2022 har varit ett händelserikt år för mig personligen, i alla fall så här långt. Därför har det inte blivit så mycket skrivande för min del – livet kom helt enkelt i vägen. Under flera års tid har jag letat efter en ny bostad, då den jag bott i var i mycket dåligt skick. Man kunde ha trott att jag hyrde från den här hyresvärden…
Den lägenheten blev min räddning i en akut situation, men det var inte meningen att jag skulle stanna där så länge som det till slut blev. Jag är dock långt ifrån rik, och därför har det tagit sin tid att hitta nytt boende.
Men så var jag på en visning i januari i år och plötsligt var min dröm om ett nytt hem plötsligt verklighet. Två dagar senare insjuknade jag i covid-19, och Robin, min kille, dagen därpå. Till råga på allt blev jag sjuk på min 43:e födelsedag – en dag som inte går till historien som en av mina trevligaste. Jag låg hemma i soffan, skakade av feber och tittade på The grand tour.
Väl tillfrisknad men fortfarande utmattad av covid följde några månader av intensivt fixande, flyttande av abonnemang och nedpackande av saker – som allt skedde parallellt med jobbet. Jag blev påmind om det jobbiga i att vara filmnörd och att ha alldeles för mycket prylar, och svor en tyst ed att aldrig flytta igen.
På något magiskt sätt blev allt klart tills tisdagen efter påsk, då flyttlasset gick – från Norrköping till Linköping.
Jag kan dock ärligt säga att jag skulle vara helt ok med att aldrig någonsin se en flyttkartong eller en rulle silvertejp igen…
Allt praktiskt med det mastodontprojekt som en flytt ändå innebär gick, trots en del tvivel på vägen, förvånansvärt smidigt. Mitt bohag klarade sig i transporten, och katten fann sig väl tillrätta i den nya bostaden.
Bitarna föll på plats en efter en, och i takt med att uppackningen av mina saker blev klar och det nya hemmet tog form infann sig lugnet. Äntligen kunde jag luta mig tillbaka och slappna av lite efter allt hårt arbete.
Min efterlängtade sommarsemester började sedan efter midsommar. Mot bakgrund av månader av slit och släp med flyttkartonger och ett samtidigt balanserande av jobbkrav var det helt underbart att plötsligt kunna njuta av lyxen att göra ingenting.
Jag njöt i fulla drag av sovmorgnar, jordgubbar i fil-frukostar framför tv:n, promenader runt Stångån och att ta dagen som den kom tillsammans med Robin.
Sommarledigheten bjöd bland annat på en tur till Vadstena, där vi tog en selfie med slottet…
…och temperaturer som ibland var nästan dubbelt så höga utomhus som inomhus.
Jag gladde mig även åt att gratuleras till studenten, även om den nu inträffade för 24 år sedan.
Under ett besök i Gamla Linköping noterade jag att ordet lergök numera verkar ha försvunnit ur det svenska språket.
Jag tillbringade också en hel del timmar på uteplatsen med en Stephen King-roman i högsta hugg, (jag hann läsa tre under semestern).
Det har också avverkats en del film och tv-serier, vilket alla filmnördar med självrespekt bör kunna säga efter en lyckad semester. Jag har till exempel hunnit se den av mig och många andra extremt efterlängtade fjärde säsongen av Stranger Things två gånger – en gång ensam för att jag inte kunde hålla mig, och för att jag var livrädd att någon skulle spoila den för mig, andra gången tillsammans med Robin. Det behöver knappast sägas, men den här säsongen var så fantastisk att den blåste strumporna av mig båda gångerna jag såg den.
Kortavsnittsserien Man vs. bee, (hela serien är sammanlagt lika lång som en standardfilm), om en man som förstör ett hem i jakt på ett bi, och Disneys Obi-Wan Kenobi, var båda värda att se, (även om Obi-Wan är blek jämfört med The Mandalorian).
Robin och jag fick oss också en hel del goda skratt till den underbart roliga serien Our flag means death, som handlar om en välbärgad 1700-talsmjukis som bestämmer sig för att bli pirat. Problemet är att han inte gillar vare sig våld eller att stjäla, så det hela går allt annat än bra. Serien är skapad av Taika Waititi, som är en av upphovsmännen till What we do in the shadows och Flight of the Conchords, och han spelar även en av rollerna.
Thor: Love and thunder, (även den regisserad av Taika Waititi) såg vi på bio, och den var väldigt kul. (Det verkar dock som om jag väntar förgäves på att de ska använda Kiss-låten God of thunder i en Thor-film – den är ju som klippt och skuren för detta).
Sommarens bästa film dock var helt klart rysaren The black phone, med Ethan Hawke i rollen som maskerad barnkidnappare. Snygg, spännande och otroligt välgjord skräck i 70-talsmiljö.
Semesterns gladaste överraskning för min del kom när Norra Sveriges stolthet, den mystiska artisten Hooja, med sin parhäst Mårdis, besökte Morgonpasset i P3. Rösterna var omisskännliga och jag skrattade gott allt eftersom den smått underliga intervjun fortskred.
Jag blev jätteglad över att upptäcka Mammas nya kille-/Klungan-killarna Sven Björklund och Mattias Fransson i en ny form, och har under sommaren roat mig med att lyssna på Hoojas sköna partydängor, som både driver med Stockholmare och förhärligar den nordsvenska lantislivsstilen. Man kan ju inte annat än älska låttitlar som Donkey Kong, Där gäddan simmar, Livet på en pinne, Jukkasjärvi och Skogsrejv.
Mitt favoritband Muse skivsläpp den 26 augusti blev, slutligen, en perfekt avrundning av sommaren. När så dagen kom förra veckan och albumet Will of the people kom ut var det bara att slå på stereon, lägga sig på soffan och lyssna igenom hela plattan i ett svep. Jag blev som vanligt inte besviken på min favorittrio – helt makalös musik!
Sammanfattningsvis har jag haft en skön sommar och är lycklig över min nystart i en annan stad. Nu har jag också börjat jobba på min arbetsgivares lokalkontor i Linköping, och trivs jättebra. Jag ser fram emot svalare, soliga höstdagar, känslan av att ta på sig mjukisbyxor och sweatshirt, och inträdet i mysets förlovade årstid. För första gången på länge känner jag någon slags framtidstro och möter därför den annalkande hösten med en försiktig optimism.
Hoojas låt Banan, melon, kiwi och citron (Videon hade sjukt nog Youtube-premiär precis nu när jag satt och skrev om detta – vad är oddsen för det?)