Trädens gradvisa skiftande till brandgula toner åtföljs för mig alltid av en stark längtan efter det kusliga. När regnet slår mot rutan och vinden visslar runt knutarna, då är det nämligen extra trevligt att titta på något läskigt. Jag konsumerar dock skräck året runt. Det är lite som med vitlök – det finns inget som heter ”för mycket”.
Det är visserligen skrämmande att vissa tv-kanaler redan börjat visa de fejksnöindränkta, tveksamt skådespelade och klyschiga filmer med jultema som pumpas ut en masse av amerikanska Hallmark, men det är inte den sortens obehag jag är ute efter.
Vad som upplevs som skrämmande förändras också under livets gång. Det som var läskigt i barndomen var mer konkreta saker, medan den vuxna fruktar mer abstrakta företeelser, som att inte få ekonomin att gå ihop, ohälsa och att sätta ihop en IKEA-möbel och upptäcka att det fattas en skruv.
Merparten av min barndom tilldrog sig på 80-talet, och då tittade jag bland annat på filmer som Disney-produktionen Return to Oz (1985), som jag både älskade och var lite rädd för.
Filmen handlar om hur Dorothy återvänder till Oz och upptäcker att en ond prinsessa tagit över. Här kommer vi nu till barndomstrauma nummer ett: prinsessan har nämligen ett rum fullt med levande kvinnohuvuden, som hon byter ut sitt eget huvud mot när hon känner för det.
Barndomstrauma nummer två, och det jag tyckte var mest skrämmande var dock prinsessans hantlangare, så kallade Wheelers. Den hjärna som kom på dessa filurer har säkerligen gjort sig skyldig till att ärra en hel generation.
Jag tyckte också att det bizarra kvinnomonstret i House (1985) var lite ruggigt.
Jag vet inte vilket som är mest skrämmande – ”She Hulk” här ovanför eller den töntiga titel House fick i Sverige: Titta vi spökar – en fras så göteborgsk att man kunde tro att den var Glenn Hyséns påhitt.
När jag var runt 6 år hade jag en affisch från Kolmårdens djurpark vid huvudänden av min säng. Det var en lejonunge på, och hur gullig den än såg ut i dagsljus tyckte jag den var obehaglig i mörkret. Jag föreställde mig hur dess ögon lyste när den tittade ner på mig under natten, och skrämde upp mig själv så till den milda grad att jag tog ner affischen till slut.
Det var lite som med tavlan av nunnan i The Conjuring 2 – ljuset gjorde hela skillnaden.
Min mammas långa fårskinnsrock från 70-talet fick, där den ofta hängde utanpå garderoberna i mina föräldrars sovrum, även den liv i mörkret. Det var något kusligt över det ensamma plagget, och i min fantasi förvandlades det till ett spöke som var ute efter mig.
I mycket unga år hade jag också en kort period då jag var märkligt rädd för baciller, och tvättade händerna ofta och länge. Så här i efterhand ser jag det lite som en extremt tidig föraning av Covid 19-pandemin.
Nu i vuxen ålder har rädslan ett annat fokus. Jag kämpar till exempel fortfarande med min scenskräck…
…men för närvarande är jag mest rädd att min nyuppkomna ischias-smärta, orsakad av en buktande disk i ryggen, inte ska gå över. Jag kan inte gå mina vanliga promenader, på grund av en stramande smärta som strålar genom hela högerbenet och ner i foten, där den övergår i en stickande känsla.
Jag får nöja mig med små minipromenader istället – 10-15 minuter är ungefär det jag klarar, men jag kan åtminstone fortsätta att styrketräna. Så jag kommer garanterat att bli tjock på grund av minskad motion, men jag kommer samtidigt att vara muskulös. Jag kallar det tjockulös.
Avslutningsvis vill jag ge några filmtips för höstruskiga innesittarkvällar:
The Lovely Bones (2009) – i Sverige Flickan från ovan. En vacker, rörande och väldigt spännande film, som utspelas i ett höstigt 70-tal. Den unga flickan Susie mördas, men kämpar från andra sidan för att sätta dit den skyldiga. En berättelse om hur något traumatiskt kan få positiva konsekvenser.
Longlegs (2024). Mycket spännande och kuslig rysare som för tankarna både till The Silence of the lambs (1991) och äldre rysare som The Omen (1976). Nicolas Cage är övertygande obehaglig i huvudrollen. En av de mest minnesvärda skräckfilmer jag sett de senaste åren.
Slutligen en film som är lika gammal som jag själv, The Amityville Horror (1979). Denna klassiker om en familj, som flyttar in i ett hus härjat av demoner, är en av mina favoriter, och ett måste denna tid på året. Gammaldags, lågintensiv skräck av bästa sort.
Jag väljer att avsluta med en hund utklädd till dockan Chucky. Jag är vanligtvis starkt emot maskeradkostymer för djur, men just denna tyckte jag var så rolig att jag måste ta med den. Hunden som bär den verkar dessutom ganska glad.
Happy Halloween!
