april | 2014 | Foxy Mulder

Livet är fyllt av måsten, förpliktelser och tillhörande bekymmer. Det kommer man aldrig ifrån. Vi har tider att passa, deadlines att hålla och räkningar att betala. Och aldrig är man mer medveten om tyngden hos dessa åtaganden än när man är arbetslös.

Då jag själv nyligen har haft förmånen att få börja jobba igen, efter en lång tids arbetslöshet, är jag mer medveten än någonsin om arbetslöshetens negativa inverkan på ens självförtroende. Detta eftersom jag nu blivit påmind om hur bra det känns att ha en vettig sysselsättning, hur känslan av att ha en uppgift kan stärka det allmänna välbefinnandet. Visserligen är min anställning tidsbegränsad, men det känns ändå bra att kunna arbeta.

När man går utan arbete är ens ekonomi i det närmaste obefintlig, och en gnagande oro för att något oförutsett ska hända, något som gör att man inte kan betala hyran nästa månad, lurar ständigt under ytan i ens medvetande.

En del hävdar bestämt att huruvida man jobbar eller inte helt enkelt handlar om inställning. Man kan jobba om man bara vill. Få saker gör mig så förbannad som sådana åsikter, för vanligtvis kommer de från människor som själva aldrig varit arbetslösa. Min whiplashskada gör att jag har nedsatt arbetsförmåga och på grund av detta begränsas urvalet av jobb som jag kan ta, min universitetsutbildning till trots. Jag hade verkligen tur som fick den utvecklingsanställning jag har nu, och det var helt och hållet tack vare en handläggare som envist fortsatte leta efter en plats åt mig trots att alla hon frågade sa nej.

Vissa månader hittade jag knappt några jobb att söka alls, (jag är glad att jag slipper rapportera till Arbetsförmedlingen nu under anställningstiden). Och man kan ju ibland verkligen ifrågasätta de jobb som trots allt annonseras ut…

Ofta verkar arbetsgivarna ha orimliga krav på de sökande…

Sen finns det ju arbetssökande som provar med att vara helt ärliga om sina kunskaper, istället för att bättra på CV:t…

Humor har ofta räddat mig när livet känts tufft, och arbetslösheten har orsakat många sådana perioder. De senaste månaderna har jag försökt anpassa mig till att arbeta igen, och det har varit kämpigt på sitt sätt. Under den här tiden har jag tittat mycket på Flight of the Conchords, en underbar komediserie om de Nya Zeeländska musikerna Bret och Jemaine, som flyttar till New York för att slå igenom med sitt band, (som har samma namn som serien).

Bret och Jemaine

Ständigt fattiga och desperata efter flickvänner misslyckas de med i stort sett allt de försöker sig på. Mycket av problemen beror också på att de har tidernas sämsta manager, Murray, som jobbar på Nya Zeelands konsulat.

Murray

Han vet därmed ingenting om att vara manager åt ett rockband, hur självsäkert han än agerar, och de enda gig han lyckas ordna åt killarna är på ett bibliotek, (där de förstås får klagomål om att spela för högt), på en världsmusikfestival (killarna spelar inte ens sådan musik) där de påannonseras som Flute of the Commodores, och i en hiss.

Med tanke på att de inte har några pengar och därför knappt kan betala hyran, och faller för varenda tjej de träffar, hur ointresserad eller ytlig hon än är, går det alltså allt annat än bra för Bret och Jemaine. Det har därför varit en perfekt tröst att titta på deras upprepade misslyckanden när mitt eget liv känts motigt. Man känner igen sig i kampen för att få en inkomst och få ordning på livet, och skrattar hejdlöst åt deras påhitt.

Duon har dessutom bara ett enda fan i form av den obehagligt efterhängsna stalkertjejen Mel. Hon hänger ständigt utanför hyreshuset killarna bor i, tar bilder i smyg, gör ständigt illa dolda anspelningar på sex och stöter på dem.

