Sommar och sol och Donkey Kong

0

2022 har varit ett händelserikt år för mig personligen, i alla fall så här långt. Därför har det inte blivit så mycket skrivande för min del – livet kom helt enkelt i vägen. Under flera års tid har jag letat efter en ny bostad, då den jag bott i var i mycket dåligt skick. Man kunde ha trott att jag hyrde från den här hyresvärden…

Den lägenheten blev min räddning i en akut situation, men det var inte meningen att jag skulle stanna där så länge som det till slut blev. Jag är dock långt ifrån rik, och därför har det tagit sin tid att hitta nytt boende.

Men så var jag på en visning i januari i år och plötsligt var min dröm om ett nytt hem plötsligt verklighet. Två dagar senare insjuknade jag i covid-19, och Robin, min kille, dagen därpå. Till råga på allt blev jag sjuk på min 43:e födelsedag – en dag som inte går till historien som en av mina trevligaste. Jag låg hemma i soffan, skakade av feber och tittade på The grand tour.

Väl tillfrisknad men fortfarande utmattad av covid följde några månader av intensivt fixande, flyttande av abonnemang och nedpackande av saker – som allt skedde parallellt med jobbet. Jag blev påmind om det jobbiga i att vara filmnörd och att ha alldeles för mycket prylar, och svor en tyst ed att aldrig flytta igen.

På något magiskt sätt blev allt klart tills tisdagen efter påsk, då flyttlasset gick – från Norrköping till Linköping.

Jag kan dock ärligt säga att jag skulle vara helt ok med att aldrig någonsin se en flyttkartong eller en rulle silvertejp igen…

Allt praktiskt med det mastodontprojekt som en flytt ändå innebär gick, trots en del tvivel på vägen, förvånansvärt smidigt. Mitt bohag klarade sig i transporten, och katten fann sig väl tillrätta i den nya bostaden.

Bitarna föll på plats en efter en, och i takt med att uppackningen av mina saker blev klar och det nya hemmet tog form infann sig lugnet. Äntligen kunde jag luta mig tillbaka och slappna av lite efter allt hårt arbete.

Min efterlängtade sommarsemester började sedan efter midsommar. Mot bakgrund av månader av slit och släp med flyttkartonger och ett samtidigt balanserande av jobbkrav var det helt underbart att plötsligt kunna njuta av lyxen att göra ingenting.

Jag njöt i fulla drag av sovmorgnar, jordgubbar i fil-frukostar framför tv:n, promenader runt Stångån och att ta dagen som den kom tillsammans med Robin.

Sommarledigheten bjöd bland annat på en tur till Vadstena, där vi tog en selfie med slottet…

…och temperaturer som ibland var nästan dubbelt så höga utomhus som inomhus.

Jag gladde mig även åt att gratuleras till studenten, även om den nu inträffade för 24 år sedan.

Under ett besök i Gamla Linköping noterade jag att ordet lergök numera verkar ha försvunnit ur det svenska språket.

Jag tillbringade också en hel del timmar på uteplatsen med en Stephen King-roman i högsta hugg, (jag hann läsa tre under semestern).

Det har också avverkats en del film och tv-serier, vilket alla filmnördar med självrespekt bör kunna säga efter en lyckad semester. Jag har till exempel hunnit se den av mig och många andra extremt efterlängtade fjärde säsongen av Stranger Things två gånger – en gång ensam för att jag inte kunde hålla mig, och för att jag var livrädd att någon skulle spoila den för mig, andra gången tillsammans med Robin. Det behöver knappast sägas, men den här säsongen var så fantastisk att den blåste strumporna av mig båda gångerna jag såg den.

Kortavsnittsserien Man vs. bee, (hela serien är sammanlagt lika lång som en standardfilm), om en man som förstör ett hem i jakt på ett bi, och Disneys Obi-Wan Kenobi, var båda värda att se, (även om Obi-Wan är blek jämfört med The Mandalorian).

Robin och jag fick oss också en hel del goda skratt till den underbart roliga serien Our flag means death, som handlar om en välbärgad 1700-talsmjukis som bestämmer sig för att bli pirat. Problemet är att han inte gillar vare sig våld eller att stjäla, så det hela går allt annat än bra. Serien är skapad av Taika Waititi, som är en av upphovsmännen till What we do in the shadows och Flight of the Conchords, och han spelar även en av rollerna.

Thor: Love and thunder, (även den regisserad av Taika Waititi) såg vi på bio, och den var väldigt kul. (Det verkar dock som om jag väntar förgäves på att de ska använda Kiss-låten God of thunder i en Thor-film – den är ju som klippt och skuren för detta).

Sommarens bästa film dock var helt klart rysaren The black phone, med Ethan Hawke i rollen som maskerad barnkidnappare. Snygg, spännande och otroligt välgjord skräck i 70-talsmiljö.

