Skräck i hjärta, skräck i sinne…

0

Ända sedan unga år har jag haft en förkärlek för det läskiga och otäcka. Jag har alltid älskat spänningen i att se en bra rysare och kicken man får av en riktigt lyckad skrämseleffekt.

Där andra ser obehagliga hemskheter ser jag högklassig underhållning.

Ja, det mörka och kusliga har alltid lockat mig, men med årens härdning krävs det allt mer för att få mig att hoppa till i soffan.

Vissa filmer, som Insidious (2010) till exempel, fortsätter dock att ge mig gåshud varje gång jag ser dem.

Jag tittar visserligen på skräck året runt, men nu när hösten lagt sig som en tung, våt yllefilt över sommaren känns det extra lämpligt att titta på mysiga rysligheter.

Vinden viner runt knutarna, regnet slår mot fönsterblecken, och blött lövkladd orsakar benbrott hos intet ont anande mobilsurfare.

Personligen älskar jag hösten. Det är som om världen uppmanar en att sitta hemma, vira in sig i en gosig filt och titta på något som är lika delar läskigt som charmerande. Varför opponera sig?

Årets Halloween sammanföll med att jag tagit ett par dagars semester från bruket, så den 28-31 oktober firade jag skräckens årstid med att titta på några gamla favoriter, och ett par nykomlingar. Först ut var The Midnight Meat Train (2008).

Filmen handlar om fotografen Leon, som på en nattlig promenad stöter på en lång, mystisk man. Leon börjar följa efter och ta bilder av mannen, bara för att upptäcka att denne varje natt brutalt dödar människor ombord på ett tunnelbanetåg. Förföljandet blir en besatthet och långsamt dras Leon in i ett mardrömslikt mörker.

Detta är en skön blandning av spänning, en bra story och splatter, som jag återvänder till med ojämna mellanrum. Den föredetta fotbollsspelaren Vinnie Jones är perfekt i rollen som den hammarsvingande mördaren – han ser ju redan lite smått galen och skräckinjagande ut. (Han satte ju förvisso rekord i snabb utvisning när han spelade fotboll: Vinnie fick en gång gult kort efter bara 3 sekunder).

Näst på tur blev franska Livid (2011).

Berättelsen kretsar kring den unga Lucie, som ska gå bredvid en kvinna som jobbar i hemtjänsten. En av brukarna visar sig vara en sängbunden gammal dam, fru Jessel, som tillbringar sitt liv i ett enormt hus mitt ute i ingenstans. Där lär finnas en stor skatt, berättar handledaren, men ingen vet var.

Lucie återvänder till huset samma natt, efter övertalning av en pengahungrig pojkvän och dennes kompis, för att genomföra det som skulle vara ett enkelt inbrott. Husets ägare visar sig dock vara lite mer vaken än de hade räknat med. En originell, snygg och smått kuslig rysare som gjord för Halloweentider.

Ännu en gammal goding som dammades av ur filmsamlingen var Dead Silence (2007).

En film som har både riktigt obehagliga buktalardockor, och en ondsint dockmakare som hämnas sin egen död från andra sidan. En klassisk mysrysare som påminner om de 80-talsskräckisar jag växte upp med.

Mitt gamla skräckälskarhjärta blev sedan riktigt positivt överraskat av The Empty Man (2020), som var ny för mig. (En av många filmer jag stött på under mina nördiga utflykter på nätet. Ja, jag har en lista över filmer att se, som ständigt fylls på. Om jag inte skrev upp dem skulle min aningen ålderstigna hjärna säkert glömma bort dem).

Filmen handlar om en föredetta polis, som i jakten på en försvunnen grannflicka kommer i kontakt med ett sektliknande sällskap. Sammanslutningen ägnar sig åt märkliga ritualer avsedda att frammana den övernaturliga the Empty Man.

Jag gillade denna film väldigt mycket. Det är en lågintensiv, kuslig rysare med krypande skräck och en originell berättelse. Hela filmen är inhöljd i en viss mystik, vilket tilltalar mig rejält – jag ogillar filmer som skriver en på näsan och förklarar även de mest uppenbara vändningar.

Ingen höst och Halloween är komplett utan att titta på Halloween (1978), den stilbildande kultslashern som inte behöver någon närmare förklaring. (Den gick till och med på SVT natten mot Halloween och ligger på SVT Play till 28 november, för den som är sugen). Själv tittade jag på den till frukost på just Halloween. Mord, Jamie Lee Curtis och kaffe… det är en rejäl start på dagen, det.

Ännu en film om en kvinna som förföljs av en illasinnad man är Hush (2016), som även den är ny på min skräckfilmsrepertoar. Filmen handlar om Maddie, en författare som flyttat ut i skogen för att skriva böcker. En kväll dyker en maskerad främling upp på hennes förstukvist.

