Julefrid från en svunnen tid

0

Jag är i en ålder då jag tycks ha nostalgin väldigt nära till hands. Kanske är det bara ett tecken på att jag börjar bli gammal, men det är med glädje som jag tänker tillbaka på min barndom och ett liv som på många sätt var mindre komplicerat. Allt detta hänger också ihop med saknaden efter min storebror och bästa vän, Andreas, som gick bort 2014. Så här i juletider känns det Andreasformade hålet i mitt liv lite större än vanligt.

Det är en märklig känsla att ha förlorat sitt enda syskon, den person som man delade sin uppväxt med – på det speciella sätt som man bara gör när man är familj, och dessutom kommer bra överens. Det är en slags tomhet och övergivenhet som är svår att sätta ord på, och som man aldrig kommer över – man bara lär sig leva med den. Det här inlägget blir en hyllning till den tidsålder då Andreas och jag växte upp, och den populärkultur som präglade oss. Jag saknar dig, brorsan.

Vi tillbringade större delen av uppväxten i Boden, denna Norrbottniska metropol, som på den tiden kryllade av militärer. Vår familj bodde i ett litet Älvsbyhus på Ravinvägen i stadsdelen Trångfors, och julen firade vi oftast där, tillsammans med mormor Miriam och ibland någon vän till familjen. Vi drack must, knäckte nötter och åt julmat och hemkokt knäck så det stod härliga till. Här nedan kan man se både hur fint vårt hem kunde vara sommartid, men också hur otroligt mycket snö vi ofta fick på vintrarna.

Vi flyttade från en lägenhet i centrum till detta hus lite utanför staden precis innan julen ´87. Kort därefter öppnades en helt ny värld, då vi införskaffade en VHS-spelare, eller video, som man kort och gott sa på den tiden. En av de första filmerna vi hyrde var Polisskolan 3, och vi var fast direkt. De dröjde inte länge innan vi sett alla andra filmer i serien, (som då hade kommit ut). Hela familjen älskade denna knäppa komedisvit och det var inte ovanligt att vi såg dessa filmer just vid jul de kommande åren.

Framför allt 3:an och 4:an blev mina favoriter, och jag kunde dem utan och innan. Särskilt förtjust var jag i den galna, före detta ligisten Zed och samspelet mellan honom och den tillbakadragna Sweetchuck.

Jag tycker fortfarande Bob Goldthwaits Zed är vansinnigt rolig. Det är något med hans ömsom målbrottspipiga, ömsom skrikiga sätt att prata och ständiga ansiktsryckningar som gör mig varm i hjärtat.

Kunde därför inte låta bli att le när jag nu under hösten såg denna bild på hur detta Polisskolans omaka radarpar ser ut nu för tiden.

Bob Goldthwait (59) och Tim Kazurinsky (71)

Efter att VHS:en gjort intåg i vår boning tittade vi mer och mer på film hemma, ibland hela familjen, ibland brorsan och jag. Jag minns tydligt hur Andreas och jag visade en grannpojke Indiana Jones-filmen Raiders of the lost ark. Vid scenen där Indy sänks ner i ett tempel med ett golv som kryllar av ormar ryckte grannen häftigt upp sina fötter från golvet, som om ormarna funnits där. Jag minns att jag tyckte det var roligt och lite töntigt.

Indiana Jones-filmerna rullade frekvent hemma hos oss runt storhelgerna, när julefriden lagt sig och hela familjen kunde umgås i lugn och ro. Apropå Indiana Jones så minns jag när 2:an, Indiana Jones and the temple of doom, kom och alla killar i klassen sprang runt på rasterna och skrek KALI MA! så högt de kunde, i ett försök att härma den otäcka prästen i filmen. (Och nu oroar sig vuxna för att barnen leker Squid game… Skillnaden är att inga föräldrar oroade sig för oss som var barn på den här tiden – vi kunde leka med saxar och tändstickor om vi ville).

Något brorsan och jag såg fram emot enormt mycket varje jul var att se Trolltyg i tomteskogen, den tecknade klassikern om tomtebröllopet som våldgästas av en skock troll. Jag minns hur jag tittade med skräckblandad förtjusning, för trollen var ändå lite läskiga.

Vi älskade också att titta på den tecknade Landet Narnia/The lion, the witch and the wardrobe (1979), som vi hade inspelad på ett nött gammalt videoband. Varje gång var det lika sorgligt när Aslan blev offrad av den elaka häxan, trots att vi visste att han snart skulle återuppstå.

