Castafiores divalater och andra juveler

0

Livet i pandemivärlden rullar vidare, och för mig personligen känns det tyngre än någonsin. Att dagligen vistas på en ödslig arbetsplats, utan den vanliga, fysiska närheten till kollegor, är slitsamt i längden. Min mentala uthållighet är vid det här laget nednött till en liten stump, och jag känner mig ofta som den tankspridda Professor Kalkyl från Tintin.

Vissa dagar är det knappt att man kommer ihåg sitt eget namn.

Då är det tur att det finns gratis jobbkaffe att hinka i sig.

Det är extra viktigt i det här pressade läget att omge sig med folk som får en att må bra. Man bör i möjligaste mån undvika energitjuvar som bara pratar om sig själva: det vill säga folk som liknar Kapten Haddocks nemesis, den lynniga operaprimadonnan Bianca Castafiore.

Om du trots allt inte kommer undan jobbiga människor är ett enkelt sätt att få utlopp för sina frustrationer att hitta på nya, kreativa svordomar.

Med tanke på att det just nu känns som om livet inte går så mycket framåt, så tänkte jag nu ge mig ut på en uppmuntrande nostalgitripp. Jag har alltid älskat skivor och skivomslag, och tänkte här nämna några som ligger mig extra varmt om hjärtat. Som barn lyssnade jag till exempel mycket på Tintin-äventyret Castafiores juveler på LP. Min bror hade samtliga Tintin-seriealbum, som vi båda läste flitigt, och jag hade även en mängd av dessa berättelser på kassettband.

Innan jag upptäckte vanlig vuxenmusik lyssnade jag också på barnmusik som Djurens brevlåda med James och Karin. Här fanns hits som Hur ska jag göra för att komma över vägen, Kristina kantarell och Jag är en liten mört.

En av mina första LP-skivor som jag köpte själv var den nykläckta popikonen Kylie Minogues debutalbum Kylie från 1988. Jag gillar detta omslag väldigt mycket fortfarande, då det är ett lysande exempel på knäpp 80-talsstyling. Jag tycker det är för lite ”hårhattar” i musikbranschen nu för tiden.

Ett av mina absoluta favoritomslag från den här tiden är också pudelrockbandet Strypers klassiska To hell with the devil (1986). Detta originalomslag ansågs så kontroversiellt att det i senare pressningar byttes ut.

Jag gillar även Kiss omslag till plattan Dynasty (1979), för övrigt en skiva jag än idag alltid glatt sjunger med till. Jag har länge tyckt att Gene Simmons min på bilden antyder att han precis kommit på att han glömt stänga av spisen.

Ännu en av de första LP-skivor jag fick i min ägo var finlandssvenska Trance Dance Dancing in the shadows från 1988 – en skiva som fortfarande är riktigt bra. Här ser man tydligt 80- och 90-talets vurm för Afrikainspirerade, färgglada mönster och hårspraystinna frisyrer.

Omslaget påminner mig om en tid då det var inne med Sydamerikaponchos och skrikiga fleecetröjor, (ja, jag hade en av varje).

Nästa skivomslag är inte bildmässigt speciellt märkvärdigt, men jag tar med det eftersom jag har så starka minnen av hur jag på en semesterresa som barn stolt införskaffade detta album på kassett. Det jag pratar om är Samantha Fox skiva med samma titel från 1987.

Länge hade jag endast kunnat lyssna på min favoritlåt, Nothing’s gonna stop me now, på radio, men nu, nu hade jag den äntligen! Jag satt som klistrad vid tv:n när Samantha gästade Solstollarna och gjorde sketcher med Ulla-Bella. Än idag förknippar jag hennes låtar med sommaren och lyssnar ofta på dem då.

Om jag måste välja fem favoriter bland snyggaste albumomslag någonsin hamnar Madonnas True blue (1986) helt klart bland dessa, även om vinkeln på hennes huvud får det att ömma i min nacke. Jag gillade Madonna under hennes storhetstid, från mitten på 80-talet och en bit in på 90-talet, varefter hon blev allt sämre. Efter hennes episka falsksångs-fail som pausakt i Eurovision för ett par år sen undrar man lite hur det kunde gå så snett…

Ett lite mindre seriöst, men desto roligare omslag i min skivsamling står det fiktiva hårdrocksbandet Bad News för. Deras självbetitlade album från 1987 är roligt i sin vanliga, kvadratiska form…

…och ännu roligare när man viker ut det. (Killarnas byxormar ser ut att ha lovat lite mer än de kan infria…).

Slutligen måste jag ta med ett av de mest originella och roliga konvolut jag sett på senare år, och det är humorduon Flight of the Conchords platta I told you I was freaky (2009). Titeln är dessutom väldigt rolig.

Detta album innehåller dessutom två av mina favoritlåtar med FOTC: Hurt feelings och Sugalumps.

Nå, känns det bättre nu? Förhoppningsvis lyckades jag distrahera dig från den värsta vardagsångesten en liten stund. Saker kommer att bli bättre. Nu är det snart sommar och Sverige blir som vackrast. Och nästa gång internet eller diverse jobbsystem strejkar, kom ihåg att även servrar kan vara nere.

Samantha Fox i Solstollarna… Nostalgin är total.

Året som Gud glömde

0

2020 var ett riktigt rövår – det kan vi nog alla vara överens om. Den gångna tolvmånadersperioden har ju faktiskt varit lite som den där jobbiga grannen som vägrar gå hem fast festen är slut.

Pandemin är ett kapitel för sig, men även på ett personligt plan var 2020 för mig ett av de värsta åren på länge. Underbemanningen på jobbet ledde till att jag höll på att slita ut mig fysiskt, (jag är en av dem som p.g.a. arbetsuppgifternas natur inte kan jobba hemifrån).

