Vampyrerna som bitit sig fast

0

Vampyrer har länge fascinerat mig. Ända sedan filmens tidigaste dagar har dessa mytiska, förtrollande och lömska varelser förekommit på vita duken. Kanske är den mest kända vampyren Bram Stokers klassiska Dracula. Denna blodsugare har gestaltats på film åtskilliga gånger genom årtiondena. Den första och kanske mest ikoniska av dessa kom redan 1922 i F.W. Murnaus Nosferatu.

Musiken skapar här, tillsammans med regissörens skickliga bildspråk och Max Schrecks oförglömligt kusliga porträtt av vampyren greve Orlok (på grund av rättighetsproblem kunde karaktären inte heta Dracula), en filmupplevelse som fastnar i minnet.

Det faktum att det är en stumfilm gör att den stirrögda greven ter sig än mer obehaglig när han stelt tassar runt i slottet på nätterna och projicerar sina långfingrade skuggor på väggarna.

Här i Sverige var filmen till en början förbjuden, då den ansågs för hemsk och skrämmande, något som med dagens mått mätt känns nästan skrattretande.

Schrecks rolltolkning var för sin tid så pass skräckinjagande och verklighetstrogen att rykten om att han faktiskt var en riktig vampyr började florera.

Denna mytbildning utgör grund för filmen Shadow of the vampire från 2000, som handlar om inspelningen av just Nosferatu, en mycket sevärd och underhållande film för alla skräckfantaster.

Samma år som undertecknad kom till världen, 1979, gjorde Werner Herzog sin tolkning av F.W. Murnaus klassiker, Nosferatu the vampyre.

Här är det Klaus Kinski som iklär sig rollen som den blodtörstiga greve Dracula, som lämnar sitt avlägsna slott för att sätta skräck i staden Wismar och tänderna i den unga Lucy.

Kinskis mycket skickliga gestaltning av den blodsugande nattvarelsen är intensiv och motbjudande på ett sätt som kryper under huden på åskådaren. Med sina genomträngande blickar för han tankarna till ett rovdjur som cirklar allt tätare kring sitt byte.

En personlig favorit bland tidernas alla Draculafilmatiseringar är Bram Stoker’s Dracula från 1992, i regi av Francis Ford Coppola – kanske också den filmversion som närmast följer Bram Stokers originaltext. Här ser vi Dracula som en mer elegant klädd figur med excentrisk frisyr…

…men också som stilig adelsman, varulv och fladdermus i människostorlek.

 

Gary Oldman gör en fantastisk insats som den ömsom älskvärda, ömsom hotfulla greven som tar emot den unge mäklaren Jonathan Harker (Keanu Reeves) i sitt spöklika slott, som ett led i sina fastighetsaffärer i London.

Denna moderna klassiker innehåller en av mina ”läskigaste vampyrutstyrsel”-scener, vilket är då den nyblivna vampyren Lucy återvänder till sin krypta, klädd i en praktfull vit spetsklänning.

Det är något med huvudbonaden och den överdimensionerade spetskragen, som kontrast mot Lucys likbleka ansikte, som gör henne riktigt skrämmande.

Mycket krut har här lagts på såväl kläder som musik och foto och därför är detta i mitt tycke en ytterst välgjord film som andas viktorianska London in i minsta detalj. Skådespelarna, som förutom Gary Oldman och Keanu Reeves innefattar Sir Anthony Hopkins, Winona Ryder och Cary Elwes, gör inte saken sämre.

En annan favoritvampyrrulle är Tobe Hoopers filmatisering av Salem’s Lot (1979). Handlingen kretsar kring den lilla staden Salem’s Lot, som drabbas av oförklarliga dödsfall kort efter att antikvitetshandlaren Straker och hans ljusskygga affärspartner Barlow slagit sig ner på orten.

Det jag gillar mest med denna film är vampyrernas utseende, med lysande, kattlika ögon, och hur man lyft fram deras förmåga att hypnotisera och manipulera sina offer.

Filmen har också en lågmäld kuslighet som gradvis stegras fram till slutet. Scenerna med de flygande vampyrbarnen utanför fönstren är för mig än idag lika läskiga som visuellt snygga.

Det allra bästa med filmen är dock den rysligt coola och respektingivande vampyrbossen Barlow, riktigt obehagligt framförd av skådespelaren Reggie Nalder.

Nalder skänker den klassiska vampyrfiguren ett mått av rovlystnad och djuriskhet, vilket, i kombination med att han inte pratar, gör honom extra skräckinjagande. För mig är just Barlow därför en av de mest minnesvärda vampyrerna någonsin.

Reggie Nalder med sitt ”andra jag”

Slutligen måste jag nämna en film som skiljer sig från mängden, då det är mer av en action/western med vampyrer än en renodlad skräckfilm, och det är John Carpenters grymt häftiga Vampires (1998).

Filmen handlar om en slags insatsstyrka i Katolska kyrkans tjänst. Ledda av Jack Crow (James Woods) jagar de vampyrer vars framfart kan bli världens undergång.

När Crows team råkar ut för ett ödesdigert bakhåll tvingas han och hans kollega som de enda överlevande att jaga den mäktigaste vampyren som någonsin funnits, Valek (Thomas Ian Griffith).

Även här har man lyckats väl i sitt val av ”vampyrskådis”: Griffith gör en fin insats som den karismatiska och hänsynslösa Valek, som dödar oskyldiga utan minsta tvekan.

James Woods gör sig mycket bra som hårdhudad actionhjälte och motvillig ”good guy” som alltid har en klockren oneliner på lager.

Woods var själv jätteglad över chansen att få spela actionhjälte istället för de fantastiska skurkar han är känd för – eller varför inte när han spelade sig själv, i skurkform, i Family Guy?

Detta är en mycket lyckad genreöverskridande film med både klassiska skräckelement – vem gillar inte att se vampyrer explosivt självantända i solskenet? – och snygga slagsmålsscener. En film som jag tror banade väg för andra mer actionorienterade vampyrfilmer som Underworld-serien. Vampires rekommenderas varmt till alla vampyrälskare.

Bye for now!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Hail to the King, baby!

0

Jag har älskat Stephen Kings romaner sen jag började läsa hans verk som tonåring. Genom åren har en lång rad av berättelserna filmatiserats, med högst varierande resultat.

Många gånger har dessa försök inte lyckats göra Kings fängslande berättarglädje rättvisa –  åtskilliga av dramatiseringarna framstår som halvdana, rumphuggna och forcerade.

Det finns dock ett antal filmer som verkligen är lyckade. Eftersom det idag är Halloween kommer jag nu att bjuda på en handfull av mina personliga favoriter.

