Semesterhjärnan som vägrade släppa

0

Jag är en helt vanlig arbetare som jobbar hårt fem dagar i veckan. Som de flesta andra längtar jag varje vår efter långledigheten på sommaren, och i år var inget undantag. Tvärtom såg jag extra mycket fram emot detta års semester, eftersom jag var sjukskriven förra sommaren.

Många verkar i år ha tillbringat sommaren i diverse stugor, uthus och friggebodar, pittoreskt belägna vid olika små vattendrag med konstiga namn. Varken min kille, jag, eller våra familjer äger dock någon sommarstuga och därför blev årets semester mest på hemmaplan.

Med tanke på pandemin kändes det inte rätt att genomföra någon längre resa, utan Robin och jag har valt att vänta tills saker blir mer som vanligt igen. Det blev dock en trevlig sväng med Kustsnigeln till Västervik, där vi hälsade på familj.

I denna Smålandspärla blev det bland annat ett par härliga dopp i det bräckta vattnet, och en tur med segelbåt. Under den sistnämnda lyckades jag bränna mig både på axlar och knän, trots flitig insmörjning med solskyddsfaktor 50. Men, så är jag ju också vit som ett standard-A4.

Misstänker att jag var vampyr i ett tidigare liv, i alla fall om man ska gå efter vilken effekt solen har på min hy.

Uppskjutna semesterplaner kändes helt okej. När man, som undertecknad, har som huvudsakliga intressen att läsa, titta på film och tv-serier, och gå promenader funkar det bra att stanna på sina vanliga domäner.

Egentligen har jag inga större behov av att ha semesterdagarna inrutade med en massa aktiviteter, eller att resa kors och tvärs. Det jag älskar mest med att vara ledig är att ”bara” få stanna av och inte ha några tider att passa. Ge mig en bra bok eller en schysst film så är jag hemma, (bokstavligt talat, i det här fallet).

Jag vill slå ett slag för att semestra hemma i all enkelhet, och därför kommer det här inlägget att fokusera på alla små saker jag gjort under min semester.

Jag ska i detalj lägga ut texten om min enkla ledighet, som andra skryter om resor till västkusten, badande i privata pooler och fjällvandringar. En frekvent förekommande aktivitet under semestern har till exempel varit att jag fått trampmassage på magen och bröstet av min katt, Ash – ibland mot min vilja.

Första semesterveckan blev jag överrumplad av en stor, flygande insekt som tagit sig in i köket sent en kväll. Under loppet av ett dygn kom sammanlagt fyra stycken intrillande genom ventilerna, och det visade sig vara svärmande ollonborrar.

Semester handlar inte om vem som har mest pengar, det handlar om att koppla av, och där känner jag att jag lyckats väl. Jag menar, hur underbart är det inte att gå upp, äta frukost och sen lägga sig och läsa?

Just nu läser jag Arnold Schwarzeneggers tegelstensartade självbiografi, Total Recall. Jag är ju ett stort Arnold-fan, och denna bok får mig bara att älska honom ännu mer. Jag skrattade gott åt att han gillar att säga oväntade, smått chockerande saker till folk ibland. När han som ung träffade nyblivna flickvännen och blivande frun Maria Shrivers mamma, Eunice Kennedy Shriver, för första gången sa han kort och gott ”Your daughter has a great ass”.

Jag kan vidare varmt rekommendera att mysa bort hela förmiddagen med att kolla på tv-serier, (särskilt när ens hy är främst lämpad för inomhusbruk). Denna sommar har jag sett efterlängtade säsong fem av Lucifer

…och nya Marvel-serien Loki (nedan), båda väldigt bra. (Men, musikalavsnittet i Lucifer gav mig svåra kväljningar – fy på er, Netflix!).

Utöver serierna har det avverkats dryga dussinet filmer. Bland dessa fanns en knäpp, småputtrigt rolig film om en gubbe från det tidiga 1900-talets Östeuropa, som vaknar upp i nutid efter att ha bevarats i ett kar med saltlag: An American Pickle (2020).

Det blev också tre Godzilla-filmer, (vi skulle se den från 2019 och upptäckte att det var mitten-delen i en serie. Alltså var vi tvungna att se det hela från början).

