2020 vision

0

Jag har aldrig förstått grejen med nyårslöften, och brukar därför inte avge några. Visst känner dock även jag att ett nytt år för med sig en känsla av att börja om, och därför ska jag ge mig på att fritt ur huvudet gissa lite vad som kommer hända i år.

Detta blir året då jag till slut tvingas inse att hur mycket jag än putsar glasögonen så är de, på något mystiskt sätt, alltid lika skitiga.

Min själ kommer slutligen att ge upp och dö i den Office Space-kopia som utgör min vardag.

Under de närmaste månaderna kommer jag också gradvis att förvandlas till Mikal Hjort från Mammas Nya Kille.

Jag håller nämligen på att spara ut min naturliga hårfärg, och kommer alltså vad det lider att se ut allt mer som en tigerkaka i huvudet.

Det är högst sannolikt att jag i år sätter nytt personligt rekord i att slita ut ett par gympaskor på kort tid – helt enkelt för att jag går så mycket. Jag får nog börja köpa 10 likadana par åt gången, för att slippa besväret med att hitta skor som passar mina höga vrister och kantiga hälar.

Kanske blir det i år jag hittar en radikal, ny behandlingsform som till slut besegrar min ärkefiende, whiplashskadan.

Jag kommer dock helt säkert att med stor entusiasm leta efter en fin, överkomlig mjukdjursversion av oemotståndligt charmiga ”the child” från Star Wars-serien The Mandalorian

…men då det ännu inte finns någon sådan får jag nöja mig med en Skalman-mjukis i en korg.

Jag håller redan nu alla tummar jag har för att Klungan kommer att spela sin nya 2020-föreställning Toppa jaget även i södra Sverige. (Norrköping är ett hett tips).

Förhoppningsvis lär jag mig också äntligen att samsas med min kurviga kropp och acceptera att jag med tidens gång alltmer kommer att likna Kirby, Nintendos rosa blob med röda skor. Fast med långa ben. (Jag har åtminstone redan ett par röda sneakers). Liksom honom kan jag gå långt och suga i mig diverse hinder som kommer i min väg. Dock kan jag inte flyga än, även om jag känner mig lite uppblåst ibland.

Kanske blir det i år jag försonas med tanken på att det är omöjligt att få nya vänner efter 30 – i alla fall när man förlorat de man hade genom skilsmässa och dödsfall. Folk i min ålder har redan sina färdiga liv, och när man väl träffar någon man har utbyte av är deras vänkvot sedan länge fylld.

Personligen drar jag tyvärr oftast till mig självcentrerade energivampyrer som får mig att må dåligt. Då är det tur att jag – i likhet med Dag (nedan), i tv-serien med samma namn – tycker om att vara för mig själv, och hellre väljer detta framför ett halvdant sällskap.

För att övergå till det som faktiskt hunnit hända under 2020 har jag precis fyllt 41. Alltså är jag nu officiellt ”over the hill”.

Utöver detta har jag inlett det nya året med att få den värsta förkylningen jag haft på åratal. Feber, en helt orimlig mängd snor, och halsont som sedan övergick i ett nästan totalt tappande av rösten. Under några dagar lät de få ljud jag lyckades pressa fram antingen som en fiskmås i målbrottet eller en väsande viskning.

Nu när jag äntligen är på bättringsvägen har rösten kommit tillbaka någorlunda – även om jag fortfarande är rökigt hes – men jag har istället fått en så kraftig hosta att jag tror mig kunna ana hur det var att jobba som kolgruvearbetare på 1800-talet.

Vet inte vad detta säger om hur resten av året kommer att bli för mig, men hittills kan det garanterat bara bli bättre.

Om du känner någon som är så här, se upp: det kan vara en energivampyr.

Ett gäng vrak och en flygplanskrasch

0

Så här i sommarvärmen kan det ju passa att kyla ner sig med lite vardagsrealism. (Jag menar, man får ju inte slappna av för mycket under semestern, så återgången till jobb och eventuella förkylda förskolebarn leder till kärlkramp och panikhicka). En tv-serie som verkligen lyckats perfekt med att blanda sjuk humor med grå verklighet är den norska succén Dag (2010-2015).

