Energitjuvar | Foxy Mulder

Jag är i en ålder då jag tycks ha nostalgin väldigt nära till hands. Kanske är det bara ett tecken på att jag börjar bli gammal, men det är med glädje som jag tänker tillbaka på min barndom och ett liv som på många sätt var mindre komplicerat. Allt detta hänger också ihop med saknaden efter min storebror och bästa vän, Andreas, som gick bort 2014. Så här i juletider känns det Andreasformade hålet i mitt liv lite större än vanligt.

Det är en märklig känsla att ha förlorat sitt enda syskon, den person som man delade sin uppväxt med – på det speciella sätt som man bara gör när man är familj, och dessutom kommer bra överens. Det är en slags tomhet och övergivenhet som är svår att sätta ord på, och som man aldrig kommer över – man bara lär sig leva med den. Det här inlägget blir en hyllning till den tidsålder då Andreas och jag växte upp, och den populärkultur som präglade oss. Jag saknar dig, brorsan.

Vi tillbringade större delen av uppväxten i Boden, denna Norrbottniska metropol, som på den tiden kryllade av militärer. Vår familj bodde i ett litet Älvsbyhus på Ravinvägen i stadsdelen Trångfors, och julen firade vi oftast där, tillsammans med mormor Miriam och ibland någon vän till familjen. Vi drack must, knäckte nötter och åt julmat och hemkokt knäck så det stod härliga till. Här nedan kan man se både hur fint vårt hem kunde vara sommartid, men också hur otroligt mycket snö vi ofta fick på vintrarna.

Vi flyttade från en lägenhet i centrum till detta hus lite utanför staden precis innan julen ´87. Kort därefter öppnades en helt ny värld, då vi införskaffade en VHS-spelare, eller video, som man kort och gott sa på den tiden. En av de första filmerna vi hyrde var Polisskolan 3, och vi var fast direkt. De dröjde inte länge innan vi sett alla andra filmer i serien, (som då hade kommit ut). Hela familjen älskade denna knäppa komedisvit och det var inte ovanligt att vi såg dessa filmer just vid jul de kommande åren.

Framför allt 3:an och 4:an blev mina favoriter, och jag kunde dem utan och innan. Särskilt förtjust var jag i den galna, före detta ligisten Zed och samspelet mellan honom och den tillbakadragna Sweetchuck.

Jag tycker fortfarande Bob Goldthwaits Zed är vansinnigt rolig. Det är något med hans ömsom målbrottspipiga, ömsom skrikiga sätt att prata och ständiga ansiktsryckningar som gör mig varm i hjärtat.

Kunde därför inte låta bli att le när jag nu under hösten såg denna bild på hur detta Polisskolans omaka radarpar ser ut nu för tiden.

**Bob Goldthwait (59) och Tim Kazurinsky (71)**

Efter att VHS:en gjort intåg i vår boning tittade vi mer och mer på film hemma, ibland hela familjen, ibland brorsan och jag. Jag minns tydligt hur Andreas och jag visade en grannpojke Indiana Jones-filmen Raiders of the lost ark. Vid scenen där Indy sänks ner i ett tempel med ett golv som kryllar av ormar ryckte grannen häftigt upp sina fötter från golvet, som om ormarna funnits där. Jag minns att jag tyckte det var roligt och lite töntigt.

Indiana Jones-filmerna rullade frekvent hemma hos oss runt storhelgerna, när julefriden lagt sig och hela familjen kunde umgås i lugn och ro. Apropå Indiana Jones så minns jag när 2:an, Indiana Jones and the temple of doom, kom och alla killar i klassen sprang runt på rasterna och skrek KALI MA! så högt de kunde, i ett försök att härma den otäcka prästen i filmen. (Och nu oroar sig vuxna för att barnen leker Squid game… Skillnaden är att inga föräldrar oroade sig för oss som var barn på den här tiden – vi kunde leka med saxar och tändstickor om vi ville).