Under tiden drogs jag med en envis migrän, och de värkande axlar som kommer av whiplash i kombination med mycket datorjobb.

Mitt i allt detta försökte jag också återhämta mig från sommarens brutna ben. Detta pågår fortfarande – fotleden är envist stel och svullen, trots idogt motionerande och dagliga sjukgymnastiska övningar.

I samma veva som jag bröt benet fick min katt sköldkörtelproblem, vilket gjorde att hon inte tog upp näringen ur maten. Efter att ha bytt till ett specialfoder mår hon nu prima, och jag är jätteglad för det. Ash har funnits i mitt liv i dryga 11 år nu (hon är ca 14), och är en riktig familjemedlem. Bara tanken på att förlora henne gör mig tårögd. Kort sagt har 2020 varit en känslomässig berg-och-dalbana.

Som om allt detta inte vore nog: under en vanlig morgondusch i november gav min duschkabins plastgolv upp andan och sprack i tre riktningar. Precis innan jul bjöd lägenheten sedan på ännu en trevlig överraskning i form av mögel i en av mina garderober. 2020 – the gift that keeps on giving… Men, nu har jag en ny, fin dusch och övriga problem är också på väg att lösas.

Något positivt med 2020 är att alla möten vi haft på jobbet sedan i våras sker via Skype, (utan video). Detta gör att man fritt kan dunka huvudet i bordsskivan utan att någon märker det. (Man bör dock inte glömma att stänga av mikrofonen).

Utan video behöver man heller inte bry sig om hur man ser ut i håret. Och tur är väl det – jag har nämligen fått lära mig ett nytt begrepp under 2020: headset-frisyr.

Jag är faktiskt lite avundsjuk på alla som kunnat jobba hemma och gå runt och skrota i myskläder hela dagarna. (Eller kanske inga kläder alls).

Eftersom jag fysiskt behövt vara på jobbet fem dagar i veckan har jag dock inte suttit isolerad som många andra, vilket jag är tacksam för.

Det jobbigaste med att leva i Pandemisverige tycker jag har varit att samexistera med andra människor. Eftersom jag själv är tvungen att åka kollektivt har detta varit en daglig kamp. Hur svårt ska det vara att hålla avstånd?

När man befinner sig utanför hemmet måste vara lite som en uggla och se sig om över axeln hela tiden, annars har man någon dödsföraktande tonåring eller påflugen femtioplussare som flåsar en i nacken när man minst anar det. Folk, alltså…

Min nedstämdhet efter förra årets långa serie av negativa händelser har inte släppt sitt grepp om mig, men jag är försiktigt optimistisk inför det nya året.

Själv brukar jag inte avge några nyårslöften, men det kan man ju alltid göra, om man känner för det. Jag blev personligen nyfiken på personen som skrev denna lista, (punkt 6 kan verka kontroversiell, men det kan ju vara ett smittande skratt som avses):

Man kan ju alltid försöka sia om det nya året utifrån vilken som var den sista filmen man såg på det gamla året och den första på det nya året. Den sista filmen jag såg 2020 var en favorit, Mel Brooks-filmen Silent movie (1976) – en slapstick-kavalkad med bl.a. Marty Feldman. Den första filmen i år blev Tårtgeneralen, en kul film om en man som ville baka en jättesmörgåstårta. Undrar vad det kan betyda för mitt 2021… Kanske kommer jag att få utstående ögon och utveckla en passion för smörgåstårta?

Om man bara letar ordentligt kan man alltid hitta små roligheter i livet. Ta bara att jag nyligen kom på vem jag länge tyckt Greta Thunberg påminner om utseendemässigt: Karlsson på taket. (Dock drar jag inga övriga paralleller mellan dem).

Efter alla tråkigheter känner jag mig ändå ganska nöjd. Jag har precis sett säsong två av The Mandalorian, och mitt nördiga Star Wars-älskande hjärta gråter av glädje. Att jag sen fick en jättefin The child-figur av världens bästa Robin i julklapp, ja… det var rejäla plåster på såren efter ett år som nästan tagit kål på mig.

Och nu är det januari, som för många är en tråkig månad, men för mig bryts den av på ett trivsamt sätt runt mitten. Då firas nämligen den årliga minnesdagen av min tillblivelse. Nu när jag fyller 42 kanske jag äntligen får veta vad meningen med livet faktiskt är, åtminstone om man får tro Liftarens guide till galaxen. Den eviga optimisten i mig vill ändå tro att saker kommer att bli bättre.

Pablo Escobars tröjmode och hur man misslyckas med att se cool ut

0

Detta år blir semesterperioden lite annorlunda för många. Själv hade jag oturen att bli påkörd av en bil för ett par veckor sen. Resultatet blev ett brutet vänsterben, ett blåslaget högerben, uppsvullna fötter och en totalkvaddad cykel. Kanske finns det därför större behov än någonsin av min guide till hur man överlever sommaren 2020 på bästa sätt. Tips ett är att äta mycket glass. Se bara upp vart du siktar med mjukglassen – nasal brain freeze är inte att leka med.

Själv har jag funderat på att ha en tema-sommar. Man skulle ju till exempel kunna fira denna myggens årstid i Narcos-stil. Det vore inte fel att byta ut våra svenska kraftuttryck mot mer färgstarka fraser som ¡hijo de puta!, (för är det något som det finns gott om i Narcos så är det mustiga, spanska svordomar). Om jag sen skaffade häftiga, gultonade solbrillor borde jag ju se lika cool ut som en av DEA-agenterna som jagade Colombias knarkkungar, Javier Peña, (spelad av Pedro Pascal nedan)…

…men jag skulle sannolikt se mer ut som Pablo Escobar precis innan slutet, (minus skägget).

För att sommarkassan ska räcka längre kan man ju lägga den i plastpåsar och gräva ner den lite här och där, i bästa knarksmugglarstil. Obs: rita karta.

