Tag Archives: Donald Trump

Mörkret flyr, dagen gryr

0
Posted on by

Ett nytt år har än en gång smugit sig på oss. För mig personligen känns det som om vi nyss bytte slutsiffra på årtalet, men det är väl helt enkelt ett ålderstecken. De sägs ju att tiden går fortare ju äldre man blir.

På åldrandets pluskonto finns visserligen nöjet med att lura i yngre människor lite vad som helst.

I skrivande stund avnjuter jag sluttampen av en efterlängtad julledighet – en ledighet som kom när mina mörka ringar under ögonen gjorde mig som mest tvättbjörnslik. Inga mängder concealer i världen tycktes kunna dölja detta.

Jag må nu vara en aning mindre trött och sliten, men min allmänna inställning till det mesta är för närvarande oförändrad från hur den varit det senaste halvåret.

Just nu muttrar jag bland annat över det mystiska i att hur mycket man än skakar ur kängorna innan man tar på sig dem är de fulla av grus fem minuter senare. Min teori kring hur det går till är följande: Det grova mönstret på sulorna gör att stenarna fastnar i dem, och för varje steg man tar kastas stenarna sedan loss med en slags katapult-effekt, flyger upp i luften och ner i skoskaften igen. Ett kretslopp som jag, ärligt talat, hade kunnat vara utan.

Fast jag verkligen inte hade tänkt det har jag nu också lyckats vända på dygnet.

Julen har kommit och gått, och även om jag tycker om den så ser jag fram emot att slippa zappa förbi säsongsrelaterade, smått hjärndöda filmer med titlar som ”Three wise men and a baby” och ”We wish you a married Christmas”. Det är bara att hålla ut genom januari, då dessa filmer tyvärr brukar dröja sig kvar – lite som en middagsgäst som inte fattar att det är dags att gå hem, fast värdparet gått och lagt sig.

Julpyntet får dock hänga kvar ett tag till, även om jag i all ärlighet inte lagt ner min själ i att sätta upp det den här gången.

Julen har för min del varit alldeles utomordentlig, då den varit lugn och helt odramatisk. Julklappar har delats ut och stora mängder godsaker har intagits. Efter 2023 års blodtryckssprängare till december, då flera av mina nära och kära behövde sjukhusvård, har 2024 års upplaga av julmånaden varit en välkommen andningspaus.

Jag hoppas även du som läser detta har haft en mysig och avkopplande jul. Kanske hittade du den perfekta julklappen till din man, som älskar multitasking…

… eller så har du liksom Gunnar i Trevlig julhelg sluppit stressa över det framtida bortstädandet av allt julpynt genom att låta bubbelplasten runt tomtarna sitta kvar.

Måhända har du rentav firat in det nya året med att betrakta fyrverkerierna på lite väl nära håll…

…eller så hängde du hemma i soffan iförd mysbyxor, vilket jag tycker är att föredra.

Vad som helst för att slippa tänka på det oundvikliga återvändandet till jobbet.

Jag är i grunden optimist, men trots detta kan jag inte undgå känslan av att 2025 kommer att bli ett år präglat av oro och ovisshet. Mörka moln tycks hägra på horisonten.

Jag verkar inte vara ensam om att känna så. När jag gick in på tyda.se för att slå upp ett ord möttes jag nämligen av detta:

Detta är ett ord som kan användas för att beskriva omvärldens allmänna känsla inför Donald Trumps återkomst till makten. I mitt huvud hanterar jag detta läskiga genom att förvandla det hela till ett barnprogram, definitivt på östgötska.

På ett mer personligt plan kan jag konstatera att ischiassmärtan jag ådrog mig under hösten verkar hänga kvar, kanske för att göra vardagen lite mer oförutsägbar. Jag vet till exempel aldrig under vilka av mina promenader jag kommer att få desperat behov av en bänk utan att lyckas hitta någon.

Smärtan har visserligen minskat i styrka tack vare all min träning. Jag brukar till exempel göra en del övningar med boll, vilket är ganska studsigt och kul.