Dolores Claiborne (1995)

En stark och dramatisk berättelse om Dolores och Selena, en mor och dotter som båda levt ett hårt liv och tvingats uthärda saker som ingen människa borde behöva gå igenom. De lever åtskilda sedan många år, men när modern hamnar i klammeri med rättvisan kommer dottern hem till den karga ö i Maine hon lämnat så långt bakom sig.

Det blir ett laddat möte som medför blandade känslor för dem båda. Tillsammans måste de ta itu med gamla konflikter, som blivit infekterade under årens lopp, och ta sig igenom varandras taggiga yttre.

Selena tvingas återuppleva sin barndom på ön, och försöka få klarhet i den alkoholiserade faderns mystiska försvinnande under en solförmörkelse.

I takt med att polisen går hårt åt Dolores tvingas kvinnorna inse att de är utlämnade åt varann och att bara de själva kan lindra varandras lidande. Kathy Bates gör en Oscar-värdig skådespelarprestation som den okuvliga Dolores, och Jennifer Jason Leigh är fantastisk som den sköra, cyniska dottern.

Detta är en berättelse om hur blod är tjockare än vatten och att livet är för kort för att fjärma sig från dem som står en närmast. En film som gjorde Kings romanförlaga rättvisa, och som verkligen är väl värd att se.

 

It (1990)

It (eller Det) är en av Kings mest omfångsrika romaner och räknas också till de allra bästa. Berättelsen gjordes som miniserie för tv 1990. Jag tycker lika mycket om denna filmversion idag som jag gjorde som barn.

Historien om de sju barnen i småstaden Derry berör tidlösa teman som vänskap, mod, solidaritet och kampen mellan gott och ont. Miniserien har visserligen skalat av en hel del av boken, men den har ändå lyckats fånga kärnan i berättelsen på ett fint sätt. Att den sedan ackompanjeras av en vacker och stämningsfull pianomusik förhöjer hela upplevelsen.

Det är framför allt skildringen av huvudpersonernas vänskap och skurken, det lömska, barnamördande och clownförklädda monstret Pennywise, som gör den så speciell.

De sju vännerna lyckas som barn tvinga bort ondskan som härjar i deras stad, och de svär att komma tillbaka om Pennywise någonsin visar sitt hånflinande ansikte i staden igen. Trettio år senare måste de infria sitt löfte och återvända hem för att stoppa sin barndoms värsta mardröm.

Tim Curry gör för undertecknad en av de mest minnesvärda och klockrena rolltolkningarna någonsin som den lömska Pennywise, en prestation jag alltid kommer att förknippa honom med. Han är diabolisk, charmig, rolig och skrämmande på samma gång.

Barnens duktiga skådespelarprestationer och Tim Currys enastående demoniska clowneri gör detta till en riktig guldklimp bland King-filmatiseringar. För mig känns därför nyinspelningen av It överflödig. Ingen Skarsgård i världen kan göra en bättre elak clown än Tim Curry.

Tragiskt nog finns inte Jonathan Brandis, den mycket begåvade barnskådisen som spelar barnens ledare, Bill Denbrough, i livet längre – han begick självmord 2003.

Jonathan Brandis

 

The dark half (1993)

George A. Romero har i sin filmatisering av The dark half (eller Stark) – för övrigt en personlig favorit bland Kings böcker – lyckats väl med att fånga romanens genomgående olycksbådande känsla. Vi får följa författaren Thad Beaumont, som i hemlighet skrivit grovhuggna actionberättelser under pseudonymen George Stark. Då en man försöker pressa honom på pengar väljer han att offentligt lägga namnet Stark på hyllan.

Snart börjar personer i hans bekantskapskrets dö under mystiska omständigheter. Beaumonts fingeravtryck dyker upp på brottsplatserna, och en ljusskygg man som passar in på beskrivningen av den fiktiva George Stark verkar vara kopplad till dåden.

George Stark

Samtidigt som dödsfallen tätnar blir Beaumonts psykiska hälsa allt sämre. När hans egen familj hotas av den våldsbenägna främlingen tvingas han gå tillbaka till sitt eget förflutna och knyta an till en del av sig själv han inte tycker särskilt mycket om.

Timothy Hutton gör en stark (no pun intended) insats som både huvudpersonen och hans osympatiska andra halva i denna underskattade thriller.

Detta är en stämningsfull berättelse som är som gjord för kulna höstkvällar. George A. Romero visar här än en gång att han hade talang som sträckte sig utanför zombiegenren.

Zombiemästaren George A. Romero, som gick bort 2017. Han blev 77 år.

 

 

Storm of the century (1999)

Till sist vill jag nämna ännu en riktigt välgjord och spännande King-miniserie: Storm of the century. När det drar ihop sig till en sjusärdeles storm på Little Tall Island dyker en främling upp i det lilla samhället.

Ingen vet vem han är, men han verkar veta allt om varje invånare på ön. Medan de snötunga skyarna sluter sig allt tätare kring husknutarna börjar han successivt att plåga dem för sitt eget nöjes skull. Han ber öborna att ge honom det han vill ha, mot löftet att han då ska lämna dem ifred – en till synes harmlös begäran som visar sig vara allt annat än behaglig.

Detta är en fängslande och välspelad helkvällsfilm (eller varför inte matiné en ruggig vinterdag?), där Colm Feore briljerar som den gåtfulla främlingen. Storm of the century är vintrig, krypande skräck när den är som bäst.

Missa inte James Cordens roliga It-sketch här under. Happy Halloween!

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Feelgood med feeling

0

Alla har vi dåliga dagar. Det kan vara att man råkar försova sig, vaknar med huvudvärk eller bara inte känner sig i form. Sådana dagar brukar det mesta gå fel, och då kan det vara skönt att se en film som gör en glad igen. Gärna något med en befriande humor som får en att skaka av sig dagens vedermödor – förslagsvis någon av dessa.

Hector and the search for happiness (2014)

Hector (Simon Pegg) är en psykiater som fastnat i den grå, trögflytande massa som utgör hans liv. Varje dag lyssnar han på sina patienters evinnerliga gnällande över problem som, ur Hectors perspektiv, oftast ter sig banala och enkla att råda bot på. Klienterna tycks alla ha fastnat i en oändlig loop av självömkan och tunnelseende.

Hector lyssnar med en ständigt växande frustration över sin tillvaro, och inte ens hans till synes lyckliga förhållande med flickvännen Clara tycks vara nog för att han ska känna sig nöjd med livet.

Därför bestämmer han sig för att ge sig ut på en lång resa, i jakt på vad som är verklig lycka. Utrustad med anteckningsbok, och klädd i en osmickrande beige safarioutfit som påminner både om Steve Irwin och Tintin i Kongo, ger han sig ut i världen för att ta reda på vad som gör människor lyckliga.