Något brorsan och jag såg fram emot enormt mycket varje jul var att se Trolltyg i tomteskogen, den tecknade klassikern om tomtebröllopet som våldgästas av en skock troll. Jag minns hur jag tittade med skräckblandad förtjusning, för trollen var ändå lite läskiga.

Vi älskade också att titta på den tecknade Landet Narnia/The lion, the witch and the wardrobe (1979), som vi hade inspelad på ett nött gammalt videoband. Varje gång var det lika sorgligt när Aslan blev offrad av den elaka häxan, trots att vi visste att han snart skulle återuppstå.

Galenskaparnas sketch där man samlats på en hembygsgård för att julpyssla, från En himla många program, blev även den en klassiker i vår familj, som vi ofta sett om på jul.

En jultradition med rötter i barndomen, och som jag håller liv i än idag är att titta på Gremlins (1984).

Berättelsen om de små monstren som ställer till förtret i en småstad mitt under julen är lika bra nu som då, trots att hela filmen är inhöljd i en blåaktig, glasyrliknande fejksnö som knappast lurar någon.

Min bror rycktes bort endast 40 år gammal – han fick en allergisk chock när hans akuta halsfluss behandlades med antibiotika. Om jag lärt mig något av detta trauma är det att vi aldrig vet hur mycket tid vi har, så vi behöver ta vara på här och nu. Vi behöver visa omtanke om varandra och säga de där sakerna vi kanske säger alltför sällan.

Julen handlar om gemenskap, glädje och lugn. Så i jul, gör saker som får dig att må bra. Ät god mat, vad än det må vara, (personligen är jag inte så förtjust i traditionell julmat – lukten av risgrynsgröt får det att vända sig i magen på mig, t.ex.)…

…men låt inte någon lägga sig i din matlagning.

Se några trevliga filmer…

…och framför allt: umgås med folk som ger dig kraft, inte hyperaktiva energitjuvar.

Avslutar med lite juliga humorklipp. God jul och var rädda om varandra där ute.

Key and Peeles fantastiska parodi på den sexualbrottsantydande jullåten Baby it´s cold outside

Min favoritscen ur Gremlins (1984)

Julklappsrim från Galenskaparnas Pyssel & Papp

Jag är en vänlig och empatisk person med stark servicekänsla – jag tycker om att hjälpa människor och drivs på någon fundamental nivå av ett socialt engagemang. På de små, små sätt jag kan vill jag försöka göra världen lite bättre, antar jag.

Vänskap och relationer är något vi alla behöver. Framför allt är det av betydelse vilka slags relationer man har, att de är ömsesidiga så tillvida att båda inblandade har utbyte av varandra.

När det gäller vänskap är det viktigt att ta hand om sig själv först innan man hjälper någon annan, för mår man inte bra själv har man inte kraften som krävs för att ge åt andra.

Precis som kabinpersonalen på flygplan brukar säga när de går igenom säkerhetsinstruktionerna: alla som reser med barn måste, i en eventuell nödsituation, sätta på sig sin egen syrgasmask innan de hjälper barnen.

En del tycker att all ens tid och omtanke i första hand ska vara till för andra människor. Att det rent av är egoistiskt att sätta sitt eget välbefinnande framför andras. Men du har bara ett liv, och om inte du är rädd om dig själv lär ingen annan göra det åt dig.

Min inbyggda vilja att hjälpa andra har ofta krockat med självbevarelsedriften. Ibland har jag sagt ja i situationer där andra behövt min hjälp, utan att stanna och tänka efter om jag faktiskt har tid och ork till att ta på mig detta. Många gånger har jag velat göra så här i sådana lägen:

Att ständigt sätta andras behov framför dina egna kan leda till att andra tar all din energi. Det i sin tur kan göra att du börjar må dåligt, både fysiskt och mentalt. Ofta sker detta utan att du är medveten om det – jag vet, av egen erfarenhet.

Min energi begränsas tyvärr av den konstanta tröttheten som kommer av ett liv med en whiplashskada, vilket gör att jag numer måste tänka mig för både en och två gånger innan jag gör planer eller påbörjar nya kompisrelationer.

