Jag är ingen gothare, jag är blek

0

Många verkar ha en inneboende rädsla för det annorlunda. Kanske har det att göra med att vi är vanedjur; vi håller oss gärna till det välbekanta och invanda. Men annorlunda är inte nödvändigtvis detsamma som konstigt eller sämre. Ofta är det helt enkelt bara annorlunda.

För många är det också viktigt att passa in, att känna sig som en del av den stora massan genom att göra som alla andra och inte sticka ut.

Jag har snarare alltid känt att det är viktigare att acceptera varandra för dem vi är. Ett öppet och välkomnande klimat tror jag nämligen gör att människor vågar vara sig själva. Vi behöver ju inte vara likadana allihop.

Att vara annorlunda borde inte jämställas med att vara konstig, vilket sker alltför ofta. Men, om jag får välja så är jag hellre konstig än vanlig – det är åtminstone mer intressant.

Folk vill placera in andra i fack, vilket ger möjlighet till breda generaliseringar. Det är som om man automatiskt får en skyldighet att förklara ”vad man är” om man på något sätt skiljer sig från den stora massan. Jag är en hårdrockare/nörd och blir då och då kallad för gothare. Min reaktion då brukar vara ungefär:

Jag blir lite förolämpad av att kallas gothare, av den enkla anledningen att de ser ut så här, (eller som den fiktiva gotharen Vince här ovanför)….

…och jag ser ut så här (notera särskilt avsaknaden av svart läppstift, vampyrlinser, viktorianska kläder och typ det mesta annat gothare har på sig – som för övrigt är alldeles för extremt för min smak):

Jag har svart hår för att jag gillar det. Och jag är inte vitsminkad i ansiktet, jag är bara blek.

Jag har alltid ogillat uttrycket ”att ta för sig”. Vem är det som ska ge det alla ska ta? Om alla ska ta för sig blir det ju inget kvar. Hur skulle det vara, om alla var högljudda, påstridiga människor som lägger beslag på allt utrymme? Vi skulle leva i en värld befolkad av Donald Trump-ar. Hemska tanke…

Enligt min erfarenhet är den som låter högst dessutom sällan den som har mest att säga.

Jag är definitivt mer introvert än utåtriktad – jag tänker efter innan jag talar och är en god lyssnare. Rollen som iakttagare är en jag gärna iklär mig, men jag har även ett genuint intresse för andra människor. Länge har jag upplevt att det inte finns plats i världen för sådana som mig. Jag blev därför glad när Mattias Fransson, en av de roligaste människorna jag vet, sa i en intervju att det är okej vara sådan, något man sällan hör. Jag kan bara hålla med.

Jag är fullt införstådd med att enligt vissa människors referensramar representerar både mitt utseende och mitt sätt att vara något som är främmande och kanske till och med lite obehagligt. Något man inte förstår sig på. Men det kan ju vara viktigt att komma ihåg att allt inte är vad det ser ut att vara.

Nyligen råkade jag ut för att ett par missionerande mormoner dök på mig på stan. Samma sak har hänt mig åtskilliga gånger med en äldre herre som går runt på Norrköpings gator och pratar med folk om Jesus. Jag måste se ut som en riktigt förtappad själ i dessa människors ögon…

Om alla fick vara den person de är och bli accepterade för det skulle världen vara mycket vackrare och intressantare, för det krävs ju fler färger än en för att skapa en regnbåge.

Det bästa du kan göra är att ta reda på vem du är och acceptera det, för alla kommer ändå inte att tycka om dig eller förstå sig på dig.

Men, de människor som är viktiga i ditt liv kommer att se dig för den du är och älska dig för det. Det krävs bara en person för att förändra allt.

Så, kära ”fellow introvert”: Gå ut i världen och var dig själv.

Människor som vi behövs, även om våra egenskaper sannolikt aldrig kommer att vara de som prisas mest. Vi är limmet som håller ihop världen när ultra-narcissister som Donald Trump försöker forma den efter sin egen sanning.