 

Resan tar honom till bland annat Kina och Afrika, och han finner ledtrådar till vad som gör honom själv lycklig hos så vitt skilda personer som en buddistmunk, en före detta flickvän, en hårdhudad knarkkung och en barnpatient på ett sjukhus.

Hector and the search for happiness är en rolig och upplyftande film om att fokusera på det viktiga i livet, och att acceptera sig själv  – en film som lämnar dig med en varm känsla inombords.

 

Don Verdean (2015)

Jag gillar sjuk, lite konstig humor, gärna med smått underliga huvudpersoner. Någon som är duktig på att fånga sådana figurer på film är Jared Hess, mannen bakom Don Verdean, där får vi följa en självutnämnd expert på så kallad biblisk arkeologi. Don Verdean (Sam Rockwell) anlitas av en pastor för att väcka liv i människors gudstro genom att visa upp bibliska artefakter.

Problemet är bara att han inte är någon riktig arkeolog och dessutom inte vet var dessa föremål finns. Men, eftersom han är i desperat behov av pengar, bestämmer han sig för att fejka dem. Tillsammans med sin israeliska hjälpreda, Boaz, letar han efter nästa sensationella föremål som ska slå världen med häpnad.

Varför inte visa upp den heliga graal, eller jätten Goliats skalle?

Don Verdean är en härligt knäpp film med ett charmigt udda persongalleri. Jemaine Clements klockrena gestaltning av den israelisk-skorrande, opportunistiska tjejtjusaren Boaz är i sig anledning nog att se filmen – han fick mig att asgarva åtskilliga gånger. (Jag är ju för övrigt också ett stort fan av Clements tidigare prestationer i bl.a. Flight of the Conchords).

Det är en fartfylld och underhållande rulle där såväl moral och girighet som vänskap och integritet ställs emot varann i en farsartad soppa. Jag skrattade högt och länge, och kan därför varmt rekommendera detta guldkorn.

 

Balls of fury (2007)

Tänk dig en seriös kung fu-film, där handlingen kretsar kring en turnering där de bästa av de bästa ska vaskas fram. Byt sedan ut kung fu mot bordtennis, så har du Balls of fury. Ungefär som Van Dammes Bloodsport, fast med pingis.

Detta är en komedi som lyckas med konststycket att vara så absurd och störd att den blir oemotståndligt rolig. Huvudpersonen Randy Daytona (Dan Fogler) har lämnat sin barndom som bordtennisproffs långt bakom sig på grund av ett förödmjukande nederlag. Han försörjer sig som middagsunderhållning på en halvtaskig restaurang när han kontaktas av FBI, som vill anlita honom för att infiltrera en bordtennisturnering i den undre världen.

Han tackar ja när han inser att uppdraget ger honom chansen både att hämnas sin fars död, och att ta revansch mot sin ärkefiende, den tyska bordtennisnazisten Karl Wolfschtagg.

Randys storhetstid ligger dock långt i backspegeln och för att få honom i form anlitas den blinda bordtennisgurun Wong och hans brorsdotter Maggie.

När det blir dags för turneringen visar det sig att Feng, tävlingens anordnare, kräver att deltagarna spelar med sina liv som insats. Det som gör det hela så komiskt är bara att den skoningslösa Feng visar sig vara en sprallig, yvig New Yorkare spelad av Christopher Walken.

Fengs Elton John-inspirerade glasögon, skrikiga kimonos och geishafrisyr i kombination med Walkens omisskännliga New York-dialekt skapar humormagi.

 

Denna fruktansvärt underhållande rollprestation är den stora behållningen av filmen. Se Balls of fury när du behöver skratta.

Trailers!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Ta tåget till zombieapokalypsen i sommar… eller semestra med fiskfolket

0

Här kommer tips på några filmer som är väl värda en titt och lämpar sig extra bra för sommarkvällar. Och, som alltid: Inga spoilers!

Train to Busan (2016)

Zombiegenren har blivit alltmer urvattnad de senaste åren – det görs helt enkelt mycket mediokert skräp på temat. Som den trogna zombieentusiast jag är blev jag därför glatt överraskad när jag snubblade över sydkoreanska Train to Busan, en film som andas nytt liv (hihi) i en genre vars överlevnad jag ibland hyst stora tvivel om. Vi får följa en far och hans unga dotter som ska åka tåg till dotterns mor.

Precis när tåget ska rulla iväg inträffar virusutbrottet och en skadad kvinna tar sig ombord. Snart förvandlas hon till ett blodtörstig zombie och börjar attackera människor.

Tågets passagerare tvingas nu slåss för sina liv mot en växande hord av levande döda, och samtidigt försöka hitta en säker destination.

Train to Busan är en oerhört snygg, spännande och actionfylld skräckis som jag rekommenderar varmt. Ett tämligen uttjatat tema känns plötsligt nytt och fräscht, och kanske är det just för att det hela utspelar sig i den trånga, avgränsade miljö som tåget utgör. Det finns ingenstans att ta vägen, vilket ger den där klaustrofobiska panikkänslan som ger extra krydda till en lyckad rysare. Och zombierna är väldigt snygga, med många välgjorda detaljer. När det gäller skräck vet koreanerna (i söder alltså) vad de gör.

 

Altered (2006)

Jag såg nyligen om denna mycket fängslande och lågmälda science fiction-skräckis, regisserad av Eduardo Sánchez. Tittaren kastas, i ett hisnande tempo, rakt in i handlingen, där tre unga män smyger runt i en nattsvart skog för att fånga en utomjording.

När de lyckats övergår händelseförloppet till en explosiv gisslan/gisslantagare-situation hemma hos en fjärde man, vars koppling till de andra tre och utomjordingen gradvis klarnar allt mer.

Tillsammans med den fjärde mannens flickvän blir gruppen fast i det avlägset belägna huset och tvingas värja sig mot den främmande varelsens telepatiska krafter och förmåga att göra människor sjuka.

Generellt gillar jag rysare och science fiction där fienden hålls till viss del i det fördolda, där människor tvingas slåss mot en okänd antagonist, vars makt över dem är oklar i sin omfattning. Ovissheten gör hela scenariot mer spännande, och Altered är inget undantag från detta.

Altered är gjord i en avskalad stil, med fokus på karaktärerna och samspelet dem emellan. Musiken förhöjer stämningen med sitt minimalistiska, olycksbådande stråkbrummande, och utseendet på utomjordingen känns som en trevlig, lagom ”old school” variant på den klassiska gröna gubben, i alla fall om man, som undertecknad, växt upp i en era när effekter gjordes till stor del analogt.

