Ett av mina tidigaste filmminnen är hur jag en fredag- eller lördagkväll satt uppkrupen i soffan framför tv:n med familjen och förtrollat tittade på Star Wars för första gången. Någonstans där började det som skulle komma att bli ett liv som nörd. Jag var 5 eller 6 år.

Begreppet nörd har, på gott och ont, blivit ett alltmer använt och kanske till och med urvattnat begrepp. Om du slår upp ordet på nätet får du bland annat dessa definitioner:

Enkelspårig och löjeväckande person, tönt (Svenska Akademins Ordlista)

A foolish or contemptible person who lacks social skills or is boringly studious (The Oxford Dictionary)

1951, U.S. student slang, probably an alteration of 1940s slang nert ”stupid or crazy person,” itself an alteration of ”nut”. The word turns up in a Dr. Seuss book from 1950 (”If I Ran the Zoo”), which may have contributed to its rise, (Online Etymology Dictionary)

Dessa beskrivningar känns dock förlegade – de är barn av det 1950-tal då ordet togs i bruk och är svåra att relatera till. Det förvånar mig inte minst att Svenska Akademins Ordlista fortfarande har en så negativt vinklad och begränsad beskrivning av begreppet nörd. Särskilt förvånande är att detta sker i lilla Sverige, som så ofta anstränger sig i rent absurd utsträckning för att vara politiskt korrekt, av rädsla för att trampa någon på tårna. (Vi nördar räknas tydligen inte).

Epitetet nörd innebar från början ett förlöjligande som ledde till utanförskap. Med tiden har detta övergått i en slags stolthet över individualitet och särprägel, vilket kanske är förklaringen till att så många idag kallar sig för nördar. Att vara nörd och udda verkar ha blivit coolt.

Åtminstone lite lagom udda, gärna i form av en kosmetisk trendvariant som inte sträcker sig längre än till ytan – mode- och kändisvärlden har den senaste tiden flörtat en hel del med sin version av ”nördlooken”.

Det verkar som om modeskaparna anser att bara man slänger på någon ett par Buddy Holly-glasögon blir denna automatiskt en nörd. Som representant för nörddelen av befolkningen – vi som gillar det vi gillar oavsett om det är populärt eller inte – håller jag med Ted:

Numer används ordet nörd lite för frikostigt. Det verkar nästan som att vara nörd har blivit något så eftersträvansvärt att många, även om de bara råkar ha en liten släng av ett särintresse eller kanske inte har några intressen alls, är snabba att dubba sig själva med titeln.

Dessa människor passar ofta bättre in på beskrivningen hipster, det vill säga någon som gärna på ytan ser ut att ha en egen, originell stil, men som egentligen har den stilen just för att det är inne. De har till exempel kanske inte läst John Steinbeck eller Edgar Allan Poe, men vill gärna ge intryck av att ha gjort det. Och deras musiksmak består av band som helst är så smala och underground att de knappt ens själva har hört talas om dem.

Det huvudsakliga syftet är att vara cool, och därför väljer hipstern sina lagom udda outfits med omsorg, och kallar sig för nörd just för att det är på modet.

Från början var en nörd någon som hade ett intresse som skiljde sig från den stora massans. Och det tycker jag är en viktig del i definitionen av begreppet. För att räknas som nörd ska du, enligt undertecknad, dels vara intelligent, dels ha ett brinnande intresse för och en omfattande kunskap inom ett ämne.

”Nördskap” innebär alltså, i min definition, att du har en så stark passion för något att det blir en del av den du är.

VAD du är intresserad av är av mindre betydelse – det kan vara allt ifrån stickning till fysik, heavy metal, teknikprylar, film, animé eller att göra egna smycken. Kanske sitter du hemma på din kammare och ägnar timme efter timme åt att skapa det perfekta synthljudet till din nya dubsteplåt…

…eller sitter framför datorn och spelar spel, designar hemsidor och programmerar.

Intresseområdet ska dock helst vara något lite udda, något som inte alla människor gillar. För mig innebär nämligen begreppet nörd att man per definition skiljer sig från mängden genom sitt intresse. Annars skulle inte benämningen behövas – om alla vore nördar fanns det inga nördar. Då skulle vi alla vara lika konforma som utomjordingarna i filmen Home.

Vad gör då mig till nörd? Jag har en stor passion för film, tv-serier och böcker, och detta har satt sin tydliga prägel på mitt liv. Jag tittar till exempel mycket på och kan mycket om film och serier, använder ständigt IMDb för att slå upp diverse skådespelare och andra fakta inom ämnet och håller koll på vilka nya intressanta filmer och serier som kommer. Lägg sedan till det att jag skriver om det, pratar om det och köper samlarfigurer och t-shirts så börjar bilden av nördskap att klarna.

Jag gillar också åtskilliga filmer och tv-serier som ingen annan jag känner ens har hört talas om. Det är inget avsiktligt – det vill säga jag är inte någon som ogillar saker bara för att de är mainstream, eller konsekvent bara tittar på ”smala” filmer och serier. Det är helt enkelt en naturlig följd av mitt ständiga nyfikna utforskande av film- och tv-utbudet, som inte stannar vid de stora, kända Hollywoodproduktionerna.

Det är ibland lite tråkigt, för man kan inte alltid prata med någon om hur bra just de filmerna och serierna är. Och när man ändå försöker blir man ofta avbruten av gäspningar och uttråkade blickar. Då känner man sig lite så här:

En av mina absoluta favoritserier någonsin är Arrested Development. Det är en serie som trots bra recensioner tyvärr lades ner i förtid. På IMDb rankas den dock idag med hela 9/10 och har numer kultstatus som komediserie.

A.D. är ett ofta använt exempel på serier som inte fått den uppskattning de förtjänar. Serien gjordes i 3 säsonger mellan 2003 och 2006, och till min stora förtjusning fick den en fjärde säsong 2013. Det ryktas ständigt om fler avsnitt och eventuellt en film. Man kan bara hoppas…

Att den inte är så känd här i Sverige, (jag har hittills bara träffat på EN person som känner till den), kan bero på att den i tv 4 visades under den obegripligt blåsta titeln Firma ruffel och bygg, (helt sant).

En annan favoritserie är Portlandia, som visserligen delvis har visats i Sverige, men som gått ganska obemärkt förbi. En underbart knäpp, urflippad och fantastiskt rolig humorserie som driver mycket med hipsters. Bara det är skäl nog att se den.

Jag älskar också film-merchandise, så när denna Ripley-figur kom ut i somras var jag ju bara tvungen att köpa den… (Jag har dock tagit ut den ur förpackningen och ställt den i hyllan – jag tycker man ska njuta av sakerna medan man har dem, istället för att behålla dem i mint condition).

Facehuggern fick jag i present…

Ash från Evil dead-filmerna är ett måste i min hylla – helst i dubbel upplaga, som här…

Och en varulv från Dog Soldiers är ju inte fel…

Mitt senaste tillskott till heminredningen – som också blev en födelsedagspresent till mig själv – är något som, när jag hittade den på nätet, fick mig att göra den här minen:

En sjungande och dansande Gizmo! (Har velat ha en mjukis-mogwai sen jag var liten).

Så jag säger, dock inte motvilligt som Jen i The IT Crowd, utan med stolthet:

JAG ÄR EN NÖRD!