Och till sist… Nästa gång ni ser någon som ser ut så så här, kom ihåg: Det är inte jag.

  

 

Fotnot:

Mattias Fransson-citatet är ett utdrag ur en intervju i DN Kultur och nöje 2016-09-10: 

http://www.dn.se/kultur-noje/mammas-nya-kille-nu-annu-konstigare/

Sagan om den arbetslösa akademikern

1

Gizmo captioned

Sverige verkar i stora delar av världen ses som någon slags utopi där jämställdhet mellan könen råder, alla får sjukvård, skolgång och föräldrapenning. Och, kanske den mest seglivade missuppfattningen av allt: att alla får jobb, bostad och lever lyckliga i resten av sina dagar. Visst, vi som lever i Sverige har det mycket bra på många vis. Men här tänker jag måla upp en annan, mer nyanserad bild, som för mig och många andra visar den verklighet vi FAKTISKT lever i…

Big bird unemployed

Jag tänker berätta sanningen om hur det är att vara arbetslös i dagens Sverige – den bistra sanningen om Sveriges arbetsmarknad, något politikerna aldrig talar om.

Bekämpa fattiga1

Jag är en helt vanlig kvinna, född och uppvuxen i detta vårt avlånga land. När jag gick i skolan pratade lärarna ständigt om hur viktigt det var med utbildning. Jag mer eller mindre indoktrinerades enligt devisen att högskoleutbildning är en garanti för att få jobb.

Al Bundy stay in school

Detta ledde till att jag också gjort just det som politiker och samhället i stort tjatar om: jag har utbildat mig, och det rejält. Jag har studerat på folkhögskolenivå, bland annat som utbytesstudent i USA, läst engelska och spanska på Linnéuniversitetet i Kalmar och är utbildad socionom.

School bus

Jag har ett proffsigt CV och skriver jobbansökningar av samma kaliber. Ändå är jag arbetslös. Varje månad söker jag mängder av jobb – både sådana jag är utbildad för och andra, enklare arbeten – utan att någonsin bli kallad till intervju. Det närmaste ett jobb jag kommer är mail efter mail med texten ”då vi haft många kvalificerade sökande till tjänsten har vi denna gång valt att gå vidare med andra sökande”.

Goth angry face What

Politikerna pratar ständigt om hur utbildning är nyckeln till att komma ur arbetslöshet. Och den enda arbetslösheten som någonsin tas upp i media är den bland unga under 26 och utrikes födda. Men, en stor grupp arbetslösa nämns aldrig, och det är Sveriges alla arbetslösa akademiker. För att inte tala om alla självlärda, superambitiösa och kunniga människor som inte har någon formell utbildning, men vars kunskap ändå överstiger den hos akademiker inom samma område. På Fas 3-platser i hela landet sitter professorer, ingenjörer, astrofysiker och självlärda programmerare som går arbetslösa. Ja, du hörde rätt!

Gave up looking for work

De. liksom jag, lever på samhällets skuggsida: Ingen låtsas om att vi finns, för hur skulle DET låta, om omvärlden fick veta att Sverige inte tillvaratar sina mänskliga resurser på arbetsmarknaden?

Vi med utbildning får inte jobb, och de som saknar utbildning får inte jobb för att de inte har utbildning. En verklighet som totalt saknar logik!

Bloody Viago Captioned

Problemet är att arbetsgivarnas krav är alldeles för höga. Det räcker inte längre med att ha utbildning, du måste även ha flera års erfarenhet – ett krav som är nästintill omöjligt att uppfylla för nyexaminerade.

Gratisjobb

Härom veckan hörde jag, exempelvis, att ett lantmäterikontor någonstans i Sverige sökte flertalet lantmätare. Det uppgavs dock vara mycket svårt att få tag på erfarna lantmätare. Det var massor av nyexaminerade lantmätare som sökt tjänsterna, men det framkom av intervjun med ansvarig arbetsgivare att denne inte ville anställa någon av dessa. De var helt enkelt inte intressanta, då de saknade erfarenhet.

