Året som Gud glömde

0

2020 var ett riktigt rövår – det kan vi nog alla vara överens om. Den gångna tolvmånadersperioden har ju faktiskt varit lite som den där jobbiga grannen som vägrar gå hem fast festen är slut.

Pandemin är ett kapitel för sig, men även på ett personligt plan var 2020 för mig ett av de värsta åren på länge. Underbemanningen på jobbet ledde till att jag höll på att slita ut mig fysiskt, (jag är en av dem som p.g.a. arbetsuppgifternas natur inte kan jobba hemifrån).

Under tiden drogs jag med en envis migrän, och de värkande axlar som kommer av whiplash i kombination med mycket datorjobb.

Mitt i allt detta försökte jag också återhämta mig från sommarens brutna ben. Detta pågår fortfarande – fotleden är envist stel och svullen, trots idogt motionerande och dagliga sjukgymnastiska övningar.

I samma veva som jag bröt benet fick min katt sköldkörtelproblem, vilket gjorde att hon inte tog upp näringen ur maten. Efter att ha bytt till ett specialfoder mår hon nu prima, och jag är jätteglad för det. Ash har funnits i mitt liv i dryga 11 år nu (hon är ca 14), och är en riktig familjemedlem. Bara tanken på att förlora henne gör mig tårögd. Kort sagt har 2020 varit en känslomässig berg-och-dalbana.

Som om allt detta inte vore nog: under en vanlig morgondusch i november gav min duschkabins plastgolv upp andan och sprack i tre riktningar. Precis innan jul bjöd lägenheten sedan på ännu en trevlig överraskning i form av mögel i en av mina garderober. 2020 – the gift that keeps on giving… Men, nu har jag en ny, fin dusch och övriga problem är också på väg att lösas.

Något positivt med 2020 är att alla möten vi haft på jobbet sedan i våras sker via Skype, (utan video). Detta gör att man fritt kan dunka huvudet i bordsskivan utan att någon märker det. (Man bör dock inte glömma att stänga av mikrofonen).

Utan video behöver man heller inte bry sig om hur man ser ut i håret. Och tur är väl det – jag har nämligen fått lära mig ett nytt begrepp under 2020: headset-frisyr.

Jag är faktiskt lite avundsjuk på alla som kunnat jobba hemma och gå runt och skrota i myskläder hela dagarna. (Eller kanske inga kläder alls).

Eftersom jag fysiskt behövt vara på jobbet fem dagar i veckan har jag dock inte suttit isolerad som många andra, vilket jag är tacksam för.

Det jobbigaste med att leva i Pandemisverige tycker jag har varit att samexistera med andra människor. Eftersom jag själv är tvungen att åka kollektivt har detta varit en daglig kamp. Hur svårt ska det vara att hålla avstånd?

När man befinner sig utanför hemmet måste vara lite som en uggla och se sig om över axeln hela tiden, annars har man någon dödsföraktande tonåring eller påflugen femtioplussare som flåsar en i nacken när man minst anar det. Folk, alltså…

Min nedstämdhet efter förra årets långa serie av negativa händelser har inte släppt sitt grepp om mig, men jag är försiktigt optimistisk inför det nya året.

Själv brukar jag inte avge några nyårslöften, men det kan man ju alltid göra, om man känner för det. Jag blev personligen nyfiken på personen som skrev denna lista, (punkt 6 kan verka kontroversiell, men det kan ju vara ett smittande skratt som avses):

Man kan ju alltid försöka sia om det nya året utifrån vilken som var den sista filmen man såg på det gamla året och den första på det nya året. Den sista filmen jag såg 2020 var en favorit, Mel Brooks-filmen Silent movie (1976) – en slapstick-kavalkad med bl.a. Marty Feldman. Den första filmen i år blev Tårtgeneralen, en kul film om en man som ville baka en jättesmörgåstårta. Undrar vad det kan betyda för mitt 2021… Kanske kommer jag att få utstående ögon och utveckla en passion för smörgåstårta?

Om man bara letar ordentligt kan man alltid hitta små roligheter i livet. Ta bara att jag nyligen kom på vem jag länge tyckt Greta Thunberg påminner om utseendemässigt: Karlsson på taket. (Dock drar jag inga övriga paralleller mellan dem).

Efter alla tråkigheter känner jag mig ändå ganska nöjd. Jag har precis sett säsong två av The Mandalorian, och mitt nördiga Star Wars-älskande hjärta gråter av glädje. Att jag sen fick en jättefin The child-figur av världens bästa Robin i julklapp, ja… det var rejäla plåster på såren efter ett år som nästan tagit kål på mig.

Och nu är det januari, som för många är en tråkig månad, men för mig bryts den av på ett trivsamt sätt runt mitten. Då firas nämligen den årliga minnesdagen av min tillblivelse. Nu när jag fyller 42 kanske jag äntligen får veta vad meningen med livet faktiskt är, åtminstone om man får tro Liftarens guide till galaxen. Den eviga optimisten i mig vill ändå tro att saker kommer att bli bättre.

Min barndom har gått i pension

0

Åren går, men hittills har jag inte reflekterat så mycket över det. Jag är glad så länge jag mår bra och inte ser ut som en gammal skinnjacka i ansiktet. Jag levde mitt första decennium på 80-talet, och tillbringade mina dagar med att leka med Barbie och My Little Pony och lyssna på sagokassetter inlästa av Astrid Lindgren.

