Mörkret är här – varför kämpa emot?

Posted on 31 oktober, 2022 by m_mulder

Många runt omkring mig tycker att hösten, denna de döende växternas förlovade årstid, är en bister del av året då man mår allmänt dåligt. Samma människor brukar uppgivet mumla om hur mycket de saknar sommaren och hur hemskt det är med kyla. Jag ser snarare hösten som inledningen på den stora mysa inomhus-säsongen, och trivs bland nersinglande höstlöv och den allestädes närvarande aromen av fuktig jord.

Jag gillar sommaren, men uppskattar desto mer känslan av att klä på sig några fler lager och känna nordanvinden nafsa en i kinderna. Kanske beror det på mitt ursprung i Norrbottens inland, men jag tycker inte det är så jobbigt med mörkret och kylan, i alla fall inte så länge man är rätt klädd för omständigheterna. På sistone har vi dock haft en genomsnittstemperatur på 12 grader på dagarna, och det är rena våren i min bok. Vinden må göra sitt bästa för att sabba ens frisyr när man kliver utanför dörren, men jag mår väldigt bra.

Visst, dagsljuset minskar, men det är faktiskt ganska mysigt att vara ute och gå i halvskymning eller totalt mörker också – det ger användningstillfälle för alla fräsiga reflexer som ligger och skräpar i jackfickor och byrålådor.

Nej, mörkret är ingen ursäkt för att skippa motionen. Men det kan vara skönt att veta att säsongens lager på lager-klädsel är ett effektivt kamouflage för bleka putmagar, om sötsuget blir övermäktigt.

Mörkret skingras också lätt genom att tända ljus, vilket både skapar en varm atmosfär och kanske kan bidra till att minska elkostnaderna nu när el-mageddon närmar sig.

Hösten är en tid då man måste ta hand om sig själv lite extra och hålla energitjuvarna på armlängds avstånd.

Kanske det allra viktigaste för att trivas under den mörka årstiden är att göra mycket av det man tycker är roligt. Läs en god bok, få uttryck för din kreativa ådra genom att starta en blogg eller titta på filmer och tv-serier som gör dig glad – det funkar i alla fall för mig.

Några tips på serier och filmer som passar särskilt bra nu i höstrusket kommer här: Först ut är brittiska BBC/Amazon-serien The Outlaws, som det hittills kommit två säsonger av. Det är något så ovanligt som en mycket underhållande thrillerkomedi om en udda samling småkriminella, som lär känna varandra genom samhällstjänst. Stulna knarkpengar, brist på impulskontroll och en gemensam önskan om ett bättre liv gör att gruppen snart syltat in sig i en till synes omöjlig situation. Väldigt spännande, knäppt och kul – underbara Christopher Walkens politiskt inkorrekta gammelgangster är helt klart seriens stora behållning.

Fler brottslingar på glid hittar vi i HBO:s Barry, som i våras äntligen kom ut med sin av undertecknad extremt efterlängtade tredje säsong, (säsong 2 kom våren 2019…). Berättelsen om hyrmördaren Barry, som finner sin passion i att spela teater och försöker leva ett vanligt liv, samtidigt som han har samröre med den tjetjenska maffian är både vansinnigt fängslande och rolig.

Så här i höstmörkret och det som brukar kallas för spooky season är det ju också upplagt för att titta på skräck, om man liksom jag råkar gilla sådant. Terrifier (2016) är en lyckad blinkning till 80-talets slasherfilmer – en klassisk ”tjejer förföljs av läskig mördare”-rulle med splattertendenser. Skruvad skräck med hög halt av majssirapsblod utlovas.

Filmens antagonist, Art the clown, är riktigt kuslig och kan garanterat göra att man får clownfobi om man inte redan har det. Han ser ut lite som om mimaren Marcel Marceau, Clownen Manne och skräckrockaren King Diamond hade fått ett barn ihop.

Lite äldre skräck som lämpar sig bra för höstkvällar är också The guardian (1990), eller Djävulens barnvakt, som den hette i Sverige. En mysrysare om ett par vars nyanställda barnflicka visar sig vara av det mindre sympatiska slaget.

Eller varför inte avnjuta en klassisk zombiefilm i form av City of the living dead (1980)? Krypande, lågintensiv spänning och charmiga, analoga specialeffekter – kan det bli bättre?

