Oknytt, nördigheter och grusade planer: Tio år med Foxy

0

Mer än tio år har gått sedan jag startade denna blogg, och än en gång gör nu våren sin tvekande comeback.

Just när du har gett upp hoppet om att någonsin åter få beträda grusfri asfalt, och du för femtielfte gången frusit häcken av dig för att du skrotade vinterjackan för tidigt, stundar äntligen den varmare säsongen.

Hemmavid märker jag det bland annat genom att mina älskade koltrastar är tillbaka.

Om jag hade haft en trädgård skulle jag kanske just nu ha sått en massa lökar och frön som fick stå och växa till sig på fönsterbrädorna.

Då jag är lägenhetsboende har jag dock som mest hunnit börja fundera på att köpa krukväxter för att avleda uppmärksamheten från mina oputsade fönster.

Annars rullar livet mest på som vanligt för tillfället. Den fruktade, årliga semesterplaneringen på jobbet är äntligen avklarad, och mellan arbete och träning tittar jag på tv och film – just nu bland annat Invandrare för svenskar (SVT Play) och Alla mot alla (Kanal 5).

Jag kan också varmt rekommendera den svarta komedin Lisa Frankenstein (2024).

Roligast just nu är dock det brittiska originalet till Bäst i test, det brittiska Taskmaster, (finns på SVT Play som Bäst i test England). Programledaren Greg Davies och sidekicken Alex Horne, motsvarigheterna till Babben Larsson och David Sundin, är väldigt roliga och, får (tyvärr) den svenska versionen att blekna i jämförelse. (Inget ont om Babben och David dock, originalet är bara svårslaget).

Taskmaster:n Greg Davies (t.v.) och ”Little Alex Horne!”

Höjdpunkten det här året har hittills varit att se Mattias Fransson, Sven Björklund och Olof Wretling från min favorithumorgrupp Klungan, i den makalösa humorföreställningen Monstrets tid. En otroligt originell, kreativ och gapskrattsframkallande kväll, som orsakade såväl glädjetårar som svår skrattkramp hos undertecknad. En slags nyskapande sketchhumor som tar dig med på en resa bland monster och svenska dialekter, och lär ut korrekt hantering av jätteägg i hallen. En underbar bonus var när killarna vid flera tillfällen sprack och började skratta själva. Jag åkte hem den kvällen med krampande käkmuskler och en varm känsla inombords.

Ett decennium må ha passerat sen jag började mina trevande utflykter i bloggandets värld. Matbutikernas påskreklam har dock inte utvecklats, utan vi tvingas fortfarande uthärda fraser som ”Äggstra bra pris!”. Liksom många tidigare påskar gläds jag dock åt att jag inte blivit påskharetraumatiserad, som barnen på dessa svunna tiders foton…

Om Staffan Westerberg designat en påskhare kanske den hade sett ut så här

Den här påskharen ser opassande mordisk ut

Min personliga favorit och den värsta av de tre… Den här påskharens mask är som hämtad ur en skräckfilm

Påskhälsningarna förr var också tvivelaktiga. Ta bara den här, som ger en ny dimension till begreppet nödrim.

Så vad har jag då lärt mig under alla dessa år som gått? Jo, bland annat att vi nördar till och med blir mobbade av Svenska Akademins Ordlista.

Jag vet också att med lite uthållighet kan man ta sig igenom det mesta.

För att inte förlora förståndet bör du vidare undvika att agera tech support åt dina äldre.

Man kommer långt på att vara glad och göra det bästa av situationen…

…vilket kan vara bra att komma ihåg, så här i pollen- och deklarationstider.

Det är viktigt att tycka om sig själv, även om vi alla har våra mindre smickrande sidor.

Även om det inte verkar så just nu är ju faktiskt sommaren i antågande.

Om man vill få lite mer vårkänslor redan nu kan man ju alltid titta på en trevlig vårfilm, som Critters 2 (1988). (Hur får man tag på den då, undrar du. Jo, man har en fysisk filmsamling).

Inget säger ju vår så mycket som att se en man i påskharekostym bli attackerad av små, rullande rymdmonster.

Hej så länge.

Sommar och sol och Donkey Kong

0

2022 har varit ett händelserikt år för mig personligen, i alla fall så här långt. Därför har det inte blivit så mycket skrivande för min del – livet kom helt enkelt i vägen. Under flera års tid har jag letat efter en ny bostad, då den jag bott i var i mycket dåligt skick. Man kunde ha trott att jag hyrde från den här hyresvärden…

Den lägenheten blev min räddning i en akut situation, men det var inte meningen att jag skulle stanna där så länge som det till slut blev. Jag är dock långt ifrån rik, och därför har det tagit sin tid att hitta nytt boende.