Då min hy är av den vampyrlika sorten, det vill säga jag fattar eld vid längre vistelse i solljus än korta stunder, kommer mycket av min sommar att se ut som Escobars sista dagar. Det vill säga jag kommer att vara fast inomhus, (särskilt nu när min rörlighet är begränsad), dock i en fräschare lägenhet och utan skjutvapen inom räckhåll. (Jag har istället kryckor och en rullator, och jag är säker på att man kan skada någon med dem om man skulle vilja).

Det blir nog en hel del soffcentrerade aktiviteter, och kanske lite bakverksrelaterade experiment, om mitt brutna ben tillåter. Det får bli min version av att hantera stora mängder vitt pulver à la Narcos.

Kanske slänger jag ihop någon trevlig paj med bär. Här ser vi Pablo Escobar efter att han misslyckats med att följa ett recept på jordgubbspaj, (han rensade jordgubbarna lite för våldsamt, så allt hamnade på tröjan. Detta skulle också funka som manus till den extremt nedklippta, barnvänliga versionen av Narcos).

Vidare har minigolf de senaste åren blivit en sommartradition för Robin och mig, särskilt sen vi upptäckte att vi är ganska bra på det. Jag hoppas det kan bli av i år med, trots mina två ”stödben”. Kan man använda kryckan att slå med, eller räknas det som fusk?

Jag funderar också på att anamma Escobars skönt 80-taliga tönt-tröj-stil i sommar – jag bar ju trots allt själv en del jumprar i liknande stil en gång i tiden. Min ursäkt är att jag var barn och det var 80-tal: jag visste inte bättre.

När jag såg Narcos förbluffades jag nämligen av kontrasten mellan den skoningslösa Escobar och hans mysfarbrortröjor med fåniga tryck eller applikationer. Lägg till en cigg så ser han trots allt ganska cool ut, eller ja, i alla fall Wagner Moura, som spelade Escobar i tv-serien.

Den här sommaren blir som sagt något helt annat än planerat för mig. Innan olyckan hade jag nyligen börjat cykla igen, efter flera års uppehåll, och var jättenöjd med detta. Jag såg framför mig att mina redan ansenliga lårmuskler efter denna sommar skulle likna Arnolds.

Nu, efter den oönskade närkontakten med en SUV, kommer väl snarare mina lårmuskler att förtvina till något i stil med den självläkande superhjälten Deadpools ben, när de håller på att växa tillbaka.

Dock kommer jag att ha mer muskulösa armar och rejäla magmuskler, då jag varje morgon måste resa mig ur sängen enbart med hjälp av mag- och armstyrka. Jag har nämligen tvingats börja sova på rygg, då benbrottet inte går med på någon annan ställning.

Jag är hur som helst jättetacksam för att jag inte slog i huvudet vid krocken och, framför allt, för att jag lever. Dessutom har rullatorn mina föräldrar hyrde åt mig hjul som för tankarna till Professor Xaviers rullstol i X-men, och det borde ju undanröja alla tvivel om att jag faktiskt är cool.

Slutligen vill jag lätta upp det tråkiga i att vi filmälskare inte har kunnat gå på bio på länge, även om nu många biografer öppnar och visar gamla klassiker. Då vi inte vet hur länge film- och tv-branschen kommer att bromsas upp vill jag här pitcha några produktioner jag hade velat se förverkligas. Först ut är en svensk version av Narcos. Jag har än så länge bara en titel, men det borde gå att göra något av det. Bra skulle det inte bli, men säkert underhållande.

Sedan en alternativ version av The terminator. Den handlar om en biffig, österrikisk frisör med 80-talspermanent som åker runt på mc och fönar ihjäl folk.

Till sist filmen om Donald Trump. Inget smart, påhittat manus behövs, det är helt enkelt den verkliga, horribla historien om hur detta rikspucko till människa lyckades bli USA:s högsta höns medan vi alla tittade på.

Trevlig sommar!

Jag lever i framstupa sidoläge

0

Livet är inte rättvist och alla har vi bördor att bära. Problem med hälsan, ett jobb där man vantrivs, osäker ekonomi och absurda mängder corona-nyheter kan få de mest härdade att undra över meningen med livet.

Jag tror att konsten för att orka fortsätta i dessa stunder är att lära sig leva i mellanrummen. Att stanna upp i de små skrymslena i vardagen och suga i sig de korn av lycka som ofta landat där.

Jag kan till exempel skratta både högt och länge åt oavsiktlig oanständighet, som ögonblicket när de här Nalle Puh-dekorationerna befann sig i ett visst läge i förhållande till varann…

…eller det faktum att The Christian Science Society of Dixon har en rätt otippad form, om man ser byggnaden uppifrån.

När allt känns deppigt, var lite extra snäll mot dig själv och sluta gräma dig över misstag.

Du kan ju alltid förnya ditt mindre fördelaktiga yttre med ett par coola brillor.

Bli kompis med din kropp och acceptera att du förmodligen alltid kommer att se mer ut som en saccosäck än en fotomodell.

Åldern gör ju inte heller att man blir mer smidig i kroppen. Jag ser personligen varje dag som jag för egen maskin lyckas kravla ur sängen utan att sträcka mig som en seger.

Ser man det från den positiva sidan är det inte alla som får uppleva glädjen i att ha nästan konstant nackspärr. (Jag rör mig ungefär som Frankensteins monster).

Något som alltid får mig att må bättre när livets störtflod av problem, (på chefsspråk ”spännande utvecklingsmöjligheter”), än en gång lämnar mig kippande efter andan är motion.

Det är dessutom extra trivsamt att träna i snygga kläder, som den urcharmiga, rosa mysdress-ensemble Jackie Chan här har på sig.