Berättelsen som rullas upp är intensiv och nervkittlande i sin oförutsägbarhet. I ett nötskal påminns jag om X-files när det var som allra bäst. Eller, som någon beskrev den: ”Well, that escalated quickly…”.

 

The ruins (2008)

The Ruins (regi: Carter Smith) handlar om några ungdomar på semester i Mexico. Det som börjar som många andra rysare jag sett genom åren utvecklar sig snart till en originell historia med mardrömslika kvaliteter.

Gruppen följer med en annan turist till en okänd tempelruin bortom semesterortens folkmyller och pulserande nattliv, där han ska hämta sin bror. Dåligt förberedda vad gäller utrustning och mat tar de sig genom djungeln fram till tempelpyramiden, som är täckt med något som liknar en frodigt växande murgröna.

Där omringas de snart av traktens urbefolkning, som med dödligt våld hindrar dem att ge sig av, och de lämnas med ett enda val: att bestiga pyramiden.

Inga andra människor står att finna på toppen, bara ett tält och övrig utrustning, samt en vinschlina som leder ner i pyramidens innanmäte. Det visar sig snart att lokalbefolkningen har en bra anledning till sitt aggressiva bemötande.

För mig är några av de mest effektiva skräckfilmerna de som görs på tematså nära, men ändå så långt borta, det vill säga där handlingen utspelar sig förhållandevis nära civilisationen, men där ingen hjälp ändå finns att få. Detta är en spännande och välgjord rysare av just den sorten, som snabbt eskalerar från ett idylliskt semesterparadis till en helvetestripp utan synlig utväg – en skräckis som överraskar.

 

 

Dagon (2001)

Till sist måste jag nämna gamla godingen Dagon, som baseras på H.P. Lovecrafts berättelser. Stuart Gordon står för regin. Ett semestrande ungt par strandsätts i en mystisk by i Spanien när deras båt går på grund och en storm hastigt drar in över trakten.

De smått underliga byborna verkar först tillmötesgående, men snart jagas nykomlingarna genom trånga gränder under regntunga skyar. Märkliga ansikten skymtas i fönstren, och känslan av att något är allvarligt fel med platsen infinner sig.

Ett besök i den lokala kyrkan avslöjar att invånarna övergett katolicismen för att dyrka havsguden Dagon, som kräver ständiga offer och vars följare gradvis förvandlas till varelser som hör hemma i havet.

 

Dagon är som gjord för en regnig dag, med sina dunkla, fuktmättade miljöer och krypande obehagskänsla. Det är en rysare av klassiskt snitt, med såväl blod och monster som högt tempo. Samtidigt är allt genomsyrat av en tydlig Lovecraft-ig kuslighet, vilket gör den till något utöver det vanliga. En given sommarfilm, om du som jag gärna vill ha variation till det schablonartade ”tonåringar campar i skogen och blir yxmördade”-temat.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Se Get out eller stick! (Spoilerfria filmtips)

0

Jag har sett skräckfilm sen unga år och är därför välbekant med de flesta upplägg och typer av berättelser. Det har inget att göra med snobberi, utan jag har helt enkelt sett så mycket film att det krävs mer för att en film ska göra intryck på mig, och bryta sig igenom ”dussinfilmbarriären”. Då och då kommer det dock en film som verkligen överraskar. En sådan film som nyligen gjort stort intryck på mig är Get out.

Filmen handlar om Chris, som ska åka med sin flickvän Rose för att hälsa på hennes familj över helgen. Chris är svart, Rose är vit, och Chris uttrycker innan resan oro över att Rose inte berättat om hans hudfärg för sin ytterst ”vita” överklassfamilj. Hon viftar dock obekymrat bort hans farhågor och de ger sig av.

I den lyxiga, avlägset belägna villan visar det sig dock snart att allt inte verkar vara som det ska. Rose föräldrar är påklistrat trevliga, och familjens svarta tjänstefolk verkar konstigt plågade, men samtidigt behärskade och frånvarande.

Det som först verkar vara vänlig konversation med ”svärföräldrarna” övergår snart i något som liknar ett förhör, där alltför personliga frågor ställs, vilket gör att Chris känner sig allt annat än välkommen.

Ju längre helgen fortskrider, desto mer anledning får han att undra varför han egentligen är där, och det blir allt mer tydligt att någon inte vill att han ska få veta svaret på den frågan.

Filmen är skriven och regisserad av Jordan Peele, skräckfantast, skådespelare och tillika ena halvan av den underbart roliga humorduon Key & Peele.

Jordan Peele mitt i regisserandet.

Precis som kollegan och goda vännen Keegan Michael Key är Peele hälften vit, hälften svart och tar ofta upp ämnen som rasism och likheter och skillnader mellan människor av olika etniska bakgrunder. Jag tilltalas av hans humor, då han inte är rädd för att skoja om ämnen som vi i det absurt politiskt korrekta Sverige inte törs ta i med tång.

Peele väver i Get out samman teman som rasism, alienation och exotifiering till en smart historia som får en att skruva på sig av obehag. Känslan jag fick när jag såg den påminde mig om det diffusa, kusliga hotet i filmer som Invasion of the body snatchers och The broken.

 

Han har skapat en berättelse som lyckas med det ovanliga i att vara skrämmande på flera nivåer, och som jag tror många därför kan relatera till, på olika sätt.

Det här är en fantastiskt välgjord film som kryper under skinnet på åskådaren och får en att hoppa upp och ner i soffan av spänning – helt klart en av årets filmiska höjdpunkter för undertecknad!

 

The autopsy of Jane Doe

The autopsy of Jane Doe börjar vid en polisutredning av en brottsplats, ett hus i en småstad på amerikanska östkusten där flera människor hittats döda. Det mest förbryllande fyndet är en naken ung kvinna, vars kropp hittas begravd i marken under huset. Då hon saknar identitetshandlingar eller andra tillhörigheter skickas hon till bårhuset för obduktion.

Bårhuset drivs av far och son-paret Tommy och Austin i källaren på familjens hus, och trots att deras arbetsdag egentligen är avslutad stannar de båda kvar och jobbar under kvällen, eftersom ärendet är brådskande.

Undersökningen av kroppen skapar mer frågor än svar, och den ena ovanligheten avlöser den andra.

Snart drar en oväntad storm in över staden, och medan vinden tilltar utanför knutarna börjar allt mer obehagliga saker att hända i den dunkla källarlokalen. Fotsteg hörs i korridorerna, strömmen sviktar och frysdörrarna öppnar sig av sig själva.