Men så var jag på en visning i januari i år och plötsligt var min dröm om ett nytt hem plötsligt verklighet. Två dagar senare insjuknade jag i covid-19, och Robin, min kille, dagen därpå. Till råga på allt blev jag sjuk på min 43:e födelsedag – en dag som inte går till historien som en av mina trevligaste. Jag låg hemma i soffan, skakade av feber och tittade på The grand tour.

Väl tillfrisknad men fortfarande utmattad av covid följde några månader av intensivt fixande, flyttande av abonnemang och nedpackande av saker – som allt skedde parallellt med jobbet. Jag blev påmind om det jobbiga i att vara filmnörd och att ha alldeles för mycket prylar, och svor en tyst ed att aldrig flytta igen.

På något magiskt sätt blev allt klart tills tisdagen efter påsk, då flyttlasset gick – från Norrköping till Linköping.

Jag kan dock ärligt säga att jag skulle vara helt ok med att aldrig någonsin se en flyttkartong eller en rulle silvertejp igen…

Allt praktiskt med det mastodontprojekt som en flytt ändå innebär gick, trots en del tvivel på vägen, förvånansvärt smidigt. Mitt bohag klarade sig i transporten, och katten fann sig väl tillrätta i den nya bostaden.

Bitarna föll på plats en efter en, och i takt med att uppackningen av mina saker blev klar och det nya hemmet tog form infann sig lugnet. Äntligen kunde jag luta mig tillbaka och slappna av lite efter allt hårt arbete.

Min efterlängtade sommarsemester började sedan efter midsommar. Mot bakgrund av månader av slit och släp med flyttkartonger och ett samtidigt balanserande av jobbkrav var det helt underbart att plötsligt kunna njuta av lyxen att göra ingenting.

Jag njöt i fulla drag av sovmorgnar, jordgubbar i fil-frukostar framför tv:n, promenader runt Stångån och att ta dagen som den kom tillsammans med Robin.

Sommarledigheten bjöd bland annat på en tur till Vadstena, där vi tog en selfie med slottet…

…och temperaturer som ibland var nästan dubbelt så höga utomhus som inomhus.

Jag gladde mig även åt att gratuleras till studenten, även om den nu inträffade för 24 år sedan.

Under ett besök i Gamla Linköping noterade jag att ordet lergök numera verkar ha försvunnit ur det svenska språket.

Jag tillbringade också en hel del timmar på uteplatsen med en Stephen King-roman i högsta hugg, (jag hann läsa tre under semestern).

Det har också avverkats en del film och tv-serier, vilket alla filmnördar med självrespekt bör kunna säga efter en lyckad semester. Jag har till exempel hunnit se den av mig och många andra extremt efterlängtade fjärde säsongen av Stranger Things två gånger – en gång ensam för att jag inte kunde hålla mig, och för att jag var livrädd att någon skulle spoila den för mig, andra gången tillsammans med Robin. Det behöver knappast sägas, men den här säsongen var så fantastisk att den blåste strumporna av mig båda gångerna jag såg den.

Kortavsnittsserien Man vs. bee, (hela serien är sammanlagt lika lång som en standardfilm), om en man som förstör ett hem i jakt på ett bi, och Disneys Obi-Wan Kenobi, var båda värda att se, (även om Obi-Wan är blek jämfört med The Mandalorian).

Robin och jag fick oss också en hel del goda skratt till den underbart roliga serien Our flag means death, som handlar om en välbärgad 1700-talsmjukis som bestämmer sig för att bli pirat. Problemet är att han inte gillar vare sig våld eller att stjäla, så det hela går allt annat än bra. Serien är skapad av Taika Waititi, som är en av upphovsmännen till What we do in the shadows och Flight of the Conchords, och han spelar även en av rollerna.

Thor: Love and thunder, (även den regisserad av Taika Waititi) såg vi på bio, och den var väldigt kul. (Det verkar dock som om jag väntar förgäves på att de ska använda Kiss-låten God of thunder i en Thor-film – den är ju som klippt och skuren för detta).

Sommarens bästa film dock var helt klart rysaren The black phone, med Ethan Hawke i rollen som maskerad barnkidnappare. Snygg, spännande och otroligt välgjord skräck i 70-talsmiljö.

Semesterns gladaste överraskning för min del kom när Norra Sveriges stolthet, den mystiska artisten Hooja, med sin parhäst Mårdis, besökte Morgonpasset i P3. Rösterna var omisskännliga och jag skrattade gott allt eftersom den smått underliga intervjun fortskred.

Jag blev jätteglad över att upptäcka Mammas nya kille-/Klungan-killarna Sven Björklund och Mattias Fransson i en ny form, och har under sommaren roat mig med att lyssna på Hoojas sköna partydängor, som både driver med Stockholmare och förhärligar den nordsvenska lantislivsstilen. Man kan ju inte annat än älska låttitlar som Donkey Kong, Där gäddan simmar, Livet på en pinne, Jukkasjärvi och Skogsrejv.

