubbar i fil-frukostar framför tv:n, promenader runt Stångån och att ta dagen som den kom tillsammans med Robin.
Sommarledigheten bjöd bland annat på en tur till Vadstena, där vi tog en selfie med slottet…
…och temperaturer som ibland var nästan dubbelt så höga utomhus som inomhus.
Jag gladde mig även åt att gratuleras till studenten, även om den nu inträffade för 24 år sedan.
Under ett besök i Gamla Linköping noterade jag att ordet lergök numera verkar ha försvunnit ur det svenska språket.
Jag tillbringade också en hel del timmar på uteplatsen med en Stephen King-roman i högsta hugg, (jag hann läsa tre under semestern).
Det har också avverkats en del film och tv-serier, vilket alla filmnördar med självrespekt bör kunna säga efter en lyckad semester. Jag har till exempel hunnit se den av mig och många andra extremt efterlängtade fjärde säsongen av Stranger Things två gånger – en gång ensam för att jag inte kunde hålla mig, och för att jag var livrädd att någon skulle spoila den för mig, andra gången tillsammans med Robin. Det behöver knappast sägas, men den här säsongen var så fantastisk att den blåste strumporna av mig båda gångerna jag såg den.
Kortavsnittsserien Man vs. bee, (hela serien är sammanlagt lika lång som en standardfilm), om en man som förstör ett hem i jakt på ett bi, och Disneys Obi-Wan Kenobi, var båda värda att se, (även om Obi-Wan är blek jämfört med The Mandalorian).
Robin och jag fick oss också en hel del goda skratt till den underbart roliga serien Our flag means death, som handlar om en välbärgad 1700-talsmjukis som bestämmer sig för att bli pirat. Problemet är att han inte gillar vare sig våld eller att stjäla, så det hela går allt annat än bra. Serien är skapad av Taika Waititi, som är en av upphovsmännen till What we do in the shadows och Flight of the Conchords, och han spelar även en av rollerna.
Thor: Love and thunder, (även den regisserad av Taika Waititi) såg vi på bio, och den var väldigt kul. (Det verkar dock som om jag väntar förgäves på att de ska använda Kiss-låten God of thunder i en Thor-film – den är ju som klippt och skuren för detta).
Sommarens bästa film dock var helt klart rysaren The black phone, med Ethan Hawke i rollen som maskerad barnkidnappare. Snygg, spännande och otroligt välgjord skräck i 70-talsmiljö.
Semesterns gladaste överraskning för min del kom när Norra Sveriges stolthet, den mystiska artisten Hooja, med sin parhäst Mårdis, besökte Morgonpasset i P3. Rösterna var omisskännliga och jag skrattade gott allt eftersom den smått underliga intervjun fortskred.
Jag blev jätteglad över att upptäcka Mammas nya kille-/Klungan-killarna Sven Björklund och Mattias Fransson i en ny form, och har under sommaren roat mig med att lyssna på Hoojas sköna partydängor, som både driver med Stockholmare och förhärligar den nordsvenska lantislivsstilen. Man kan ju inte annat än älska låttitlar som Donkey Kong, Där gäddan simmar, Livet på en pinne, Jukkasjärvi och Skogsrejv.
Mitt favoritband Muse skivsläpp den 26 augusti blev, slutligen, en perfekt avrundning av sommaren. När så dagen kom förra veckan och albumet Will of the people kom ut var det bara att slå på stereon, lägga sig på soffan och lyssna igenom hela plattan i ett svep. Jag blev som vanligt inte besviken på min favorittrio – helt makalös musik!
Sammanfattningsvis har jag haft en skön sommar och är lycklig över min nystart i en annan stad. Nu har jag också börjat jobba på min arbetsgivares lokalkontor i Linköping, och trivs jättebra. Jag ser fram emot svalare, soliga höstdagar, känslan av att ta på sig mjukisbyxor och sweatshirt, och inträdet i mysets förlovade årstid. För första gången på länge känner jag någon slags framtidstro och möter därför den annalkande hösten med en försiktig optimism.
Hoojas låt Banan, melon, kiwi och citron(Videon hade sjukt nog Youtube-premiär precis nu när jag satt och skrev om detta – vad är oddsen för det?)
Jag är i en ålder då jag tycks ha nostalgin väldigt nära till hands. Kanske är det bara ett tecken på att jag börjar bli gammal, men det är med glädje som jag tänker tillbaka på min barndom och ett liv som på många sätt var mindre komplicerat. Allt detta hänger också ihop med saknaden efter min storebror och bästa vän, Andreas, som gick bort 2014. Så här i juletider känns det Andreasformade hålet i mitt liv lite större än vanligt.
Det är en märklig känsla att ha förlorat sitt enda syskon, den person som man delade sin uppväxt med – på det speciella sätt som man bara gör när man är familj, och dessutom kommer bra överens. Det är en slags tomhet och övergivenhet som är svår att sätta ord på, och som man aldrig kommer över – man bara lär sig leva med den. Det här inlägget blir en hyllning till den tidsålder då Andreas och jag växte upp, och den populärkultur som präglade oss. Jag saknar dig, brorsan.