Anledningen till att jag inte får jobb är att just detta, att jag inte har arbetat som socionom. Jag har dock erfarenhet inom andra relevanta områden, t.ex. äldreomsorgen och second hand- butiksverksamhet, där inkomsterna går till samhällets utsatta. Det är ju svårt att ha flera års erfarenhet inom yrket när jag tagit examen för ett par år sedan och efteråt inte kunnat få jobb. Det är en ond cirkel som rullar på i det oändliga.

Circle of unemployment

Jag känner mig så dum för att jag gick på hela den där hjärntvätten med budskapet att ”du måste studera så du får ett jobb!”.

Work wanted Edit

Allt jag fick ut av det var några flashiga papper i en tjusig kartongmapp, där det står jag har en högskoleexamen, och den ständiga plågan i att skicka ut otaliga jobbansökningar varje månad bara för att bli bortvald. Men visst, jag försökte åtminstone göra något av mitt liv. Att sedan vårt samhälle ser ut som det gör, att det är omöjligt för sådana som jag att ta sig in på arbetsmarknaden, ja, det är något jag inte råder över. Det känns stundtals så frustrerande att jag vill skrika.

Carrie screaming

Det är dags att politikerna i Sverige inser hur det faktiskt ligger till på arbetsmarknaden och gör något åt det. Ju längre samhället fortsätter trycka på om att alla ska utbildas, desto fler kommer det att bli som hamnar i samma situation som jag. Och ju längre trenden att bara anställa personal med erfarenhet, istället för att lära upp människor, håller i sig, desto fler arbetslösa kommer det att bli.

Minions sad captionedRedan nu är andelen utannonserade lediga jobb för få i relation till oss som söker dem, vilket gör att konkurrensen om varje arbetstillfälle blir orimligt hård.

Job opening

Statistiken som presenterats i media på sistone visar att arbetslösheten sjunker. I själva verket har sannolikt människor som tidigare stod inskrivna som ”arbetssökande” flyttats över till ”sysselsättningsspalten” för att de a) börjat studera, b) har praktik eller c) är inskrivna i fas 3 och sitter på något av landets alla vuxendagis, (jobb, studier och fas 3 går under samma benämning i statistiken: ”sysselsättning”). Det handlar helt enkelt om hur man delar in siffrorna.

Uneployment rate bingo

Samtidigt blir den outnyttjade arbetskraften, som sakta tynar bort av frustrationen över att inte hitta arbete, en ständigt växande skara människor. Jag själv är en del av den. Varje dag i arbetslöshet tär på mitt självförtroende – jag vill så gärna arbeta.

Det värsta med arbetslösheten är det ständiga ifrågasättandet och skuldbeläggandet av dig som person. Jag gör allt som står i min makt för att hitta arbete – hur kan det då vara mitt fel att jag är arbetslös?

Peter Griffin Confidence

Som bonus får jag regelbundet besöka de diverse instanser som är insatta för att ”avhjälpa” arbetslösheten. Där träffar jag den ständiga ström av byråkrater som alltid utgår ifrån att min arbetslöshet beror på att JAG gör något fel. Att JAG inte söker rätt sorts jobb. Det enda de gör för mig är att få mig att undra om det verkligen är sant, det de ständigt antyder genom agerande och yttranden gentemot undertecknad: att jag är oduglig och värdelös.

Portlandia don't want to feel like this anymore

Här följer exempel på särskilt ”upplyftande” kommentarer jag mötts av:

”Varför får inte du jobb då, du som har utbildning?”

”Beror din arbetslöshet kanske på att du bara söker chefsjobb?”