Mitt favoritband Muse skivsläpp den 26 augusti blev, slutligen, en perfekt avrundning av sommaren. När så dagen kom förra veckan och albumet Will of the people kom ut var det bara att slå på stereon, lägga sig på soffan och lyssna igenom hela plattan i ett svep. Jag blev som vanligt inte besviken på min favorittrio – helt makalös musik!

Sammanfattningsvis har jag haft en skön sommar och är lycklig över min nystart i en annan stad. Nu har jag också börjat jobba på min arbetsgivares lokalkontor i Linköping, och trivs jättebra. Jag ser fram emot svalare, soliga höstdagar, känslan av att ta på sig mjukisbyxor och sweatshirt, och inträdet i mysets förlovade årstid. För första gången på länge känner jag någon slags framtidstro och möter därför den annalkande hösten med en försiktig optimism.

Hoojas låt Banan, melon, kiwi och citron (Videon hade sjukt nog Youtube-premiär precis nu när jag satt och skrev om detta – vad är oddsen för det?)

Trailer för Our flag means death

2020 vision

0

Jag har aldrig förstått grejen med nyårslöften, och brukar därför inte avge några. Visst känner dock även jag att ett nytt år för med sig en känsla av att börja om, och därför ska jag ge mig på att fritt ur huvudet gissa lite vad som kommer hända i år.

Detta blir året då jag till slut tvingas inse att hur mycket jag än putsar glasögonen så är de, på något mystiskt sätt, alltid lika skitiga.

Min själ kommer slutligen att ge upp och dö i den Office Space-kopia som utgör min vardag.

Under de närmaste månaderna kommer jag också gradvis att förvandlas till Mikal Hjort från Mammas Nya Kille.

Jag håller nämligen på att spara ut min naturliga hårfärg, och kommer alltså vad det lider att se ut allt mer som en tigerkaka i huvudet.

Det är högst sannolikt att jag i år sätter nytt personligt rekord i att slita ut ett par gympaskor på kort tid – helt enkelt för att jag går så mycket. Jag får nog börja köpa 10 likadana par åt gången, för att slippa besväret med att hitta skor som passar mina höga vrister och kantiga hälar.

Kanske blir det i år jag hittar en radikal, ny behandlingsform som till slut besegrar min ärkefiende, whiplashskadan.

Jag kommer dock helt säkert att med stor entusiasm leta efter en fin, överkomlig mjukdjursversion av oemotståndligt charmiga ”the child” från Star Wars-serien The Mandalorian

…men då det ännu inte finns någon sådan får jag nöja mig med en Skalman-mjukis i en korg.

Jag håller redan nu alla tummar jag har för att Klungan kommer att spela sin nya 2020-föreställning Toppa jaget även i södra Sverige. (Norrköping är ett hett tips).

Förhoppningsvis lär jag mig också äntligen att samsas med min kurviga kropp och acceptera att jag med tidens gång alltmer kommer att likna Kirby, Nintendos rosa blob med röda skor. Fast med långa ben. (Jag har åtminstone redan ett par röda sneakers). Liksom honom kan jag gå långt och suga i mig diverse hinder som kommer i min väg. Dock kan jag inte flyga än, även om jag känner mig lite uppblåst ibland.

Kanske blir det i år jag försonas med tanken på att det är omöjligt att få nya vänner efter 30 – i alla fall när man förlorat de man hade genom skilsmässa och dödsfall. Folk i min ålder har redan sina färdiga liv, och när man väl träffar någon man har utbyte av är deras vänkvot sedan länge fylld.

Personligen drar jag tyvärr oftast till mig självcentrerade energivampyrer som får mig att må dåligt. Då är det tur att jag – i likhet med Dag (nedan), i tv-serien med samma namn – tycker om att vara för mig själv, och hellre väljer detta framför ett halvdant sällskap.

För att övergå till det som faktiskt hunnit hända under 2020 har jag precis fyllt 41. Alltså är jag nu officiellt ”over the hill”.

Utöver detta har jag inlett det nya året med att få den värsta förkylningen jag haft på åratal. Feber, en helt orimlig mängd snor, och halsont som sedan övergick i ett nästan totalt tappande av rösten. Under några dagar lät de få ljud jag lyckades pressa fram antingen som en fiskmås i målbrottet eller en väsande viskning.

Nu när jag äntligen är på bättringsvägen har rösten kommit tillbaka någorlunda – även om jag fortfarande är rökigt hes – men jag har istället fått en så kraftig hosta att jag tror mig kunna ana hur det var att jobba som kolgruvearbetare på 1800-talet.