Galenskaparnas sketch där man samlats på en hembygsgård för att julpyssla, från En himla många program, blev även den en klassiker i vår familj, som vi ofta sett om på jul.

En jultradition med rötter i barndomen, och som jag håller liv i än idag är att titta på Gremlins (1984).

Berättelsen om de små monstren som ställer till förtret i en småstad mitt under julen är lika bra nu som då, trots att hela filmen är inhöljd i en blåaktig, glasyrliknande fejksnö som knappast lurar någon.

Min bror rycktes bort endast 40 år gammal – han fick en allergisk chock när hans akuta halsfluss behandlades med antibiotika. Om jag lärt mig något av detta trauma är det att vi aldrig vet hur mycket tid vi har, så vi behöver ta vara på här och nu. Vi behöver visa omtanke om varandra och säga de där sakerna vi kanske säger alltför sällan.

Julen handlar om gemenskap, glädje och lugn. Så i jul, gör saker som får dig att må bra. Ät god mat, vad än det må vara, (personligen är jag inte så förtjust i traditionell julmat – lukten av risgrynsgröt får det att vända sig i magen på mig, t.ex.)…

…men låt inte någon lägga sig i din matlagning.

Se några trevliga filmer…

…och framför allt: umgås med folk som ger dig kraft, inte hyperaktiva energitjuvar.

Avslutar med lite juliga humorklipp. God jul och var rädda om varandra där ute.

Key and Peeles fantastiska parodi på den sexualbrottsantydande jullåten Baby it´s cold outside

Min favoritscen ur Gremlins (1984)

Julklappsrim från Galenskaparnas Pyssel & Papp

Tekniken är smart, men huvudet är dumt

0

Den tekniska utvecklingen rullar på allt snabbare, och vissa tycker säkert det är svårt att hänga med. Även om vi tar mycket av dagens tekniska lösningar för givna så förbluffas jag dock ibland av folks okunnighet. Här vill jag vara tydlig med att det är en sak om man är gammal och kanske inte har möjlighet att skaffa dagens dyra elektronikprylar, eller saknar någon som kan hjälpa en – sådan teknisk eftersläpning är helt ok och förståelig. Att vara korkad är något helt annat.

Jag gillar teknik som underlättar ens vardag. I vår tvättstuga finns det till exempel ett torkskåp som förolämpar en när tvätten torkat klart, (i alla fall om man tänker på engelska, som jag ofta gör). Det ger en den där extra lilla irritationen som gör att man orkar bära upp all tvätt.

Det faktum att många har svårt att hantera så pass simpla, analoga finesser som tryckknappar vid övergångsställen och hissar känns obegripligt i denna pekskärmarnas förlovade tidsålder. Inget kommer ju faktiskt att gå snabbare bara för att du nervöst hamrar på knappen som en storrökare som försöker lägga ciggen på hyllan. (Jag brukar helt enkelt bara titta om lampan som visar att knappen är intryckt lyser).

När jag är ute bland folk är det inte många blickar jag möter – de är snarare fixerade vid diverse telefoner. Jag tycker det är lite kul att mobilernas utveckling har gått från att vara stora, till att runt millennieskiftet bli pyttesmå, till att nu gradvis bli allt större igen. Här har vi kanske svaret på varför.

Smarttelefoner är bra och jag har mycket praktisk användning av min, men den är inte särskilt viktig för mig. Jag har inte kommit till den punkt där telefonen gör att jag missar vad som sker i världen runt omkring mig, och det är jag glad för.

En tendens jag sett är att i takt med smarttelefonens intåg verkar folks datorkunskaper ha suddats ut, och då menar jag även de mest grundläggande sådana.

Kortkommandon, till exempel, verkar hålla på att falla i glömska bland gemene man, vilket är synd, då de underlättar mycket. Personligen gillar jag ctrl+c, ctrl+v och ctrl+p. (Om du inte vet vad dessa gör blir jag besviken. Googla och lär dig, för tusan).

Frågor som ”hur får jag ut bilderna ur telefonen och in i datorn?” är vanligt förekommande, och då kommer de inte sällan från yngre personer, som faktiskt vuxit upp med datorer och internet. Att koppla telefonen till datorn via USB tycks inte ens föresväva folk, trots att telefonerna vi bär runt på i grund och botten är glorifierade USB-minnen. Det finns ju dessutom molntjänster av olika slag. Och man kan ju faktiskt maila bilder till sig själv, öppna mailen på datorn och spara bilderna där.