Temat är knappast nytt, men här känns premisserna uppfriskande annorlunda. Maddie är nämligen dövstum, och hennes förutsättningar för att överleva mannens attacker skiljer sig från de hos andra scream queens. Vad gör man när man inte kan ropa på hjälp? Detta är en mycket spännande skräckthriller som inte bör missas.

Happy Spooky Season!

The devil is in the details: Dumheter på film

0

Efter många år av filmtittande har jag märkt att det förekommer en hel del underligheter på vita duken. Detaljer som saknar grund i verkligheten dyker upp titt som tätt, och åt dessa underhållande kuriositeter tänker jag ägna detta inlägg.

En sak jag noterat är att när folk sväljer piller i filmer görs det på ett konstigt sätt. De tar pillret i munnen och kastar huvudet bakåt i en slags pisksnärtsrörelse, som om de ska ”slänga” ner tabletten i svalget med våld. Detta görs ofta utan inblandning av någon slags vätska. Vem gör så i verkligheten?

Jag vill dock här poängtera vikten av att komma ihåg att ta sina mediciner, (i verkligheten alltså ).

En annan knepig filmföreteelse är att folk lägger på utan att säga hejdå när de pratar i telefon.

Det är också vanligt att personer under telefonsamtal, där man bara hör den ena partens sida av samtalet, gör alldeles för korta pauser för att i verkligheten ha hunnit lyssna på motspelarens svar. Det blir alltså uppenbart att samtalet är fejkat.

Vidare har jag länge förbluffats över det sjukt höga antalet kuddar som figurerar på film. Varenda människa sover med ett minimum av tre ultrafluffiga dunbollar under huvudet.

Efter en natt av nackspärrsframkallande sömn på detta metertjocka lager av kuddar passar det ju bra med den sexiga filmduschen. En manlig karaktär står då helst djupt försjunken i tankar, med armen mot väggen. Den kvinnliga motsvarigheten ska gärna omotiverat smeka sin kropp sensuellt.

I verkligheten ser det väl snarare ut så här när gemene man genomför sin dagliga tvagning.

Kvinnor på film behöver förvisso inte duscha, då de vaknar fullt sminkade…

…och med misstänkt tillrättalagda morgonfrisyrer.

Ett par av de vanligaste filmöverdrifterna är att varje skjutvapen har till synes oändligt med ammunition…

…och att skurkarna ständigt är lika hopplöst dåliga på att träffa.

Vissa skurkar är ju till och med kända för att vara universums uslaste skyttar.

I verkligheten skulle också alla som avfyrar skjutvapen utan ljuddämpare med största säkerhet få tinnitus, men på film pangar man glatt hej vilt utan att hörseln tar minsta skada. Gärna med så högljudda vapen som möjligt.

En av de mest välbekanta filmklyschorna är att så fort en bil kör av vägen, eller snuddar mot något annat, så exploderar den. Detta förekommer fortfarande på film idag, men var särskilt vanligt i de filmer och tv-serier jag såg som barn, på 80-talet.

Explosioner på film är också alltid överdimensionerade, helt enkelt för att det ser coolt ut. En handgranat orsakar enligt filmbranschen en brasa i den här stilen:

Verkliga granater innehåller dock alldeles för lite bränsle för att kunna orsaka den där typiska, häftiga Hollywood-eldbollen. De orsakar snarare en storm av kringflygande projektiler, som man kan se här:

Något ytterligare jag ofta roas av på film är att man gärna tar genvägar i syfte att föra handlingen framåt – detta är lite av ett nödvändigt ont. Skatter hittas på första försöket och mystiska gamla papper råkar bara ligga i den första hyllan man letar i.

Eller så ”dummar man ner” letandet efter skatten genom att låta skådespelarna spela mer trögfattade än den genomsnittliga biobesökaren.

Man förvånas också ofta över vilken märkligt hög bildkvalitet gamla Super 8-filmer har. Tänk att man hade så många pixlar redan förr i tiden!

Men, det är ju trots allt en påhittad verklighet som visas upp. Jag kommer alltid att älska film, med eller utan konstiga inslag. Filmskaparna skulle dock tjäna på att inte krångla till saker i onödan, för det är detaljerna som skapar helheten: the devil is in the details.

We´re coming to get you Barbara…

0

shaun-of-the-dead edit

Ända sedan jag var barn har jag älskat skräck och science fiction. Då andra barn sprang skrikande från tv:n, med veckor av traumatiserande mardrömmar framför sig, satt jag kvar och njöt av den kick som endast ren skräckblandad förtjusning kan ge.

P1030380 Edit                     Undertecknad på Scifimässan i Stockholm i december 2013. (Jag är hon till höger…).

Jag minns hur exalterad jag var när vår familj under 80-talet började hyra videofilmer och en hel värld av muskulösa österrikare med glugg mellan framtänderna, lömska mördare och slemmiga rymdmonster öppnade sig för mig. Andreas, min 5 år äldre bror, och jag såg film efter film och sjönk allt djupare i det träsk som skulle visa sig bli ett livslångt filmnörderi.