Vet inte vad detta säger om hur resten av året kommer att bli för mig, men hittills kan det garanterat bara bli bättre.

Memedjävulen från Boden slår till igen!

0

Eftersom mitt förra inlägg med Klungan-memes blev en sådan braksuccé, kommer här den utlovade fortsättningen. Det är med stor stolthet som jag bidrar till att fylla det Klungan-meme-formade tomrum som vi kallar internet!

Hösten är här och jag mår bra i själen. Alla kanske dock inte känner samma tillfredsställelse som jag när man får klä på sig lite efter en varm och skön sommar. Då är det bra att låta hösten bli en tid då man tar hand om sig själv lite extra. Motion brukar till exempel ofta vara en stämningshöjare.

En ny, lyxig kroppsvårdsprodukt kanske vore något?

Det är också bra att försöka hålla koll på vad det är man trycker i sig.

En sup är alltid gott, men det finns ju andra alternativ.

Man vill ju inte störa grannarna med att fylleskråla piratvisor mer än en gång i veckan, helst.

Men, om det nu ändå blir slaggis och jävel, kan det ju vara bra att ha några välformulerade okvädningsord på lager.

Det finns ju faktiskt de som tycker att lite handgemäng sätter guldkant på tillvaron.

Det är viktigt med egentid, så varför inte sjunka ner i soffan framför text-tv?

Annars kan man alltid gå ut och njuta av djur och natur.

En resa till varmare breddgrader kan pigga upp i det dystraste novemberrusk…

… men är kanske inget för den flygrädde.

Skaffa dock inga skumma fylletatueringar på semestern – du kommer ångra dig.

Det här blir kanske hösten när du till slut lär dig att stilla tankarna som snurrar i huvudet – utan att somna dreglande i soffan.

Det viktiga är att veta om glaset är halvfullt eller halvtomt.

Om livet känns alltför segt kan man ju alltid klämma in ett litet gör det själv-projekt.

Varför inte sätta dig in i din lokalhistoria nu när kvällarna blir kortare och skuggorna allt längre?

Tänk, att folk va så dum i huve förr i tiden!

Man har ju inte roligare än man gör sig, så se till att njuta av livet.

Klura ut vad du tycker och håll fast vid det.

Alla människor räknas, oavsett hur mycket benutrymme de kräver.

Tack och bock och bug!

Memes så in i helvete!

0

Mitt universalmedel mot allsköns elände är skratt, och den humor jag gillar bäst står Klungan för. Deras mångbottnade komik har gett mig en hel del matnyttiga insikter om livet, och jag tänkte här dela med mig av dessa survivaltips i meme-form.

En hård uppväxt behöver inte definiera hela ens liv.

Riv inte ner ditt självförtroende genom att fokusera på dina brister.

Tonårsacne kan ge ärr för livet, men utseende är inte allt.

Var snäll mot dig själv.

Fastna inte i gamla tankemönster, utan fortsätt jobba med dig själv. Ibland kan det till och med vara nyttigt att säga åt sig själv på skarpen.

Var inte rädd för att framhäva dina starka sidor när tillfälle ges.

Alla mår vi bra av socialt umgänge då och då. Varför inte hitta ett trevligt fritidsintresse att utöva i grupp?

För känslan av att ha orakade ben och ingen att umgås med är inte direkt angenäm.

Annars kan man ju alltid börja sticka.

Tänk på att inte äta för mycket salt.

Det är livsnödvändigt att koppla av från vardagsstressen med att göra saker du gillar emellanåt.

Glöm inte bort att ta semester. Varför inte åka till ett så konstigt ställe att det får ditt vanliga liv att kännas som en spavistelse?

Har man ont om pengar finns det ju alltid lågbudgetalternativ.

På semestern gillar ju många att renovera. Men, ta det lugnt med utsmyckningarna av fasaden.

Det är hälsosamt att bli lite arg ibland.

Passiv aggressivitet bör dock undvikas. Säg hur du känner istället.

Omge dig med människor som ger energi snarare än tar den. För dina känslor räknas också.

Tack och bock!

Mer Job till mig!

0

Ett roligt sätt att lära känna nya människor tycker jag skulle vara att fråga dem vad de skulle välja om de bara fick välja en sak inom olika kategorier.

Jobb i all ära, men jag tycker det är minst lika intressant att veta vilken som är folks favoritfilm, eller vilken musik de bara inte kan leva utan. Så vad skulle jag då välja själv om jag blev ställd mot väggen? Svaren kommer här.

Om jag bara fick välja en fiktiv karaktär att umgås med resten av livet? Job Andersson!

Detta val är självklart och enkelt: som den inbitna Klungan– och Mammas nya kille-fantast jag är måste det helt enkelt bli folklivsfanatikern Job Andersson.