Det finns mitt i alltihop mycket att glädja sig åt, som SR:s Lantzkampen – den garanterat tramsigaste radiofrågesporten om veckans nyheter, med Annika Lantz och Sara Lövestam.

Nu i januari kommer dessutom Morgonpasset i P3 att börja sända på lördagar och söndagar igen, vilket gör att undertecknad får två extra poddar att lyssna på varje vecka. Men det allra bästa är att 2024 års sommarvikarie, Branne Pavlovic, kommer tillbaka som programledare i dessa helgavsnitt. Hur mycket jag än gillar David Druid och Linnéa Wikblad har det nämligen – för mig – funnits ett hålrum i Morgonpasset sedan Kodjo Akolor slutade. Han var en representant för oss de nördigaste bland nördiga, och jag gläds därför oerhört över att det nu tillkommer en ny nörd i form av Branne!

Branne Pavlovic

Efter Mammas Nya Kille-gängets lite kryptiska nyårshälsning på Facebook hoppas jag nu dessutom att det kommer nya avsnitt av detta mitt älskade favorithumorprogram!

Travis Taylors frisyr i History Channel-serien The secret of Skinwalker Ranch roar mig också. Kontrasten mellan hur den ser ut i de studiofilmade berättarinslagen jämfört med hur den ser ut i verkliga livet är påtaglig och underhållande.

Den stora ironin i att mitt lokala apotek ofta är stängt på grund av sjukdom har heller inte gått mig förbi.

Något annat som muntrar upp mig är hur ful amerikansk inredning är. Det verkar vara standard att TV:n placeras i nackbrytarhöjd, helst ovanför den öppna spisen. Det kanske bara är jag, men att placera en elpryl av plast precis ovanför en brasa känns generellt som en dålig idé.

Nyanser som gräddfärgat och mörkbrunt verkar vanliga i amerikanska hem, och sofforna är enorma historier som bara måste ha funktionen att kunna fällas bakåt. Det är som om tanken är att när man väl har satt sig i soffan så ska man aldrig ta sig upp därifrån. Det förklarar ju i och för sig en del när det gäller den amerikanska folkhälsan.

Storleken på möblerna sen… Vem har amerikanerna i åtanke när de bygger sina möbler? Jättar?

Slutligen kan vi alla nu, när snön kommit tillbaka, glädjas åt den där lilla ”flamencon” man tvingas framföra innan man går in, i syfte att få bort snön från skorna.

Det var allt för den här gången. Jag avslutar med att önska alla en trevlig World Introvert Day, som faktiskt är idag!

Tips: Enligt mig den bästa julfilmen på många år – den har blivit tradition hos mig sen den kom 2022!

Pablo Escobars tröjmode och hur man misslyckas med att se cool ut

0
Posted on by

Detta år blir semesterperioden lite annorlunda för många. Själv hade jag oturen att bli påkörd av en bil för ett par veckor sen. Resultatet blev ett brutet vänsterben, ett blåslaget högerben, uppsvullna fötter och en totalkvaddad cykel. Kanske finns det därför större behov än någonsin av min guide till hur man överlever sommaren 2020 på bästa sätt. Tips ett är att äta mycket glass. Se bara upp vart du siktar med mjukglassen – nasal brain freeze är inte att leka med.

Själv har jag funderat på att ha en tema-sommar. Man skulle ju till exempel kunna fira denna myggens årstid i Narcos-stil. Det vore inte fel att byta ut våra svenska kraftuttryck mot mer färgstarka fraser som ¡hijo de puta!, (för är det något som det finns gott om i Narcos så är det mustiga, spanska svordomar). Om jag sen skaffade häftiga, gultonade solbrillor borde jag ju se lika cool ut som en av DEA-agenterna som jagade Colombias knarkkungar, Javier Peña, (spelad av Pedro Pascal nedan)…

…men jag skulle sannolikt se mer ut som Pablo Escobar precis innan slutet, (minus skägget).

För att sommarkassan ska räcka längre kan man ju lägga den i plastpåsar och gräva ner den lite här och där, i bästa knarksmugglarstil. Obs: rita karta.