Mel

Nästan varje avsnitt innehåller också en eller flera låtar som killarna framför, i form av musikvideor som ska föreställa deras fantasi. Vansinnigt roliga och catchiga låtar som jag lyssnat på om och om igen. De tillhörande videorna är dessutom väldigt kul. De enda band jag egentligen kan jämföra Flight of the Conchords med är Tenacious D. Texterna är roliga och lite knäppa, och musiken och sången är riktigt proffsig. Rekommenderas varmt när livet känns tufft, eller man bara vill skratta lite!

Trailer på säsong 2:

Förändring kan vara både bra och dåligt. Ofta känns det jobbigt i början men kan bli något positivt när man väl vant sig.

Jag tror dock att det viktiga när man går in i något nytt är hur man hanterar saken, att man biter ihop och tar sig igenom den där jobbiga, förvirrade (och tack och lov oftast korta) första tiden innan saker blir rutin igen. Och att man betvingar den ibland överväldigande lusten att gå och gömma sig för att slippa allt nytt och jobbigt.

De senaste 2 månaderna har mitt liv genomgått en stor förändring, som både varit väldigt kul och riktigt tuff. Jag har nämligen börjat jobba igen efter flera år som en del av den arbetslösa massan.

Jag arbetar nu i butik och trivs jättebra både med det jag gör och, framför allt, mina arbetskamrater.

Första veckan var extremt utmattande, som första veckor på nya jobb brukar vara. Min hjärna gjorde sitt bästa för att agera tvättsvamp och suga upp all ny information, och jag däckade totalt i soffan när jag kom hem på kvällarna.

Nattuggla som jag är blev det en omställning att ta sig upp tidigt på morgnarna. Det behöver väl knappast sägas att jag sov som död den veckan.

Det faktum att jag är så ur form på morgnarna beror i och för sig också mycket på min whiplashskada, och den ständiga värk och stelhet den orsakar. Jag blir också otroligt trött av den ständiga smärtan, vilket inte direkt gör mig mer morgonpigg. Morgnarna och förmiddagarna är snarare den tid på dagen då jag mår som sämst. Jag kan ofta känna mig som om kroppen är ”felmonterad” på grund av att jag är så stel.

Jag är jätteglad över att ha ett arbete igen. Att utföra praktiska sysslor och märka att detta gör skillnad skänker en känsla av tillfredsställelse man sällan känner som arbetslös. Samtidigt får jag kämpa varje dag med mina krämpor.

Nacken och skuldrorna krånglar mycket, och jag har fått tampas med åtskilliga migränanfall, (av vilka jag fått flera på jobbet), och stelhet i nacken. Den sistnämnda utmynnade vid ett tillfälle i en rejäl nackspärr, som höll i sig i dryga tre dagar.

Jag blir också otroligt trött i kroppen, vilket beror på smärtan i kombination med att jag har ett väldigt fysiskt jobb. Fysiskt i den bemärkelsen att jag går och står hela dagarna. Räddningen har varit att jag alltid gått mycket promenader och varit aktiv, så jag var redan innan jag började jobba van att gå mycket.

En fördel med att jobba jämfört med att vara arbetslös är att man uppskattar, och utnyttjar, sin lediga tid. Jag njuter nu av helgerna och de lediga stunder jag får under veckan på ett sätt som arbetslösheten har berövat mig de senaste åren. När man arbetat hela veckan känner man att man gjort sig förtjänt av ledigheten, och den känslan är oslagbar.

Alla jobb blir tråkiga ibland, och alla arbetsplatser har sina respektive fördelar och nackdelar. Det är åtminstone min erfarenhet. Det viktigaste är dock, tycker jag, att man har bra arbetskamrater. Har man det klarar man sig alltid.

Någon att prata med i enrum när man har en dålig dag, eller avreagera sig för när man råkat ut för en otrevlig kund, kan verkligen utgöra skillnaden mellan att trivas och vantrivas på jobbet. Och jag trivs på mitt jobb just tack vare mina kollegor, och den positiva, vänliga atmosfär de tillsammans skapar. Även om all kontakt med människor som jobbet innebär ibland får en att känna som Roy från The IT Crowd:

Foxy Mulder

…the truth is right here

Monthly Archives: april 2014

Inner City Pressure

Change is (never) fine