Denna charmiga kuf skulle se till att jag aldrig hade en tråkig sekund med sina helt sjuka anekdoter om svenska traditioner som glömts bort, eller kanske rentav förträngts. Det enda jobbiga med denna vänskap vore väl den ständiga skrattkrampen jag skulle få av alla berättelser om Fulutanför-Janne och Byxbensgubben.

Ett plus är att om jag blev sjuk skulle Job kunna ringa in sin läkare, Dr. Dre, från Byske Vårdcentral. Och jag skulle aldrig behöva oroa mig för att Job skulle stöta på mig, eftersom han verkar vara hopplöst förälskad i Mammas nya killes fantastiska programledare Bengt Strömbro.

Bengt är ständigt lika skeptisk till Jobs skamlösa inviter

Om jag bara fick se en film resten av livet? Terminator 2: Judgment day!

Filmnörd som jag är borde kanske den frågan skapa en viss beslutsångest, men nej, svaret är lika klart som spadet i den där olivburken som stått och mognat i din kyl de senaste tre åren: T2.

Terminatorn T-1000 är en av de coolaste snubbar som setts på film.

Flytande, formskiftande metall med mordiska avsikter är ju något av det hemskaste man kan råka ut för – särskilt när den ser så charmigt lurig ut som Robert Patrick.

T2 är helt enkelt en film som har allt – till och med brinnande metallskelett!

Jag älskar den lika mycket nu som när jag såg den för första gången som 12-åring och blev hejdlöst förälskad i den målbrottspipiga Edward Furlong. Och ärligt talat: vill vi inte alla innerst inne ha en egen Arnold Schwarzenegger i skinnställ och solbrillor som beskyddar oss mot allt ont?

Om jag bara fick lyssna på ett band resten av livet? Muse!

Den som känner mig eller i alla fall har sett mig regelbundet lär knappast bli förvånad över detta – jag äger nämligen ett tiotal Muse-t-shirts, som jag ofta ses både på jobbet och ute på byn i.

Muse extraordinära och förtrollande ljudbild, med riviga gitarrer, svävande syntar och slingrande melodier, fick mig på kroken direkt. Deras musik spänner från det mer avskalade, råa gitarr- och pianosoundet till färgsprakande, medryckande rockpop med tunga dubsteptongångar.

Matt Bellamy, Dom Howard och Chris Wolstenholme

Bara ett band som dem kan få så blandade musikgenrer att låta så sammanhängande, och det är det som gör dem till Muse. I kombination med Matt Bellamys skönsång blir deras musik rena himmelriket för trumhinnorna, och Muse är verkligen något man bör uppleva live. Jag hade förmånen att få göra detta på Bråvalla 2015 och det var helt magiskt!

Simulation Theory (2018) visade än en gång att Muse är ett band som bara fortsätter att växa musikaliskt!

Jag har faktiskt dessa tre supermusikaliska, kreativa och roliga killar att tacka för att jag sitter här idag. Deras musik var nämligen den avgörande faktorn som hjälpte mig igenom en mycket uppslitande skilsmässa. Av den anledningen kommer de alltid att äga en stor del av mitt hjärta.

Om jag bara fick lyssna på ett morgonprogram i radio resten av livet? Morgonpasset i P3!

Jag är sedan cirka 9 år tillbaka ett stort fan av detta dagliga radioprogram, som brukar hålla mig sällskap när jag som hastigast häller i mig min halvliter kaffe på vardagsmorgnarna. Lyssnar troget på poddversionerna på eftermiddagarna för att höra det jag missar när jag är på jobbet.

Det är ett skönt gäng med väldigt roliga människor som håller i programmet, och tillsammans lyckas de varje avsnitt få mig att skratta rejält, ofta så tårarna rinner. Detta i kombination med alla deras intressanta gäster – allt från forskare till komiker – gör programmet till ett rent nöje. Och så blir man allmänbildad på kuppen.

Marcus Berggren, Hanna Hellquist och Kalle Berg är några av Morgonpassets mysiga programledare

Om jag fick bli en superhjälte för resten av livet? Deadpool!

Jag måste välja just Deadpool för att han är en sådan antihjälte. Vanliga superhjältar är väluppfostrade och eleganta, men Mr. Pool är rappkäftad, ohyfsad och politiskt inkorrekt på ett ytterst trivsamt sätt.

Han är en tuff mjukis med hjärtat på rätta stället och en seriöst störd humor. Vad kan vara mer tilltalande än det?

Till sist några klipp: Här puffar Job Andersson för Mammas Nya Killes Linköpingsbesök 2017! (Jag var där!!).

Oemotståndligt medryckande Pressure med Muse blev en favorit direkt!

Sjukt roliga Marcus Berggren bjuder på inaktuella nyheter av det skojigaste slaget!

Vi syns i marschallens skugga! Amen!

