Ett nytt år har än en gång smugit sig på oss. För mig personligen känns det som om vi nyss bytte slutsiffra på årtalet, men det är väl helt enkelt ett ålderstecken. De sägs ju att tiden går fortare ju äldre man blir.

På åldrandets pluskonto finns visserligen nöjet med att lura i yngre människor lite vad som helst.

I skrivande stund avnjuter jag sluttampen av en efterlängtad julledighet – en ledighet som kom när mina mörka ringar under ögonen gjorde mig som mest tvättbjörnslik. Inga mängder concealer i världen tycktes kunna dölja detta.

Jag må nu vara en aning mindre trött och sliten, men min allmänna inställning till det mesta är för närvarande oförändrad från hur den varit det senaste halvåret.

Just nu muttrar jag bland annat över det mystiska i att hur mycket man än skakar ur kängorna innan man tar på sig dem är de fulla av grus fem minuter senare. Min teori kring hur det går till är följande: Det grova mönstret på sulorna gör att stenarna fastnar i dem, och för varje steg man tar kastas stenarna sedan loss med en slags katapult-effekt, flyger upp i luften och ner i skoskaften igen. Ett kretslopp som jag, ärligt talat, hade kunnat vara utan.

Fast jag verkligen inte hade tänkt det har jag nu också lyckats vända på dygnet.

Julen har kommit och gått, och även om jag tycker om den så ser jag fram emot att slippa zappa förbi säsongsrelaterade, smått hjärndöda filmer med titlar som ”Three wise men and a baby” och ”We wish you a married Christmas”. Det är bara att hålla ut genom januari, då dessa filmer tyvärr brukar dröja sig kvar – lite som en middagsgäst som inte fattar att det är dags att gå hem, fast värdparet gått och lagt sig.

Julpyntet får dock hänga kvar ett tag till, även om jag i all ärlighet inte lagt ner min själ i att sätta upp det den här gången.

Julen har för min del varit alldeles utomordentlig, då den varit lugn och helt odramatisk. Julklappar har delats ut och stora mängder godsaker har intagits. Efter 2023 års blodtryckssprängare till december, då flera av mina nära och kära behövde sjukhusvård, har 2024 års upplaga av julmånaden varit en välkommen andningspaus.

Jag hoppas även du som läser detta har haft en mysig och avkopplande jul. Kanske hittade du den perfekta julklappen till din man, som älskar multitasking…

… eller så har du liksom Gunnar i Trevlig julhelg sluppit stressa över det framtida bortstädandet av allt julpynt genom att låta bubbelplasten runt tomtarna sitta kvar.

Måhända har du rentav firat in det nya året med att betrakta fyrverkerierna på lite väl nära håll…

…eller så hängde du hemma i soffan iförd mysbyxor, vilket jag tycker är att föredra.

Vad som helst för att slippa tänka på det oundvikliga återvändandet till jobbet.

Jag är i grunden optimist, men trots detta kan jag inte undgå känslan av att 2025 kommer att bli ett år präglat av oro och ovisshet. Mörka moln tycks hägra på horisonten.

Jag verkar inte vara ensam om att känna så. När jag gick in på tyda.se för att slå upp ett ord möttes jag nämligen av detta:

Detta är ett ord som kan användas för att beskriva omvärldens allmänna känsla inför Donald Trumps återkomst till makten. I mitt huvud hanterar jag detta läskiga genom att förvandla det hela till ett barnprogram, definitivt på östgötska.

På ett mer personligt plan kan jag konstatera att ischiassmärtan jag ådrog mig under hösten verkar hänga kvar, kanske för att göra vardagen lite mer oförutsägbar. Jag vet till exempel aldrig under vilka av mina promenader jag kommer att få desperat behov av en bänk utan att lyckas hitta någon.

Smärtan har visserligen minskat i styrka tack vare all min träning. Jag brukar till exempel göra en del övningar med boll, vilket är ganska studsigt och kul.

Det finns mitt i alltihop mycket att glädja sig åt, som SR:s Lantzkampen – den garanterat tramsigaste radiofrågesporten om veckans nyheter, med Annika Lantz och Sara Lövestam.

Nu i januari kommer dessutom Morgonpasset i P3 att börja sända på lördagar och söndagar igen, vilket gör att undertecknad får två extra poddar att lyssna på varje vecka. Men det allra bästa är att 2024 års sommarvikarie, Branne Pavlovic, kommer tillbaka som programledare i dessa helgavsnitt. Hur mycket jag än gillar David Druid och Linnéa Wikblad har det nämligen – för mig – funnits ett hålrum i Morgonpasset sedan Kodjo Akolor slutade. Han var en representant för oss de nördigaste bland nördiga, och jag gläds därför oerhört över att det nu tillkommer en ny nörd i form av Branne!

Efter Mammas Nya Kille-gängets lite kryptiska nyårshälsning på Facebook hoppas jag nu dessutom att det kommer nya avsnitt av detta mitt älskade favorithumorprogram!

Travis Taylors frisyr i History Channel-serien The secret of Skinwalker Ranch roar mig också. Kontrasten mellan hur den ser ut i de studiofilmade berättarinslagen jämfört med hur den ser ut i verkliga livet är påtaglig och underhållande.

Den stora ironin i att mitt lokala apotek ofta är stängt på grund av sjukdom har heller inte gått mig förbi.

Något annat som muntrar upp mig är hur ful amerikansk inredning är. Det verkar vara standard att TV:n placeras i nackbrytarhöjd, helst ovanför den öppna spisen. Det kanske bara är jag, men att placera en elpryl av plast precis ovanför en brasa känns generellt som en dålig idé.

Nyanser som gräddfärgat och mörkbrunt verkar vanliga i amerikanska hem, och sofforna är enorma historier som bara måste ha funktionen att kunna fällas bakåt. Det är som om tanken är att när man väl har satt sig i soffan så ska man aldrig ta sig upp därifrån. Det förklarar ju i och för sig en del när det gäller den amerikanska folkhälsan.

Storleken på möblerna sen… Vem har amerikanerna i åtanke när de bygger sina möbler? Jättar?

Slutligen kan vi alla nu, när snön kommit tillbaka, glädjas åt den där lilla ”flamencon” man tvingas framföra innan man går in, i syfte att få bort snön från skorna.

Det var allt för den här gången. Jag avslutar med att önska alla en trevlig World Introvert Day, som faktiskt är idag!

Tips: Enligt mig den bästa julfilmen på många år – den har blivit tradition hos mig sen den kom 2022!