Jag tänker inte sticka under stol med det: 2023 har varit ett kämpigt år. I maj tvingades jag fatta det tunga beslutet att låta min älskade, 17-åriga katt Ash somna in – något som jag inte har hämtat mig ifrån.
Mina föräldrar har båda fått hälsoproblem, och lagom till sommaren blev en annan av mina närstående uppsagd på grund av arbetsbrist.
Själv har jag under det senaste året fått tilltagande problem med smärta och obehagliga knakljud i ländryggen.
Mitt i allt detta ska mina föräldrar snart flytta till en avsevärt mindre bostad, en process med svåra beslut om vilka saker som ska behållas respektive skänkas bort.
Allt är dock inte mörker. Min pappa mår bättre, och min ryggsmärta har mildrats lite efter att jag börjat gå till en sjukgymnast och fått bra tips för att stärka ryggmuskulaturen.
Syftet med detta inlägg är inte att beklaga mig, utan snarare att uppmuntra andra – och mig själv – att kämpa vidare. Jag vill nämligen ändå tro att det finns hopp, trots allt. Likt Amélie Poulain finner jag glädje i de små njutningarna i livet, och för mig är dessa en hjälp när livet i stort känns motigt.
Jag älskar till exempel att öppna ett nytt paket kaffe och lukta på innehållet. Det är nästan lika trevligt som att dricka dagens första kopp kaffe.
När jag sen kommer till jobbet och dricker dess lågoktaniga mjölkdryckskaffeblask minns jag den där första koppen med saknad.
En av de bästa känslorna jag vet är också att lägga sig i en renbäddad säng med nyrakade ben. Det är oerhört mysigt att känna rena lakan direkt mot huden.
Något annat rent som är trevligt är nystädade golv. Förnimmelsen av rena golv mot bara fotsulor, i kombination med doften av grön såpa – gärna när man kommer hem från jobbet en fredag – är mycket behaglig.
Jag älskar också känslan i kroppen efter ett träningspass – jag brukar känna mig pigg, stark, belåten och slutkörd på samma gång.
För er som ännu inte förstått glädjen i motion och styrketräning kommer här en bild på Arnold Schwarzenegger, där han tittar skeptiskt på er. Schnitzel vet vad han snackar om: träning gör livet bättre.
Att vakna upp på helgen, tro att det är dags att jobba och sen snooza vidare när du inser hur det ligger till är helt underbart.
Något som alltid får mig på gott humör är också lördagsfrukostar. Jag må äta frukost varje dag, men det är något speciellt med lördagarna.
Känslan av att helgen ligger framför mig, i kombination med en lite festligare helgfrukost och tända ljus, är väldigt trevlig. Om man sedan lägger till ett avsnitt av MacGyver så kan jag inte känna något annat än frid.
Apropå MacGyver älskar jag seriens logiska luckor i handlingen, till exempel att samma skådespelare som spelat en nyckelroll i tidigare avsnitt plötsligt dyker upp som en ny, återkommande figur i serien.
Något som den senaste tiden glatt mig är att koltrastarna har återvänt till gräsmattan utanför min bostad, efter att ha varit frånvarande sen i juni. Nu knallar de runt på min uteplats och kvittrar hela dagarna. Det skapar en väldigt rogivande bakgrundsljudmatta till mina jobba hemma-dagar.
Emellanåt, om allt känns skit och du kommer hem efter en sjusärdeles dålig dag med huvudvärken från helvetet, kan det ibland hjälpa att deppa i tysthet och äta lite godis. Känslan av att vara nere och hög på socker har ett märkligt inneboende lugn, som brukar göra åtminstone mig än mer besluten att visa dom som tvivlat på mig. Det är ingen favoritkänsla, men den har ändå något.
Om man liksom undertecknad är i behov av lite extra feel good-material just nu kan jag (än en gång) varmt rekommendera tv-serien Reservation Dogs, vars tredje och sista säsong jag nyligen avnjutit. Serien följer vardagslivet i ett native american-reservat och är både rolig, knäpp och sorglig. En av huvudpersonerna, Bear, förföljs av anden efter sin förfader, William Knifeman, (spelad av Dallas Goldtooth).
Denna filur var för mig det absolut bästa med serien. En skön, lättsam kille som gärna delar ut livsråd, ofta med viss överdrift för att verkligen få fram budskapet.
Detta trots att han själv inte ens hann fram till sitt stora ögonblick – striden mot Custer på Little Big Horn. Williams häst klev nämligen i ett sorkhål, föll omkull och rullade över honom så han dog.
En annan karaktär som jag älskar är maffiabossen Noho Hank i HBO-serien Barry. Hank är en varm, lojal och känslosam figur med intresse för mode och livslång vänskap, sitt yrke till trots. Anthony Carrigan är helt fantastisk i rollen: hans känsloregister skulle göra den mest rutinerade Oscarsvinnare avundsjuk.
Barry handlar om diverse brokiga komplikationer i en yrkesmördares liv, och har även den i år kommit med sin sista säsong, den fjärde i ordningen. Har du inte sett serien så är det hög tid. Humor och spänning i en originell blandning – vad kan gå fel?
De små, fina sakerna i livet gör det lättare att orka med de stora, jobbiga. Om livet var en mjukglass, så är de små sakerna strösslet: något som gör en bra sak bättre. Så stanna upp och leta efter dem då och då – jag lovar, det gör skillnad.
Gör som jag – gå med i Arnold’s Pump Club, så får du 5 dagar i veckan – helt gratis – ett jättetrevligt mail med träningstips, de senaste hälsorönen och råd om hur man mår bra i största allmänhet. Syftet med mailen är att skapa en positiv gemenskap på internet och sticka hål på myter om hälsa. Anmäl dig här:
https://arnoldspumpclub.schwarzenegger.com/
Arnold Schwarzenegger bjuder några fans på en rejäl överraskning 😄
Katten som städar golvet på eget initiativ