JasonChchch

Helgens resor till någon av metropolen Bodens då åtskilliga videobutiker blev snabbt veckans höjdpunkt. Jag kunde helt enkelt inte få nog av film. Jag visade skräckfilm på mina födelsedagskalas, utan minsta tanke på att någon av mina kompisar kunde få mardrömmar. Jag fyllde ju år – då skulle vi ju titta på det jag ville se.

Några av de obehagliga fräsiga karaktärer som tidigt gjorde avtryck i mitt barnasinne var den dödssjuka  Zelda i Pet Sematary,(eller Jurtjyrkogården som jag kallade den då)…

Zelda Pet sematary

…Tim Currys gestaltning av den monstruösa clownen Pennywise i It. Om man inte hade clownfobi innan denna miniserie såg dagens ljus var det stor risk att man fick det, (fast jag tyckte förstås att han var mer tuff än läskig)….

Pennywise

…den respektingivande vampyren Barlow i Salem´s Lot (1979)…

salems.lot_.barlow

…och spökvarelsen i Poltergeist.

Poltergeist-banner-620x335

Aaaah, Poltergeist… Jag bara älskar den… Dock oerhört tragiskt att Heather O´Rourke , den mycket begåvade flickan som spelade Carol Anne, dog i verkligheten, endast 12 år gammal.

Poltergeist cover

Pinhead och de andra cenobite-demonerna i Hellraiser-filmerna gjorde även de intryck på mig…

80s horror flicks

Pinhead hellraiser

Hellraiser cat_cr

och så H.R. Gigers Alien, förstås.

Alien moving

När jag första gången såg James Camerons Aliens (1986) blev den envisa, hårdhudade och självständiga Ellen Ripley min förebild. Helt utan att jag visste om det, fram tills för några år sedan, när jag själv gick igenom en svår tid och insåg att den enda som kunde hjälpa mig ur det jobbiga var jag själv.

RIpley Happy to disappoint

(Om man känner sig frusen kan man förresten sticka sig en sån här trevlig ansiktsvärmare… Man kommer definitivt att synas, och kramar sägs ju vara bra för hälsan…).

Knitted facehugger

Måste ju klämma in lite lämpligt skoj här…

Face hugger joke

Men för att återvända till filmerna: Jag älskade rysare och sci-fi. Ja, film över huvud taget. Och precis som nu gav mig känslan av att se en bra rulle den här känslan:

Minions whooing

Snart upptäckte jag Evil dead-filmerna, och inom kort var Evil Dead 2 och Army of darkness stora favoriter. Filmens huvudperson, skådespelaren Bruce Campbell, blev också en av mina personliga hjältar. (Om man är skräckfilmsälskare och inte känner till honom så borde man skämmas).

Groovy

När jag sedan, i elvaårsåldern, började läsa Stephen King, ja då var det kört. Skräckberoendet var obotligt.

Gage holding book Stephen-King

Till skillnad från när jag var ung och oförstörd krävs det dock mer än en mysrysare som Pet sematary för att få huden på mina armar att knottras nu för tiden. Mary Shaw och hennes onormalt livliga buktalardocka Billy lyckas dock bättre med det…

Mary Shaw

Dead-Silence-horror-movies-30963741-500-500

Luriga asiatiska spökkvinnor som dyker upp när man minst anar det funkar bra också. Kanske ligger det i blicken…

Natre ringu-eye

Av någon anledning är alltid brudklänningar läskiga i skräckfilmssammanhang.

insidious black bride

Insidious Meme Edit

En film som skrämde skiten ur mig när jag såg den med brorsan härom året var Dark remains. Det var en scen där som tog mig totalt på sängen och jag hoppade till rejält. Har fortfarande bara sett den en gång, men planerar ett se den igen inom kort. (Filmer är ju nästan aldrig lika läskiga andra gången som första, även om det finns undantag).

Dark remains poster Edited FilmPic_DarkRemains Dark remains still

Darkness från 2002, med Lena Olin, är en annan kuslig film…

Darkness-2002 Edit

…och The Descent (2005) är en riktig höjdare. Spännande och välgjord.

Descent Cropped

Gillar man rysare borde man definitivt se Dario Argentos filmer, och framför allt  Suspiria (1977). Musiken är en upplevelse i sig.

Suspiria Suspiria still

Lite mer lättsamt och skönt 80-talsmysryseri kan man hitta i Demons och Demons 2.

Demons 2

Demons

Det är bara att plocka fram godispåsen, parkera rumpan i soffan och börja titta. Kanske blir du lika skräckfilmsfrälst som jag snabbare än du anar.

Till min älskade bror,

Andreas

(1974-2014)

Jag kommer alltid att sakna dig, din humor och våra långa samtal om film.

Du finns i mitt hjärta, brorsan.

AndreasFotoJPEGMindre