Tag Archives: Linköping

Sommar och sol och Donkey Kong

0
Posted on by

2022 har varit ett händelserikt år för mig personligen, i alla fall så här långt. Därför har det inte blivit så mycket skrivande för min del – livet kom helt enkelt i vägen. Under flera års tid har jag letat efter en ny bostad, då den jag bott i var i mycket dåligt skick. Man kunde ha trott att jag hyrde från den här hyresvärden…

Den lägenheten blev min räddning i en akut situation, men det var inte meningen att jag skulle stanna där så länge som det till slut blev. Jag är dock långt ifrån rik, och därför har det tagit sin tid att hitta nytt boende.

Men så var jag på en visning i januari i år och plötsligt var min dröm om ett nytt hem plötsligt verklighet. Två dagar senare insjuknade jag i covid-19, och Robin, min kille, dagen därpå. Till råga på allt blev jag sjuk på min 43:e födelsedag – en dag som inte går till historien som en av mina trevligaste. Jag låg hemma i soffan, skakade av feber och tittade på The grand tour.

Väl tillfrisknad men fortfarande utmattad av covid följde några månader av intensivt fixande, flyttande av abonnemang och nedpackande av saker – som allt skedde parallellt med jobbet. Jag blev påmind om det jobbiga i att vara filmnörd och att ha alldeles för mycket prylar, och svor en tyst ed att aldrig flytta igen.

På något magiskt sätt blev allt klart tills tisdagen efter påsk, då flyttlasset gick – från Norrköping till Linköping.

Jag kan dock ärligt säga att jag skulle vara helt ok med att aldrig någonsin se en flyttkartong eller en rulle silvertejp igen…

Allt praktiskt med det mastodontprojekt som en flytt ändå innebär gick, trots en del tvivel på vägen, förvånansvärt smidigt. Mitt bohag klarade sig i transporten, och katten fann sig väl tillrätta i den nya bostaden.

Bitarna föll på plats en efter en, och i takt med att uppackningen av mina saker blev klar och det nya hemmet tog form infann sig lugnet. Äntligen kunde jag luta mig tillbaka och slappna av lite efter allt hårt arbete.

Min efterlängtade sommarsemester började sedan efter midsommar. Mot bakgrund av månader av slit och släp med flyttkartonger och ett samtidigt balanserande av jobbkrav var det helt underbart att plötsligt kunna njuta av lyxen att göra ingenting.

Jag njöt i fulla drag av sovmorgnar, jordgubbar i fil-frukostar framför tv:n, promenader runt Stångån och att ta dagen som den kom tillsammans med Robin.

Sommarledigheten bjöd bland annat på en tur till Vadstena, där vi tog en selfie med slottet…

…och temperaturer som ibland var nästan dubbelt så höga utomhus som inomhus.

Jag gladde mig även åt att gratuleras till studenten, även om den nu inträffade för 24 år sedan.

Under ett besök i Gamla Linköping noterade jag att ordet lergök numera verkar ha försvunnit ur det svenska språket.

Jag tillbringade också en hel del timmar på uteplatsen med en Stephen King-roman i högsta hugg, (jag hann läsa tre under semestern).

Det har också avverkats en del film och tv-serier, vilket alla filmnördar med självrespekt bör kunna säga efter en lyckad semester. Jag har till exempel hunnit se den av mig och många andra extremt efterlängtade fjärde säsongen av Stranger Things två gånger – en gång ensam för att jag inte kunde hålla mig, och för att jag var livrädd att någon skulle spoila den för mig, andra gången tillsammans med Robin. Det behöver knappast sägas, men den här säsongen var så fantastisk att den blåste strumporna av mig båda gångerna jag såg den.

Kortavsnittsserien Man vs. bee, (hela serien är sammanlagt lika lång som en standardfilm), om en man som förstör ett hem i jakt på ett bi, och Disneys Obi-Wan Kenobi, var båda värda att se, (även om Obi-Wan är blek jämfört med The Mandalorian).

Robin och jag fick oss också en hel del goda skratt till den underbart roliga serien Our flag means death, som handlar om en välbärgad 1700-talsmjukis som bestämmer sig för att bli pirat. Problemet är att han inte gillar vare sig våld eller att stjäla, så det hela går allt annat än bra. Serien är skapad av Taika Waititi, som är en av upphovsmännen till What we do in the shadows och Flight of the Conchords, och han spelar även en av rollerna.