Eller varför inte ett par minimala shorts, som verkligen framhäver dina löjligt välutvecklade lårmuskler?

Funkar inte motion som uppmuntran kan man alltid sitta i mörkret och lyssna på lite arg musik tills det värsta gått över.

Ingen kan ju tvinga dig att göra något du inte vill.

Oavsett hur tungt det känns, tänk glada tankar: det är ju mörkast före gryningen.

Här kommer slutligen lite falsksång med Arnold, och det går ju inte att låta bli att bli glad av det! (Han vet att han inte kan sjunga och står för det!).

2020 vision

0

Jag har aldrig förstått grejen med nyårslöften, och brukar därför inte avge några. Visst känner dock även jag att ett nytt år för med sig en känsla av att börja om, och därför ska jag ge mig på att fritt ur huvudet gissa lite vad som kommer hända i år.

Detta blir året då jag till slut tvingas inse att hur mycket jag än putsar glasögonen så är de, på något mystiskt sätt, alltid lika skitiga.

Min själ kommer slutligen att ge upp och dö i den Office Space-kopia som utgör min vardag.

Under de närmaste månaderna kommer jag också gradvis att förvandlas till Mikal Hjort från Mammas Nya Kille.

Jag håller nämligen på att spara ut min naturliga hårfärg, och kommer alltså vad det lider att se ut allt mer som en tigerkaka i huvudet.

Det är högst sannolikt att jag i år sätter nytt personligt rekord i att slita ut ett par gympaskor på kort tid – helt enkelt för att jag går så mycket. Jag får nog börja köpa 10 likadana par åt gången, för att slippa besväret med att hitta skor som passar mina höga vrister och kantiga hälar.

Kanske blir det i år jag hittar en radikal, ny behandlingsform som till slut besegrar min ärkefiende, whiplashskadan.

Jag kommer dock helt säkert att med stor entusiasm leta efter en fin, överkomlig mjukdjursversion av oemotståndligt charmiga ”the child” från Star Wars-serien The Mandalorian

…men då det ännu inte finns någon sådan får jag nöja mig med en Skalman-mjukis i en korg.

Jag håller redan nu alla tummar jag har för att Klungan kommer att spela sin nya 2020-föreställning Toppa jaget även i södra Sverige. (Norrköping är ett hett tips).

Förhoppningsvis lär jag mig också äntligen att samsas med min kurviga kropp och acceptera att jag med tidens gång alltmer kommer att likna Kirby, Nintendos rosa blob med röda skor. Fast med långa ben. (Jag har åtminstone redan ett par röda sneakers). Liksom honom kan jag gå långt och suga i mig diverse hinder som kommer i min väg. Dock kan jag inte flyga än, även om jag känner mig lite uppblåst ibland.

Kanske blir det i år jag försonas med tanken på att det är omöjligt att få nya vänner efter 30 – i alla fall när man förlorat de man hade genom skilsmässa och dödsfall. Folk i min ålder har redan sina färdiga liv, och när man väl träffar någon man har utbyte av är deras vänkvot sedan länge fylld.

Personligen drar jag tyvärr oftast till mig självcentrerade energivampyrer som får mig att må dåligt. Då är det tur att jag – i likhet med Dag (nedan), i tv-serien med samma namn – tycker om att vara för mig själv, och hellre väljer detta framför ett halvdant sällskap.

För att övergå till det som faktiskt hunnit hända under 2020 har jag precis fyllt 41. Alltså är jag nu officiellt ”over the hill”.

Utöver detta har jag inlett det nya året med att få den värsta förkylningen jag haft på åratal. Feber, en helt orimlig mängd snor, och halsont som sedan övergick i ett nästan totalt tappande av rösten. Under några dagar lät de få ljud jag lyckades pressa fram antingen som en fiskmås i målbrottet eller en väsande viskning.

Nu när jag äntligen är på bättringsvägen har rösten kommit tillbaka någorlunda – även om jag fortfarande är rökigt hes – men jag har istället fått en så kraftig hosta att jag tror mig kunna ana hur det var att jobba som kolgruvearbetare på 1800-talet.

Vet inte vad detta säger om hur resten av året kommer att bli för mig, men hittills kan det garanterat bara bli bättre.

The horror! Mitt liv i frisyrer

0

Jag gillar att titta på gamla barndomsfoton, även om jag tenderar att skruva på mig obekvämt när jag ser bilder av mig själv i tonåren. Jag tänkte här utsätta mig för lite smått plågsam egenterapi genom att gestalta mitt liv som den kavalkad av mer eller mindre lyckade frisyrer som det faktiskt är. (Det är ju faktiskt Halloween idag, en dag som går hand i hand med hemskheter). Ovan och nedan ser ni undertecknad tre år gammal, 1982, i en ljusbrun, hemmaklippt frissa som för tankarna till Skorpan Lejonhjärta.

Här ser ni mig ett par år senare i en tidstypisk ensemble bestående av en röd Adidasoverall och träskor, med karakteristisk lugg och tillhörande polisonger.

Hösten 1986 började jag första klass, och polisong- och träningsoverallskonceptet gjorde en succéartad comeback.

Något år senare var jag brudnäbb på min kusins bröllop, iförd en rosa volangutstyrsel och ett par vita finskor som fick mina tår att försöka begå självmord. Under hela vigseln hade jag svårt att stå still, och plågades av något som endast kan beskrivas som totalt tåklammeri. Men jag var ju i alla fall fin i håret, med en rosprydd ljusmanschett med pärlor på spröt strategiskt fastnålad på min hjässa. (Man kan se pärlspröten titta fram bakom mitt huvud).

Jag blev tidigt lång – idag är jag 176 cm, och jag fick därför oftast stå längst bak med killarna på klassfotona. Här syns jag på gruppbilden i 3:an, hösten 1988. Jag är klädd i moderiktig mysdress med Musse Pigg på, och håret är nonchalant uppsatt i en tofs som framhäver mina alldeles nya glasögon av modell rosa plast.