För inte så länge sedan stötte jag på en ung person som inte förstod att för att kunna jobba hemifrån behövde man ha ett eget internetabonnemang. Nej, man kan inte ta med sig internet hem från jobbet, fick jag förklara. Jag har nog aldrig känt mig så mycket som facepalm-emoji:n som då.

Under pandemin 2020/2021 har gemene man blivit beroende av välfungerande IT-lösningar för att ersätta fysisk kontakt. Det där med videosamtal är dock en konst, och ett vanligt misstag folk gör är att de placerar laptopen/telefonen alldeles för lågt. Aldrig har jag väl tvingats titta rakt upp i så många människors näsborrar som detta år. (Att trimma näshåren verkar inte vara så vanligt som jag tidigare trott).

Konferenssamtal via Skype eller liknande tjänster är vidare en historia för sig. Där jag jobbar använder vi i regel bara ljud under mötena, och väldigt ofta är det några som glömmer att sätta på micken när de ska prata. Eller så står micken på hela tiden, så mötet förgylls av diverse bakgrundsljud, t.ex. byggstök eller jamande katter.

Headset är tydligen också ett mycket komplicerat redskap att använda. Jag vet inte hur många gånger jag sett folk som pratat i telefon med ett vanligt sladdheadset inkopplat, men ändå gått omkring med mobilen vågrätt placerad i handen uppe under hakan, med micken riktad mot munnen – som man gör när man använder högtalartelefonen. Folk verkar liksom inte fatta att det finns en mikrofon på headsetsladden. Vanliga hörlurar är i och för sig även de lite för mycket att hantera för vissa.

Jag såg också nyligen en medelålders man, som raskt promenerade förbi på gatan där jag bor. Han hade något svart som hängde och slängde upp och ner mellan hakan och näsan på ett väldigt konstigt sätt. Jag kunde roat konstatera att det var ett bluetooth-headset av sorten som består av två hörlurspluggar med en ca 50 cm lång sladd mellan sig. Det är meningen att man ska ha sladden bakom nacken, så att man kan hänga av sig lurarna vid behov. Jättepraktiskt, tycker jag själv.

Personligen vill jag inte ha den helt sladdlösa varianten, AirPods och liknande, för att jag säkert skulle tappa en eller båda. I början av året, precis när vi fått en massa snö, såg jag en tjej med bedrövad uppsyn när jag var på väg till jobbet. Hon satt på huk vid en hållplats och grävde febrilt i den oplogade snön med ena handen. I den andra höll hon en ensam vit AirPod. Case closed.

Alla kan vi inte vara bra på teknik, och det finns ju vissa saker som de flesta retar sig på. Ta bara USB-sladdar, till exempel. Hur man än gör och hur mycket man än ser efter att man sätter i dem åt rätt håll hamnar de alltid fel. Jag förutspår dock att många färre kommer att dö av frustrationshjärtinfarkter nu när USB-C, som inte går att sätta i fel, blir allt mer vanlig.

Jag stör mig personligen också på folk som använder IT-relaterade ord på ett konstigt sätt. Ett av mina favoritexempel på detta är vårt lokala nyhetsprogram, Lokala Nyheter Öst, som ibland avslutar med att säga att fler nyheter finns på ”vår webb”. Har de ett eget internet, eller? Östnet? (Jag hade valt ordet hemsida eller sajt istället för webb).

Slutligen vill jag verkligen slå ett slag för datorn. Gör som blogg-Dagny Carlsson och bli ”bra på data” (som vi säger i Norrbotten), men du behöver ju inte vänta tills du fyllt hundra. Personligen trivs jag inte med att surfa på en liten, pluttig skärm, och använda touchtangentbord som får även mina små händer att kännas överdimensionerade. Använd datorn – allt blir så mycket roligare, snabbare, större, skarpare och mer ergonomiskt då. Förutom när den ska uppdatera.

Känslan av att sätta i en USB-kontakt rätt på första försöket…

Det visade sig att Conan O’Brien fick rätt i sin AirPod-parodi nedan.

Surfhistoriken kan vara avslöjande…

Se Get out eller stick! (Spoilerfria filmtips)

0

Jag har sett skräckfilm sen unga år och är därför välbekant med de flesta upplägg och typer av berättelser. Det har inget att göra med snobberi, utan jag har helt enkelt sett så mycket film att det krävs mer för att en film ska göra intryck på mig, och bryta sig igenom ”dussinfilmbarriären”. Då och då kommer det dock en film som verkligen överraskar. En sådan film som nyligen gjort stort intryck på mig är Get out.