Vi tillbringade större delen av uppväxten i Boden, denna Norrbottniska metropol, som på den tiden kryllade av militärer. Vår familj bodde i ett litet Älvsbyhus på Ravinvägen i stadsdelen Trångfors, och julen firade vi oftast där, tillsammans med mormor Miriam och ibland någon vän till familjen. Vi drack must, knäckte nötter och åt julmat och hemkokt knäck så det stod härliga till. Här nedan kan man se både hur fint vårt hem kunde vara sommartid, men också hur otroligt mycket snö vi ofta fick på vintrarna.
Vi flyttade från en lägenhet i centrum till detta hus lite utanför staden precis innan julen ´87. Kort därefter öppnades en helt ny värld, då vi införskaffade en VHS-spelare, eller video, som man kort och gott sa på den tiden. En av de första filmerna vi hyrde var Polisskolan 3, och vi var fast direkt. De dröjde inte länge innan vi sett alla andra filmer i serien, (som då hade kommit ut). Hela familjen älskade denna knäppa komedisvit och det var inte ovanligt att vi såg dessa filmer just vid jul de kommande åren.
Framför allt 3:an och 4:an blev mina favoriter, och jag kunde dem utan och innan. Särskilt förtjust var jag i den galna, före detta ligisten Zed och samspelet mellan honom och den tillbakadragna Sweetchuck.
Jag tycker fortfarande Bob Goldthwaits Zed är vansinnigt rolig. Det är något med hans ömsom målbrottspipiga, ömsom skrikiga sätt att prata och ständiga ansiktsryckningar som gör mig varm i hjärtat.
Kunde därför inte låta bli att le när jag nu under hösten såg denna bild på hur detta Polisskolans omaka radarpar ser ut nu för tiden.
Bob Goldthwait (59) och Tim Kazurinsky (71)
Efter att VHS:en gjort intåg i vår boning tittade vi mer och mer på film hemma, ibland hela familjen, ibland brorsan och jag. Jag minns tydligt hur Andreas och jag visade en grannpojke Indiana Jones-filmen Raiders of the lost ark. Vid scenen där Indy sänks ner i ett tempel med ett golv som kryllar av ormar ryckte grannen häftigt upp sina fötter från golvet, som om ormarna funnits där. Jag minns att jag tyckte det var roligt och lite töntigt.
Indiana Jones-filmerna rullade frekvent hemma hos oss runt storhelgerna, när julefriden lagt sig och hela familjen kunde umgås i lugn och ro. Apropå Indiana Jones så minns jag när 2:an, Indiana Jones and the temple of doom, kom och alla killar i klassen sprang runt på rasterna och skrek KALI MA! så högt de kunde, i ett försök att härma den otäcka prästen i filmen. (Och nu oroar sig vuxna för att barnen leker Squid game… Skillnaden är att inga föräldrar oroade sig för oss som var barn på den här tiden – vi kunde leka med saxar och tändstickor om vi ville).
Något brorsan och jag såg fram emot enormt mycket varje jul var att se Trolltyg i tomteskogen, den tecknade klassikern om tomtebröllopet som våldgästas av en skock troll. Jag minns hur jag tittade med skräckblandad förtjusning, för trollen var ändå lite läskiga.
Vi älskade också att titta på den tecknade Landet Narnia/The lion, the witch and the wardrobe (1979), som vi hade inspelad på ett nött gammalt videoband. Varje gång var det lika sorgligt när Aslan blev offrad av den elaka häxan, trots att vi visste att han snart skulle återuppstå.
Galenskaparnas sketch där man samlats på en hembygsgård för att julpyssla, från En himla många program, blev även den en klassiker i vår familj, som vi ofta sett om på jul.
En jultradition med rötter i barndomen, och som jag håller liv i än idag är att titta på Gremlins (1984).
Berättelsen om de små monstren som ställer till förtret i en småstad mitt under julen är lika bra nu som då, trots att hela filmen är inhöljd i en blåaktig, glasyrliknande fejksnö som knappast lurar någon.
Min bror rycktes bort endast 40 år gammal – han fick en allergisk chock när hans akuta halsfluss behandlades med antibiotika. Om jag lärt mig något av detta trauma är det att vi aldrig vet hur mycket tid vi har, så vi behöver ta vara på här och nu. Vi behöver visa omtanke om varandra och säga de där sakerna vi kanske säger alltför sällan.
Julen handlar om gemenskap, glädje och lugn. Så i jul, gör saker som får dig att må bra. Ät god mat, vad än det må vara, (personligen är jag inte så förtjust i traditionell julmat – lukten av risgrynsgröt får det att vända sig i magen på mig, t.ex.)…
…men låt inte någon lägga sig i din matlagning.
Se några trevliga filmer…
…och framför allt: umgås med folk som ger dig kraft, inte hyperaktiva energitjuvar.
Avslutar med lite juliga humorklipp. God jul och var rädda om varandra där ute.
Key and Peeles fantastiska parodi på den sexualbrottsantydande jullåten Baby it´s cold outside