En sommar på sent 80-tal var jag ute och åkte båt i den här stilfulla, rutiga kreationen och hade håret uppsatt med ett spänne ovanför vardera örat: en frisyr som jag hatade.

Här har vi höjden av fula frisyrer inom vår familj: Min bror Andreas och jag, cirka 1990, nypermanentade utan att skämmas det minsta.

Något år senare hade jag håret uppsatt i den så tidstypiska, tygklädda hårsnodden, (som nu är inne igen), och tjurade i soffan bredvid brorsan. Notera den ENORMA fjärrkontrollen i brorsans knä.

Mer permanentat hår blev det på högstadiet, och vad passar bättre ihop med kemikaliekrullade lockar än lite batik i skrikiga färger?

Denna bild är tagen när vi hämtade hem vår labrador Sebastian hösten 1992. Jag gillar särskilt hur min långa lugg drar uppmärksamheten till mina fula, runda 90-talsglasögon. Som tur är distraherar den gulliga hunden från denna modemiss.

Ännu ett bildbevis på min hiskeliga högstadiepermanent och knubbiga fysik. Här ser vi också ett lysande exempel på 90-talets fula skjortmode, som inte var smickrande för någon.

I åttan fick jag för mig att jag ville klippa mig kort och såg så här nonchalant cool ut i senaste modet: en vävd Sydamerikatröja med huva.

I nian hade den korta frisyren blivit lite längre, och hängselbyxor var tydligen något som jag frivilligt hade på mig. (Kanske hade jag en underliggande önskan att bli hembrännare à la Moonshiners).

Hårmanen fortsatte att växa under första året på gymnasiet. Här skrattar brorsan och jag gott vid middagsbordet hemma i Boden cirka 1995.

Ännu ett av alla foton där jag gör den klassiska ”solen rätt i ögonen och jag tvingas kisa för jag har glasögon och inga solglasögon”-minen. Detta foto är taget på skolavslutningen första året på gymnasiet, och jag såg lätt bortkommen ut i röd klänning.

På studentdagen i Oskarshamn 1998 såg jag så här högtidligt allvarlig ut.

Vårterminen 2000, 21 år gammal, var jag utbytesstudent på North Park University i Chicago. Klippte mig i nån slags tvivelaktig page, och hängselbyxor var tydligen inne då med. Här syns jag med några av de Sydkoreanska utbytesstudenter jag lärde känna där. I bakgrunden ser man Anderson Hall, den runda byggnad där jag delade ett tårtbitsformat rum med en amerikansk tjej.

Hemkommen från Staterna klippte jag mig kort igen, anledning okänd.

2002 lät jag håret växa ut lite och gjorde blonda slingor. Resultatet blev att jag såg äldre ut än vad jag var. 23 år gammal, med försiktigt moderiktig blonderad frisyr, såg jag mer ut som en soccer mom än den unga tjej jag var.

När jag sen åter skulle spara ut håret fick jag den pottfrisyr som tycks vara oundviklig när man går från kort till långt hår. Här sitter jag, 24 år gammal, i bröderna Karlssons skruttiga Audi 73:a, lyckligt ovetande om hur dum jag ser ut i håret, (om jag bara hade rakat en plätt på hjässan hade jag kunnat göra reklam för Wästgöta Kloster-ost).

Det var bara aningen bättre året efter, när frisyren försiktigt närmade sig en page.

Under den första studietiden i Linköping, cirka 2005, såg jag ut så här, och nu började jag se ut som folk. Dock tycker jag att den blonda färgen gör att håret och min bleka hy flyter ihop: det är nästan så att jag smälter in i väggen.

2006 övergick jag till mörkt hår: först en mörkbrun nyans…

…som sen blev den brunsvarta färg jag har än idag. Här var mitt hår som längst, cirka 2008.

Bryter här av från mina bättre frisyrer med det värsta id-foto jag någonsin haft, också från 2008. Kvinnan på passkontoret bara knäppte av en bild, utan att jag var beredd, och jag fick inte ta om den. Resultatet blev denna bild, där jag ser helt bedrövad och/eller vettskrämd ut.

2011 var jag mitt uppe i en skilsmässa och ville förnya mig själv. Jag klippte mig då i denna rockiga Joan Jett-frisyr med lugg – en stil som jag trivdes bra med.

2014 hade jag tröttnat på luggen och sparat ut håret igen…

…och nu, 40 år gammal, ser jag ut så här.

Efter detta kan jag konstatera att min utveckling åtminstone frisyrmässigt har gått åt rätt håll. Tack och lov att det inte är 1992! The horror…

Ja, jag är lite blyg ibland. So what?

0

Vi lever i en värld där människor älskar att säga åt andra hur de är, och ivrigt påpeka hur de istället borde vara. Olof Wretling berättar i föreställningen Diagnoserna i mitt liv att vi istället för att belysa våra medmänniskors tillkortakommanden borde acceptera varandra. För vem är jag att döma någon annan?

Genom sig själv känner man andra, brukar man säga. Jag tänker vända på steken och säga att genom andra känner jag mig själv, och i det här fallet är de ”andra” tre fiktiva karaktärer från film och tv . Jag har nämligen nyss blivit medlem i 40-årsklubben och vad passar då bättre än att fundera lite över vem man egentligen har kommit att bli under alla dessa år?

Mikal Hjort (Mattias Fransson) är en charmig filur som figurerar i diverse produktioner av humorgruppen Klungan. Liksom honom filosoferar jag kring livet, är ibland tillbakadragen och tystlåten, och har en förkärlek till uttrycket ”oj, oj, oj” – särskilt på morgnarna, när jag motvilligt försöker kravla ur sängen.