Med inspiration från Jan Stenmarks bitterljuva ångesthumor blandas här skratt, sorg, underliga sexställningar och psykiskt tvivelaktiga nunnor i en absurd soppa.

Serien handlar om parterapeuten Dag (Atle Antonsen), som är trött på människors skitsnack och råder de flesta par han kommer i kontakt med att göra slut.

Själv är Dag en komplicerad figur, som gjort om sin lägenhet till ett skyddsrum mot omvärlden, där han låser in sig för att lyssna på musik, titta på film och äta det bästa han vet: bacon.

När världen blir för påträngande och andra människor är särskilt påfrestande stillar han sitt sinne med Valium, eller något av alla de andra piller han förvarar i Pez-behållare i sitt badrumsskåp.

Bästa vännen Benedikt (Anders Baasmo Christiansen) är en vandrande katastrof med hjärtat på rätta stället, och en oförmåga att säga nej när det vankas sex. Han kraschlandar ofta i Dags hall, där han sover ruset av sig med filt och kudde när han än en gång varit otrogen.

Benedikt, Eva och Dag

När den rättframma Eva (Tuva Novotny) kommer in i Dags liv ställs allting på ända och han tvingas omvärdera allt han tror på. Kan man leva ensam och ändå vara lycklig med sin tvillingsjäl?

Mer vardag i form av en fiktiv realityserie hittar man i Derek (2012-2014), skapad av den fantastiska Ricky Gervais, som också spelar titelrollen. Serien följer den förståndshandikappade Derek, som jobbar som volontär på ett äldreboende.

Derek är en vänlig själ som sprider glädje bland de boende på hemmet och älskar djur. Det bästa han vet är att prata med de gamla och att umgås med sina bästa vänner, vaktmästaren Dougie (Karl Pilkington, känd från En idiot på resa), och den alkoholiserade Kev (David Earl).

Dougie, Derek och Kev

Den tragiska Kev är ett av de roligaste inslagen i serien. Han stinker, går ständigt runt med en ölburk i näven och berättar alltför ingående om sina sexuella eskapader. På något vis lyckas han samtidigt vara sympatisk.

Att hans leende ser mer ut som minen hos någon som har magknip än en glädjeyttring ger honom dessutom en viss udda charm.

Derek är också nära vän med Hannah, (Kerry Godliman), hemmets föreståndare. Hon är en person som alltid sätter andra framför sig själv, men samtidigt inte tar någon skit.

Derek är en varm, knäpp, sorglig och befriande rolig serie om en udda människa vars optimistiska syn på livet vi alla kan lära oss något av. För att vara annorlunda betyder inte nödvändigtvis att vara sämre.

Gillar man Ricky Gervais speciella, tragikomiska humor kan jag också tipsa om hans senaste serie, After life (2019), som handlar om en förbittrad man som inte tål andra människor efter att hans fru dött av cancer.

Om du som jag blev superfrustrerad av Lost, kan jag varmt rekommendera Wrecked. Denna humoristiska dark horse ger dig svaret på frågan: Tänk om Lost varit en lyckad komediserie?

Det är en omaka samling människor som måste lära sig att samarbeta efter att deras flyg plötsligt kraschat på en öde ö, och viljorna drar åt olika håll.

En av karaktärerna spelas av Rhys Darby, vilket också var anledningen till att jag började titta på serien. Han är känd bland annat för att ha spelat Flight of the Conchords totalt odugliga manager, Murray, (nedan), i serien med samma namn.

Under de tre säsongerna av Wrecked råkar överlevarna ut för diverse motgångar, och när de är som mest pressade visar sig allas sämsta egenskaper.

Det leder till en hel del fniss i soffan och gör dig sakta men säkert övertygad om att Lost aldrig var något annat än en mardröm som bleknat ur ditt minne.

Trevlig seriesommar!