Filmen handlar om Chris, som ska åka med sin flickvän Rose för att hälsa på hennes familj över helgen. Chris är svart, Rose är vit, och Chris uttrycker innan resan oro över att Rose inte berättat om hans hudfärg för sin ytterst ”vita” överklassfamilj. Hon viftar dock obekymrat bort hans farhågor och de ger sig av.

I den lyxiga, avlägset belägna villan visar det sig dock snart att allt inte verkar vara som det ska. Rose föräldrar är påklistrat trevliga, och familjens svarta tjänstefolk verkar konstigt plågade, men samtidigt behärskade och frånvarande.

Det som först verkar vara vänlig konversation med ”svärföräldrarna” övergår snart i något som liknar ett förhör, där alltför personliga frågor ställs, vilket gör att Chris känner sig allt annat än välkommen.

Ju längre helgen fortskrider, desto mer anledning får han att undra varför han egentligen är där, och det blir allt mer tydligt att någon inte vill att han ska få veta svaret på den frågan.

Filmen är skriven och regisserad av Jordan Peele, skräckfantast, skådespelare och tillika ena halvan av den underbart roliga humorduon Key & Peele.

Jordan Peele mitt i regisserandet.

Precis som kollegan och goda vännen Keegan Michael Key är Peele hälften vit, hälften svart och tar ofta upp ämnen som rasism och likheter och skillnader mellan människor av olika etniska bakgrunder. Jag tilltalas av hans humor, då han inte är rädd för att skoja om ämnen som vi i det absurt politiskt korrekta Sverige inte törs ta i med tång.

Peele väver i Get out samman teman som rasism, alienation och exotifiering till en smart historia som får en att skruva på sig av obehag. Känslan jag fick när jag såg den påminde mig om det diffusa, kusliga hotet i filmer som Invasion of the body snatchers och The broken.

 

Han har skapat en berättelse som lyckas med det ovanliga i att vara skrämmande på flera nivåer, och som jag tror många därför kan relatera till, på olika sätt.

Det här är en fantastiskt välgjord film som kryper under skinnet på åskådaren och får en att hoppa upp och ner i soffan av spänning – helt klart en av årets filmiska höjdpunkter för undertecknad!

 

The autopsy of Jane Doe

The autopsy of Jane Doe börjar vid en polisutredning av en brottsplats, ett hus i en småstad på amerikanska östkusten där flera människor hittats döda. Det mest förbryllande fyndet är en naken ung kvinna, vars kropp hittas begravd i marken under huset. Då hon saknar identitetshandlingar eller andra tillhörigheter skickas hon till bårhuset för obduktion.

Bårhuset drivs av far och son-paret Tommy och Austin i källaren på familjens hus, och trots att deras arbetsdag egentligen är avslutad stannar de båda kvar och jobbar under kvällen, eftersom ärendet är brådskande.

Undersökningen av kroppen skapar mer frågor än svar, och den ena ovanligheten avlöser den andra.

Snart drar en oväntad storm in över staden, och medan vinden tilltar utanför knutarna börjar allt mer obehagliga saker att hända i den dunkla källarlokalen. Fotsteg hörs i korridorerna, strömmen sviktar och frysdörrarna öppnar sig av sig själva.

Det är nästan som om kroppen obducenterna undersöker försöker säga dem något. Stormen tilltar och i takt med att obduktionen fortskrider blir det allt mer tydligt att det inte rör sig om en standardprocedur. Den hotfulla stämningen ökar i styrka för varje snitt de lägger på den unga kvinnans kropp, och Tommy och Austin känner snart att deras egen säkerhet är i fara.

Jag gillade den här lågmälda, kusliga berättelsen väldigt mycket. Bårhus är visserligen ingen ovanlig miljö inom skräckgenren, men upplägget känns ändå originellt. De murriga, slitna korridorerna, som bidrar mycket till den mystiska stämningen, är som hämtade ur det nedgångna äldreboendet i Bubba Ho-Tepeller Buffalo Bills källare i The silence of the lambs.

Bruce Campbell och Ossie Davis som Elvis och JFK i Bubba Ho-Tep

Regissören André Øvredal, som också ligger bakom succéfilmen Trolljägaren, har med enkla medel skapat en spöklik, snygg och kittlande rysare som innehåller allt en riktigt bra skräckfilm bör ha. Rekommenderas varmt för regniga sommarkvällar!