Jag är i en ålder då jag tycks ha nostalgin väldigt nära till hands. Kanske är det bara ett tecken på att jag börjar bli gammal, men det är med glädje som jag tänker tillbaka på min barndom och ett liv som på många sätt var mindre komplicerat. Allt detta hänger också ihop med saknaden efter min storebror och bästa vän, Andreas, som gick bort 2014. Så här i juletider känns det Andreasformade hålet i mitt liv lite större än vanligt.
Det är en märklig känsla att ha förlorat sitt enda syskon, den person som man delade sin uppväxt med – på det speciella sätt som man bara gör när man är familj, och dessutom kommer bra överens. Det är en slags tomhet och övergivenhet som är svår att sätta ord på, och som man aldrig kommer över – man bara lär sig leva med den. Det här inlägget blir en hyllning till den tidsålder då Andreas och jag växte upp, och den populärkultur som präglade oss. Jag saknar dig, brorsan.
Vi tillbringade större delen av uppväxten i Boden, denna Norrbottniska metropol, som på den tiden kryllade av militärer. Vår familj bodde i ett litet Älvsbyhus på Ravinvägen i stadsdelen Trångfors, och julen firade vi oftast där, tillsammans med mormor Miriam och ibland någon vän till familjen. Vi drack must, knäckte nötter och åt julmat och hemkokt knäck så det stod härliga till. Här nedan kan man se både hur fint vårt hem kunde vara sommartid, men också hur otroligt mycket snö vi ofta fick på vintrarna.
Vi flyttade från en lägenhet i centrum till detta hus lite utanför staden precis innan julen ´87. Kort därefter öppnades en helt ny värld, då vi införskaffade en VHS-spelare, eller video, som man kort och gott sa på den tiden. En av de första filmerna vi hyrde var Polisskolan 3, och vi var fast direkt. De dröjde inte länge innan vi sett alla andra filmer i serien, (som då hade kommit ut). Hela familjen älskade denna knäppa komedisvit och det var inte ovanligt att vi såg dessa filmer just vid jul de kommande åren.
Framför allt 3:an och 4:an blev mina favoriter, och jag kunde dem utan och innan. Särskilt förtjust var jag i den galna, före detta ligisten Zed och samspelet mellan honom och den tillbakadragna Sweetchuck.
Jag tycker fortfarande Bob Goldthwaits Zed är vansinnigt rolig. Det är något med hans ömsom målbrottspipiga, ömsom skrikiga sätt att prata och ständiga ansiktsryckningar som gör mig varm i hjärtat.
Kunde därför inte låta bli att le när jag nu under hösten såg denna bild på hur detta Polisskolans omaka radarpar ser ut nu för tiden.
Efter att VHS:en gjort intåg i vår boning tittade vi mer och mer på film hemma, ibland hela familjen, ibland brorsan och jag. Jag minns tydligt hur Andreas och jag visade en grannpojke Indiana Jones-filmen Raiders of the lost ark. Vid scenen där Indy sänks ner i ett tempel med ett golv som kryllar av ormar ryckte grannen häftigt upp sina fötter från golvet, som om ormarna funnits där. Jag minns att jag tyckte det var roligt och lite töntigt.
Indiana Jones-filmerna rullade frekvent hemma hos oss runt storhelgerna, när julefriden lagt sig och hela familjen kunde umgås i lugn och ro. Apropå Indiana Jones så minns jag när 2:an, Indiana Jones and the temple of doom, kom och alla killar i klassen sprang runt på rasterna och skrek KALI MA! så högt de kunde, i ett försök att härma den otäcka prästen i filmen. (Och nu oroar sig vuxna för att barnen leker Squid game… Skillnaden är att inga föräldrar oroade sig för oss som var barn på den här tiden – vi kunde leka med saxar och tändstickor om vi ville).
Något brorsan och jag såg fram emot enormt mycket varje jul var att se Trolltyg i tomteskogen, den tecknade klassikern om tomtebröllopet som våldgästas av en skock troll. Jag minns hur jag tittade med skräckblandad förtjusning, för trollen var ändå lite läskiga.
Vi älskade också att titta på den tecknade Landet Narnia/The lion, the witch and the wardrobe (1979), som vi hade inspelad på ett nött gammalt videoband. Varje gång var det lika sorgligt när Aslan blev offrad av den elaka häxan, trots att vi visste att han snart skulle återuppstå.
Galenskaparnas sketch där man samlats på en hembygsgård för att julpyssla, från En himla många program, blev även den en klassiker i vår familj, som vi ofta sett om på jul.
En jultradition med rötter i barndomen, och som jag håller liv i än idag är att titta på Gremlins (1984).
Berättelsen om de små monstren som ställer till förtret i en småstad mitt under julen är lika bra nu som då, trots att hela filmen är inhöljd i en blåaktig, glasyrliknande fejksnö som knappast lurar någon.
Min bror rycktes bort endast 40 år gammal – han fick en allergisk chock när hans akuta halsfluss behandlades med antibiotika. Om jag lärt mig något av detta trauma är det att vi aldrig vet hur mycket tid vi har, så vi behöver ta vara på här och nu. Vi behöver visa omtanke om varandra och säga de där sakerna vi kanske säger alltför sällan.
Julen handlar om gemenskap, glädje och lugn. Så i jul, gör saker som får dig att må bra. Ät god mat, vad än det må vara, (personligen är jag inte så förtjust i traditionell julmat – lukten av risgrynsgröt får det att vända sig i magen på mig, t.ex.)…
…men låt inte någon lägga sig i din matlagning.
Se några trevliga filmer…
…och framför allt: umgås med folk som ger dig kraft, inte hyperaktiva energitjuvar.
Avslutar med lite juliga humorklipp. God jul och var rädda om varandra där ute.
Key and Peeles fantastiska parodi på den sexualbrottsantydande jullåten Baby it´s cold outside
Min favoritscen ur Gremlins (1984)
Julklappsrim från Galenskaparnas Pyssel & Papp