”Det finns jobb om man vill jobba, man måste bara försöka ordentligt”

”Vi anser att när man är arbetssökande på heltid så ska man söka åtminstone ett jobb om dagen” (Detta trots att väldigt många jobb går bort för mig eftersom jag har en nackskada och inte klarar fysiskt krävande arbete)

”Socionom? Det finns ju massor av jobb, varför får inte du jobb då?”

”Du vet, du kan ju inte välja bort ett jobb bara för att det är TRÅKIGT” (Som om jag erbjudits massor av jobb, men bara tackat NEJ för att jag är för FIN för vad som helst)

skuldbelc3a4gg-inte-de-arbetslc3b6sa

Man kunde ju tycka att de myndigheter vi arbetslösa måste vända oss till skulle vara på vår sida, att de ville hjälpa oss och ge oss god service. Men, sanningen är att de är existerar av en enda anledning: att det ska se ut som om regeringen gör något för att minska arbetslösheten.

Cat customer service

Som arbetslös är man väldigt utsatt – myndigheterna har dig i ett fast grepp. När det händer något dåligt vågar jag inte säga det jag egentligen vill, just eftersom myndigheterna har sådan makt över en. Jag säger inget ens när myndigheten uppenbart har handlat fel – detta av rädsla för att bli stämplad som ”besvärlig” för att jag uttalat mig kritiskt. Jag slits mellan viljan att säga hur jag känner och rädslan för repressalier.

Bruce Good Bad

Arbetslöshet beror inte på lathet eller brist på utbildning, som många tror. Jag är en mycket ambitiös, noggrann, hårt arbetande, intelligent, positiv, vänlig och högutbildad människa som fastnat i ett samhällssystem som inte släpper in mig på arbetsmarknaden.

Excellent

Och jag är långt ifrån ensam. Alla ni arbetsgivare där ute, varför ger ni inte människor som mig chansen? Jag tror att om alla tillämpade sex månaders provanställning skulle utsikterna att få jobb öka markant. Alla skulle vinna på det – som anställd skulle du, i sämsta fall, få några månaders erfarenhet att lägga till i CV:t. Och arbetsgivare skulle sannolikt våga satsa på nyutbildade eller självlärda på ett annat sätt än vad som sker idag.

Utbildning i all ära, men det är ingen garanti för arbete – jag är vandrande bevis på detta. Sverige kan inte fortsätta utbilda människor bara för att sedan se dem hamna i kön på Arbetsförmedlingen – det är rent vansinne, om du frågar mig.

hire-me

 

Problemet med att det finns fler sökande än arbetstillfällen…

Jobbintervjun som går allt annat än bra…

Vi är alla Heroes

0

Hiro NYC

Vi människor är alla olika. Var och en av oss har en egen vilja, ett karaktäristiskt utseende och unika personliga egenskaper, drömmar och färdigheter. Vi har en smak när det gäller klädsel, och vilken sorts film eller musik vi gillar, och det är inte någons rätt att kränka en annan person på grund av saker som detta. Att diskutera och tycka olika är en sak, att kasta ur sig elaka kommentarer om någon en annan.

Dr. Cox2

Under hösten 2015 har SVT visat serien Morgans mission, där skådespelaren Morgan Alling besökte en åttondeklass i Skåne för att aktivt börja arbeta mot mobbning. Klassen var stämplad som en problemklass, där stora motsättningar fanns mellan tjejer och killar. Genom samtal, studiebesök och övningar påbörjades insatser för att minska kränkande handlingar. Jag följde serien med stort intresse och blev mycket berörd av de berättelser om mobbning och utanförskap som rullades upp.

Morgan Alling

Morgan Alling

Morgans mission

När jag sammanfattar min egen skoltid så är det en mening som spontant dyker upp: Jag är glad att den är över. Jag har visserligen aldrig varit utfryst, men jag passade aldrig riktigt in och var ganska ensam. Från andra klass upp till nian blev jag psykad av en av de populära tjejerna i min klass. Det var så subtilt att jag, som alltid ville alla väl och trodde andra om gott, först inte förstod vad det var hon höll på med. Hon gjorde narr av mig och sa sedan att det ”bara var på skoj”.