Det är nästan som om kroppen obducenterna undersöker försöker säga dem något. Stormen tilltar och i takt med att obduktionen fortskrider blir det allt mer tydligt att det inte rör sig om en standardprocedur. Den hotfulla stämningen ökar i styrka för varje snitt de lägger på den unga kvinnans kropp, och Tommy och Austin känner snart att deras egen säkerhet är i fara.

Jag gillade den här lågmälda, kusliga berättelsen väldigt mycket. Bårhus är visserligen ingen ovanlig miljö inom skräckgenren, men upplägget känns ändå originellt. De murriga, slitna korridorerna, som bidrar mycket till den mystiska stämningen, är som hämtade ur det nedgångna äldreboendet i Bubba Ho-Tepeller Buffalo Bills källare i The silence of the lambs.

Bruce Campbell och Ossie Davis som Elvis och JFK i Bubba Ho-Tep

Regissören André Øvredal, som också ligger bakom succéfilmen Trolljägaren, har med enkla medel skapat en spöklik, snygg och kittlande rysare som innehåller allt en riktigt bra skräckfilm bör ha. Rekommenderas varmt för regniga sommarkvällar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Livet är en serie ögonblick

0

Livet kan ses som en lång serie av korta ögonblick – små, speciella stunder som kan vara både mysiga och trevliga. Ibland är de också väldigt roliga. Något jag själv roas väldigt mycket av är när just dessa knäppa och underhållande ögonblick fastnar på film.

Fails är alltid roligt, inte minst de som involverar djur. Det är svårt att inte bli glad av denna fotobombande säl.

För att inte tala om denna sengångare som långsamt smugit sig in i bild.

När en groda befinner sig på fel plats vid fel tillfälle ser det ut så här…

… och när en katt bestämmer sig för att sabba ett brudpars speciella ögonblick kan det bli så här kul:

Vissa bilder vill man ju verkligen höra historien bakom, som den här…

.. och den här:

Killen i taket blev nog lite mer bakis än han räknat med efter festen – måste ha blivit en rejäl smäll i huvudet…

Min teori om bilden nedan är att späckhuggarna gjorde uppror, vilket sedan resulterade i Sea Worlds beslut att lägga ner späckhuggarshowerna.

Kanske hängde det här till synes mordiska sjölejonet på sagda uppror…

En glad flodhäst som hittat sitt livs kärlek?

Denna man verkar ha bestämt sig för att slå två flugor i en smäll och dressera både hunden och dottern samtidigt. Effektivisering…

Om någon undrade hur man ger sitt barn svår kamelfobi så är det här ett sätt…

Ett marsvin tar sin första selfie…

… och några katter kapar sina ägares nya profilbilder till Facebook.

Detta par tycks ha använt det årliga julkortet till att visa solidaritet med sin sjuka, strutförsedda hund. Det enda de lyckades åstadkomma var dock att se ut som ett gäng vandrande lampskärmar.

Ironin i detta foto är svår att missa…

… och vem kunde tänka sig att om matte och hund står i exakt rätt position, har man plötsligt en märklig kentaur i köket?

En blåsfisk i dykardräkt ser man inte varje dag.

Denna lilla mus klättrar på bästa Jackie Chan-vis…

… och denna gangsta-mås struntar visst helt i reglerna.

När en blick säger mer än tusen ord…

Den här giraffen vet verkligen hur man tar fokus från andra…

…och här får en intet ont anande turist en oväntad ”facehug” av en elefant.

En ödla gör grimaser bakom ryggen på en förbryllad katt…

… en liten hund känner sig iakttagen…

… en katt ballar ur och förstör en reklamkampanj för Pizza Hut…

…och denna fotosabbande mops gör sin bästa Marty Feldman-imitation.

Den här märkliga bilden visar att vinklar betyder mycket. Rihanna som… huvudfoting?

 

Det var allt för den här gången! Glöm inte att äta ordentligt med grönsaker…

… och försök få tillräckligt med sömn.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Jag är ingen gothare, jag är blek

0

Många verkar ha en inneboende rädsla för det annorlunda. Kanske har det att göra med att vi är vanedjur; vi håller oss gärna till det välbekanta och invanda. Men annorlunda är inte nödvändigtvis detsamma som konstigt eller sämre. Ofta är det helt enkelt bara annorlunda.

För många är det också viktigt att passa in, att känna sig som en del av den stora massan genom att göra som alla andra och inte sticka ut.

Jag har snarare alltid känt att det är viktigare att acceptera varandra för dem vi är. Ett öppet och välkomnande klimat tror jag nämligen gör att människor vågar vara sig själva. Vi behöver ju inte vara likadana allihop.

Att vara annorlunda borde inte jämställas med att vara konstig, vilket sker alltför ofta. Men, om jag får välja så är jag hellre konstig än vanlig – det är åtminstone mer intressant.

Folk vill placera in andra i fack, vilket ger möjlighet till breda generaliseringar. Det är som om man automatiskt får en skyldighet att förklara ”vad man är” om man på något sätt skiljer sig från den stora massan. Jag är en hårdrockare/nörd och blir då och då kallad för gothare. Min reaktion då brukar vara ungefär:

Jag blir lite förolämpad av att kallas gothare, av den enkla anledningen att de ser ut så här, (eller som den fiktiva gotharen Vince här ovanför)….

…och jag ser ut så här (notera särskilt avsaknaden av svart läppstift, vampyrlinser, viktorianska kläder och typ det mesta annat gothare har på sig – som för övrigt är alldeles för extremt för min smak):

Jag har svart hår för att jag gillar det. Och jag är inte vitsminkad i ansiktet, jag är bara blek.

Jag har alltid ogillat uttrycket ”att ta för sig”. Vem är det som ska ge det alla ska ta? Om alla ska ta för sig blir det ju inget kvar. Hur skulle det vara, om alla var högljudda, påstridiga människor som lägger beslag på allt utrymme? Vi skulle leva i en värld befolkad av Donald Trump-ar. Hemska tanke…

Enligt min erfarenhet är den som låter högst dessutom sällan den som har mest att säga.

Jag är definitivt mer introvert än utåtriktad – jag tänker efter innan jag talar och är en god lyssnare. Rollen som iakttagare är en jag gärna iklär mig, men jag har även ett genuint intresse för andra människor. Länge har jag upplevt att det inte finns plats i världen för sådana som mig. Jag blev därför glad när Mattias Fransson, en av de roligaste människorna jag vet, sa i en intervju att det är okej vara sådan, något man sällan hör. Jag kan bara hålla med.

Jag är fullt införstådd med att enligt vissa människors referensramar representerar både mitt utseende och mitt sätt att vara något som är främmande och kanske till och med lite obehagligt. Något man inte förstår sig på. Men det kan ju vara viktigt att komma ihåg att allt inte är vad det ser ut att vara.