Ja, jag är lite blyg ibland. So what?

0

Vi lever i en värld där människor älskar att säga åt andra hur de är, och ivrigt påpeka hur de istället borde vara. Olof Wretling berättar i föreställningen Diagnoserna i mitt liv att vi istället för att belysa våra medmänniskors tillkortakommanden borde acceptera varandra. För vem är jag att döma någon annan?

Genom sig själv känner man andra, brukar man säga. Jag tänker vända på steken och säga att genom andra känner jag mig själv, och i det här fallet är de ”andra” tre fiktiva karaktärer från film och tv . Jag har nämligen nyss blivit medlem i 40-årsklubben och vad passar då bättre än att fundera lite över vem man egentligen har kommit att bli under alla dessa år?

Mikal Hjort (Mattias Fransson) är en charmig filur som figurerar i diverse produktioner av humorgruppen Klungan. Liksom honom filosoferar jag kring livet, är ibland tillbakadragen och tystlåten, och har en förkärlek till uttrycket ”oj, oj, oj” – särskilt på morgnarna, när jag motvilligt försöker kravla ur sängen.

Mikal är ganska allvarlig, vilket jag ibland uppfattas som av folk som inte känner mig. I själva verket är jag en lättsam och positiv person med nära till skratt. Det andra uppfattar som allvar är snarare min tendens att lyssna mer än att prata. I likhet med Mikal är jag dock en person med mycket att säga.

Min kosthållning är lite mer varierad än Mikals, (som utgörs av mannagryn, blast, satsumas och djungelvrål).

Mikal har också konstant ca 15 cm blond utväxt på sitt mörkfärgade hår, vilket är ungefär hur jag själv tycker att jag ser ut för det mesta. (Tidens gång, mitt hårs förmåga att växa som industrigödslat ogräs och bristen på ork p.g.a. min whiplashskada konspirerar ständigt emot mig).

Melissa McCarthys Megan i filmen Bridesmaids (2011) är en frispråkig och rolig person, som bara är sig själv och struntar i att andra kan uppfatta henne som lite udda. Hon är också väldigt rolig.

Hon och jag är lika då jag är en mycket lojal och pålitlig vän, som är bra på att läsa människor, alltid försöker lösa problem och inte går på någons ”bullshit”.

Hennes känsla för mode må vara tveksam – hon klär sig lite som en Floridapensionär på golfrunda – men Megan är en rejäl person som man vet var man har, och det är en egenskap jag värderar högt både hos andra och mig själv.

Så kommer vi till min absoluta favorit bland påhittade personer: The Dude, gestaltad av Jeff Bridges i The big Lebowski (1998). The Dude är alltid väldigt avslappnad och går gärna runt i plastsandaler, sjuttiotalskofta och bermudashorts. Eller varför inte skrikiga parachute pants, som nedan?

The Dude är en livsnjutare av rang som lever efter filosofin att allt ordnar sig. Han hanterar det mesta med ett upphöjt lugn och tar livets smällar i den takt de kommer.

Detta är egenskaper jag själv känner igen mig i: Jag stressar inte upp mig i onödan, har en god förmåga att fokusera i adrenalinframkallande situationer och är bra på att njuta av de små sakerna i livet. Jag halvsover till exempel gärna till en rolig podd, (även om jag hittills inte börjat lyssna på ljudet av fallande bowlingkäglor, som The Dude).

Om något önskar jag att jag var mer ännu mer som han – att jag kunde vara lika obekymrat lugn och skön i alla sammanhang, även de situationer där jag av naturen blir lite mer obekväm. Och alltid ha ett coolt svar till övers.

Jag har faktiskt haft en Dude-lik cardigan en gång – det var en av min pappas gamla polyesterkoftor från tidigt 80-tal. Och vi delar ju favoritdrink, The Dude och jag: White Russian.

Jag är blyg och eftertänksam – två egenskaper som traditionellt inte värderas så högt. Men är det egentligen så farligt att vara lite blyg? Jag är ju faktiskt också en klok, omtänksam och hårt arbetande människa som är full av humor. Allt handlar om hur man väljer att se på sig själv, och om andra tar sig tid att se ens verkliga jag.

Så länge man fortsätter lära sig av livet och utvecklas som person klarar man sig bra. Alltså bör man inte ha samma inställning som Homer Simpson, hur underbart omogen han än må vara…

Det viktiga är att aldrig låta någon annan säga åt dig vem du är. Ta reda på vem du är och var trygg i detta – för ju bättre du känner dig själv, desto mindre kan andras ord såra dig.