Jag är en utmärkt lyssnare, något som i många fall är en bra egenskap att ha. Detta gör dock att personer som behöver ett lyssnande öra dras till mig, på gott och ont. Det brukar hända utan att jag egentligen gjort någonting för att ”bjuda in dem” mer än att vara mitt vanliga, vänliga jag.

När just den sortens människor som jag inte mår bra av dras till mig kan jag känna lite så här:

Det kan vara okej att ha någon vänskapsrelation av det här slaget, men i mitt fall har det blivit alltför många. Det har inte varit bra för mig, då jag ständigt tvingats vara någon slags privat emotionell soptunna åt andra, utan att själv få uppleva att den andra lyssnar på och bryr sig om mig.

Det är inte sunt att umgås med människor som får dig att känna att ditt liv och den du är saknar betydelse.

Det enda jag fått ut av relationer som dessa är den ibland tillfredsställande känslan av att ha hjälpt någon. Ju längre tiden gick, desto mer överskuggades dock den känslan av min frustration och ensamhet.

Flera av de personer jag lärt känna genom åren verkar tro att jag kan fixa alla deras problem genom att vara någon slags hobbypsykolog, eller själslig mekaniker, åt dem.

Vissa tycks tolka mitt vänliga sätt och allmänt positiva vibbar som något i stil med att ”nu är vi bästa vänner!!”, trots att vi inte ens känner varann. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt detta. Jag kan ju inte ändra på vem jag är.

Med åldern har jag dock blivit mer medveten om hur jag beter mig mot andra, och jag försöker vara tydlig, för att i möjligaste mån undvika relationer av det energislukande slaget. Men, jag kommer aldrig kunna sluta vara vänlig, för det är en så stor del av den jag är. Jag måste snarare bli bättre på att säga nej.

Det är klart att det kan ses som positivt att andra uppfattar mig som trevlig och sympatisk. Jag tycker om att lyssna och hjälpa andra, men det finns gränser för var jag klarar av. Jag orkar inte lyssna på andras problem på bekostnad av min egen hälsa. Jag vill gärna vara din vän, men då måste du också vara min vän. Jag har tankar och känslor precis som alla andra.

Här vill jag också inflika att jag är medveten om att man vanligtvis har olika slags vänner. Någon som du går och fikar med på stan, någon som du ringer när du behöver prata, och så vidare.

Jag är hellre ensam än umgås med personer som bara är mina vänner så länge jag ställer upp för dem, som aldrig finns där när jag behöver dem. Sådana som gärna vill låna mina öron men inte vill låna mig sina. Till sådana pseudovänner säger jag helt enkelt så här:

Vänskap är bland det mest värdefulla som finns, och goda vänner växer tyvärr inte på träd. Därför är det extra viktigt att vara rädd om dem du har. Har du en vän som ständigt lyssnar på och bryr sig om dig utan att du gör detsamma i utbyte? Tro mig, att vara den vännen känns ofta lite så här:

En riktig vän gläds med dig när du är glad, och delar din sorg när du är ledsen. Riktiga vänner bär varandra när situationen kräver det, även om det är jobbigt.

Det finns ett ordspråk som säger att ”I nöden prövas vännen”, och det är verkligen sant. Jag har själv upplevt att när livet föll i bitar omkring mig och jag verkligen behövde en vän, då fanns det ingen som ställde upp.

Goda vänskapsrelationer har ett slags naturligt flyt. Liksom alla förhållanden är det dock viktigt att man vårdar dem och är varsamma med varandra.

Tänk efter – brukar du ständigt ”dumpa” dina problem på din vän? Gör då något extra snällt för den personen för att visa att du bryr dig och uppskattar er vänskap. Det mest värdefulla du kan ge en annan människa är din tid. Men glöm aldrig att en vän är mer än ett par öron.

Foxy Mulder

…the truth is right here

Tag Archives: Energitjuvar

Julefrid från en svunnen tid

Mer än ett par öron