Vidare har jag roat mig med att titta på gamla avsnitt av Ghost Adventures, lett av muskelmannen som gav det känsliga, manliga egot ett ansikte: Zak Bagans.

Nick Groff, Zak Bagans och Aaron Goodwin

Han är förvisso ganska rolig ibland, och stundtals nästan uthärdlig. Det bästa är dock när han försöker vara macho och seriös, bara för att snubbla över en tröskel i mörkret och sedan låtsas som om ingenting hänt. Hans berättarröst under programmets gång är också ofta så överdrivet teatralisk att det blir roligt.

Zak pratar dessutom på samma ljudnivå som en hörselskadad DJ och ska gärna ”mucka gräl” med spökena. Och hans hår… Jag vill bara ta hans geléindränkta huvud och borsta bort allt klet! Herrn verkar ha lugnat ner sig en aning med hårprodukterna på senare år, men i de äldre avsnitten har han sin karaktäristiska mohawk/hajfena. Jag har döpt den till the douchehawk, för att Zak har ett rykte om sig att vara just en bossig, egotrippad douchebag.

Från Ghost Adventures till Golf Adventures: Traditionsenligt spelade Robin och jag minigolf ett par gånger under semestern. Första gången hamnade vi mitt i ett ösregn i början av rundan, och fick således spela färdigt på blöt filt. Konstigt nog spelade jag trots detta min bästa omgång någonsin, och gjorde till och med en hole in one. 49 poäng blev det, (sämst möjliga antal slag är 108, bäst 18 och normalt brukar jag ligga runt 60 slag).

Vi passade sedan på att äta enorma våfflor i Gamla Linköping, och när Robin för en stund lämnade sin plats tog ett gäng småfåglar raskt över den.

I sommar åkte jag också elscooter för första gången, både hyrvarianten och den Xiaomi som Robin sedan köpte. Jag kan bara konstatera att hyrscootrarna känns tunga och klumpiga, medan Xiaomi:n är lätt, smidig och jätterolig att köra. Ett häftigt och praktiskt fordon, som inte förtjänar att smutskastas bara för att många som kör dem beter sig som idioter.

Soundtracket till min sommar har Mika stått för, som så många tidigare år. Hans medryckande, originella, ja, rent av episka popmusik är för mig den musikaliska representationen av en solig sommardag. Hans fem studioalbum, däribland senaste plattan My name is Michael Holbrook (2019), har gått varma hela sommaren. Bland favoritlåtarna finns Ice cream, Love you when I´m drunk, Cry och Underwater.

Jag är väldigt nöjd med den här semestern, hur oansenlig den än må ha verkat. Jag kände mig utvilad och redo för återgång till ”bruket” när min dryga månads ferie var över. Nu, tre veckor efter återgång till jobbet, har dock semesterhjärnan fortfarande inte släppt.

Jag väljer att tolka det som ett övergående fall av brain freeze efter allt glassätande. Förhoppningsvis har hjärnkontoret hoppat igång innan nästa sommar.

Djävlar, spöken och blodlystna hämnare

0

Oavsett årstid älskar jag att krypa upp i soffan och titta på en välgjord serie eller en spännande film: för mig är det den ultimata avkopplingen. Då vi lever i tv-seriernas förlovade tidsålder finns det också mycket bra att ta av. Här kommer några tips för dig som känner dig vilse i film- och tv-pannkakan. Och inga spoilers här inte.

Daredevil (2015)

Jag gillar superhjältar, men är ganska kräsen när det gäller denna genre. De senaste tio åren har det nästan gått inflation i detta tema, men då och då har det också blixtrat till och överraskat mig positivt. En serie jag varmt rekommenderar även till superhjälteskeptiker är Netflix-producerade Daredevil.

Huvudpersonen är den synskadade advokaten Matt Murdock, som brinner för att hjälpa samhällets underdogs och därför bestämmer sig för att ha en sidokarriär som maskerad välgörare. Till sin hjälp har han sina förstärkta sinnen, snabba reflexer och en mörkröd, specialbyggd rustning.

Detta är en serie med spänning, en fängslande berättelse och mycket hjärta. En väldigt lyckad blandning av advokatserie, martial arts och superhjälteaction.

