Jag har alltid varit en utpräglad kvällsmänniska. Redan som barn njöt jag av att vara uppe sent på helgerna, när skolans tidiga morgnar tog ett par dagars paus och jag kunde ägna all min tid åt kreativa aktiviteter och att titta på film.

Visserligen kan jag känna mig pigg under dagen också, men det är på kvällen och natten som min hjärna verkligen vaknar till liv. Vid 8/9-tiden på kvällen plockar jag gärna fram ritblocket och ägnar några timmar åt att teckna.

Alternativt plockar jag fram min symaskin, tyg och tråd, eller börjar spåna inför nästa blogginlägg.

Kreativiteten tycks flöda i mig under dygnets mörkare timmar. När de flesta funderar på att gå och lägga sig börjar jag få en massa fiffiga idéer om vad mitt nästa skapandeprojekt ska bli.

Det är efter mörkrets inbrott som jag känner mig som piggast, gladast och mest som mig själv. Nattens dunkla stillhet tilltalar mig på någon primär nivå. Himlen glänser av mån- och stjärnljus, och staden utanför mitt fönster glimmar i sin aftonklänning av tända fönsterbelysningar och surrande gatlyktor.

Listen to them, the children of the night…

What sweet music they make

(Bram Stoker´s Dracula)

En del menar att huruvida man är morgon- eller kvällsmänniska enbart beror på vad man har för vanor, dvs. om man brukar gå upp tidigt eller sent, om man går och lägger sig tidigt eller sent och så vidare. Jag tror dock att de flesta av oss föds med en dragning åt det ena eller andra hållet.

 

Jag har aldrig varit morgonpigg, utan är snarare kroniskt förstörd på morgnarna. Detta har med åren förstärkts ytterligare av smärtan som min nackskada orsakar, men oavsett detta är jag alltid väldigt trött när jag vaknar.

Vore praktiskt om man kunde ladda sig själv precis som man laddar mobilen ibland…

Jag klarar dock av att gå upp tidigt och jobba genom att kompromissa med sänggåendet: under en arbetsvecka siktar jag på att komma i säng senast vid midnatt. Då hinner jag både ägna mig åt mina hobbies och få en hyfsad natts sömn. Sen är det en lugn uppvaknandeprocess med en god frukost och mycket kaffe som gäller för att komma igång.

Visserligen kan jag inte påstå att uppvaknandet alltid är enkelt…

Stanna uppe sent passar jag på att göra på helgerna. Då blir det ofta inte förrän frampå småtimmarna jag lägger huvudet på kudden. Det gäller bara att hitta ett sätt att både kunna vara den kvällsmänniska jag är och ändå orka gå upp tidigt när omständigheterna kräver det. Många sömniga morgnar har jag tröstat mig själv med att jag alltid kan ta en tupplur när jag kommer hem från jobbet.

Många morgonmänniskor tror att det går att BLI en morgonmänniska helt enkelt genom att tvinga sig att gå och lägga sig tidigare. Det fungerar dock inte för mig. Många kvällar har jag försökt göra just detta och det har enbart utmynnat i att jag legat och vridit mig i flera timmar utan att kunna somna.

Det är speciellt att vara vaken på natten. Tillvaron är fridfull och avslappnad, och man kan lätt föreställa sig att man är den enda personen i kvarteret som fortfarande är uppe. Granntanten vars högljudda tv-tittande hörs genom väggen har gått och lagt sig. Snubben i lägenheten ovanpå, som emellanåt torterar oss omkringboende med skräniga trubadurcovers på valda delar av Metallicas uttjatade Black album, håller sig lugn. Världen tillhör just då bara mig, och det känns som om jag kan göra vad som helst.

Kanske har jag varit vampyr i ett tidigare liv, eftersom jag är så förtjust i natten…

Dessutom består min garderob till merparten av svarta kläder. Dock är det ont om sammetskostymer och kråsskjortor à la 1700-talet…

Man kunde ju åtminstone tro att jag har vampyrblod i ådrorna, med tanke på min ljusa hy och obotliga oförmåga att bli solbränd,  (inte för att jag VILL bli det heller, jag trivs med att vara blek).

Kanske borde jag vara den femte rumskompisen hemma hos vampyrerna Vladislav, Deacon, Viago och Petyr i underbara What We Do In The Shadows. Om de nu kunde låta bli att äta mig, vill säga.

Turligt nog verkar det enda jag fått med mig in i detta liv vara just hudtonen – jag brinner inte upp i dagsljus, sover inte i en kista, är inte allergisk mot silver och tycker vitlök är gott. Och spegelbilden finns där den ska.

Det är ju en fördel när man ska sminka sig på morgnarna…

Nej, jag har inte huggtänder, dricker inte blod eller har evigt liv, men jag kommer alltid att vara ett nattens barn. Så nästa gång du är ute sent en kväll, och ser ett fönster där det fortfarande lyser, är chansen ganska stor att det är mitt.

Lite skön vampyrhumor med suveräna humorduon Key & Peele…

Trailer på filmen ingen får missa!