Även Netflix-miniserien The haunting of Hill House (2018) är väl värd en titt. Det är en kuslig spökhistoria om en familj som plågas både av hemska minnen och faktiska gengångare.

Behöver man sedan lätta upp den nerviga skräckkänslan med något mer skrattframkallande rekommenderar jag varmt FX vampyr-reality-komediserie What we do in the shadows, som jag själv nyligen avnjutit den fjärde säsongen av.

Så förbanna inte mörkret, tänd ett ljus och mys. Gör något kul eller lyssna på en bra låt. Snart är julen här, sen våren, sommaren, och så börjar allt om igen – det är bara att luta sig tillbaka. Och på tal om saker man blir glad av: här nedanför kommer något JAG blir glad av, nämligen mitt favoritband Muse med låten You make me feel like it´s Halloween. Ta hand om er och blås inte bort där ute i Halloween-natten.

Sommar och sol och Donkey Kong

Posted on 1 september, 2022 by m_mulder

2022 har varit ett händelserikt år för mig personligen, i alla fall så här långt. Därför har det inte blivit så mycket skrivande för min del – livet kom helt enkelt i vägen. Under flera års tid har jag letat efter en ny bostad, då den jag bott i var i mycket dåligt skick. Man kunde ha trott att jag hyrde från den här hyresvärden…

Den lägenheten blev min räddning i en akut situation, men det var inte meningen att jag skulle stanna där så länge som det till slut blev. Jag är dock långt ifrån rik, och därför har det tagit sin tid att hitta nytt boende.

Men så var jag på en visning i januari i år och plötsligt var min dröm om ett nytt hem plötsligt verklighet. Två dagar senare insjuknade jag i covid-19, och Robin, min kille, dagen därpå. Till råga på allt blev jag sjuk på min 43:e födelsedag – en dag som inte går till historien som en av mina trevligaste. Jag låg hemma i soffan, skakade av feber och tittade på The grand tour.

Väl tillfrisknad men fortfarande utmattad av covid följde några månader av intensivt fixande, flyttande av abonnemang och nedpackande av saker – som allt skedde parallellt med jobbet. Jag blev påmind om det jobbiga i att vara filmnörd och att ha alldeles för mycket prylar, och svor en tyst ed att aldrig flytta igen.

På något magiskt sätt blev allt klart tills tisdagen efter påsk, då flyttlasset gick – från Norrköping till Linköping.

Jag kan dock ärligt säga att jag skulle vara helt ok med att aldrig någonsin se en flyttkartong eller en rulle silvertejp igen…

Allt praktiskt med det mastodontprojekt som en flytt ändå innebär gick, trots en del tvivel på vägen, förvånansvärt smidigt. Mitt bohag klarade sig i transporten, och katten fann sig väl tillrätta i den nya bostaden.

Bitarna föll på plats en efter en, och i takt med att uppackningen av mina saker blev klar och det nya hemmet tog form infann sig lugnet. Äntligen kunde jag luta mig tillbaka och slappna av lite efter allt hårt arbete.

Min efterlängtade sommarsemester började sedan efter midsommar. Mot bakgrund av månader av slit och släp med flyttkartonger och ett samtidigt balanserande av jobbkrav var det helt underbart att plötsligt kunna njuta av lyxen att göra ingenting.

Jag njöt i fulla drag av sovmorgnar, jordgubbar i fil-frukostar framför tv:n, promenader runt Stångån och att ta dagen som den kom tillsammans med Robin.

Sommarledigheten bjöd bland annat på en tur till Vadstena, där vi tog en selfie med slottet…

…och temperaturer som ibland var nästan dubbelt så höga utomhus som inomhus.

Jag gladde mig även åt att gratuleras till studenten, även om den nu inträffade för 24 år sedan.

Under ett besök i Gamla Linköping noterade jag att ordet lergök numera verkar ha försvunnit ur det svenska språket.

Jag tillbringade också en hel del timmar på uteplatsen med en Stephen King-roman i högsta hugg, (jag hann läsa tre under semestern).