Då min hy är av den vampyrlika sorten, det vill säga jag fattar eld vid längre vistelse i solljus än korta stunder, kommer mycket av min sommar att se ut som Escobars sista dagar. Det vill säga jag kommer att vara fast inomhus, (särskilt nu när min rörlighet är begränsad), dock i en fräschare lägenhet och utan skjutvapen inom räckhåll. (Jag har istället kryckor och en rullator, och jag är säker på att man kan skada någon med dem om man skulle vilja).

Det blir nog en hel del soffcentrerade aktiviteter, och kanske lite bakverksrelaterade experiment, om mitt brutna ben tillåter. Det får bli min version av att hantera stora mängder vitt pulver à la Narcos.

Kanske slänger jag ihop någon trevlig paj med bär. Här ser vi Pablo Escobar efter att han misslyckats med att följa ett recept på jordgubbspaj, (han rensade jordgubbarna lite för våldsamt, så allt hamnade på tröjan. Detta skulle också funka som manus till den extremt nedklippta, barnvänliga versionen av Narcos).

Vidare har minigolf de senaste åren blivit en sommartradition för Robin och mig, särskilt sen vi upptäckte att vi är ganska bra på det. Jag hoppas det kan bli av i år med, trots mina två ”stödben”. Kan man använda kryckan att slå med, eller räknas det som fusk?

Jag funderar också på att anamma Escobars skönt 80-taliga tönt-tröj-stil i sommar – jag bar ju trots allt själv en del jumprar i liknande stil en gång i tiden. Min ursäkt är att jag var barn och det var 80-tal: jag visste inte bättre.

När jag såg Narcos förbluffades jag nämligen av kontrasten mellan den skoningslösa Escobar och hans mysfarbrortröjor med fåniga tryck eller applikationer. Lägg till en cigg så ser han trots allt ganska cool ut, eller ja, i alla fall Wagner Moura, som spelade Escobar i tv-serien.

Den här sommaren blir som sagt något helt annat än planerat för mig. Innan olyckan hade jag nyligen börjat cykla igen, efter flera års uppehåll, och var jättenöjd med detta. Jag såg framför mig att mina redan ansenliga lårmuskler efter denna sommar skulle likna Arnolds.

Nu, efter den oönskade närkontakten med en SUV, kommer väl snarare mina lårmuskler att förtvina till något i stil med den självläkande superhjälten Deadpools ben, när de håller på att växa tillbaka.

Dock kommer jag att ha mer muskulösa armar och rejäla magmuskler, då jag varje morgon måste resa mig ur sängen enbart med hjälp av mag- och armstyrka. Jag har nämligen tvingats börja sova på rygg, då benbrottet inte går med på någon annan ställning.

Jag är hur som helst jättetacksam för att jag inte slog i huvudet vid krocken och, framför allt, för att jag lever. Dessutom har rullatorn mina föräldrar hyrde åt mig hjul som för tankarna till Professor Xaviers rullstol i X-men, och det borde ju undanröja alla tvivel om att jag faktiskt är cool.

Slutligen vill jag lätta upp det tråkiga i att vi filmälskare inte har kunnat gå på bio på länge, även om nu många biografer öppnar och visar gamla klassiker. Då vi inte vet hur länge film- och tv-branschen kommer att bromsas upp vill jag här pitcha några produktioner jag hade velat se förverkligas. Först ut är en svensk version av Narcos. Jag har än så länge bara en titel, men det borde gå att göra något av det. Bra skulle det inte bli, men säkert underhållande.

Sedan en alternativ version av The terminator. Den handlar om en biffig, österrikisk frisör med 80-talspermanent som åker runt på mc och fönar ihjäl folk.

Till sist filmen om Donald Trump. Inget smart, påhittat manus behövs, det är helt enkelt den verkliga, horribla historien om hur detta rikspucko till människa lyckades bli USA:s högsta höns medan vi alla tittade på.

Trevlig sommar!

Jag är ingen gothare, jag är blek

0
Posted on by

Många verkar ha en inneboende rädsla för det annorlunda. Kanske har det att göra med att vi är vanedjur; vi håller oss gärna till det välbekanta och invanda. Men annorlunda är inte nödvändigtvis detsamma som konstigt eller sämre. Ofta är det helt enkelt bara annorlunda.

