Pablo Escobars tröjmode och hur man misslyckas med att se cool ut

0

Detta år blir semesterperioden lite annorlunda för många. Själv hade jag oturen att bli påkörd av en bil för ett par veckor sen. Resultatet blev ett brutet vänsterben, ett blåslaget högerben, uppsvullna fötter och en totalkvaddad cykel. Kanske finns det därför större behov än någonsin av min guide till hur man överlever sommaren 2020 på bästa sätt. Tips ett är att äta mycket glass. Se bara upp vart du siktar med mjukglassen – nasal brain freeze är inte att leka med.

Själv har jag funderat på att ha en tema-sommar. Man skulle ju till exempel kunna fira denna myggens årstid i Narcos-stil. Det vore inte fel att byta ut våra svenska kraftuttryck mot mer färgstarka fraser som ¡hijo de puta!, (för är det något som det finns gott om i Narcos så är det mustiga, spanska svordomar). Om jag sen skaffade häftiga, gultonade solbrillor borde jag ju se lika cool ut som en av DEA-agenterna som jagade Colombias knarkkungar, Javier Peña, (spelad av Pedro Pascal nedan)…

…men jag skulle sannolikt se mer ut som Pablo Escobar precis innan slutet, (minus skägget).

För att sommarkassan ska räcka längre kan man ju lägga den i plastpåsar och gräva ner den lite här och där, i bästa knarksmugglarstil. Obs: rita karta.

Då min hy är av den vampyrlika sorten, det vill säga jag fattar eld vid längre vistelse i solljus än korta stunder, kommer mycket av min sommar att se ut som Escobars sista dagar. Det vill säga jag kommer att vara fast inomhus, (särskilt nu när min rörlighet är begränsad), dock i en fräschare lägenhet och utan skjutvapen inom räckhåll. (Jag har istället kryckor och en rullator, och jag är säker på att man kan skada någon med dem om man skulle vilja).

Det blir nog en hel del soffcentrerade aktiviteter, och kanske lite bakverksrelaterade experiment, om mitt brutna ben tillåter. Det får bli min version av att hantera stora mängder vitt pulver à la Narcos.

Kanske slänger jag ihop någon trevlig paj med bär. Här ser vi Pablo Escobar efter att han misslyckats med att följa ett recept på jordgubbspaj, (han rensade jordgubbarna lite för våldsamt, så allt hamnade på tröjan. Detta skulle också funka som manus till den extremt nedklippta, barnvänliga versionen av Narcos).

Vidare har minigolf de senaste åren blivit en sommartradition för Robin och mig, särskilt sen vi upptäckte att vi är ganska bra på det. Jag hoppas det kan bli av i år med, trots mina två ”stödben”. Kan man använda kryckan att slå med, eller räknas det som fusk?

Jag funderar också på att anamma Escobars skönt 80-taliga tönt-tröj-stil i sommar – jag bar ju trots allt själv en del jumprar i liknande stil en gång i tiden. Min ursäkt är att jag var barn och det var 80-tal: jag visste inte bättre.

När jag såg Narcos förbluffades jag nämligen av kontrasten mellan den skoningslösa Escobar och hans mysfarbrortröjor med fåniga tryck eller applikationer. Lägg till en cigg så ser han trots allt ganska cool ut, eller ja, i alla fall Wagner Moura, som spelade Escobar i tv-serien.

Den här sommaren blir som sagt något helt annat än planerat för mig. Innan olyckan hade jag nyligen börjat cykla igen, efter flera års uppehåll, och var jättenöjd med detta. Jag såg framför mig att mina redan ansenliga lårmuskler efter denna sommar skulle likna Arnolds.

Nu, efter den oönskade närkontakten med en SUV, kommer väl snarare mina lårmuskler att förtvina till något i stil med den självläkande superhjälten Deadpools ben, när de håller på att växa tillbaka.

Dock kommer jag att ha mer muskulösa armar och rejäla magmuskler, då jag varje morgon måste resa mig ur sängen enbart med hjälp av mag- och armstyrka. Jag har nämligen tvingats börja sova på rygg, då benbrottet inte går med på någon annan ställning.

Jag är hur som helst jättetacksam för att jag inte slog i huvudet vid krocken och, framför allt, för att jag lever. Dessutom har rullatorn mina föräldrar hyrde åt mig hjul som för tankarna till Professor Xaviers rullstol i X-men, och det borde ju undanröja alla tvivel om att jag faktiskt är cool.

Slutligen vill jag lätta upp det tråkiga i att vi filmälskare inte har kunnat gå på bio på länge, även om nu många biografer öppnar och visar gamla klassiker. Då vi inte vet hur länge film- och tv-branschen kommer att bromsas upp vill jag här pitcha några produktioner jag hade velat se förverkligas. Först ut är en svensk version av Narcos. Jag har än så länge bara en titel, men det borde gå att göra något av det. Bra skulle det inte bli, men säkert underhållande.

Sedan en alternativ version av The terminator. Den handlar om en biffig, österrikisk frisör med 80-talspermanent som åker runt på mc och fönar ihjäl folk.

Till sist filmen om Donald Trump. Inget smart, påhittat manus behövs, det är helt enkelt den verkliga, horribla historien om hur detta rikspucko till människa lyckades bli USA:s högsta höns medan vi alla tittade på.

Trevlig sommar!

Jag lever i framstupa sidoläge

0

Livet är inte rättvist och alla har vi bördor att bära. Problem med hälsan, ett jobb där man vantrivs, osäker ekonomi och absurda mängder corona-nyheter kan få de mest härdade att undra över meningen med livet.

Jag tror att konsten för att orka fortsätta i dessa stunder är att lära sig leva i mellanrummen. Att stanna upp i de små skrymslena i vardagen och suga i sig de korn av lycka som ofta landat där.

Jag kan till exempel skratta både högt och länge åt oavsiktlig oanständighet, som ögonblicket när de här Nalle Puh-dekorationerna befann sig i ett visst läge i förhållande till varann…

…eller det faktum att The Christian Science Society of Dixon har en rätt otippad form, om man ser byggnaden uppifrån.

När allt känns deppigt, var lite extra snäll mot dig själv och sluta gräma dig över misstag.

Du kan ju alltid förnya ditt mindre fördelaktiga yttre med ett par coola brillor.

Bli kompis med din kropp och acceptera att du förmodligen alltid kommer att se mer ut som en saccosäck än en fotomodell.

Åldern gör ju inte heller att man blir mer smidig i kroppen. Jag ser personligen varje dag som jag för egen maskin lyckas kravla ur sängen utan att sträcka mig som en seger.

Ser man det från den positiva sidan är det inte alla som får uppleva glädjen i att ha nästan konstant nackspärr. (Jag rör mig ungefär som Frankensteins monster).

Något som alltid får mig att må bättre när livets störtflod av problem, (på chefsspråk ”spännande utvecklingsmöjligheter”), än en gång lämnar mig kippande efter andan är motion.

Det är dessutom extra trivsamt att träna i snygga kläder, som den urcharmiga, rosa mysdress-ensemble Jackie Chan här har på sig.

Eller varför inte ett par minimala shorts, som verkligen framhäver dina löjligt välutvecklade lårmuskler?

Funkar inte motion som uppmuntran kan man alltid sitta i mörkret och lyssna på lite arg musik tills det värsta gått över.

Ingen kan ju tvinga dig att göra något du inte vill.

Oavsett hur tungt det känns, tänk glada tankar: det är ju mörkast före gryningen.

Här kommer slutligen lite falsksång med Arnold, och det går ju inte att låta bli att bli glad av det! (Han vet att han inte kan sjunga och står för det!).