Mikal är ganska allvarlig, vilket jag ibland uppfattas som av folk som inte känner mig. I själva verket är jag en lättsam och positiv person med nära till skratt. Det andra uppfattar som allvar är snarare min tendens att lyssna mer än att prata. I likhet med Mikal är jag dock en person med mycket att säga.

Min kosthållning är lite mer varierad än Mikals, (som utgörs av mannagryn, blast, satsumas och djungelvrål).

Mikal har också konstant ca 15 cm blond utväxt på sitt mörkfärgade hår, vilket är ungefär hur jag själv tycker att jag ser ut för det mesta. (Tidens gång, mitt hårs förmåga att växa som industrigödslat ogräs och bristen på ork p.g.a. min whiplashskada konspirerar ständigt emot mig).

Melissa McCarthys Megan i filmen Bridesmaids (2011) är en frispråkig och rolig person, som bara är sig själv och struntar i att andra kan uppfatta henne som lite udda. Hon är också väldigt rolig.

Hon och jag är lika då jag är en mycket lojal och pålitlig vän, som är bra på att läsa människor, alltid försöker lösa problem och inte går på någons ”bullshit”.

Hennes känsla för mode må vara tveksam – hon klär sig lite som en Floridapensionär på golfrunda – men Megan är en rejäl person som man vet var man har, och det är en egenskap jag värderar högt både hos andra och mig själv.

Så kommer vi till min absoluta favorit bland påhittade personer: The Dude, gestaltad av Jeff Bridges i The big Lebowski (1998). The Dude är alltid väldigt avslappnad och går gärna runt i plastsandaler, sjuttiotalskofta och bermudashorts. Eller varför inte skrikiga parachute pants, som nedan?

The Dude är en livsnjutare av rang som lever efter filosofin att allt ordnar sig. Han hanterar det mesta med ett upphöjt lugn och tar livets smällar i den takt de kommer.

Detta är egenskaper jag själv känner igen mig i: Jag stressar inte upp mig i onödan, har en god förmåga att fokusera i adrenalinframkallande situationer och är bra på att njuta av de små sakerna i livet. Jag halvsover till exempel gärna till en rolig podd, (även om jag hittills inte börjat lyssna på ljudet av fallande bowlingkäglor, som The Dude).

Om något önskar jag att jag var mer ännu mer som han – att jag kunde vara lika obekymrat lugn och skön i alla sammanhang, även de situationer där jag av naturen blir lite mer obekväm. Och alltid ha ett coolt svar till övers.

Jag har faktiskt haft en Dude-lik cardigan en gång – det var en av min pappas gamla polyesterkoftor från tidigt 80-tal. Och vi delar ju favoritdrink, The Dude och jag: White Russian.

Jag är blyg och eftertänksam – två egenskaper som traditionellt inte värderas så högt. Men är det egentligen så farligt att vara lite blyg? Jag är ju faktiskt också en klok, omtänksam och hårt arbetande människa som är full av humor. Allt handlar om hur man väljer att se på sig själv, och om andra tar sig tid att se ens verkliga jag.

Så länge man fortsätter lära sig av livet och utvecklas som person klarar man sig bra. Alltså bör man inte ha samma inställning som Homer Simpson, hur underbart omogen han än må vara…

Det viktiga är att aldrig låta någon annan säga åt dig vem du är. Ta reda på vem du är och var trygg i detta – för ju bättre du känner dig själv, desto mindre kan andras ord såra dig.

Diagnoserna i mitt liv finns på SVT Play fram till 25 juli 2019.

https://www.svtplay.se/video/20826984/diagnoserna-i-mitt-liv

Andy Samberg som den plågsamt timida Shy Ronnie…

Första hjälpen mot den svenska vintern

0

Jaha, så då var vintern onekligen här. Under mina barndomsår i Norrbottens djupfrysta urskog (Boden) kunde jag gladeligen vara ute i snön i timmar, tills kinderna var illröda och enda räddningen för mina värkande tår var skoningslös upptining mot elementet.

Då tålde jag temperaturer på neråt 30 minus. Nu för tiden huttrar jag bara termometern sjunker strax under nollan, vek av det sydsvenska stadslivet som jag är. Minsta snöflinga så gör jag samma min som Jon Snow:

Så hur ska man då orka med månader av mörker och kyla? En bra början är att klä sig varmt – vem bryr sig om du ser ut som Michelingubbens utomjordiska kusin så länge du slipper frysa?

Bygg upp en motståndskraftig vinterkropp med riktigt smör.

Använd rejält med Försvarets hudsalva, eller trutvalla som jag kallar det. (Dina läppar kommer att tacka dig).

Bara le och bit ihop.

Var glad att du inte bor i Canada i alla fall… Visserligen hörde jag att något liknande detta skedde i Härnösandstrakten i vintras – en ort fick så mycket snö att man fick gräva gångar med 1,75 m höga väggar.

Funkar inget av detta så stanna inomhus så mycket som möjligt. Och har man, som undertecknad, ett löpband hemma är det smidigt att motionera utan att behöva ge sig ut på de überglatta hockeyrinkar som gångbanorna förvandlats till.

Det kommer ju en punkt när det bara är att inse att det inte går att cykla till jobbet…

.. och att grillen har fått göra sitt för den här gången.

Ett plus med vintern är ju att du kan stila i pisten med dina årgångsskidkläder från 80-talet. 

Så lägg dig inte och deppa ihop i en snödriva nu.

Dra på dig dina snowjogging och trotsa årstiden.

Försök att inte oroa dig – vintern tar slut. Och blir du för stressad hjälper det alltid med lite korv.

Här kommer lite tips på underhållning som är extra lämpad för snorkalla vinterdagar, då vi som inte har hund skattar oss lyckliga för att vi inte måste gå ut. 