Never look down on someone

Jag minns en gång, när vi börjat sjunde klass, och vi hade fått välja om vi ville läsa i en enklare eller mer avancerad Engelska-grupp. Jag hade valt den avancerade, men på väg hem i bussen en dag sa min plågoande till mig att ”Det var ju tråkigt att det var fullt i den avancerade gruppen, så de satte dig i den enkla”. Efter en stund armbågade hon mig i sidan och skrattade. Jag skrattade inte med. Så här fortsatte det, år efter år. Nu vet jag att detta beteende bara var ett uttryck för min mobbares egen osäkerhet. fick det mig att känna mig dum, osäker och mindre värd än andra.

Cyber bully cartoon

Under låg- och mellanstadiet hade mina lärare den konstiga idén att vi skulle byta platser i klassrummet varje vecka. Nio gånger av tio blev jag placerad bredvid klassens stökigaste elev, eftersom läraren tyckte jag hade en lugnande effekt på denne. Det hela påverkade mina skolresultat negativt. När jag pratade med läraren om det skrattade han dock bort det med orden ”Det är ditt öde att sitta med honom, Mathilda!”.

En annan lärare sa inte ett ord när jag och Populära Tjejen nr.2 var de enda som inte hade fått nya bänkkamrater och PT nr. 2 skrek så alla hörde det att ”Jag vill inte sitta bredvid henne!”. Det var inte mer med det. Tyvärr.

Nemi ensam Liten

Om någon upplevt ett yttrande eller en handling som kränkande får det inte ifrågasättas eller förminskas. Det är viktigt att förstå att mobbning inte alltid består av fysiskt våld eller utfrysning. Lika ofta sker det mer diskret i form av verbala trakasserier eller så kallade ”skojbråk”. Detta mer svårgripbara sätt att behandla någon illa visar sig överallt, både på arbetsplatser och skolor, varje dag. Det behövs människor som Morgan Alling som vågar ta tag i det som är jobbigt. För mobbning är svårt att komma tillrätta med, men om ingenting görs kan heller ingenting bli bättre.

antibullyinglogo3

Jag är oerhört tacksam för att jag gick i skolan innan internet fanns tillgängligt i varje människas ficka. De saker elever skriver om varann, dolda bakom online-anonymiteten, är ofattbart hemska.

Bully key

Den psykiska mobbning jag utsattes för påverkade min självkänsla och mitt självförtroende under många år. Jag kände mig aldrig bra nog. Nu vet jag vad jag är bra på och känner mig stolt över det, även om jag nog alltid kommer att få dras med ett visst mått av självtvivel.

Nothing impossibleCat loaf

Något som hjälpt mig när livet präglats av motgångar och sorg, är att titta på film och tv-serier. Jag har ofta funnit styrka i berättelser om andra som känt sig utanför och udda, behandlats orättvist eller gått igenom svåra saker. Ofta har dessa berättelser ”hittat mig” när jag behövt dem som mest. Nu, under hösten, har det varit tv-serien Heroes. Den sändes mellan 2006 och 2010, och även om jag kände till den blev det aldrig att jag såg serien då. Det var som om livet ”sparade” den tills nu.

Heroes season 4

Heroes handlar om vanliga människor som upptäcker att de har superkrafter, och följer deras kamp för att hantera dessa. Det handlar mycket om val – att välja att göra gott eller att använda sina fördelar för egen vinning och därigenom skada andra. Serien handlar bland annat om Peter Petrelli, som kan låna andras superkrafter och vill rädda världen genom att vara en större och bättre medmänniska än vad som rimligen är möjligt.

Peter P

Peter Petrelli

Peter extraordinary

En annan av huvudkaraktärerna är Claire Bennet, en cheer leader med en kropp som är oförstörbar – oavsett vilken skada hon ådrar sig helar den sig själv. Hon kämpar för att världen ska se henne som den hon verkligen är, inte som den alla har bestämt att hon ska vara, och vill göra världen till en bättre plats genom att hjälpa andra.