Nyligen råkade jag ut för att ett par missionerande mormoner dök på mig på stan. Samma sak har hänt mig åtskilliga gånger med en äldre herre som går runt på Norrköpings gator och pratar med folk om Jesus. Jag måste se ut som en riktigt förtappad själ i dessa människors ögon…

Om alla fick vara den person de är och bli accepterade för det skulle världen vara mycket vackrare och intressantare, för det krävs ju fler färger än en för att skapa en regnbåge.

Det bästa du kan göra är att ta reda på vem du är och acceptera det, för alla kommer ändå inte att tycka om dig eller förstå sig på dig.

Men, de människor som är viktiga i ditt liv kommer att se dig för den du är och älska dig för det. Det krävs bara en person för att förändra allt.

Så, kära ”fellow introvert”: Gå ut i världen och var dig själv.

Människor som vi behövs, även om våra egenskaper sannolikt aldrig kommer att vara de som prisas mest. Vi är limmet som håller ihop världen när ultra-narcissister som Donald Trump försöker forma den efter sin egen sanning.

Och till sist… Nästa gång ni ser någon som ser ut så så här, kom ihåg: Det är inte jag.

  

 

Fotnot:

Mattias Fransson-citatet är ett utdrag ur en intervju i DN Kultur och nöje 2016-09-10: 

http://www.dn.se/kultur-noje/mammas-nya-kille-nu-annu-konstigare/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Nej till badhus i Älvsbyn!

0

klungan-skagg-crop

Jag har alltid dragits till humor som är av det lite underligare slaget. Knäppa scenarion, underdog-skämt och udda karaktärer är inslag som ofta skapar goda förutsättningar för skratt, om man frågar mig. Vanligt är tråkigt, knasigt är intressant.

gumby

Humorn får också gärna vara lite egendomlig, ja rent av konstig och absurd, på ett sätt som överraskar och får en att skratta högt.

hans-erik-hall-kaften

I tidiga tonåren blev jag överförtjust när jag upptäckte Monty Python’s Flying Circus, som då visades på Z-tv. En helt ny värld av underbart knäppa roligheter öppnade sig för mig.

monty-p-laughing

Det jag tilltalades av var bland annat att Python-gänget drev med allt och alla. Bland annat skämtade man om det brittiska klassamhället, och förlöjligade gärna den gamla brittiska överklassens dryghet.

twit-of-the-yearmonty_python_upper_class_twit_of_the_year

Jag gillade också hur de vände upp och ner på det typiska, korrekta BBC-formatet. Till exempel gjorde de parodier på nyhetsuppläsare och lade seriösa voice-overs à la dokumentärfilmer över helt absurda inslag, vilket jag tyckte var vansinnigt roligt.

cleese-announcer-edit

De klädde också ofta ut sig till kvinnor och pratade med gäll röst, vilket var fantastiskt underhållande. Bara att se en lång, bredaxlad man som John Cleese eller Graham Chapman iförd läppstift och en illasittande klänning får undertecknad att dra på smilbanden.monty-p-womenhells-grannies

Deras tolkning av den klassiska kung Arthur-myten i långfilmen Monty Python and the Holy Grail är fortfarande bland det roligaste jag sett.

monty-p-fart

Det häftiga med Python-gänget är att deras inflytande än idag, nästan 50 år efter deras tv-debut, fortfarande är tydligt i mycket av den humor som produceras.

bicycle-repair-man-2-borderbicycle-repair-man-border

En annan humorserie med tydliga Python-influenser som gjorde intryck på mig under uppväxten är svenska Varan-tv, som bland oss 70- och tidiga 80-talister blivit lite av en kultklassiker.

varanteatern-edalla-maste-titta-edit

Deras urflippade, lätt anarkistiska sketcher, gärna i form av fejkade nyhetsinslag med reportrar som Godzilla Hårddisksson, och det högst icke-barnvänliga barnprogrammet Farbror Vattenmelon kändes som en frisk fläkt i humor-Sverige på sin tid.

farbror-vattenmelon-text-2

Varanerna skojade gärna om de public service-inslag som svensk tv visade.

dunkgomme-och-alkohol

Vi fick också lära känna sjukt roliga karaktärer som de Österlenska konstnärssjälarna Tord Yvel och Romeo Olsson – tänk att ett par glasögon med tjocka förstoringslinser kan vara så otroligt kul!

tord-yvel

Tord Yvel

En annan minnesvärd Varan-figur är den perversa egyptologen Ted Borg, vars samtliga teorier om historien handlar om sex.

ted-borg-border

Och för den som inte visste det så finns det värktabletter som hjälper mot internetproblem.

smartor-i-internet

Det är något med säregna gubbar med knepiga dialekter som jag tycker är vansinnigt kul. Och när det gäller just detta är mina personliga favoriter på senare år humorgruppen Klungan från Umeå och Luleå. När jag hör deras dialekter blir jag glad ända in i min norrbottniska själ.

Klungan

Sedan 2005 gör delar av Klungan radioprogrammet Mammas nya kille. De har genom åren även gjort föreställningar som Det är vi som är hemgiften (2008), där det bland annat bjöds på skäggiga gubbar med bisarra gångstilar, som fick undertecknad att ligga dubbelvikt av skratt.

hemgiften-3hemgiften-2hemgiften-4-borderhemgiften-1

De gjorde också den fantastiska tv-serien Ingen bor i skogen 2010.

ingen-bor-i-skogen-affisch

Ett återkommande inslag i Klungans persongalleri är den allmänt skeptiska sjukpensionären Lars Stenberg (nedan). Hans politiska parti, Nej! Nej! Nej!, (som började som Nej till badhus i Älvsbyn!), kanske är vad Sverige skulle behöva just nu.lars-stenberg-2-edit-text-border

En annan karaktär är den försynta, överartikulerande och filosofiska gotharen Mikael Hjort, vars högsta önskan är att bli adopterad av en djurfamilj.

mikael-oj-oj-oj-4

I Mammas nya kille-följetongen Goth söker fru får vi följa hans tafatta försök att hitta kärleken, bland annat under en misslyckad date med inslag av ofrivilligt salsadansande.

mikael-panik

Bland Klungans figurer finns också folklivsfanatikern Job Andersson, som ständigt förundras över hur dumma folk var i huvet förr i tiden (nå jävulskt!), Hans-Erik, som har flyttat ut i hundkojan, och den provokativa nycirkusartisten Katla.

katla-mikael

Mikael är tveksam till Katlas provokationer

Kända profiler är också Mangan, som är beroende av att dubbelklicka, och den obotliga överdängaren Thunder, som bara måste vara den coolaste actionhjälten i världen. I alla fall om man tror honom själv.

thunder-50lapp

 Thunder

Och så har vi förstås Lacken, vars kontinuerliga misslyckanden med att genomföra en jobbintervju utan att hamna i slagsmål får mig att skratta tills tårarna rinner, och hans bästa kompis Tråden.

lacken-traden

Släktenforskning med Lacken och Tråden

Så se till att du får i dig det rekommenderade dagliga intaget (RDI) av sjuk humor! Det förlänger livet, (jag har redan hunnit bli 37 år!). Börja med klippen här nedanför så kommer du en bit på vägen.

