Åren går, men hittills har jag inte reflekterat så mycket över det. Jag är glad så länge jag mår bra och inte ser ut som en gammal skinnjacka i ansiktet. Jag levde mitt första decennium på 80-talet, och tillbringade mina dagar med att leka med Barbie och My Little Pony och lyssna på sagokassetter inlästa av Astrid Lindgren.
Jag samlade på Garbage Pail Kids-kort…
…och spelade Pacman på brorsans bärbara konsol. Jag gillade också att leka att jag var en häst. Det var helt enkelt en mer okomplicerad tid.
Jag tittade på surrealistiska barnprogram som Clownen Manne och Staffan Westerbergs helskumma Lillstrumpa och Syster Yster.
Det sistnämnda var, för er yngre generationers kännedom, en deprimerande lågbudgetshow med två raggsockor i huvudrollerna.
Det fanns dock även mer lättsam barnunderhållning, som min personliga favorit bland sommarlovsprogrammen, Solstollarna, som utspelade sig på och omkring Ribersborgsbadet i Malmö. Handlingen kretsade kring Direktör Knegoff…
…och hans alter ego, sekreteraren Ulla-Bella…
…som hade ett särskilt schvung när hon slog i telefonkatalogen. Underligt men roligt.
I takt med att jag själv närmar mig medelåldern – jag är i skrivande stund 39 år – har jag ställts inför en aspekt av åldrandet som jag inte märkt av så mycket tidigare, av förklarliga skäl (= jag var yngre). Detta är att det mesta jag älskade under min uppväxt helt plötsligt har blivit ”retro”. When did that happen?!
Det hiskeliga 90-talsmodet, med pösiga, superblekta jeans med så hög midja att byxorna oundvikligen kryper upp i häcken, och så stora hål på knäna att byxorna mest ser ut som någon slags sele, är inne bland dagens tonåringar. Varför vill någon ha på sig detta? (Vi som var unga när det begav sig ville det knappt).
Filmer jag älskade som barn har hunnit få mer än 30 år på nacken ”bara så där” och jag undrar vart tiden tog vägen. Poltergeist, till exempel, som både fungerar som någon slags filmatiserad tidskapsel över min barndom – miljöerna, möblerna, leksakerna – och var den film som tog min ”skräckfilmsoskuld”, nådde biograferna redan 1982.
Tremors, eller Hotet från underjorden som den hette i Sverige, med en ung Kevin Bacon i huvudrollen, var en av mina absoluta favoritfilmer som barn. Jag brukade ligga på en madrass framför tv:n och titta på den innan jag somnade. Denna film har nu hunnit bli 28 år – alltså ungefär så gammal som jag känner mig.
Coola The lost boys från 1987 är fortfarande en av mina favoritvampyrfilmer.
Här fanns Corey Haim med. Liksom många andra tjejer i min ålder var jag som barn väldigt förtjust i denna hjärtekrossare, som tyvärr dog bara 38 år gammal 2010.
Jag älskade honom i varulvsrysaren Silver bullet från 1985 – en annan film jag gärna tryckte in i vår välanvända gamla video.
Just Corey Haim för mig in på ett annat ålderstecken jag uppmärksammat. Det är att många kändisar jag gillar antingen närmar sig eller i vissa fall har passerat pensionsåldern. Min barndomsidol Arnold Schwarzenegger har passerat 70, (även om han ser ut att vara i god form)…
Under min uppväxt inväntade jag varje ny Arnold-rulle med spänning, och såg hans filmer om och om igen. Terminator, Terminator 2, Commando, Total recall, Conan-filmerna, Kindergarten cop och True lies gick varma i VHS-spelaren hemma hos oss. Detta österrikiska muskelpaket var helt enkelt det coolaste som fanns i min värld.
Arnold är fortfarande aktiv som skådespelare. 2017 kom Killing Gunther, en mycket underhållande actionkomedi om ett gäng yrkesmördare som försöker döda tidernas mest odödliga torped: Gunther, spelad av Arnold. Är du som jag ett fan kan jag rekommendera den varmt.
Han är också en finurlig och skoningslös kritiker av partikollegan Donald Trump i sociala medier. Ofta lyser Arnolds stora humor och självironi igenom, till exempel i inlägg som det här – som fick undertecknad att skratta högt.
Måste här bara klämma in ett av de roligaste fotomontage jag sett – tack Robin!
Richard Dean Anderson som spelade MacGyver, en annan av mina barndomsfavoriter, har idag hunnit bli 68 år, och ser ut lite som en rund jultomte utan skägg. Men, jag tycker man kan få vara lite tjock på ålderns höst.
Richard Dean Anderson var min största barndomsförälskelse. Jag älskade MacGyver och satt som klistrad vid varje nytt avsnitt och såg mästerfixaren Mac ta sig ur de mest livshotande situationer, med hjälp av otippade material som tuggummi, kottar och skidstavar. Silvertejp var dock hans favorit.
Serien hade också enligt mig kanske den bästa signaturmelodin som någonsin gjorts – vansinnigt catchy.
Sigourney Weaver, som spelar min personliga hjälte – Ripley i Alien-filmerna – fyller 69 år i år.
Hon är fortfarande i allra högsta grad aktiv i Hollywood – lika fantastisk som alltid – och har på senare år till och med försonats med sin nemesis.
Det verkar helt enkelt som om hela min barndom har gått i pension. Jag är alltså inte så ung som jag tror att jag är, men jag trivs samtidigt med att vara nästan 40. Jag är glad att jag växte upp under barnprogrammens och de rosa plastleksakernas guldålder, med de förebilder jag hade.
Förhoppningsvis har mina idoler – den motvilliga goda medmänniskan MacGyver, den starka och smarta Ripley och kroppsbyggaren Arnold, som gick emot världens fördomar om honom och blev framgångsrik politiker – gjort mig till en lite mer vettig person.