Jag är en vänlig och empatisk person med stark servicekänsla – jag tycker om att hjälpa människor och drivs på någon fundamental nivå av ett socialt engagemang. På de små, små sätt jag kan vill jag försöka göra världen lite bättre, antar jag.
Vänskap och relationer är något vi alla behöver. Framför allt är det av betydelse vilka slags relationer man har, att de är ömsesidiga så tillvida att båda inblandade har utbyte av varandra.
När det gäller vänskap är det viktigt att ta hand om sig själv först innan man hjälper någon annan, för mår man inte bra själv har man inte kraften som krävs för att ge åt andra.
Precis som kabinpersonalen på flygplan brukar säga när de går igenom säkerhetsinstruktionerna: alla som reser med barn måste, i en eventuell nödsituation, sätta på sig sin egen syrgasmask innan de hjälper barnen.
En del tycker att all ens tid och omtanke i första hand ska vara till för andra människor. Att det rent av är egoistiskt att sätta sitt eget välbefinnande framför andras. Men du har bara ett liv, och om inte du är rädd om dig själv lär ingen annan göra det åt dig.
Min inbyggda vilja att hjälpa andra har ofta krockat med självbevarelsedriften. Ibland har jag sagt ja i situationer där andra behövt min hjälp, utan att stanna och tänka efter om jag faktiskt har tid och ork till att ta på mig detta. Många gånger har jag velat göra så här i sådana lägen:
Att ständigt sätta andras behov framför dina egna kan leda till att andra tar all din energi. Det i sin tur kan göra att du börjar må dåligt, både fysiskt och mentalt. Ofta sker detta utan att du är medveten om det – jag vet, av egen erfarenhet.
Min energi begränsas tyvärr av den konstanta tröttheten som kommer av ett liv med en whiplashskada, vilket gör att jag numer måste tänka mig för både en och två gånger innan jag gör planer eller påbörjar nya kompisrelationer.
Jag är en utmärkt lyssnare, något som i många fall är en bra egenskap att ha. Detta gör dock att personer som behöver ett lyssnande öra dras till mig, på gott och ont. Det brukar hända utan att jag egentligen gjort någonting för att ”bjuda in dem” mer än att vara mitt vanliga, vänliga jag.
När just den sortens människor som jag inte mår bra av dras till mig kan jag känna lite så här:
Det kan vara okej att ha någon vänskapsrelation av det här slaget, men i mitt fall har det blivit alltför många. Det har inte varit bra för mig, då jag ständigt tvingats vara någon slags privat emotionell soptunna åt andra, utan att själv få uppleva att den andra lyssnar på och bryr sig om mig.
Det är inte sunt att umgås med människor som får dig att känna att ditt liv och den du är saknar betydelse.
Det enda jag fått ut av relationer som dessa är den ibland tillfredsställande känslan av att ha hjälpt någon. Ju längre tiden gick, desto mer överskuggades dock den känslan av min frustration och ensamhet.
Flera av de personer jag lärt känna genom åren verkar tro att jag kan fixa alla deras problem genom att vara någon slags hobbypsykolog, eller själslig mekaniker, åt dem.
Vissa tycks tolka mitt vänliga sätt och allmänt positiva vibbar som något i stil med att ”nu är vi bästa vänner!!”, trots att vi inte ens känner varann. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt detta. Jag kan ju inte ändra på vem jag är.
Med åldern har jag dock blivit mer medveten om hur jag beter mig mot andra, och jag försöker vara tydlig, för att i möjligaste mån undvika relationer av det energislukande slaget. Men, jag kommer aldrig kunna sluta vara vänlig, för det är en så stor del av den jag är. Jag måste snarare bli bättre på att säga nej.
Det är klart att det kan ses som positivt att andra uppfattar mig som trevlig och sympatisk. Jag tycker om att lyssna och hjälpa andra, men det finns gränser för var jag klarar av. Jag orkar inte lyssna på andras problem på bekostnad av min egen hälsa. Jag vill gärna vara din vän, men då måste du också vara min vän. Jag har tankar och känslor precis som alla andra.
Här vill jag också inflika att jag är medveten om att man vanligtvis har olika slags vänner. Någon som du går och fikar med på stan, någon som du ringer när du behöver prata, och så vidare.
Jag är hellre ensam än umgås med personer som bara är mina vänner så länge jag ställer upp för dem, som aldrig finns där när jag behöver dem. Sådana som gärna vill låna mina öron men inte vill låna mig sina. Till sådana pseudovänner säger jag helt enkelt så här:
Vänskap är bland det mest värdefulla som finns, och goda vänner växer tyvärr inte på träd. Därför är det extra viktigt att vara rädd om dem du har. Har du en vän som ständigt lyssnar på och bryr sig om dig utan att du gör detsamma i utbyte? Tro mig, att vara den vännen känns ofta lite så här:
En riktig vän gläds med dig när du är glad, och delar din sorg när du är ledsen. Riktiga vänner bär varandra när situationen kräver det, även om det är jobbigt.
Det finns ett ordspråk som säger att ”I nöden prövas vännen”, och det är verkligen sant. Jag har själv upplevt att när livet föll i bitar omkring mig och jag verkligen behövde en vän, då fanns det ingen som ställde upp.
Goda vänskapsrelationer har ett slags naturligt flyt. Liksom alla förhållanden är det dock viktigt att man vårdar dem och är varsamma med varandra.
Tänk efter – brukar du ständigt ”dumpa” dina problem på din vän? Gör då något extra snällt för den personen för att visa att du bryr dig och uppskattar er vänskap. Det mest värdefulla du kan ge en annan människa är din tid. Men glöm aldrig att en vän är mer än ett par öron.