Avslutningsvis säger jag som Job och Katla:

Skose gnose!

Vi syns i marschallens skugga. Amen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Spoilerfria filmtips för en dunkel årstid

0

greenDet är något speciellt med övergången från ljust till mörkt, hur dagen långsamt naggas i kanten när mörkrets årstid gör intåg i landet. Det faktum att vi bor i norra Europa gör sig påmint när temperaturen kryper under noll och höstvindarna börjar vina runt husknutarna.

autumn-joke

Visst, hösten kan vara både kall, regnig och blåsig, och det nästan konstanta brummet av lövblåsare går en på nerverna ibland.

leaf-blower

Men, jag tycker ändå om hösten. Jag njuter av mysfaktorn som infinner sig månaderna innan jul, när det är strykande åtgång på värmeljus och pepparkakor hemma hos undertecknad. Det är en årstid som gjord för att vira in sig i en filt och titta på film.

cat-in-blanket-2

Här kommer tips på filmer som gör sig extra bra i höstrusket – och som vanligt i mina filmtips blir det inga spoilers!

Heartless (2009)

heartless-edit

Heartless handlar om den unga fotografen Jamie, som kämpar för att hålla hoppet vid liv i ett London som blivit alltmer ogästvänligt och våldsamt. Grändernas mörka hörn fylls av mystiska främlingar som startar bränder och överfaller människor. Det är en plats där inte ens de mest oskyldiga själarna går säkra, en verklighet där varje val du gör kan betyda skillnaden mellan liv och död.

heartless-papa-b-edit

Det är en stämningsfull och spännande berättelse som kryper under huden på betraktaren och gör det svårt att sluta titta. Definitivt en av de mest minnesvärda thrillers jag sett på flera år.

heartless

 

Fritt vilt (2006)

fritt-vilt-poster-edit

En av mina personliga favoriter bland slasherfilmer är detta norska guldkorn. Scenariot är en grupp vänner som ger sig ut för att åka skidor i fjällen. När en av dem skadar sig tvingas de söka skydd på ett hotell som förefaller övergivet sen många år. Dock blir det snart uppenbart att någon inte vill ha dem där.

fritt-vilt-stor-edit

Filmens skapare Roar Uthaug lyckas med bedriften att ta en klassisk historia och skapa något som känns både nytt och välbekant på samma gång. Lägg till ett stort mått spänning så har du en slasher som kan mäta sig med de bästa inom genren, som t.ex. John Carpenters Halloween.

fritt_vilt

 

Hunt for the Wilderpeople (2016)

hunt-for-the-w-2

En av 2016 års bästa filmer är för mig helt klart Hunt for the Wilderpeople. Huvudpersonen är Ricky, en upprorisk tonårspojke som slussas runt av socialtjänsten och ofrivilligt hamnar på en gård på landet. Det som följer är en varm, originell och knäpp skildring av en motvillig vänskap.

hunt-for-the-wp

Bara scenen i kyrkan var nog för att få mig att bryta ihop av skratt. Se denna film snarast! Du kommer inte att ångra dig.

taika-w-priest

Underbara Taika Waititi, som regisserat Hunt for the wilderpeople, What we do in the shadows (med Jemaine Clement) och Eagle vs shark, gör en cameo som präst.

 

What we do in the shadows (2014)

wwdits-poster-edit-2

En udda och vansinnigt rolig underdogkomedi om de diverse svårigheter som kommer av att vara vampyr i dagens Nya Zeeland. Vi får följa vampyrerna Deacon, Viago, Vladislav och Petyr när de kämpar med vardagssysslor som att hitta rätt party-outfit trots avsaknad av spegelbild och bråkar om nödvändigheten i att diska.

wwdits-clubbing

Detta är en titt bakom kulisserna i de odödas ”grå vardag” som är få förunnad. Du har garanterat aldrig sett vampyrer på det här sättet! En film man inte får missa!

whatwedointheshadows-waititi-cops-edit

 

Eagle vs shark (2007)

eagle-vs-shark

När vi ändå är inne på Nya Zeeland fortsätter jag med ännu en film därifrån som får mig att le. Eagle vs shark handlar om Lily, en försynt snabbmatsservitris som inte riktigt passar in någonstans.

eagle-vs-shark-lily-meaty-boy

Hon tillbringar dagarna på jobbet med att längta efter de tillfällen när Jarrod, hennes hemliga förälskelse, kommer in för att köpa mat. Han är i sin tur totalt ovetande om hennes existens, men när de en kväll hamnar på samma fest börjar allt förändras. (Alla som någon gång känt sig udda, utanför eller malplacerad kommer att le igenkännande).

eagle-vs-shark-lily

Detta är en oemotståndligt underhållande dramakomedi som påminner mig både om Napoleon Dynamite och Mikael Hjorts fladdrande, nervösa funderingar över svårigheterna med att hitta en partner i Goth söker fru. En film man blir glad av!

eagle-vs-shark-sleep-bags

 

The houses October built (2014)

october-built

The houses October built är en så kallad ”mockumentary” om en grupp vänner som reser runt i USA för att hitta den ultimata skrämselupplevelsen. Varje höst öppnas tusentals skräckattraktioner, där människor leds genom mörka lokaler och diverse skräcksminkade skådespelare dyker upp och skrämmer folk från vettet.

the-houses-october-build-horror-laugh

Vi får en intressant inblick i en värld av tvivelaktiga arbetsmetoder och luddiga regler, där gränsen mellan vad som är ok eller inte ofta suddas ut. Det är inget för folk med clownfobi, men för den erfarna skräckentusiasten är den väl värd en titt.

the-house-october-built-clown

 

The haunting in Connecticut (2009)

the-haunting-in-connecticut

The haunting in Connecticut är en av mina absoluta favoritrysare. När familjen Campbells cancersjuka tonårsson blir allt sämre tvingas familjen med kort varsel flytta för att slippa de långa pendlingarna till sjukhuset. Modern hittar ett hus som, på grund av sin oattraktiva bakgrund som begravningsbyrå, blir en billigt nytt hem för familjen. Snart börjar dock obehagliga saker inträffa, och det hem som skulle vara en fristad för den sjukdomsdrabbade familjen förvandlas till ett skräckkabinett.