Det har också avverkats en del film och tv-serier, vilket alla filmnördar med självrespekt bör kunna säga efter en lyckad semester. Jag har till exempel hunnit se den av mig och många andra extremt efterlängtade fjärde säsongen av Stranger Things två gånger – en gång ensam för att jag inte kunde hålla mig, och för att jag var livrädd att någon skulle spoila den för mig, andra gången tillsammans med Robin. Det behöver knappast sägas, men den här säsongen var så fantastisk att den blåste strumporna av mig båda gångerna jag såg den.

Kortavsnittsserien Man vs. bee, (hela serien är sammanlagt lika lång som en standardfilm), om en man som förstör ett hem i jakt på ett bi, och Disneys Obi-Wan Kenobi, var båda värda att se, (även om Obi-Wan är blek jämfört med The Mandalorian).

Robin och jag fick oss också en hel del goda skratt till den underbart roliga serien Our flag means death, som handlar om en välbärgad 1700-talsmjukis som bestämmer sig för att bli pirat. Problemet är att han inte gillar vare sig våld eller att stjäla, så det hela går allt annat än bra. Serien är skapad av Taika Waititi, som är en av upphovsmännen till What we do in the shadows och Flight of the Conchords, och han spelar även en av rollerna.

Thor: Love and thunder, (även den regisserad av Taika Waititi) såg vi på bio, och den var väldigt kul. (Det verkar dock som om jag väntar förgäves på att de ska använda Kiss-låten God of thunder i en Thor-film – den är ju som klippt och skuren för detta).

Sommarens bästa film dock var helt klart rysaren The black phone, med Ethan Hawke i rollen som maskerad barnkidnappare. Snygg, spännande och otroligt välgjord skräck i 70-talsmiljö.

Semesterns gladaste överraskning för min del kom när Norra Sveriges stolthet, den mystiska artisten Hooja, med sin parhäst Mårdis, besökte Morgonpasset i P3. Rösterna var omisskännliga och jag skrattade gott allt eftersom den smått underliga intervjun fortskred.

Jag blev jätteglad över att upptäcka Mammas nya kille-/Klungan-killarna Sven Björklund och Mattias Fransson i en ny form, och har under sommaren roat mig med att lyssna på Hoojas sköna partydängor, som både driver med Stockholmare och förhärligar den nordsvenska lantislivsstilen. Man kan ju inte annat än älska låttitlar som Donkey Kong, Där gäddan simmar, Livet på en pinne, Jukkasjärvi och Skogsrejv.

Mitt favoritband Muse skivsläpp den 26 augusti blev, slutligen, en perfekt avrundning av sommaren. När så dagen kom förra veckan och albumet Will of the people kom ut var det bara att slå på stereon, lägga sig på soffan och lyssna igenom hela plattan i ett svep. Jag blev som vanligt inte besviken på min favorittrio – helt makalös musik!

Sammanfattningsvis har jag haft en skön sommar och är lycklig över min nystart i en annan stad. Nu har jag också börjat jobba på min arbetsgivares lokalkontor i Linköping, och trivs jättebra. Jag ser fram emot svalare, soliga höstdagar, känslan av att ta på sig mjukisbyxor och sweatshirt, och inträdet i mysets förlovade årstid. För första gången på länge känner jag någon slags framtidstro och möter därför den annalkande hösten med en försiktig optimism.

Hoojas låt Banan, melon, kiwi och citron (Videon hade sjukt nog Youtube-premiär precis nu när jag satt och skrev om detta – vad är oddsen för det?)

Trailer för Our flag means death

Semesterhjärnan som vägrade släppa

Posted on 26 augusti, 2021 by m_mulder

Jag är en helt vanlig arbetare som jobbar hårt fem dagar i veckan. Som de flesta andra längtar jag varje vår efter långledigheten på sommaren, och i år var inget undantag. Tvärtom såg jag extra mycket fram emot detta års semester, eftersom jag var sjukskriven förra sommaren.

Många verkar i år ha tillbringat sommaren i diverse stugor, uthus och friggebodar, pittoreskt belägna vid olika små vattendrag med konstiga namn. Varken min kille, jag, eller våra familjer äger dock någon sommarstuga och därför blev årets semester mest på hemmaplan.

Med tanke på pandemin kändes det inte rätt att genomföra någon längre resa, utan Robin och jag har valt att vänta tills saker blir mer som vanligt igen. Det blev dock en trevlig sväng med Kustsnigeln till Västervik, där vi hälsade på familj.