HEROES, Hayden Panettiere, 'Pilot', (Season 1), 2006-, photo: Dean Handler / © NBC / Courtesy: Everett Collection *** DO NOT PURGE ***

Claire Bennet

 

Dilemmat i att ha alltför mycket makt blir synligt i karaktären Sylar. Han är en lågmäld urmakare som en dag upptäcker att han kan ta andras superkrafter, men då måste han också döda dem. Ju mer kraft han samlar på sig, desto större blir hans kluvenhet – är han ond eller god?

Sylar 3

Sylar

TITLE: HEROES (US TV SERIES) ¥ PERS: VENTIMIGLIA, MILO ¥ YEAR: 2006 ¥ REF: TVH189CL ¥ CREDIT: [ THE KOBAL COLLECTION / NBC/UNIVERSAL TV ]

Heroes handlar, i min uppfattning, om att hitta sin inre hjälte, även när omvärlden tycker att man är oduglig. Hiro Nakamura är en oansenlig kontorsarbetare i Japan som, när han upptäcker att han har förmågan att teleportera sig och kan resa i tid och rum, blir övertygad om att han ska rädda världen. Hans okuvliga optimism, glädje och vilja att hjälpa är ett exempel vi alla borde följa.

Hiro

Hiro Nakamura

Heroes är en helt fantastisk serie som jag verkligen kan rekommendera till alla som behöver bli stärkta, alla som någon gång känt sig ensamma eller vilsna. Det är en serie som visar att vi alla kan åstadkomma storverk, bara vi inte ger upp. Underbara karaktärer, vansinnigt spännande berättelse och så vacker musik att ögonen tåras.

Hiro Yatta

Vi har alla superkrafter. Även om vi inte kan resa i tiden, skjuta blixtar med händerna, flyga av egen kraft eller är osårbara kan vi alla vara bra medmänniskor. Det är som uttrycket säger, att Vill du ha en vän, var en själv”. Vi kan alla göra något snällt för någon annan. För vi behöver varandra – ingen klarar sig ensam. Ibland är ordet hej allt som krävs för att någon ska må bättre.

Too-dangerous-to-go-alone-cats

Women and Men First

0

Portlandia Gender detective

Ända sedan tonåren har jag fascinerats och konfunderats av frågan varför världen ser så olika på kvinnor och män. Visst är vi olika – det finns onekligen företeelser som är typiskt kvinnliga eller manliga. Men, och detta är något som jämställdhetsdebatten sällan tar upp, vi är alla människor. Och det är det som är det viktiga.

funny-Bill-Lumbergh-feminism-equality1

Det här inlägget handlar inte om att racka ner på den manliga delen av befolkningen. Tvärtom! Jag tycker om killar och har alltid trivts med att umgås med dem. Min önskan är att vi alla ska komma överens och behandla varann som jämlikar och människor, oavsett vilka genitalier vi råkat födas med.

Men women quote

Jag är definitivt inte som Toni och Candace, de militanta, enormt förvirrade, bittra och ologiska feministerna som driver den kundresistenta bokhandeln Women and Women first i underbara tv-serien Portlandia. De vänder varje ord som yttras av sina kunder till ett påhopp på sin identitet som kvinnor, oavsett hur långsökt eller obegripligt det verkar. Mycket underhållande, men knappast konstruktivt.

Portlandia Penises everywhere

Women and women first storefront

Jag är född ett knappt år innan 70-talet drog sin sista suck och således växte jag upp under 80- och 90-talet. Många kvinnliga figurer i de tv-serier och filmer jag växte upp med var, tyvärr, hopplösa våp.

Safety Death 2 Safety Death 1

Detta märks inte minst inom skräckfilmer från den här tiden, där kvinnor ofta springer runt till synes hjälplösa och oförmögna att tänka själva, (det finns dock undantag). Dessutom har de en tendens att aldrig se sig för när de, gärna med armarna hysteriskt vevande och tårarna sprutande, flyr från mördaren och därför alltid ramlar.

