Jag lever i framstupa sidoläge

0

Livet är inte rättvist och alla har vi bördor att bära. Problem med hälsan, ett jobb där man vantrivs, osäker ekonomi och absurda mängder corona-nyheter kan få de mest härdade att undra över meningen med livet.

Jag tror att konsten för att orka fortsätta i dessa stunder är att lära sig leva i mellanrummen. Att stanna upp i de små skrymslena i vardagen och suga i sig de korn av lycka som ofta landat där.

Jag kan till exempel skratta både högt och länge åt oavsiktlig oanständighet, som ögonblicket när de här Nalle Puh-dekorationerna befann sig i ett visst läge i förhållande till varann…

…eller det faktum att The Christian Science Society of Dixon har en rätt otippad form, om man ser byggnaden uppifrån.

När allt känns deppigt, var lite extra snäll mot dig själv och sluta gräma dig över misstag.

Du kan ju alltid förnya ditt mindre fördelaktiga yttre med ett par coola brillor.

Bli kompis med din kropp och acceptera att du förmodligen alltid kommer att se mer ut som en saccosäck än en fotomodell.

Åldern gör ju inte heller att man blir mer smidig i kroppen. Jag ser personligen varje dag som jag för egen maskin lyckas kravla ur sängen utan att sträcka mig som en seger.

Ser man det från den positiva sidan är det inte alla som får uppleva glädjen i att ha nästan konstant nackspärr. (Jag rör mig ungefär som Frankensteins monster).

Något som alltid får mig att må bättre när livets störtflod av problem, (på chefsspråk ”spännande utvecklingsmöjligheter”), än en gång lämnar mig kippande efter andan är motion.

Det är dessutom extra trivsamt att träna i snygga kläder, som den urcharmiga, rosa mysdress-ensemble Jackie Chan här har på sig.

Eller varför inte ett par minimala shorts, som verkligen framhäver dina löjligt välutvecklade lårmuskler?

Funkar inte motion som uppmuntran kan man alltid sitta i mörkret och lyssna på lite arg musik tills det värsta gått över.

Ingen kan ju tvinga dig att göra något du inte vill.

Oavsett hur tungt det känns, tänk glada tankar: det är ju mörkast före gryningen.

Här kommer slutligen lite falsksång med Arnold, och det går ju inte att låta bli att bli glad av det! (Han vet att han inte kan sjunga och står för det!).

2020 vision

0

Jag har aldrig förstått grejen med nyårslöften, och brukar därför inte avge några. Visst känner dock även jag att ett nytt år för med sig en känsla av att börja om, och därför ska jag ge mig på att fritt ur huvudet gissa lite vad som kommer hända i år.

Detta blir året då jag till slut tvingas inse att hur mycket jag än putsar glasögonen så är de, på något mystiskt sätt, alltid lika skitiga.

Min själ kommer slutligen att ge upp och dö i den Office Space-kopia som utgör min vardag.

Under de närmaste månaderna kommer jag också gradvis att förvandlas till Mikal Hjort från Mammas Nya Kille.

Jag håller nämligen på att spara ut min naturliga hårfärg, och kommer alltså vad det lider att se ut allt mer som en tigerkaka i huvudet.

Det är högst sannolikt att jag i år sätter nytt personligt rekord i att slita ut ett par gympaskor på kort tid – helt enkelt för att jag går så mycket. Jag får nog börja köpa 10 likadana par åt gången, för att slippa besväret med att hitta skor som passar mina höga vrister och kantiga hälar.

Kanske blir det i år jag hittar en radikal, ny behandlingsform som till slut besegrar min ärkefiende, whiplashskadan.

Jag kommer dock helt säkert att med stor entusiasm leta efter en fin, överkomlig mjukdjursversion av oemotståndligt charmiga ”the child” från Star Wars-serien The Mandalorian

…men då det ännu inte finns någon sådan får jag nöja mig med en Skalman-mjukis i en korg.

Jag håller redan nu alla tummar jag har för att Klungan kommer att spela sin nya 2020-föreställning Toppa jaget även i södra Sverige. (Norrköping är ett hett tips).

Förhoppningsvis lär jag mig också äntligen att samsas med min kurviga kropp och acceptera att jag med tidens gång alltmer kommer att likna Kirby, Nintendos rosa blob med röda skor. Fast med långa ben. (Jag har åtminstone redan ett par röda sneakers). Liksom honom kan jag gå långt och suga i mig diverse hinder som kommer i min väg. Dock kan jag inte flyga än, även om jag känner mig lite uppblåst ibland.

Kanske blir det i år jag försonas med tanken på att det är omöjligt att få nya vänner efter 30 – i alla fall när man förlorat de man hade genom skilsmässa och dödsfall. Folk i min ålder har redan sina färdiga liv, och när man väl träffar någon man har utbyte av är deras vänkvot sedan länge fylld.

Personligen drar jag tyvärr oftast till mig självcentrerade energivampyrer som får mig att må dåligt. Då är det tur att jag – i likhet med Dag (nedan), i tv-serien med samma namn – tycker om att vara för mig själv, och hellre väljer detta framför ett halvdant sällskap.

För att övergå till det som faktiskt hunnit hända under 2020 har jag precis fyllt 41. Alltså är jag nu officiellt ”over the hill”.

Utöver detta har jag inlett det nya året med att få den värsta förkylningen jag haft på åratal. Feber, en helt orimlig mängd snor, och halsont som sedan övergick i ett nästan totalt tappande av rösten. Under några dagar lät de få ljud jag lyckades pressa fram antingen som en fiskmås i målbrottet eller en väsande viskning.

Nu när jag äntligen är på bättringsvägen har rösten kommit tillbaka någorlunda – även om jag fortfarande är rökigt hes – men jag har istället fått en så kraftig hosta att jag tror mig kunna ana hur det var att jobba som kolgruvearbetare på 1800-talet.