The Punisher (2017)

En serie som går hand i hand med Daredevil är The Punisher. Karaktären Frank Castle introduceras i DD säsong 2, och i denna serie får vi se hans berättelse – hur han gick från fredlig familjefar till att bli den skoningslösa och fruktade The Punisher.

Jon Bernthal (tidigare känd från bl.a. The Walking Dead) passar med sin boxarlika profil och raspiga röst perfekt för att gestalta den hårdhudade och illa medfarna arméveteranen, som bestämmer sig för att utkräva hämnd av de maktens män som ödelagt hans liv. Frank Castle är en karaktär som både berör och engagerar.

Tillsammans med hackern Micro och en ansenlig mängd skjutvapen försöker han skipa rättvisa och sätta dit de fula fiskar som berövat honom hans fru och barn.

Detta är en snygg, actionpackad, cool och vansinnigt spännande serie som du garanterat kommer att titta på i ett svep. Den är helt enkelt så bra att det är svårt att sluta titta.

Happy death day (2017)

Lyckade skräckkomedier är något som inte dyker upp alltför ofta. En film inom genren som är väl värd en titt är dock Happy death day.

Happy death day är en mycket underhållande slasherkomedi om en egotrippad collegetjej som fastnar i en och samma dag och tvingas genomlida sitt eget mord om och om igen – bara för att vara tillbaka på ruta ett nästa morgon. När hon minst anar det dyker den maskförsedda mördaren upp igen.

Detta är en rolig variant på det klassiska ”tjej blir jagad av knivviftande, psykopatisk mördare”-temat. Kort sagt kan filmen beskrivas som en blandning mellan Groundhog day (1993), (eller Måndag hela veckan som var dess klämkäcka svenska titel), där Bill Murrays karaktär också får leva på repeat, och Scream (1996).

En lättsmält popcornrulle för skräckälskare och alla som gillar att skratta åt snobbiga sorority-tjejer à la Scream queens.

The house of the devil (2009)

Regissören Ti West har med The house of the devil lyckats skapa en skräckfilm som känns som om den vore inspelad på det tidiga 1980-tal där den utspelas, i allt från frisyrerna till den korniga bilden. Berättelsen kretsar kring den fattiga studenten Samantha, som av en impuls svarar på en ”barnvakt sökes”-annons i ett desperat försök att få ekonomin att gå runt.

Hon lämnas ensam i det annonserande parets stora, avlägset belägna hus en mörk och kylig höstkväll, med tv:n och skolböckerna som enda sällskap.

Snart hörs dock konstiga ljud i den ödsliga byggnaden. Det blir allt mer tydligt för Samantha att något inte står rätt till, trots ägarnas nästan överdrivet hövliga bemötande och generösa betalning.

The house of the devil är inspirerad av den vitt spridda rädsla för satanistiska kulter som fanns i USA under tidigt 80-tal. Det är en riktigt snygg rysare, som med enkla mått och en avskalad stil väcker kalla kårar av krypande obehag.

The innkeepers (2011)

The innkeepers handlar om det hemsökta hotellet The Yankee Pedlar Inn. Två tappra men uppgivna anställda ska hålla hotellet igång en sista helg innan det stängs för gott, och de passar på att göra ljudinspelningar med förhoppningen att hitta bevis för att byggnadens berömda spöke faktiskt existerar.

Med endast en handfull gäster har hotellet en atmosfär som för tankarna till en semesterort när sommar övergår i höst – en miljö som är kusligt öde och utan liv. Under helgens lopp börjar byggnaden leva upp till sitt rykte som paranormal hotspot och de två spökjägarna får helt plötsligt mer resultat än de kunnat drömma om.

Även denna film är signerad Ti West, och tyvärr tycks den ha hamnat lite i skuggan av The house of the devil. Det är dock en mycket skickligt berättad, lågmäld och stämningsfull rysare. Det värsta jump scare-träsket undviks och istället målas en lite vardagstråkig historia upp, som sedan långsamt övergår i en nervkittlande mardröm. Mycket sevärd, enligt undertecknad.

Trailers för den som blev nyfiken…