Jason Women trips Edit

En kvinnlig tv-karaktär som blev en motvikt till detta och som jag gillade direkt var Peggy Bundy, mästerligt spelad av Katey Sagal, i familjekomedin Married with children, (eller Våra värsta år, som den hette i Sverige).

Peg Bundy 2

Denna otypiska hemmafru var visserligen lågpresterande och lat, då hon inte gjorde mycket mer än att nöta på sofftyget och göra av med sin make Als surt förvärvade pengar. Men, hon var samtidigt smart, tog ingen skit och hade alltid en skarp, svidande kommentar om sin man på lager.

Peg Bundy zinger

Jag tyckte hon var en cool, stark kvinna. Jag tilltalades också av henne för att hon ifrågasatte den traditionella bilden av vad en hemmafru förväntas göra. Hon öppnade mina ögon för att hur en kvinna ska vara inte är något som är skrivet i sten – vi utformar våra egna öden.

Peg B

Dessutom var hon lång, och det var ovanligt med långa kvinnor på tv på den tiden. Då jag själv tidigt blev lika lång som de längsta killarna i min klass, var Peg Bundy en figur jag kunde relatera till. (En kul notering här är att jag nyligen läste att Katey Sagal och jag faktiskt är lika långa).

Peg Bundy 3

Married with children som serie är ganska gubbsjukt à la Benny Hill – det är mycket tutthumor och kvinnor i minimala kläder – men Peggys okuvlighet och rappa repliker gjorde att jag älskade serien ändå.

Peg Bundy 4

Min allra största kvinnliga förebild under uppväxten var, som jag nämnt tidigare, Ellen Ripley i Alien-filmerna. Sigourney Weavers enastående tolkning av denna driftiga kvinna är något jag återvänder till ständigt för att hämta kraft.

Ripley wallpaper edit

Hon är klok, initiativrik, självständig och har en stark känsla för rätt och fel, och det är egenskaper jag tilltalas av. Måhända kommer jag aldrig bli lika lika tuff som Ripley, men ju äldre jag blir, desto mer lik henne blir jag.

Ripley I can handle myself

Med åldern kommer en trygghet och en inre styrka jag aldrig upplevde som 15- eller 20-åring. Det är som att allt det där jag aldrig vågade säga tidigare nu bara måste komma ut.

Ripley nuke it from orbit

Om det nu skulle visa sig vara där mina likheter med Ripley tar slut är jag nöjd ändå. Jag kommer ju sannolikt inte att springa runt med eldkastare och tända eld på utomjordiska ägg i alla fall.

Ripley flamethrower 2

Ibland hittar man böcker som säger saker man själv alltid tänkt utan att man visste om det, böcker som verkligen talar till just dig. Nyligen läste jag en sådan bok, och det var How to be a Womanskriven av Caitlin Moran.

Caitlin Feminist Edit

How 2 B a woman cover Edit

How to be a Woman är en personlig och humoristisk berättelse om Caitlins egen uppväxt och utveckling genom livet, där hon delar sina tankar kring manligt och kvinnligt. Hon ifrågasätter den samhällskonstruerade kvinnobild som finns idag, och grottar ner sig i frågor som varför det är så svårt att hitta skor som både är vackra och sköna för kvinnor, varför kvinnor enligt normen ska vara hårlösa på alla ställen utom huvudet och hur man upptäcker den luriga, dolda sexismen i sin vardag.