A street cat named Bob (2016)

Detta är den sanna historien om den hemlösa musikern och narkomanen James Bowen, som, när han nått botten i livet, fick en oväntad vän i form av gatukatten Bob.  

Detta är en varm och mycket sevärd feelgood-rulle med julkänsla som handlar om att inte ge upp, hur tufft livet än kan vara. Kan man bli annat än glad av en katt som gör high five? 

Andra åket (SVT 2018)

Andra åket är en komediserie med delar av Grotesco-gänget och William Spetz som utspelar sig på en liten ort i den nordsvenska fjällvärlden. Serien bjuder på kulturkrockar mellan nollåttor och infödda, och missförstånd som leder till roliga situationer. 

William Spetz som den hypokondriska receptionisten Cesar

Framför allt gillar jag serien för att Mattias Fransson från humorgruppen Klungan, känd bland annat som den otursdrabbade karaktären Lacken, medverkar. Hans rollfigur Tommy kämpar med svårigheten i att nätdejta när han måste resa 17 mil enkel väg för att träffa någon.   

The thing (1982)

Om man som jag också älskar filmer av det lite läskigare slaget är ju sedan The thing den ultimata vinterfilmen. Den har allt – Antarktis, en isolerad forskningsstation, en lömsk utomjording och, framför allt, Kurt Russell

Avslutar med en vintrig klassiker från En himla många program: Mossan med Lars och Bo! 

Min barndom har gått i pension

0

Åren går, men hittills har jag inte reflekterat så mycket över det. Jag är glad så länge jag mår bra och inte ser ut som en gammal skinnjacka i ansiktet. Jag levde mitt första decennium på 80-talet, och tillbringade mina dagar med att leka med Barbie och My Little Pony och lyssna på sagokassetter inlästa av Astrid Lindgren.

Jag samlade på Garbage Pail Kids-kort…

…och spelade Pacman på brorsans bärbara konsol. Jag gillade också att leka att jag var en häst. Det var helt enkelt en mer okomplicerad tid.

Jag tittade på surrealistiska barnprogram som Clownen Manne och Staffan Westerbergs helskumma Lillstrumpa och Syster Yster.

Det sistnämnda var, för er yngre generationers kännedom, en deprimerande lågbudgetshow med två raggsockor i huvudrollerna.

Det fanns dock även mer lättsam barnunderhållning, som min personliga favorit bland sommarlovsprogrammen, Solstollarna, som utspelade sig på och omkring Ribersborgsbadet i Malmö. Handlingen kretsade kring Direktör Knegoff

…och hans alter ego, sekreteraren Ulla-Bella

…som hade ett särskilt schvung när hon slog i telefonkatalogen. Underligt men roligt.

I takt med att jag själv närmar mig medelåldern – jag är i skrivande stund 39 år – har jag ställts inför en aspekt av åldrandet som jag inte märkt av så mycket tidigare, av förklarliga skäl (= jag var yngre). Detta är att det mesta jag älskade under min uppväxt helt plötsligt har blivit ”retro”. When did that happen?!

Det hiskeliga 90-talsmodet, med pösiga, superblekta jeans med så hög midja att byxorna oundvikligen kryper upp i häcken, och så stora hål på knäna att byxorna mest ser ut som någon slags sele, är inne bland dagens tonåringar. Varför vill någon ha på sig detta? (Vi som var unga när det begav sig ville det knappt).

Filmer jag älskade som barn har hunnit få mer än 30 år på nacken ”bara så där” och jag undrar vart tiden tog vägen. Poltergeist, till exempel, som både fungerar som någon slags filmatiserad tidskapsel över min barndom – miljöerna, möblerna, leksakerna –  och var den film som tog min ”skräckfilmsoskuld”, nådde biograferna redan 1982.

Tremors, eller Hotet från underjorden som den hette i Sverige, med en ung Kevin Bacon i huvudrollen, var en av mina absoluta favoritfilmer som barn. Jag brukade ligga på en madrass framför tv:n och titta på den innan jag somnade. Denna film har nu hunnit bli 28 år – alltså ungefär så gammal som jag känner mig.

Coola The lost boys från 1987 är fortfarande en av mina favoritvampyrfilmer.

Här fanns Corey Haim med. Liksom många andra tjejer i min ålder var jag som barn väldigt förtjust i denna hjärtekrossare, som tyvärr dog bara 38 år gammal 2010.

Jag älskade honom i varulvsrysaren Silver bullet från 1985 – en annan film jag gärna tryckte in i vår välanvända gamla video.

Just Corey Haim för mig in på ett annat ålderstecken jag uppmärksammat. Det är att många kändisar jag gillar antingen närmar sig eller i vissa fall har passerat pensionsåldern. Min barndomsidol Arnold Schwarzenegger har passerat 70, (även om han ser ut att vara i god form)…

Under min uppväxt inväntade jag varje ny Arnold-rulle med spänning, och såg hans filmer om och om igen. Terminator, Terminator 2, Commando, Total recall, Conan-filmerna, Kindergarten cop och True lies gick varma i VHS-spelaren hemma hos oss. Detta österrikiska muskelpaket var helt enkelt det coolaste som fanns i min värld.

Arnold är fortfarande aktiv som skådespelare. 2017 kom Killing Gunther, en mycket underhållande actionkomedi om ett gäng yrkesmördare som försöker döda tidernas mest odödliga torped: Gunther, spelad av Arnold. Är du som jag ett fan kan jag rekommendera den varmt.

Han är också en finurlig och skoningslös kritiker av partikollegan Donald Trump i sociala medier. Ofta lyser Arnolds stora humor och självironi igenom, till exempel i inlägg som det här – som fick undertecknad att skratta högt.

Måste här bara klämma in ett av de roligaste fotomontage jag sett – tack Robin!