I denna Smålandspärla blev det bland annat ett par härliga dopp i det bräckta vattnet, och en tur med segelbåt. Under den sistnämnda lyckades jag bränna mig både på axlar och knän, trots flitig insmörjning med solskyddsfaktor 50. Men, så är jag ju också vit som ett standard-A4.

Misstänker att jag var vampyr i ett tidigare liv, i alla fall om man ska gå efter vilken effekt solen har på min hy.

Uppskjutna semesterplaner kändes helt okej. När man, som undertecknad, har som huvudsakliga intressen att läsa, titta på film och tv-serier, och gå promenader funkar det bra att stanna på sina vanliga domäner.

Egentligen har jag inga större behov av att ha semesterdagarna inrutade med en massa aktiviteter, eller att resa kors och tvärs. Det jag älskar mest med att vara ledig är att ”bara” få stanna av och inte ha några tider att passa. Ge mig en bra bok eller en schysst film så är jag hemma, (bokstavligt talat, i det här fallet).

Jag vill slå ett slag för att semestra hemma i all enkelhet, och därför kommer det här inlägget att fokusera på alla små saker jag gjort under min semester.

Jag ska i detalj lägga ut texten om min enkla ledighet, som andra skryter om resor till västkusten, badande i privata pooler och fjällvandringar. En frekvent förekommande aktivitet under semestern har till exempel varit att jag fått trampmassage på magen och bröstet av min katt, Ash – ibland mot min vilja.

Första semesterveckan blev jag överrumplad av en stor, flygande insekt som tagit sig in i köket sent en kväll. Under loppet av ett dygn kom sammanlagt fyra stycken intrillande genom ventilerna, och det visade sig vara svärmande ollonborrar.

Semester handlar inte om vem som har mest pengar, det handlar om att koppla av, och där känner jag att jag lyckats väl. Jag menar, hur underbart är det inte att gå upp, äta frukost och sen lägga sig och läsa?

Just nu läser jag Arnold Schwarzeneggers tegelstensartade självbiografi, Total Recall. Jag är ju ett stort Arnold-fan, och denna bok får mig bara att älska honom ännu mer. Jag skrattade gott åt att han gillar att säga oväntade, smått chockerande saker till folk ibland. När han som ung träffade nyblivna flickvännen och blivande frun Maria Shrivers mamma, Eunice Kennedy Shriver, för första gången sa han kort och gott ”Your daughter has a great ass”.

Jag kan vidare varmt rekommendera att mysa bort hela förmiddagen med att kolla på tv-serier, (särskilt när ens hy är främst lämpad för inomhusbruk). Denna sommar har jag sett efterlängtade säsong fem av Lucifer…

…och nya Marvel-serien Loki (nedan), båda väldigt bra. (Men, musikalavsnittet i Lucifer gav mig svåra kväljningar – fy på er, Netflix!).

Utöver serierna har det avverkats dryga dussinet filmer. Bland dessa fanns en knäpp, småputtrigt rolig film om en gubbe från det tidiga 1900-talets Östeuropa, som vaknar upp i nutid efter att ha bevarats i ett kar med saltlag: An American Pickle (2020).

Det blev också tre Godzilla-filmer, (vi skulle se den från 2019 och upptäckte att det var mitten-delen i en serie. Alltså var vi tvungna att se det hela från början).

Vidare har jag roat mig med att titta på gamla avsnitt av Ghost Adventures, lett av muskelmannen som gav det känsliga, manliga egot ett ansikte: Zak Bagans.

***Nick Groff, Zak Bagans och Aaron Goodwin***

Han är förvisso ganska rolig ibland, och stundtals nästan uthärdlig. Det bästa är dock när han försöker vara macho och seriös, bara för att snubbla över en tröskel i mörkret och sedan låtsas som om ingenting hänt. Hans berättarröst under programmets gång är också ofta så överdrivet teatralisk att det blir roligt.

Zak pratar dessutom på samma ljudnivå som en hörselskadad DJ och ska gärna ”mucka gräl” med spökena. Och hans hår… Jag vill bara ta hans geléindränkta huvud och borsta bort allt klet! Herrn verkar ha lugnat ner sig en aning med hårprodukterna på senare år, men i de äldre avsnitten har han sin karaktäristiska mohawk/hajfena. Jag har döpt den till the douchehawk, för att Zak har ett rykte om sig att vara just en bossig, egotrippad douchebag.

Från Ghost Adventures till Golf Adventures: Traditionsenligt spelade Robin och jag minigolf ett par gånger under semestern. Första gången hamnade vi mitt i ett ösregn i början av rundan, och fick således spela färdigt på blöt filt. Konstigt nog spelade jag trots detta min bästa omgång någonsin, och gjorde till och med en hole in one. 49 poäng blev det, (sämst möjliga antal slag är 108, bäst 18 och normalt brukar jag ligga runt 60 slag).

Vi passade sedan på att äta enorma våfflor i Gamla Linköping, och när Robin för en stund lämnade sin plats tog ett gäng småfåglar raskt över den.

I sommar åkte jag också elscooter för första gången, både hyrvarianten och den Xiaomi som Robin sedan köpte. Jag kan bara konstatera att hyrscootrarna känns tunga och klumpiga, medan Xiaomi:n är lätt, smidig och jätterolig att köra. Ett häftigt och praktiskt fordon, som inte förtjänar att smutskastas bara för att många som kör dem beter sig som idioter.

Soundtracket till min sommar har Mika stått för, som så många tidigare år. Hans medryckande, originella, ja, rent av episka popmusik är för mig den musikaliska representationen av en solig sommardag. Hans fem studioalbum, däribland senaste plattan My name is Michael Holbrook (2019), har gått varma hela sommaren. Bland favoritlåtarna finns Ice cream, Love you when I´m drunk, Cry och Underwater.

Jag är väldigt nöjd med den här semestern, hur oansenlig den än må ha verkat. Jag kände mig utvilad och redo för återgång till ”bruket” när min dryga månads ferie var över. Nu, tre veckor efter återgång till jobbet, har dock semesterhjärnan fortfarande inte släppt.

Jag väljer att tolka det som ett övergående fall av brain freeze efter allt glassätande. Förhoppningsvis har hjärnkontoret hoppat igång innan nästa sommar.

2020 vision

Posted on 19 januari, 2020 by m_mulder

Jag har aldrig förstått grejen med nyårslöften, och brukar därför inte avge några. Visst känner dock även jag att ett nytt år för med sig en känsla av att börja om, och därför ska jag ge mig på att fritt ur huvudet gissa lite vad som kommer hända i år.

Detta blir året då jag till slut tvingas inse att hur mycket jag än putsar glasögonen så är de, på något mystiskt sätt, alltid lika skitiga.

Min själ kommer slutligen att ge upp och dö i den Office Space-kopia som utgör min vardag.

Under de närmaste månaderna kommer jag också gradvis att förvandlas till Mikal Hjort från Mammas Nya Kille.

Jag håller nämligen på att spara ut min naturliga hårfärg, och kommer alltså vad det lider att se ut allt mer som en tigerkaka i huvudet.

Det är högst sannolikt att jag i år sätter nytt personligt rekord i att slita ut ett par gympaskor på kort tid – helt enkelt för att jag går så mycket. Jag får nog börja köpa 10 likadana par åt gången, för att slippa besväret med att hitta skor som passar mina höga vrister och kantiga hälar.

Kanske blir det i år jag hittar en radikal, ny behandlingsform som till slut besegrar min ärkefiende, whiplashskadan.

Jag kommer dock helt säkert att med stor entusiasm leta efter en fin, överkomlig mjukdjursversion av oemotståndligt charmiga ”the child” från Star Wars-serien The Mandalorian…

…men då det ännu inte finns någon sådan får jag nöja mig med en Skalman-mjukis i en korg.

Jag håller redan nu alla tummar jag har för att Klungan kommer att spela sin nya 2020-föreställning Toppa jaget även i södra Sverige. (Norrköping är ett hett tips).

Förhoppningsvis lär jag mig också äntligen att samsas med min kurviga kropp och acceptera att jag med tidens gång alltmer kommer att likna Kirby, Nintendos rosa blob med röda skor. Fast med långa ben. (Jag har åtminstone redan ett par röda sneakers). Liksom honom kan jag gå långt och suga i mig diverse hinder som kommer i min väg. Dock kan jag inte flyga än, även om jag känner mig lite uppblåst ibland.

Kanske blir det i år jag försonas med tanken på att det är omöjligt att få nya vänner efter 30 – i alla fall när man förlorat de man hade genom skilsmässa och dödsfall. Folk i min ålder har redan sina färdiga liv, och när man väl träffar någon man har utbyte av är deras vänkvot sedan länge fylld.

Personligen drar jag tyvärr oftast till mig självcentrerade energivampyrer som får mig att må dåligt. Då är det tur att jag – i likhet med Dag (nedan), i tv-serien med samma namn – tycker om att vara för mig själv, och hellre väljer detta framför ett halvdant sällskap.

För att övergå till det som faktiskt hunnit hända under 2020 har jag precis fyllt 41. Alltså är jag nu officiellt ”over the hill”.

Utöver detta har jag inlett det nya året med att få den värsta förkylningen jag haft på åratal. Feber, en helt orimlig mängd snor, och halsont som sedan övergick i ett nästan totalt tappande av rösten. Under några dagar lät de få ljud jag lyckades pressa fram antingen som en fiskmås i målbrottet eller en väsande viskning.

Nu när jag äntligen är på bättringsvägen har rösten kommit tillbaka någorlunda – även om jag fortfarande är rökigt hes – men jag har istället fått en så kraftig hosta att jag tror mig kunna ana hur det var att jobba som kolgruvearbetare på 1800-talet.

Vet inte vad detta säger om hur resten av året kommer att bli för mig, men hittills kan det garanterat bara bli bättre.

Spoilerfria filmtips för en dunkel årstid

Posted on 6 november, 2016 by m_mulder

Det är något speciellt med övergången från ljust till mörkt, hur dagen långsamt naggas i kanten när mörkrets årstid gör intåg i landet. Det faktum att vi bor i norra Europa gör sig påmint när temperaturen kryper under noll och höstvindarna börjar vina runt husknutarna.

Visst, hösten kan vara både kall, regnig och blåsig, och det nästan konstanta brummet av lövblåsare går en på nerverna ibland.

Men, jag tycker ändå om hösten. Jag njuter av mysfaktorn som infinner sig månaderna innan jul, när det är strykande åtgång på värmeljus och pepparkakor hemma hos undertecknad. Det är en årstid som gjord för att vira in sig i en filt och titta på film.

Här kommer tips på filmer som gör sig extra bra i höstrusket – och som vanligt i mina filmtips blir det inga spoilers!

Heartless (2009)

Heartless handlar om den unga fotografen Jamie, som kämpar för att hålla hoppet vid liv i ett London som blivit alltmer ogästvänligt och våldsamt. Grändernas mörka hörn fylls av mystiska främlingar som startar bränder och överfaller människor. Det är en plats där inte ens de mest oskyldiga själarna går säkra, en verklighet där varje val du gör kan betyda skillnaden mellan liv och död.

Det är en stämningsfull och spännande berättelse som kryper under huden på betraktaren och gör det svårt att sluta titta. Definitivt en av de mest minnesvärda thrillers jag sett på flera år.

Fritt vilt (2006)

En av mina personliga favoriter bland slasherfilmer är detta norska guldkorn. Scenariot är en grupp vänner som ger sig ut för att åka skidor i fjällen. När en av dem skadar sig tvingas de söka skydd på ett hotell som förefaller övergivet sen många år. Dock blir det snart uppenbart att någon inte vill ha dem där.

Filmens skapare Roar Uthaug lyckas med bedriften att ta en klassisk historia och skapa något som känns både nytt och välbekant på samma gång. Lägg till ett stort mått spänning så har du en slasher som kan mäta sig med de bästa inom genren, som t.ex. John Carpenters Halloween.

Hunt for the Wilderpeople (2016)

En av 2016 års bästa filmer är för mig helt klart Hunt for the Wilderpeople. Huvudpersonen är Ricky, en upprorisk tonårspojke som slussas runt av socialtjänsten och ofrivilligt hamnar på en gård på landet. Det som följer är en varm, originell och knäpp skildring av en motvillig vänskap.

Bara scenen i kyrkan var nog för att få mig att bryta ihop av skratt. Se denna film snarast! Du kommer inte att ångra dig.

Underbara Taika Waititi, som regisserat Hunt for the wilderpeople, What we do in the shadows (med Jemaine Clement) och Eagle vs shark, gör en cameo som präst.

What we do in the shadows (2014)

En udda och vansinnigt rolig underdogkomedi om de diverse svårigheter som kommer av att vara vampyr i dagens Nya Zeeland. Vi får följa vampyrerna Deacon, Viago, Vladislav och Petyr när de kämpar med vardagssysslor som att hitta rätt party-outfit trots avsaknad av spegelbild och bråkar om nödvändigheten i att diska.

Detta är en titt bakom kulisserna i de odödas ”grå vardag” som är få förunnad. Du har garanterat aldrig sett vampyrer på det här sättet! En film man inte får missa!

Eagle vs shark (2007)

När vi ändå är inne på Nya Zeeland fortsätter jag med ännu en film därifrån som får mig att le. Eagle vs shark handlar om Lily, en försynt snabbmatsservitris som inte riktigt passar in någonstans.

Hon tillbringar dagarna på jobbet med att längta efter de tillfällen när Jarrod, hennes hemliga förälskelse, kommer in för att köpa mat. Han är i sin tur totalt ovetande om hennes existens, men när de en kväll hamnar på samma fest börjar allt förändras. (Alla som någon gång känt sig udda, utanför eller malplacerad kommer att le igenkännande).

Detta är en oemotståndligt underhållande dramakomedi som påminner mig både om Napoleon Dynamite och Mikael Hjorts fladdrande, nervösa funderingar över svårigheterna med att hitta en partner i Goth söker fru. En film man blir glad av!

The houses October built (2014)

The houses October built är en så kallad ”mockumentary” om en grupp vänner som reser runt i USA för att hitta den ultimata skrämselupplevelsen. Varje höst öppnas tusentals skräckattraktioner, där människor leds genom mörka lokaler och diverse skräcksminkade skådespelare dyker upp och skrämmer folk från vettet.

Vi får en intressant inblick i en värld av tvivelaktiga arbetsmetoder och luddiga regler, där gränsen mellan vad som är ok eller inte ofta suddas ut. Det är inget för folk med clownfobi, men för den erfarna skräckentusiasten är den väl värd en titt.

The haunting in Connecticut (2009)

The haunting in Connecticut är en av mina absoluta favoritrysare. När familjen Campbells cancersjuka tonårsson blir allt sämre tvingas familjen med kort varsel flytta för att slippa de långa pendlingarna till sjukhuset. Modern hittar ett hus som, på grund av sin oattraktiva bakgrund som begravningsbyrå, blir en billigt nytt hem för familjen. Snart börjar dock obehagliga saker inträffa, och det hem som skulle vara en fristad för den sjukdomsdrabbade familjen förvandlas till ett skräckkabinett.

Detta är en stark rysare med en krypande, kuslig atmosfär som påminner mig om The Others. En film som säkerligen kommer att få även erfarna skräckfantaster att hoppa till vid flera tillfällen, (det gjorde jag när jag såg den första gången). Det faktum att den bygger på en sann historia gör inte saken sämre. Rekommenderas varmt!

The awakening (2011)

En annorlunda thriller om en spökjägare i 1920-talets Storbritannien, vars arbete består av att avslöja lurendrejare bland medium och andra synska. Själv är hon en stenhård skeptiker, men när hon anlitas av ett barnhem för att undersöka en påstådd gengångare tvingas hon omvärdera sina egna uppfattningar. Kusligt och välspelat i spöklika miljöer.

Glad höst!

Nattens barn

Posted on 5 februari, 2015 by m_mulder

Jag har alltid varit en utpräglad kvällsmänniska. Redan som barn njöt jag av att vara uppe sent på helgerna, när skolans tidiga morgnar tog ett par dagars paus och jag kunde ägna all min tid åt kreativa aktiviteter och att titta på film.

Visserligen kan jag känna mig pigg under dagen också, men det är på kvällen och natten som min hjärna verkligen vaknar till liv. Vid 8/9-tiden på kvällen plockar jag gärna fram ritblocket och ägnar några timmar åt att teckna.

Alternativt plockar jag fram min symaskin, tyg och tråd, eller börjar spåna inför nästa blogginlägg.

Kreativiteten tycks flöda i mig under dygnets mörkare timmar. När de flesta funderar på att gå och lägga sig börjar jag få en massa fiffiga idéer om vad mitt nästa skapandeprojekt ska bli.

Det är efter mörkrets inbrott som jag känner mig som piggast, gladast och mest som mig själv. Nattens dunkla stillhet tilltalar mig på någon primär nivå. Himlen glänser av mån- och stjärnljus, och staden utanför mitt fönster glimmar i sin aftonklänning av tända fönsterbelysningar och surrande gatlyktor.

Listen to them, the children of the night…

What sweet music they make

(Bram Stoker´s Dracula)

En del menar att huruvida man är morgon- eller kvällsmänniska enbart beror på vad man har för vanor, dvs. om man brukar gå upp tidigt eller sent, om man går och lägger sig tidigt eller sent och så vidare. Jag tror dock att de flesta av oss föds med en dragning åt det ena eller andra hållet.

Jag har aldrig varit morgonpigg, utan är snarare kroniskt förstörd på morgnarna. Detta har med åren förstärkts ytterligare av smärtan som min nackskada orsakar, men oavsett detta är jag alltid väldigt trött när jag vaknar.

Vore praktiskt om man kunde ladda sig själv precis som man laddar mobilen ibland…

Jag klarar dock av att gå upp tidigt och jobba genom att kompromissa med sänggåendet: under en arbetsvecka siktar jag på att komma i säng senast vid midnatt. Då hinner jag både ägna mig åt mina hobbies och få en hyfsad natts sömn. Sen är det en lugn uppvaknandeprocess med en god frukost och mycket kaffe som gäller för att komma igång.

Visserligen kan jag inte påstå att uppvaknandet alltid är enkelt…

Stanna uppe sent passar jag på att göra på helgerna. Då blir det ofta inte förrän frampå småtimmarna jag lägger huvudet på kudden. Det gäller bara att hitta ett sätt att både kunna vara den kvällsmänniska jag är och ändå orka gå upp tidigt när omständigheterna kräver det. Många sömniga morgnar har jag tröstat mig själv med att jag alltid kan ta en tupplur när jag kommer hem från jobbet.

Många morgonmänniskor tror att det går att BLI en morgonmänniska helt enkelt genom att tvinga sig att gå och lägga sig tidigare. Det fungerar dock inte för mig. Många kvällar har jag försökt göra just detta och det har enbart utmynnat i att jag legat och vridit mig i flera timmar utan att kunna somna.

Det är speciellt att vara vaken på natten. Tillvaron är fridfull och avslappnad, och man kan lätt föreställa sig att man är den enda personen i kvarteret som fortfarande är uppe. Granntanten vars högljudda tv-tittande hörs genom väggen har gått och lagt sig. Snubben i lägenheten ovanpå, som emellanåt torterar oss omkringboende med skräniga trubadurcovers på valda delar av Metallicas uttjatade Black album, håller sig lugn. Världen tillhör just då bara mig, och det känns som om jag kan göra vad som helst.

Kanske har jag varit vampyr i ett tidigare liv, eftersom jag är så förtjust i natten…

Dessutom består min garderob till merparten av svarta kläder. Dock är det ont om sammetskostymer och kråsskjortor à la 1700-talet…

Frääääs

Man kunde ju åtminstone tro att jag har vampyrblod i ådrorna, med tanke på min ljusa hy och obotliga oförmåga att bli solbränd, (inte för att jag VILL bli det heller, jag trivs med att vara blek).

Kanske borde jag vara den femte rumskompisen hemma hos vampyrerna Vladislav, Deacon, Viago och Petyr i underbara What We Do In The Shadows. Om de nu kunde låta bli att äta mig, vill säga.

Turligt nog verkar det enda jag fått med mig in i detta liv vara just hudtonen – jag brinner inte upp i dagsljus, sover inte i en kista, är inte allergisk mot silver och tycker vitlök är gott. Och spegelbilden finns där den ska.

Det är ju en fördel när man ska sminka sig på morgnarna…

Nej, jag har inte huggtänder, dricker inte blod eller har evigt liv, men jag kommer alltid att vara ett nattens barn. Så nästa gång du är ute sent en kväll, och ser ett fönster där det fortfarande lyser, är chansen ganska stor att det är mitt.

Lite skön vampyrhumor med suveräna humorduon Key & Peele…

Trailer på filmen ingen får missa!

Foxy Mulder

…the truth is right here

Tag Archives: What we do in the shadows