Thor: Love and thunder, (även den regisserad av Taika Waititi) såg vi på bio, och den var väldigt kul. (Det verkar dock som om jag väntar förgäves på att de ska använda Kiss-låten God of thunder i en Thor-film – den är ju som klippt och skuren för detta).

Sommarens bästa film dock var helt klart rysaren The black phone, med Ethan Hawke i rollen som maskerad barnkidnappare. Snygg, spännande och otroligt välgjord skräck i 70-talsmiljö.

Semesterns gladaste överraskning för min del kom när Norra Sveriges stolthet, den mystiska artisten Hooja, med sin parhäst Mårdis, besökte Morgonpasset i P3. Rösterna var omisskännliga och jag skrattade gott allt eftersom den smått underliga intervjun fortskred.

Jag blev jätteglad över att upptäcka Mammas nya kille-/Klungan-killarna Sven Björklund och Mattias Fransson i en ny form, och har under sommaren roat mig med att lyssna på Hoojas sköna partydängor, som både driver med Stockholmare och förhärligar den nordsvenska lantislivsstilen. Man kan ju inte annat än älska låttitlar som Donkey Kong, Där gäddan simmar, Livet på en pinne, Jukkasjärvi och Skogsrejv.

Mitt favoritband Muse skivsläpp den 26 augusti blev, slutligen, en perfekt avrundning av sommaren. När så dagen kom förra veckan och albumet Will of the people kom ut var det bara att slå på stereon, lägga sig på soffan och lyssna igenom hela plattan i ett svep. Jag blev som vanligt inte besviken på min favorittrio – helt makalös musik!

Sammanfattningsvis har jag haft en skön sommar och är lycklig över min nystart i en annan stad. Nu har jag också börjat jobba på min arbetsgivares lokalkontor i Linköping, och trivs jättebra. Jag ser fram emot svalare, soliga höstdagar, känslan av att ta på sig mjukisbyxor och sweatshirt, och inträdet i mysets förlovade årstid. För första gången på länge känner jag någon slags framtidstro och möter därför den annalkande hösten med en försiktig optimism.

Hoojas låt Banan, melon, kiwi och citron (Videon hade sjukt nog Youtube-premiär precis nu när jag satt och skrev om detta – vad är oddsen för det?)

Trailer för Our flag means death

The horror! Mitt liv i frisyrer

0
Posted on by

Jag gillar att titta på gamla barndomsfoton, även om jag tenderar att skruva på mig obekvämt när jag ser bilder av mig själv i tonåren. Jag tänkte här utsätta mig för lite smått plågsam egenterapi genom att gestalta mitt liv som den kavalkad av mer eller mindre lyckade frisyrer som det faktiskt är. (Det är ju faktiskt Halloween idag, en dag som går hand i hand med hemskheter). Ovan och nedan ser ni undertecknad tre år gammal, 1982, i en ljusbrun, hemmaklippt frissa som för tankarna till Skorpan Lejonhjärta.

Här ser ni mig ett par år senare i en tidstypisk ensemble bestående av en röd Adidasoverall och träskor, med karakteristisk lugg och tillhörande polisonger.

Hösten 1986 började jag första klass, och polisong- och träningsoverallskonceptet gjorde en succéartad comeback.

Något år senare var jag brudnäbb på min kusins bröllop, iförd en rosa volangutstyrsel och ett par vita finskor som fick mina tår att försöka begå självmord. Under hela vigseln hade jag svårt att stå still, och plågades av något som endast kan beskrivas som totalt tåklammeri. Men jag var ju i alla fall fin i håret, med en rosprydd ljusmanschett med pärlor på spröt strategiskt fastnålad på min hjässa. (Man kan se pärlspröten titta fram bakom mitt huvud).

Jag blev tidigt lång – idag är jag 176 cm, och jag fick därför oftast stå längst bak med killarna på klassfotona. Här syns jag på gruppbilden i 3:an, hösten 1988. Jag är klädd i moderiktig mysdress med Musse Pigg på, och håret är nonchalant uppsatt i en tofs som framhäver mina alldeles nya glasögon av modell rosa plast.

En sommar på sent 80-tal var jag ute och åkte båt i den här stilfulla, rutiga kreationen och hade håret uppsatt med ett spänne ovanför vardera örat: en frisyr som jag hatade.