Richard Dean Anderson som spelade MacGyver, en annan av mina barndomsfavoriter, har idag hunnit bli 68 år, och ser ut lite som en rund jultomte utan skägg. Men, jag tycker man kan få vara lite tjock på ålderns höst.

Richard Dean Anderson var min största barndomsförälskelse. Jag älskade MacGyver och satt som klistrad vid varje nytt avsnitt och såg mästerfixaren Mac ta sig ur de mest livshotande situationer, med hjälp av otippade material som tuggummi, kottar och skidstavar. Silvertejp var dock hans favorit.

Serien hade också enligt mig kanske den bästa signaturmelodin som någonsin gjorts – vansinnigt catchy.

Sigourney Weaver, som spelar min personliga hjälte – Ripley i Alien-filmerna – fyller 69 år i år.

Hon är fortfarande i allra högsta grad aktiv i Hollywood – lika fantastisk som alltid – och har på senare år till och med försonats med sin nemesis.

Det verkar helt enkelt som om hela min barndom har gått i pension. Jag är alltså inte så ung som jag tror att jag är, men jag trivs samtidigt med att vara nästan 40. Jag är glad att jag växte upp under barnprogrammens och de rosa plastleksakernas guldålder, med de förebilder jag hade.

Förhoppningsvis har mina idoler – den motvilliga goda medmänniskan MacGyver, den starka och smarta Ripley och kroppsbyggaren Arnold, som gick emot världens fördomar om honom och blev framgångsrik politiker – gjort mig till en lite mer vettig person.

Jag är ingen gothare, jag är blek

0

Många verkar ha en inneboende rädsla för det annorlunda. Kanske har det att göra med att vi är vanedjur; vi håller oss gärna till det välbekanta och invanda. Men annorlunda är inte nödvändigtvis detsamma som konstigt eller sämre. Ofta är det helt enkelt bara annorlunda.

För många är det också viktigt att passa in, att känna sig som en del av den stora massan genom att göra som alla andra och inte sticka ut.

Jag har snarare alltid känt att det är viktigare att acceptera varandra för dem vi är. Ett öppet och välkomnande klimat tror jag nämligen gör att människor vågar vara sig själva. Vi behöver ju inte vara likadana allihop.

Att vara annorlunda borde inte jämställas med att vara konstig, vilket sker alltför ofta. Men, om jag får välja så är jag hellre konstig än vanlig – det är åtminstone mer intressant.

Folk vill placera in andra i fack, vilket ger möjlighet till breda generaliseringar. Det är som om man automatiskt får en skyldighet att förklara ”vad man är” om man på något sätt skiljer sig från den stora massan. Jag är en hårdrockare/nörd och blir då och då kallad för gothare. Min reaktion då brukar vara ungefär:

Jag blir lite förolämpad av att kallas gothare, av den enkla anledningen att de ser ut så här, (eller som den fiktiva gotharen Vince här ovanför)….

…och jag ser ut så här (notera särskilt avsaknaden av svart läppstift, vampyrlinser, viktorianska kläder och typ det mesta annat gothare har på sig – som för övrigt är alldeles för extremt för min smak):

Jag har svart hår för att jag gillar det. Och jag är inte vitsminkad i ansiktet, jag är bara blek.

Jag har alltid ogillat uttrycket ”att ta för sig”. Vem är det som ska ge det alla ska ta? Om alla ska ta för sig blir det ju inget kvar. Hur skulle det vara, om alla var högljudda, påstridiga människor som lägger beslag på allt utrymme? Vi skulle leva i en värld befolkad av Donald Trump-ar. Hemska tanke…

Enligt min erfarenhet är den som låter högst dessutom sällan den som har mest att säga.

Jag är definitivt mer introvert än utåtriktad – jag tänker efter innan jag talar och är en god lyssnare. Rollen som iakttagare är en jag gärna iklär mig, men jag har även ett genuint intresse för andra människor. Länge har jag upplevt att det inte finns plats i världen för sådana som mig. Jag blev därför glad när Mattias Fransson, en av de roligaste människorna jag vet, sa i en intervju att det är okej vara sådan, något man sällan hör. Jag kan bara hålla med.

Jag är fullt införstådd med att enligt vissa människors referensramar representerar både mitt utseende och mitt sätt att vara något som är främmande och kanske till och med lite obehagligt. Något man inte förstår sig på. Men det kan ju vara viktigt att komma ihåg att allt inte är vad det ser ut att vara.

Nyligen råkade jag ut för att ett par missionerande mormoner dök på mig på stan. Samma sak har hänt mig åtskilliga gånger med en äldre herre som går runt på Norrköpings gator och pratar med folk om Jesus. Jag måste se ut som en riktigt förtappad själ i dessa människors ögon…

Om alla fick vara den person de är och bli accepterade för det skulle världen vara mycket vackrare och intressantare, för det krävs ju fler färger än en för att skapa en regnbåge.

Det bästa du kan göra är att ta reda på vem du är och acceptera det, för alla kommer ändå inte att tycka om dig eller förstå sig på dig.

Men, de människor som är viktiga i ditt liv kommer att se dig för den du är och älska dig för det. Det krävs bara en person för att förändra allt.

Så, kära ”fellow introvert”: Gå ut i världen och var dig själv.

Människor som vi behövs, även om våra egenskaper sannolikt aldrig kommer att vara de som prisas mest. Vi är limmet som håller ihop världen när ultra-narcissister som Donald Trump försöker forma den efter sin egen sanning.

Och till sist… Nästa gång ni ser någon som ser ut så så här, kom ihåg: Det är inte jag.

  

 

Fotnot:

Mattias Fransson-citatet är ett utdrag ur en intervju i DN Kultur och nöje 2016-09-10: 

http://www.dn.se/kultur-noje/mammas-nya-kille-nu-annu-konstigare/