Jag samlade på Garbage Pail Kids-kort…

…och spelade Pacman på brorsans bärbara konsol. Jag gillade också att leka att jag var en häst. Det var helt enkelt en mer okomplicerad tid.

Jag tittade på surrealistiska barnprogram som Clownen Manne och Staffan Westerbergs helskumma Lillstrumpa och Syster Yster.

Det sistnämnda var, för er yngre generationers kännedom, en deprimerande lågbudgetshow med två raggsockor i huvudrollerna.

Det fanns dock även mer lättsam barnunderhållning, som min personliga favorit bland sommarlovsprogrammen, Solstollarna, som utspelade sig på och omkring Ribersborgsbadet i Malmö. Handlingen kretsade kring Direktör Knegoff

…och hans alter ego, sekreteraren Ulla-Bella

…som hade ett särskilt schvung när hon slog i telefonkatalogen. Underligt men roligt.

I takt med att jag själv närmar mig medelåldern – jag är i skrivande stund 39 år – har jag ställts inför en aspekt av åldrandet som jag inte märkt av så mycket tidigare, av förklarliga skäl (= jag var yngre). Detta är att det mesta jag älskade under min uppväxt helt plötsligt har blivit ”retro”. When did that happen?!

Det hiskeliga 90-talsmodet, med pösiga, superblekta jeans med så hög midja att byxorna oundvikligen kryper upp i häcken, och så stora hål på knäna att byxorna mest ser ut som någon slags sele, är inne bland dagens tonåringar. Varför vill någon ha på sig detta? (Vi som var unga när det begav sig ville det knappt).

Filmer jag älskade som barn har hunnit få mer än 30 år på nacken ”bara så där” och jag undrar vart tiden tog vägen. Poltergeist, till exempel, som både fungerar som någon slags filmatiserad tidskapsel över min barndom – miljöerna, möblerna, leksakerna –  och var den film som tog min ”skräckfilmsoskuld”, nådde biograferna redan 1982.

Tremors, eller Hotet från underjorden som den hette i Sverige, med en ung Kevin Bacon i huvudrollen, var en av mina absoluta favoritfilmer som barn. Jag brukade ligga på en madrass framför tv:n och titta på den innan jag somnade. Denna film har nu hunnit bli 28 år – alltså ungefär så gammal som jag känner mig.

Coola The lost boys från 1987 är fortfarande en av mina favoritvampyrfilmer.

Här fanns Corey Haim med. Liksom många andra tjejer i min ålder var jag som barn väldigt förtjust i denna hjärtekrossare, som tyvärr dog bara 38 år gammal 2010.

Jag älskade honom i varulvsrysaren Silver bullet från 1985 – en annan film jag gärna tryckte in i vår välanvända gamla video.

Just Corey Haim för mig in på ett annat ålderstecken jag uppmärksammat. Det är att många kändisar jag gillar antingen närmar sig eller i vissa fall har passerat pensionsåldern. Min barndomsidol Arnold Schwarzenegger har passerat 70, (även om han ser ut att vara i god form)…

Under min uppväxt inväntade jag varje ny Arnold-rulle med spänning, och såg hans filmer om och om igen. Terminator, Terminator 2, Commando, Total recall, Conan-filmerna, Kindergarten cop och True lies gick varma i VHS-spelaren hemma hos oss. Detta österrikiska muskelpaket var helt enkelt det coolaste som fanns i min värld.

Arnold är fortfarande aktiv som skådespelare. 2017 kom Killing Gunther, en mycket underhållande actionkomedi om ett gäng yrkesmördare som försöker döda tidernas mest odödliga torped: Gunther, spelad av Arnold. Är du som jag ett fan kan jag rekommendera den varmt.

Han är också en finurlig och skoningslös kritiker av partikollegan Donald Trump i sociala medier. Ofta lyser Arnolds stora humor och självironi igenom, till exempel i inlägg som det här – som fick undertecknad att skratta högt.

Måste här bara klämma in ett av de roligaste fotomontage jag sett – tack Robin!

Richard Dean Anderson som spelade MacGyver, en annan av mina barndomsfavoriter, har idag hunnit bli 68 år, och ser ut lite som en rund jultomte utan skägg. Men, jag tycker man kan få vara lite tjock på ålderns höst.

Richard Dean Anderson var min största barndomsförälskelse. Jag älskade MacGyver och satt som klistrad vid varje nytt avsnitt och såg mästerfixaren Mac ta sig ur de mest livshotande situationer, med hjälp av otippade material som tuggummi, kottar och skidstavar. Silvertejp var dock hans favorit.

Serien hade också enligt mig kanske den bästa signaturmelodin som någonsin gjorts – vansinnigt catchy.

Sigourney Weaver, som spelar min personliga hjälte – Ripley i Alien-filmerna – fyller 69 år i år.

Hon är fortfarande i allra högsta grad aktiv i Hollywood – lika fantastisk som alltid – och har på senare år till och med försonats med sin nemesis.

Det verkar helt enkelt som om hela min barndom har gått i pension. Jag är alltså inte så ung som jag tror att jag är, men jag trivs samtidigt med att vara nästan 40. Jag är glad att jag växte upp under barnprogrammens och de rosa plastleksakernas guldålder, med de förebilder jag hade.

Förhoppningsvis har mina idoler – den motvilliga goda medmänniskan MacGyver, den starka och smarta Ripley och kroppsbyggaren Arnold, som gick emot världens fördomar om honom och blev framgångsrik politiker – gjort mig till en lite mer vettig person.