Här har vi höjden av fula frisyrer inom vår familj: Min bror Andreas och jag, cirka 1990, nypermanentade utan att skämmas det minsta.

Något år senare hade jag håret uppsatt i den så tidstypiska, tygklädda hårsnodden, (som nu är inne igen), och tjurade i soffan bredvid brorsan. Notera den ENORMA fjärrkontrollen i brorsans knä.

Mer permanentat hår blev det på högstadiet, och vad passar bättre ihop med kemikaliekrullade lockar än lite batik i skrikiga färger?

Denna bild är tagen när vi hämtade hem vår labrador Sebastian hösten 1992. Jag gillar särskilt hur min långa lugg drar uppmärksamheten till mina fula, runda 90-talsglasögon. Som tur är distraherar den gulliga hunden från denna modemiss.

Ännu ett bildbevis på min hiskeliga högstadiepermanent och knubbiga fysik. Här ser vi också ett lysande exempel på 90-talets fula skjortmode, som inte var smickrande för någon.

I åttan fick jag för mig att jag ville klippa mig kort och såg så här nonchalant cool ut i senaste modet: en vävd Sydamerikatröja med huva.

I nian hade den korta frisyren blivit lite längre, och hängselbyxor var tydligen något som jag frivilligt hade på mig. (Kanske hade jag en underliggande önskan att bli hembrännare à la Moonshiners).

Hårmanen fortsatte att växa under första året på gymnasiet. Här skrattar brorsan och jag gott vid middagsbordet hemma i Boden cirka 1995.

Ännu ett av alla foton där jag gör den klassiska ”solen rätt i ögonen och jag tvingas kisa för jag har glasögon och inga solglasögon”-minen. Detta foto är taget på skolavslutningen första året på gymnasiet, och jag såg lätt bortkommen ut i röd klänning.

På studentdagen i Oskarshamn 1998 såg jag så här högtidligt allvarlig ut.

Vårterminen 2000, 21 år gammal, var jag utbytesstudent på North Park University i Chicago. Klippte mig i nån slags tvivelaktig page, och hängselbyxor var tydligen inne då med. Här syns jag med några av de Sydkoreanska utbytesstudenter jag lärde känna där. I bakgrunden ser man Anderson Hall, den runda byggnad där jag delade ett tårtbitsformat rum med en amerikansk tjej.

Hemkommen från Staterna klippte jag mig kort igen, anledning okänd.

2002 lät jag håret växa ut lite och gjorde blonda slingor. Resultatet blev att jag såg äldre ut än vad jag var. 23 år gammal, med försiktigt moderiktig blonderad frisyr, såg jag mer ut som en soccer mom än den unga tjej jag var.

När jag sen åter skulle spara ut håret fick jag den pottfrisyr som tycks vara oundviklig när man går från kort till långt hår. Här sitter jag, 24 år gammal, i bröderna Karlssons skruttiga Audi 73:a, lyckligt ovetande om hur dum jag ser ut i håret, (om jag bara hade rakat en plätt på hjässan hade jag kunnat göra reklam för Wästgöta Kloster-ost).

Det var bara aningen bättre året efter, när frisyren försiktigt närmade sig en page.

Under den första studietiden i Linköping, cirka 2005, såg jag ut så här, och nu började jag se ut som folk. Dock tycker jag att den blonda färgen gör att håret och min bleka hy flyter ihop: det är nästan så att jag smälter in i väggen.

2006 övergick jag till mörkt hår: först en mörkbrun nyans…

…som sen blev den brunsvarta färg jag har än idag. Här var mitt hår som längst, cirka 2008.

Bryter här av från mina bättre frisyrer med det värsta id-foto jag någonsin haft, också från 2008. Kvinnan på passkontoret bara knäppte av en bild, utan att jag var beredd, och jag fick inte ta om den. Resultatet blev denna bild, där jag ser helt bedrövad och/eller vettskrämd ut.

2011 var jag mitt uppe i en skilsmässa och ville förnya mig själv. Jag klippte mig då i denna rockiga Joan Jett-frisyr med lugg – en stil som jag trivdes bra med.

2014 hade jag tröttnat på luggen och sparat ut håret igen…

…och nu, 40 år gammal, ser jag ut så här.

Efter detta kan jag konstatera att min utveckling åtminstone frisyrmässigt har gått åt rätt håll. Tack och lov att det inte är 1992! The horror…