Asshole not bitch

Moran förmedlar energi, sprallighet och humor med vilka hon gör begreppet feminism konkret och tillgängligt på ett lysande sätt. Detta gör hon genom att bjuda på såväl roliga som jobbiga och pinsamma insikter hon själv gjort under sitt liv som kvinna. Att hon sedan hör till min generation gjorde att jag kände igen mig ännu mer i det hon berättar. Detta är en bok jag varmt rekommenderar till alla, oavsett kön. Kvinnor kommer att skratta igenkännande åt det mesta, och män få en djupare inblick i kvinnoskapets mysterier. Framför allt kommer alla läsare av detta visdomsspäckade manifest att få en ny syn på vad det innebär att vara feminist. Tack, Caitlin Moran, för att du sa det som behövde sägas!

Caitlin Moran 2 Edit

En aspekt av kvinnligt och manligt som alltid strukit mig mothårs är att kvinnor och män bedöms så oerhört olika när det gäller utseende, förmåga och sexualitet. Det här kan verka obetydligt, men då det sker i sådan stor utsträckning, ofta i smyg, tror jag att det har en betydlig inverkan på kvinnosynen runt om i världen.

you-mean-a-woman-can-open-it small

Kvinnor döms minst lika mycket efter sitt utseende som sin förmåga. Råkar t.ex. en känd kvinna ha gått ut och handlat osminkad i mysbyxor och t-shirt måste det granskas, kritiseras, och gärna dokumenteras i hundratals bilder som sprids på nätet och i tidningar. När det gäller mäns val av klädsel verkar media vara mycket mer förlåtande. Artiklar som de här är vanliga i modetidningar för kvinnor. Till vänster står den verkliga rubriken, till höger en icke-sexistisk sådan.

Jennifer GarnerHeadline Lena Dunham

Sen kommer vi till det här med ålder. Jag själv har inte det minsta åldersnoja, (åtminstone inte än), och jag tycker det är förolämpande att anta att alla kvinnor har det. Jag tror nämligen inte det är så. Kvinnors ålder nämns dock i mycket större utsträckning än mäns, och för det mesta har åldern ingen relevans alls för sammanhanget. När man pratar om kvinnliga kändisar som passerat 40 verkar det finnas ett outtalat tvång nämna hennes ålder och säga att hon fortfarande ser bra ut.

Jennifer Aniston Smaller Jennifer Aniston 2 smaller

Jämfört med män verkar kvinnor alltså ha ett av media tydligt uttryckt bäst före datum. Detta är ett bra exempel på sexism som finns omkring oss hela tiden och därför till slut blir osynlig. Jag har åtminstone aldrig hört någon säga att t.ex. Brad Pitt eller Johnny Depp, som båda nu passerat 50, eller varför inte Denzel Washington, nu 61 år gammal, fortfarande ser bra ut. Det verkar som att det är underförstått att män, som alltid sett bra ut, självklart ser lika bra ut när de åldras. Är inte detta ganska märkligt? Varför kan inte alla bara se bra ut PUNKT?

Zoolander good looking

Och när det gäller nakenhet… Hm, var ska jag börja? Jag har inget emot nakenhet i sig. Dock har det länge stört mig att kvinnor står för nästintill all nakenhet på film, tv och tidningsomslag.

GQ covers

Det verkar dessutom finnas någon konstig uppfattning i media om att det är samma sak att visa en mans bara rumpa eller bara överkropp som att visa en kvinna helt naken, i helfigur, framifrån. Och när man väl får se en naken man är det ytterst hastigt, medan nakna kvinnor ofta visas i långa, svepande, tagningar som känns onödiga för sammanhanget. Ta bara en serie som Game of Thrones, som jag själv är ett stort fan av. Säsong 5 har nu kommit och gått, och fortfarande är bristen på manlig nakenhet påtaglig.

nudity-in-game-of-thrones-boob-chart Edit

Om vi nu ska sexualisera någon, varför inte göra det lika mycket med både män och kvinnor? Om vi nu ska visa nakenhet kan vi väl visa både män och kvinnor helt nakna framifrån, i jämlikhetens namn. Kvinnlig nakenhet i media har dominerat i årtionden – nu är det dags att jämna ut spelplanen lite. Så Hollywood, lyssna på Kevin Bacon!