Semesterns gladaste överraskning för min del kom när Norra Sveriges stolthet, den mystiska artisten Hooja, med sin parhäst Mårdis, besökte Morgonpasset i P3. Rösterna var omisskännliga och jag skrattade gott allt eftersom den smått underliga intervjun fortskred.

Jag blev jätteglad över att upptäcka Mammas nya kille-/Klungan-killarna Sven Björklund och Mattias Fransson i en ny form, och har under sommaren roat mig med att lyssna på Hoojas sköna partydängor, som både driver med Stockholmare och förhärligar den nordsvenska lantislivsstilen. Man kan ju inte annat än älska låttitlar som Donkey Kong, Där gäddan simmar, Livet på en pinne, Jukkasjärvi och Skogsrejv.

Mitt favoritband Muse skivsläpp den 26 augusti blev, slutligen, en perfekt avrundning av sommaren. När så dagen kom förra veckan och albumet Will of the people kom ut var det bara att slå på stereon, lägga sig på soffan och lyssna igenom hela plattan i ett svep. Jag blev som vanligt inte besviken på min favorittrio – helt makalös musik!

Sammanfattningsvis har jag haft en skön sommar och är lycklig över min nystart i en annan stad. Nu har jag också börjat jobba på min arbetsgivares lokalkontor i Linköping, och trivs jättebra. Jag ser fram emot svalare, soliga höstdagar, känslan av att ta på sig mjukisbyxor och sweatshirt, och inträdet i mysets förlovade årstid. För första gången på länge känner jag någon slags framtidstro och möter därför den annalkande hösten med en försiktig optimism.

Hoojas låt Banan, melon, kiwi och citron (Videon hade sjukt nog Youtube-premiär precis nu när jag satt och skrev om detta – vad är oddsen för det?)

Trailer för Our flag means death

Judge, Smith, Berry och Barry

0

Den här gången tänkte jag ta upp några av de komiska genier som förgyller min tillvaro med produkterna av sina härligt sjuka hjärnor. Först ut är Mike Judge, vars två kultförklarade megapuckon Beavis & Butthead (1993-2011) utgjorde en betydande del av min MTV-indränkta tonårstid.

Animatören, regissören, skådisen: Mike Judge

Beavis & Buttheads smått hjärndöda, animerade äventyr var ett intressant avbrott mot min föräldragenerations humor, och även om handlingen inte var direkt spännande – en stor del av programmet bestod i att killarna satt i soffan och fällde sarkastiska kommentarer om de musikvideor som visades på tv – var det riktigt kul. Extra roligt om man råkade vara trött.

Mike Judge har talang för att skapa figurer som är lite udda och konstiga på ett charmigt sätt. Personerna hamnar ofta i knepiga eller rent av pinsamma situationer, där igenkänningsfaktorn för publiken är hög. Hans kanske mest kända film är Office space (1999).

Office space är för mig den ultimata filmen att se om man haft en riktigt sugig dag på jobbet. Den fångar den själadödande grå vardagen på ett sjukt roligt sätt. Här finns den ständigt mumlande, glosögda Milton, vars röda häftapparat är i det närmaste helig…

… och filmens huvudperson, Peter, som efter att ha blivit hypnotiserad till att få en mer avslappnad inställning till livet, plötsligt struntar i att jobba.

Alla som någon gång haft ett jobb de hatat, en rad mellanchefer som detaljstyrt ditt arbete in absurdum eller en skrivare som vägrat skriva ut bör se denna film.

Även Extract (2009) är väl värd en titt. Filmen handlar om fabriksägaren Joel, som dagligen för en kamp mot klockan för att hinna hem till sin fru innan hon hunnit byta om till mysbyxor – då blir det nämligen inget sex. Detta försöker Joel lösa genom att låta sin vän övertala honom om att anlita en gigolo till sin fru.

Om man som jag älskar M.J:s humor får man heller inte missa den fantastiskt underhållande serien Silicon Valley (2014 och framåt).

Serien handlar om en grupp unga entreprenörer som försöker skapa sig ett namn inom IT-världen. När en av dem lyckas skriva en revolutionerande algoritm för att göra filer mindre utan att kvaliteten försämras förvandlas deras liv till en berg- och dalbanefärd inom en hänsynslös bransch.

Inhysta i ett villaområde kämpar de mot klockan och brist på finansiering för att göra appen Pied Piper till verklighet. Under resans gång råkar de ut för såväl excentriska miljonärer som utpressning från etablerade jätteföretag, och anlitar en gatukonstnär till att skapa en företagslogo som visar sig bli allt annat än rumsren.

En av seriens roligaste figurer är Erlich Bachman, spelad av T.J. Miller, känd från bland annat Deadpool-filmerna och Cloverfield.