haunting-con

Detta är en stark rysare med en krypande, kuslig atmosfär som påminner mig om The Others. En film som säkerligen kommer att få även erfarna skräckfantaster att hoppa till vid flera tillfällen, (det gjorde jag när jag såg den första gången). Det faktum att den bygger på en sann historia gör inte saken sämre. Rekommenderas varmt!

the-haunting-in-connecticut-screenshot-3

 

The awakening (2011)

awakening

En annorlunda thriller om en spökjägare i 1920-talets Storbritannien, vars arbete består av att avslöja lurendrejare bland medium och andra synska. Själv är hon en stenhård skeptiker, men när hon anlitas av ett barnhem för att undersöka en påstådd gengångare tvingas hon omvärdera sina egna uppfattningar. Kusligt och välspelat i spöklika miljöer.

awakening_09

Glad höst! 

cat-in-leaves

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fejkögonbryn, sugproppsläppar och orangea människor

0

Slugs

Människan har i alla tider intresserat sig för sitt yttre, och underliga moden har kommit och gått genom århundradena. Idealen har, bara under min egen livstid, svängt åt alla möjliga håll. Jag upphör dock aldrig att förvånas över konstiga trender och att det alltid tycks finnas människor som faktiskt följer dem.

Det känns lite som att det sitter en grupp modeskapare på hemliga möten och brainstormar fram de mest idiotiska kläd- och sminkstilar, bara för att se om vi vanliga människor är dumma nog att anamma dem. Lite som i filmen Zoolander, en hejdlös drift med modeindustrin.

Mugatu dog

En av de mest utbredda trenderna de senaste två åren är de påmålade ögonbrynen. Aldrig förr har så många kvinnor, i alla åldrar, haft ögonbryn som ser ut som om de rymt från en slarvigt tecknad seriefigur. Jag har personligen undrat mer än en gång om stora delar av kvinnosläktet drabbats av någon slags masspsykos.

No man ever

Seriöst! Jag kan knappt tro mina ögon ibland! Varför plockar – eller till och med rakar – kvinnor bort sina riktiga ögonbryn och målar dit tjocka, snigelliknande blaffor som skär sig mot ansiktet? (Och vad händer om det börjar regna?). Det ser ofta ut som om tjejen i fråga bara ryckt tag i närmsta märkpenna och dragit två darriga och asymmetriska streck ovanför ögonen.

Sharpie eyebrows

När jag möter en kvinna med dessa hiskeliga ögonbryn blir jag så fascinerad över hur någon kan tycka det är snyggt att jag blir smått förtrollad. Jag kan inte sluta förundras över hur personen i fråga kunde se sig i spegeln och tycka att det hon såg var snyggt innan hon gick hemifrån.

eyebrow-fails-16

Makeup fail

När jag jobbade i butik och kunder med dessa Penol-ögonbryn frågade mig något fick jag anstränga mig för att kunna slita min blick från ögonbrynen och se personen i ögonen.

funny-drawn-eyebrows-awkward

Det värsta är när kvinnan i fråga ritat sina fejkbryn för långt ifrån varann, eller på olika höjd, så hon fastnar i en konstant förvånad eller fundersam min.

Eyebrows had an argument

Jag skulle förstå om denna sminktrend – som ännu inte visar några tecken på att avmattas – bara förekom bland tonårstjejer. Även jag har varit tonåring och nybörjare på att sminka mig, och det blir inte alltid så bra innan man lärt sig att syftet med smink är att förhöja ens fina drag. Påmålade ögonbryn känns inte så osannolikt bland denna åldersgrupp. Men vad har ni andra, vuxna, för ursäkt? Försöker ni se ut som Groucho Marx?

groucho-marx

Såvida du inte, av någon anledning, saknar fysisk förmåga att få naturliga ögonbryn ser jag ingen godtagbar anledning till att se ut som en vandrande reklampelare för extra breda tuschpennor. Inte ens när ögonbrynen är så proffsigt tatuerade som Meagan Goods (nedan) ser det riktigt rätt ut.

Meagan Good

Alla kanske inte har naturligt välformade, markerade ögonbryn. Men, även de allra glesaste, tunnaste naturliga ögonbrynen ser tusen gånger bättre ut än de som ritats dit med penna! Ögonbryn består av HÅR, inte färg.

eyebrows-real-hair

När jag nu ändå är inne på ämnet konstiga trender har vi sen det här med spraysolbränna… Jag kan förstå att folk vill se solbrända ut, men varför väljer så många en ORANGE nyans? Det är en färg som människor bara – eventuellt – skulle kunna få naturligt genom att sätta i sig extrema mängder morötter och tomatjuice. Deltagarna i MTVs korkade dokusåpa Geordie Shore, där livet går ut på att festa och ligga runt, är nästan samtliga orangea. Därför har jag döpt om programmet till Attack of the Orange People.

Orange people

En alldeles för mörk låtsasbränna är ju också snyggt…?

Geordie shore spray tan fail

Även en av Sveriges populäraste bloggare, Kissie, har kört med den orangea looken. Fint, du ser ut som… en apelsin.

Kissie orange 2

Många av de kvinnor som gillar den orangea hudtonen har också hakat på trenden med stora läppar – som nu hållit i sig riktigt länge. Alla vill se ut som Angelina Jolie, men lyckas sällan.

A jolie

Ofta blir resultatet snarare något som liknar en överdimensionerad fiskmun.

Fish lips 2

Failed lip enhancement

När jag ser dessa absurt onaturliga, uppsvullna läppar kan jag inte låta bli att associera till denna sugproppsförsedda Garfield-leksak, som var populär när jag växte upp.

Garfield dollGarfield doll

Vad som är snyggt är högst subjektivt, men jag tror världen skulle vara en vackrare plats om inte alla försökte se ut som någon annan. Jag tror på att göra det bästa av det man har.

Kom ihåg att…

1) Ögonbryn finns där av en anledning

2) Orange är en färg som är lämpad för apelsinläsk, inte ditt ansikte

och

3) Konstgjorda ”fläskläppar” är inte sexigt, det får en bara att vilja ta tag i ditt huvud och trycka fast dig på fönstret

…så klarar du dig fint. Allt är inte snyggt bara för att ”alla andra” verkar tycka det.

taken-eyebrow-meme

 

Problemet med att få till en ”naturlig” sminkning… En rolig parodi på makeup-tutorials! 😀

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *