Tag Archives: Kirby

Oknytt, nördigheter och grusade planer: Tio år med Foxy

0
Posted on by

Mer än tio år har gått sedan jag startade denna blogg, och än en gång gör nu våren sin tvekande comeback.

Just när du har gett upp hoppet om att någonsin åter få beträda grusfri asfalt, och du för femtielfte gången frusit häcken av dig för att du skrotade vinterjackan för tidigt, stundar äntligen den varmare säsongen.

Hemmavid märker jag det bland annat genom att mina älskade koltrastar är tillbaka.

Om jag hade haft en trädgård skulle jag kanske just nu ha sått en massa lökar och frön som fick stå och växa till sig på fönsterbrädorna.

Då jag är lägenhetsboende har jag dock som mest hunnit börja fundera på att köpa krukväxter för att avleda uppmärksamheten från mina oputsade fönster.

Annars rullar livet mest på som vanligt för tillfället. Den fruktade, årliga semesterplaneringen på jobbet är äntligen avklarad, och mellan arbete och träning tittar jag på tv och film – just nu bland annat Invandrare för svenskar (SVT Play) och Alla mot alla (Kanal 5).

Jag kan också varmt rekommendera den svarta komedin Lisa Frankenstein (2024).

Roligast just nu är dock det brittiska originalet till Bäst i test, det brittiska Taskmaster, (finns på SVT Play som Bäst i test England). Programledaren Greg Davies och sidekicken Alex Horne, motsvarigheterna till Babben Larsson och David Sundin, är väldigt roliga och, får (tyvärr) den svenska versionen att blekna i jämförelse. (Inget ont om Babben och David dock, originalet är bara svårslaget).

Taskmaster:n Greg Davies (t.v.) och ”Little Alex Horne!”

Höjdpunkten det här året har hittills varit att se Mattias Fransson, Sven Björklund och Olof Wretling från min favorithumorgrupp Klungan, i den makalösa humorföreställningen Monstrets tid. En otroligt originell, kreativ och gapskrattsframkallande kväll, som orsakade såväl glädjetårar som svår skrattkramp hos undertecknad. En slags nyskapande sketchhumor som tar dig med på en resa bland monster och svenska dialekter, och lär ut korrekt hantering av jätteägg i hallen. En underbar bonus var när killarna vid flera tillfällen sprack och började skratta själva. Jag åkte hem den kvällen med krampande käkmuskler och en varm känsla inombords.

Ett decennium må ha passerat sen jag började mina trevande utflykter i bloggandets värld. Matbutikernas påskreklam har dock inte utvecklats, utan vi tvingas fortfarande uthärda fraser som ”Äggstra bra pris!”. Liksom många tidigare påskar gläds jag dock åt att jag inte blivit påskharetraumatiserad, som barnen på dessa svunna tiders foton…

Om Staffan Westerberg designat en påskhare kanske den hade sett ut så här

Den här påskharen ser opassande mordisk ut

Min personliga favorit och den värsta av de tre… Den här påskharens mask är som hämtad ur en skräckfilm

Påskhälsningarna förr var också tvivelaktiga. Ta bara den här, som ger en ny dimension till begreppet nödrim.

Så vad har jag då lärt mig under alla dessa år som gått? Jo, bland annat att vi nördar till och med blir mobbade av Svenska Akademins Ordlista.

Jag vet också att med lite uthållighet kan man ta sig igenom det mesta.

För att inte förlora förståndet bör du vidare undvika att agera tech support åt dina äldre.

Man kommer långt på att vara glad och göra det bästa av situationen…

…vilket kan vara bra att komma ihåg, så här i pollen- och deklarationstider.

Det är viktigt att tycka om sig själv, även om vi alla har våra mindre smickrande sidor.

Även om det inte verkar så just nu är ju faktiskt sommaren i antågande.

Om man vill få lite mer vårkänslor redan nu kan man ju alltid titta på en trevlig vårfilm, som Critters 2 (1988). (Hur får man tag på den då, undrar du. Jo, man har en fysisk filmsamling).

Inget säger ju vår så mycket som att se en man i påskharekostym bli attackerad av små, rullande rymdmonster.

Hej så länge.

2020 vision

0
Posted on by

Jag har aldrig förstått grejen med nyårslöften, och brukar därför inte avge några. Visst känner dock även jag att ett nytt år för med sig en känsla av att börja om, och därför ska jag ge mig på att fritt ur huvudet gissa lite vad som kommer hända i år.

Detta blir året då jag till slut tvingas inse att hur mycket jag än putsar glasögonen så är de, på något mystiskt sätt, alltid lika skitiga.

Min själ kommer slutligen att ge upp och dö i den Office Space-kopia som utgör min vardag.

Under de närmaste månaderna kommer jag också gradvis att förvandlas till Mikal Hjort från Mammas Nya Kille.

Jag håller nämligen på att spara ut min naturliga hårfärg, och kommer alltså vad det lider att se ut allt mer som en tigerkaka i huvudet.

Det är högst sannolikt att jag i år sätter nytt personligt rekord i att slita ut ett par gympaskor på kort tid – helt enkelt för att jag går så mycket. Jag får nog börja köpa 10 likadana par åt gången, för att slippa besväret med att hitta skor som passar mina höga vrister och kantiga hälar.

Kanske blir det i år jag hittar en radikal, ny behandlingsform som till slut besegrar min ärkefiende, whiplashskadan.

Jag kommer dock helt säkert att med stor entusiasm leta efter en fin, överkomlig mjukdjursversion av oemotståndligt charmiga ”the child” från Star Wars-serien The Mandalorian…

…men då det ännu inte finns någon sådan får jag nöja mig med en Skalman-mjukis i en korg.

Jag håller redan nu alla tummar jag har för att Klungan kommer att spela sin nya 2020-föreställning Toppa jaget även i södra Sverige. (Norrköping är ett hett tips).

Förhoppningsvis lär jag mig också äntligen att samsas med min kurviga kropp och acceptera att jag med tidens gång alltmer kommer att likna Kirby, Nintendos rosa blob med röda skor. Fast med långa ben. (Jag har åtminstone redan ett par röda sneakers). Liksom honom kan jag gå långt och suga i mig diverse hinder som kommer i min väg. Dock kan jag inte flyga än, även om jag känner mig lite uppblåst ibland.

Kanske blir det i år jag försonas med tanken på att det är omöjligt att få nya vänner efter 30 – i alla fall när man förlorat de man hade genom skilsmässa och dödsfall. Folk i min ålder har redan sina färdiga liv, och när man väl träffar någon man har utbyte av är deras vänkvot sedan länge fylld.

Personligen drar jag tyvärr oftast till mig självcentrerade energivampyrer som får mig att må dåligt. Då är det tur att jag – i likhet med Dag (nedan), i tv-serien med samma namn – tycker om att vara för mig själv, och hellre väljer detta framför ett halvdant sällskap.

För att övergå till det som faktiskt hunnit hända under 2020 har jag precis fyllt 41. Alltså är jag nu officiellt ”over the hill”.

Utöver detta har jag inlett det nya året med att få den värsta förkylningen jag haft på åratal. Feber, en helt orimlig mängd snor, och halsont som sedan övergick i ett nästan totalt tappande av rösten. Under några dagar lät de få ljud jag lyckades pressa fram antingen som en fiskmås i målbrottet eller en väsande viskning.

Nu när jag äntligen är på bättringsvägen har rösten kommit tillbaka någorlunda – även om jag fortfarande är rökigt hes – men jag har istället fått en så kraftig hosta att jag tror mig kunna ana hur det var att jobba som kolgruvearbetare på 1800-talet.

Vet inte vad detta säger om hur resten av året kommer att bli för mig, men hittills kan det garanterat bara bli bättre.