Diagnoserna i mitt liv finns på SVT Play fram till 25 juli 2019.

https://www.svtplay.se/video/20826984/diagnoserna-i-mitt-liv

Andy Samberg som den plågsamt timida Shy Ronnie…

Första hjälpen mot den svenska vintern

0

Jaha, så då var vintern onekligen här. Under mina barndomsår i Norrbottens djupfrysta urskog (Boden) kunde jag gladeligen vara ute i snön i timmar, tills kinderna var illröda och enda räddningen för mina värkande tår var skoningslös upptining mot elementet.

Då tålde jag temperaturer på neråt 30 minus. Nu för tiden huttrar jag bara termometern sjunker strax under nollan, vek av det sydsvenska stadslivet som jag är. Minsta snöflinga så gör jag samma min som Jon Snow:

Så hur ska man då orka med månader av mörker och kyla? En bra början är att klä sig varmt – vem bryr sig om du ser ut som Michelingubbens utomjordiska kusin så länge du slipper frysa?

Bygg upp en motståndskraftig vinterkropp med riktigt smör.

Använd rejält med Försvarets hudsalva, eller trutvalla som jag kallar det. (Dina läppar kommer att tacka dig).

Bara le och bit ihop.

Var glad att du inte bor i Canada i alla fall… Visserligen hörde jag att något liknande detta skedde i Härnösandstrakten i vintras – en ort fick så mycket snö att man fick gräva gångar med 1,75 m höga väggar.

Funkar inget av detta så stanna inomhus så mycket som möjligt. Och har man, som undertecknad, ett löpband hemma är det smidigt att motionera utan att behöva ge sig ut på de überglatta hockeyrinkar som gångbanorna förvandlats till.

Det kommer ju en punkt när det bara är att inse att det inte går att cykla till jobbet…

.. och att grillen har fått göra sitt för den här gången.

Ett plus med vintern är ju att du kan stila i pisten med dina årgångsskidkläder från 80-talet. 

Så lägg dig inte och deppa ihop i en snödriva nu.

Dra på dig dina snowjogging och trotsa årstiden.

Försök att inte oroa dig – vintern tar slut. Och blir du för stressad hjälper det alltid med lite korv.

Här kommer lite tips på underhållning som är extra lämpad för snorkalla vinterdagar, då vi som inte har hund skattar oss lyckliga för att vi inte måste gå ut. 

A street cat named Bob (2016)

Detta är den sanna historien om den hemlösa musikern och narkomanen James Bowen, som, när han nått botten i livet, fick en oväntad vän i form av gatukatten Bob.  

Detta är en varm och mycket sevärd feelgood-rulle med julkänsla som handlar om att inte ge upp, hur tufft livet än kan vara. Kan man bli annat än glad av en katt som gör high five? 

Andra åket (SVT 2018)

Andra åket är en komediserie med delar av Grotesco-gänget och William Spetz som utspelar sig på en liten ort i den nordsvenska fjällvärlden. Serien bjuder på kulturkrockar mellan nollåttor och infödda, och missförstånd som leder till roliga situationer. 

William Spetz som den hypokondriska receptionisten Cesar

Framför allt gillar jag serien för att Mattias Fransson från humorgruppen Klungan, känd bland annat som den otursdrabbade karaktären Lacken, medverkar. Hans rollfigur Tommy kämpar med svårigheten i att nätdejta när han måste resa 17 mil enkel väg för att träffa någon.   

The thing (1982)

Om man som jag också älskar filmer av det lite läskigare slaget är ju sedan The thing den ultimata vinterfilmen. Den har allt – Antarktis, en isolerad forskningsstation, en lömsk utomjording och, framför allt, Kurt Russell

Avslutar med en vintrig klassiker från En himla många program: Mossan med Lars och Bo! 

Nej till badhus i Älvsbyn!

0

klungan-skagg-crop

Jag har alltid dragits till humor som är av det lite underligare slaget. Knäppa scenarion, underdog-skämt och udda karaktärer är inslag som ofta skapar goda förutsättningar för skratt, om man frågar mig. Vanligt är tråkigt, knasigt är intressant.

gumby

Humorn får också gärna vara lite egendomlig, ja rent av konstig och absurd, på ett sätt som överraskar och får en att skratta högt.

hans-erik-hall-kaften

I tidiga tonåren blev jag överförtjust när jag upptäckte Monty Python’s Flying Circus, som då visades på Z-tv. En helt ny värld av underbart knäppa roligheter öppnade sig för mig.

monty-p-laughing

Det jag tilltalades av var bland annat att Python-gänget drev med allt och alla. Bland annat skämtade man om det brittiska klassamhället, och förlöjligade gärna den gamla brittiska överklassens dryghet.

twit-of-the-yearmonty_python_upper_class_twit_of_the_year

Jag gillade också hur de vände upp och ner på det typiska, korrekta BBC-formatet. Till exempel gjorde de parodier på nyhetsuppläsare och lade seriösa voice-overs à la dokumentärfilmer över helt absurda inslag, vilket jag tyckte var vansinnigt roligt.