Erlich är en högljudd, marijuanarökande, kaxig skitstövel som trots detta lyckas med att ha hjärtat på rätta stället – åtminstone ibland. Han har dessutom alltid en uppkäftig kommentar på lager, vilket han använder för att sätta press på företagets mer timida VD, Richard. 

En rolig detalj när det gäller Mike Judge är att han gärna dyker upp i små biroller i sina alster – då ofta förklädd och utan att nämnas i eftertexterna, som här i Office space respektive Extract.

En annan rolig snubbe vars humor tilltalat mig sedan många år är Kevin Smith (nedan), som faktiskt var nära döden i februari i år när han fick en kraftig hjärtinfarkt. Tack och lov återhämtade han sig – världen vore en betydligt tråkigare plats utan honom.

Kevin Smith drar sig inte för att skämta om saker som sex och religion. Dogma (1999) är ett humoristiskt dräpande angrepp på katolicismen.

Bland annat dyker Jesus okända, trettonde, svarta lärjunge Rufus upp och filmens huvudpersoner tvingas slåss mot en uråldrig, gammaltestamentlig bajsdemon. Och vi får se Alan Rickman som Guds röst – bara det gör filmen värd att se.

Alan Rickman, som lämnade oss alldeles för tidigt

Smiths första film Clerks (1994) är, liksom Office space, en perfekt hyllning till dagar då man bara vill gräva ner sig i ett hål och dö. Handlingen kretsar kring närlivsbutiken Quick stop, och den intilliggande videouthyraren, där personalen gör vad de kan för att inte kvävas av vardagens tristess.

Smiths karaktärer är ofta långt ifrån välanpassade eller politiskt korrekta. Mina personliga favoriter i hans persongalleri är Jay & Silent Bob, två slackers som hänger utanför Quick stop och säljer droger.

Dessa killar, varav Silent Bob förstås spelas av regissören själv, figurerar också i både Dogma och Mallrats (1995). De fick också en egen film i Jay and Silent Bob strike back (2001).

Killarna beger sig här till Hollywood när det ska spelas in en film baserad på serietidningen om deras liv. På vägen får de på något sätt med sig en orangutang…

…och jagas därför av ett fumligt viltvårdsbiträde, spelat av Will Ferrell.

Clerks II (2006) lyckas nästan vara bättre än sin föregångare, dock är spelplanen nu utbytt mot en snabbmatsrestaurang.

Det blir dock mer av allt jag gillade i den första –  störd humor i mängder, mer Jay & Silent Bob och mer av den rappkäftade, ständigt raljerande Randal.

Nu väntar jag med spänning på den nya Jay & Silent Bob-film Kevin Smith ämnar göra i framtiden.

Det finns skådespelare som kan få en att dra på smilbanden med något så enkelt som en blick eller ett tonfall. En sådan är för mig brittiska komikern och musikern Matt Berry, (till höger nedan), som bland annat kunnat ses i tv-serier som The IT crowd, Toast of London, Snuffbox och Portlandia.

I underbara The IT crowd (2006-2013) spelar Berry en odrägligt självsäker rikemansson som återvänder för att leda familjeföretaget.

Med sina storslagna manér och bombastiska teaterröst stöter han på varenda kvinna han ser och är blåst, överdrivet sexuell och politiskt inkorrekt i största allmänhet – en kombination som leder till många skrattframkallande situationer.

Exempelvis leder han en aerobicskurs för personalen iklädd följande avslöjande outfit:

I Toast of London (2012-2015) spelar Berry Steven Toast, en medelålders, misslyckad teaterskådis som gör allt för att hänga kvar i rampljuset en liten stund till. Berry har även skapat den musik som hörs i serien.

Denna knäppa serie, som stundtals liknar en surrealistisk dröm, rekommenderas varmt till dig som har humor av det mer udda slaget. Berry vann en välförtjänt BAFTA TV Award – den brittiska motsvarigheten till Oscar – för ”Best male performance in a comedy program” för sin roll som Toast 2015.

Det absolut roligaste i denna serie är det återkommande inslaget när Toast, för att kunna försörja sig, gör voiceover-jobb till bland annat olika absurda reklamfilmer. Teknikerna som jobbar i studion är två unga, dryga idioter som älskar att retas med honom.

Slutligen måste jag även nämna Bill Hader. Jag har hyllat honom tidigare här på min blogg och måste därför tipsa om hans lysande, egenproducerade tv-serie Barry som kom ut nu under våren.

Detta är riktigt smart humor för alla oss som gått runt med ett hål i hjärtat sedan Dexter lades ner. Huvudpersonen Barry är yrkesmördare och på ett av sina uppdrag råkar han hamna mitt i en teaterkurs.

Han finner där den mening han saknat i sitt liv och plötsligt tvingas han omvärdera hela sin tillvaro. Spännande, dystert och samtidigt knäppt. En serie som svarar på frågan: Vad hade hänt om Dexter börjat spela teater?

Bye for now!