För många är det också viktigt att passa in, att känna sig som en del av den stora massan genom att göra som alla andra och inte sticka ut.

Jag har snarare alltid känt att det är viktigare att acceptera varandra för dem vi är. Ett öppet och välkomnande klimat tror jag nämligen gör att människor vågar vara sig själva. Vi behöver ju inte vara likadana allihop.

Att vara annorlunda borde inte jämställas med att vara konstig, vilket sker alltför ofta. Men, om jag får välja så är jag hellre konstig än vanlig – det är åtminstone mer intressant.

Folk vill placera in andra i fack, vilket ger möjlighet till breda generaliseringar. Det är som om man automatiskt får en skyldighet att förklara ”vad man är” om man på något sätt skiljer sig från den stora massan. Jag är en hårdrockare/nörd och blir då och då kallad för gothare. Min reaktion då brukar vara ungefär:

Jag blir lite förolämpad av att kallas gothare, av den enkla anledningen att de ser ut så här, (eller som den fiktiva gotharen Vince här ovanför)….

…och jag ser ut så här (notera särskilt avsaknaden av svart läppstift, vampyrlinser, viktorianska kläder och typ det mesta annat gothare har på sig – som för övrigt är alldeles för extremt för min smak):

Jag har svart hår för att jag gillar det. Och jag är inte vitsminkad i ansiktet, jag är bara blek.

Jag har alltid ogillat uttrycket ”att ta för sig”. Vem är det som ska ge det alla ska ta? Om alla ska ta för sig blir det ju inget kvar. Hur skulle det vara, om alla var högljudda, påstridiga människor som lägger beslag på allt utrymme? Vi skulle leva i en värld befolkad av Donald Trump-ar. Hemska tanke…

Enligt min erfarenhet är den som låter högst dessutom sällan den som har mest att säga.

Jag är definitivt mer introvert än utåtriktad – jag tänker efter innan jag talar och är en god lyssnare. Rollen som iakttagare är en jag gärna iklär mig, men jag har även ett genuint intresse för andra människor. Länge har jag upplevt att det inte finns plats i världen för sådana som mig. Jag blev därför glad när Mattias Fransson, en av de roligaste människorna jag vet, sa i en intervju att det är okej vara sådan, något man sällan hör. Jag kan bara hålla med.

Jag är fullt införstådd med att enligt vissa människors referensramar representerar både mitt utseende och mitt sätt att vara något som är främmande och kanske till och med lite obehagligt. Något man inte förstår sig på. Men det kan ju vara viktigt att komma ihåg att allt inte är vad det ser ut att vara.

Nyligen råkade jag ut för att ett par missionerande mormoner dök på mig på stan. Samma sak har hänt mig åtskilliga gånger med en äldre herre som går runt på Norrköpings gator och pratar med folk om Jesus. Jag måste se ut som en riktigt förtappad själ i dessa människors ögon…

Om alla fick vara den person de är och bli accepterade för det skulle världen vara mycket vackrare och intressantare, för det krävs ju fler färger än en för att skapa en regnbåge.

Det bästa du kan göra är att ta reda på vem du är och acceptera det, för alla kommer ändå inte att tycka om dig eller förstå sig på dig.

Men, de människor som är viktiga i ditt liv kommer att se dig för den du är och älska dig för det. Det krävs bara en person för att förändra allt.

Så, kära ”fellow introvert”: Gå ut i världen och var dig själv.

Människor som vi behövs, även om våra egenskaper sannolikt aldrig kommer att vara de som prisas mest. Vi är limmet som håller ihop världen när ultra-narcissister som Donald Trump försöker forma den efter sin egen sanning.

Och till sist… Nästa gång ni ser någon som ser ut så så här, kom ihåg: Det är inte jag.

  

 

Fotnot:

Mattias Fransson-citatet är ett utdrag ur en intervju i DN Kultur och nöje 2016-09-10: 

http://www.dn.se/kultur-noje/mammas-nya-kille-nu-annu-konstigare/