cleese-announcer-edit

De klädde också ofta ut sig till kvinnor och pratade med gäll röst, vilket var fantastiskt underhållande. Bara att se en lång, bredaxlad man som John Cleese eller Graham Chapman iförd läppstift och en illasittande klänning får undertecknad att dra på smilbanden.monty-p-womenhells-grannies

Deras tolkning av den klassiska kung Arthur-myten i långfilmen Monty Python and the Holy Grail är fortfarande bland det roligaste jag sett.

monty-p-fart

Det häftiga med Python-gänget är att deras inflytande än idag, nästan 50 år efter deras tv-debut, fortfarande är tydligt i mycket av den humor som produceras.

bicycle-repair-man-2-borderbicycle-repair-man-border

En annan humorserie med tydliga Python-influenser som gjorde intryck på mig under uppväxten är svenska Varan-tv, som bland oss 70- och tidiga 80-talister blivit lite av en kultklassiker.

varanteatern-edalla-maste-titta-edit

Deras urflippade, lätt anarkistiska sketcher, gärna i form av fejkade nyhetsinslag med reportrar som Godzilla Hårddisksson, och det högst icke-barnvänliga barnprogrammet Farbror Vattenmelon kändes som en frisk fläkt i humor-Sverige på sin tid.

farbror-vattenmelon-text-2

Varanerna skojade gärna om de public service-inslag som svensk tv visade.

dunkgomme-och-alkohol

Vi fick också lära känna sjukt roliga karaktärer som de Österlenska konstnärssjälarna Tord Yvel och Romeo Olsson – tänk att ett par glasögon med tjocka förstoringslinser kan vara så otroligt kul!

tord-yvel

Tord Yvel

En annan minnesvärd Varan-figur är den perversa egyptologen Ted Borg, vars samtliga teorier om historien handlar om sex.

ted-borg-border

Och för den som inte visste det så finns det värktabletter som hjälper mot internetproblem.

smartor-i-internet

Det är något med säregna gubbar med knepiga dialekter som jag tycker är vansinnigt kul. Och när det gäller just detta är mina personliga favoriter på senare år humorgruppen Klungan från Umeå och Luleå. När jag hör deras dialekter blir jag glad ända in i min norrbottniska själ.

Klungan

Sedan 2005 gör delar av Klungan radioprogrammet Mammas nya kille. De har genom åren även gjort föreställningar som Det är vi som är hemgiften (2008), där det bland annat bjöds på skäggiga gubbar med bisarra gångstilar, som fick undertecknad att ligga dubbelvikt av skratt.

hemgiften-3hemgiften-2hemgiften-4-borderhemgiften-1

De gjorde också den fantastiska tv-serien Ingen bor i skogen 2010.

ingen-bor-i-skogen-affisch

Ett återkommande inslag i Klungans persongalleri är den allmänt skeptiska sjukpensionären Lars Stenberg (nedan). Hans politiska parti, Nej! Nej! Nej!, (som började som Nej till badhus i Älvsbyn!), kanske är vad Sverige skulle behöva just nu.lars-stenberg-2-edit-text-border

En annan karaktär är den försynta, överartikulerande och filosofiska gotharen Mikael Hjort, vars högsta önskan är att bli adopterad av en djurfamilj.

mikael-oj-oj-oj-4

I Mammas nya kille-följetongen Goth söker fru får vi följa hans tafatta försök att hitta kärleken, bland annat under en misslyckad date med inslag av ofrivilligt salsadansande.

mikael-panik

Bland Klungans figurer finns också folklivsfanatikern Job Andersson, som ständigt förundras över hur dumma folk var i huvet förr i tiden (nå jävulskt!), Hans-Erik, som har flyttat ut i hundkojan, och den provokativa nycirkusartisten Katla.

katla-mikael

Mikael är tveksam till Katlas provokationer

Kända profiler är också Mangan, som är beroende av att dubbelklicka, och den obotliga överdängaren Thunder, som bara måste vara den coolaste actionhjälten i världen. I alla fall om man tror honom själv.

thunder-50lapp

 Thunder

Och så har vi förstås Lacken, vars kontinuerliga misslyckanden med att genomföra en jobbintervju utan att hamna i slagsmål får mig att skratta tills tårarna rinner, och hans bästa kompis Tråden.

lacken-traden

Släktenforskning med Lacken och Tråden

Så se till att du får i dig det rekommenderade dagliga intaget (RDI) av sjuk humor! Det förlänger livet, (jag har redan hunnit bli 37 år!). Börja med klippen här nedanför så kommer du en bit på vägen.

Avslutningsvis säger jag som Job och Katla:

Skose gnose!

Vi syns i marschallens skugga. Amen!