Livet i pandemivärlden rullar vidare, och för mig personligen känns det tyngre än någonsin. Att dagligen vistas på en ödslig arbetsplats, utan den vanliga, fysiska närheten till kollegor, är slitsamt i längden. Min mentala uthållighet är vid det här laget nednött till en liten stump, och jag känner mig ofta som den tankspridda Professor Kalkyl från Tintin.
Vissa dagar är det knappt att man kommer ihåg sitt eget namn.
Då är det tur att det finns gratis jobbkaffe att hinka i sig.
Det är extra viktigt i det här pressade läget att omge sig med folk som får en att må bra. Man bör i möjligaste mån undvika energitjuvar som bara pratar om sig själva: det vill säga folk som liknar Kapten Haddocks nemesis, den lynniga operaprimadonnan Bianca Castafiore.
Om du trots allt inte kommer undan jobbiga människor är ett enkelt sätt att få utlopp för sina frustrationer att hitta på nya, kreativa svordomar.
Med tanke på att det just nu känns som om livet inte går så mycket framåt, så tänkte jag nu ge mig ut på en uppmuntrande nostalgitripp. Jag har alltid älskat skivor och skivomslag, och tänkte här nämna några som ligger mig extra varmt om hjärtat. Som barn lyssnade jag till exempel mycket på Tintin-äventyret Castafiores juveler på LP. Min bror hade samtliga Tintin-seriealbum, som vi båda läste flitigt, och jag hade även en mängd av dessa berättelser på kassettband.
Innan jag upptäckte vanlig vuxenmusik lyssnade jag också på barnmusik som Djurens brevlåda med James och Karin. Här fanns hits som Hur ska jag göra för att komma över vägen, Kristina kantarell och Jag är en liten mört.
En av mina första LP-skivor som jag köpte själv var den nykläckta popikonen Kylie Minogues debutalbum Kylie från 1988. Jag gillar detta omslag väldigt mycket fortfarande, då det är ett lysande exempel på knäpp 80-talsstyling. Jag tycker det är för lite ”hårhattar” i musikbranschen nu för tiden.
Ett av mina absoluta favoritomslag från den här tiden är också pudelrockbandet Strypers klassiska To hell with the devil (1986). Detta originalomslag ansågs så kontroversiellt att det i senare pressningar byttes ut.
Jag gillar även Kiss omslag till plattan Dynasty (1979), för övrigt en skiva jag än idag alltid glatt sjunger med till. Jag har länge tyckt att Gene Simmons min på bilden antyder att han precis kommit på att han glömt stänga av spisen.
Ännu en av de första LP-skivor jag fick i min ägo var finlandssvenska Trance Dance Dancing in the shadows från 1988 – en skiva som fortfarande är riktigt bra. Här ser man tydligt 80- och 90-talets vurm för Afrikainspirerade, färgglada mönster och hårspraystinna frisyrer.
Omslaget påminner mig om en tid då det var inne med Sydamerikaponchos och skrikiga fleecetröjor, (ja, jag hade en av varje).
Nästa skivomslag är inte bildmässigt speciellt märkvärdigt, men jag tar med det eftersom jag har så starka minnen av hur jag på en semesterresa som barn stolt införskaffade detta album på kassett. Det jag pratar om är Samantha Fox skiva med samma titel från 1987.
Länge hade jag endast kunnat lyssna på min favoritlåt, Nothing’s gonna stop me now, på radio, men nu, nu hade jag den äntligen! Jag satt som klistrad vid tv:n när Samantha gästade Solstollarna och gjorde sketcher med Ulla-Bella. Än idag förknippar jag hennes låtar med sommaren och lyssnar ofta på dem då.
Om jag måste välja fem favoriter bland snyggaste albumomslag någonsin hamnar Madonnas True blue (1986) helt klart bland dessa, även om vinkeln på hennes huvud får det att ömma i min nacke. Jag gillade Madonna under hennes storhetstid, från mitten på 80-talet och en bit in på 90-talet, varefter hon blev allt sämre. Efter hennes episka falsksångs-fail som pausakt i Eurovision för ett par år sen undrar man lite hur det kunde gå så snett…
Ett lite mindre seriöst, men desto roligare omslag i min skivsamling står det fiktiva hårdrocksbandet Bad News för. Deras självbetitlade album från 1987 är roligt i sin vanliga, kvadratiska form…
…och ännu roligare när man viker ut det. (Killarnas byxormar ser ut att ha lovat lite mer än de kan infria…).
Slutligen måste jag ta med ett av de mest originella och roliga konvolut jag sett på senare år, och det är humorduon Flight of the Conchords platta I told you I was freaky (2009). Titeln är dessutom väldigt rolig.
Detta album innehåller dessutom två av mina favoritlåtar med FOTC: Hurt feelings och Sugalumps.
Nå, känns det bättre nu? Förhoppningsvis lyckades jag distrahera dig från den värsta vardagsångesten en liten stund. Saker kommer att bli bättre. Nu är det snart sommar och Sverige blir som vackrast. Och nästa gång internet eller diverse jobbsystem strejkar, kom ihåg att även servrar kan vara nere.
Samantha Fox i Solstollarna… Nostalgin är total.