Vet inte vad detta säger om hur resten av året kommer att bli för mig, men hittills kan det garanterat bara bli bättre.

Om du känner någon som är så här, se upp: det kan vara en energivampyr.

The horror! Mitt liv i frisyrer

0

Jag gillar att titta på gamla barndomsfoton, även om jag tenderar att skruva på mig obekvämt när jag ser bilder av mig själv i tonåren. Jag tänkte här utsätta mig för lite smått plågsam egenterapi genom att gestalta mitt liv som den kavalkad av mer eller mindre lyckade frisyrer som det faktiskt är. (Det är ju faktiskt Halloween idag, en dag som går hand i hand med hemskheter). Ovan och nedan ser ni undertecknad tre år gammal, 1982, i en ljusbrun, hemmaklippt frissa som för tankarna till Skorpan Lejonhjärta.

Här ser ni mig ett par år senare i en tidstypisk ensemble bestående av en röd Adidasoverall och träskor, med karakteristisk lugg och tillhörande polisonger.

Hösten 1986 började jag första klass, och polisong- och träningsoverallskonceptet gjorde en succéartad comeback.

Något år senare var jag brudnäbb på min kusins bröllop, iförd en rosa volangutstyrsel och ett par vita finskor som fick mina tår att försöka begå självmord. Under hela vigseln hade jag svårt att stå still, och plågades av något som endast kan beskrivas som totalt tåklammeri. Men jag var ju i alla fall fin i håret, med en rosprydd ljusmanschett med pärlor på spröt strategiskt fastnålad på min hjässa. (Man kan se pärlspröten titta fram bakom mitt huvud).

Jag blev tidigt lång – idag är jag 176 cm, och jag fick därför oftast stå längst bak med killarna på klassfotona. Här syns jag på gruppbilden i 3:an, hösten 1988. Jag är klädd i moderiktig mysdress med Musse Pigg på, och håret är nonchalant uppsatt i en tofs som framhäver mina alldeles nya glasögon av modell rosa plast.

En sommar på sent 80-tal var jag ute och åkte båt i den här stilfulla, rutiga kreationen och hade håret uppsatt med ett spänne ovanför vardera örat: en frisyr som jag hatade.

Här har vi höjden av fula frisyrer inom vår familj: Min bror Andreas och jag, cirka 1990, nypermanentade utan att skämmas det minsta.

Något år senare hade jag håret uppsatt i den så tidstypiska, tygklädda hårsnodden, (som nu är inne igen), och tjurade i soffan bredvid brorsan. Notera den ENORMA fjärrkontrollen i brorsans knä.

Mer permanentat hår blev det på högstadiet, och vad passar bättre ihop med kemikaliekrullade lockar än lite batik i skrikiga färger?

Denna bild är tagen när vi hämtade hem vår labrador Sebastian hösten 1992. Jag gillar särskilt hur min långa lugg drar uppmärksamheten till mina fula, runda 90-talsglasögon. Som tur är distraherar den gulliga hunden från denna modemiss.

Ännu ett bildbevis på min hiskeliga högstadiepermanent och knubbiga fysik. Här ser vi också ett lysande exempel på 90-talets fula skjortmode, som inte var smickrande för någon.

I åttan fick jag för mig att jag ville klippa mig kort och såg så här nonchalant cool ut i senaste modet: en vävd Sydamerikatröja med huva.

I nian hade den korta frisyren blivit lite längre, och hängselbyxor var tydligen något som jag frivilligt hade på mig. (Kanske hade jag en underliggande önskan att bli hembrännare à la Moonshiners).

Hårmanen fortsatte att växa under första året på gymnasiet. Här skrattar brorsan och jag gott vid middagsbordet hemma i Boden cirka 1995.

Ännu ett av alla foton där jag gör den klassiska ”solen rätt i ögonen och jag tvingas kisa för jag har glasögon och inga solglasögon”-minen. Detta foto är taget på skolavslutningen första året på gymnasiet, och jag såg lätt bortkommen ut i röd klänning.

På studentdagen i Oskarshamn 1998 såg jag så här högtidligt allvarlig ut.

Vårterminen 2000, 21 år gammal, var jag utbytesstudent på North Park University i Chicago. Klippte mig i nån slags tvivelaktig page, och hängselbyxor var tydligen inne då med. Här syns jag med några av de Sydkoreanska utbytesstudenter jag lärde känna där. I bakgrunden ser man Anderson Hall, den runda byggnad där jag delade ett tårtbitsformat rum med en amerikansk tjej.

Hemkommen från Staterna klippte jag mig kort igen, anledning okänd.

2002 lät jag håret växa ut lite och gjorde blonda slingor. Resultatet blev att jag såg äldre ut än vad jag var. 23 år gammal, med försiktigt moderiktig blonderad frisyr, såg jag mer ut som en soccer mom än den unga tjej jag var.

När jag sen åter skulle spara ut håret fick jag den pottfrisyr som tycks vara oundviklig när man går från kort till långt hår. Här sitter jag, 24 år gammal, i bröderna Karlssons skruttiga Audi 73:a, lyckligt ovetande om hur dum jag ser ut i håret, (om jag bara hade rakat en plätt på hjässan hade jag kunnat göra reklam för Wästgöta Kloster-ost).

Det var bara aningen bättre året efter, när frisyren försiktigt närmade sig en page.

Under den första studietiden i Linköping, cirka 2005, såg jag ut så här, och nu började jag se ut som folk. Dock tycker jag att den blonda färgen gör att håret och min bleka hy flyter ihop: det är nästan så att jag smälter in i väggen.

2006 övergick jag till mörkt hår: först en mörkbrun nyans…

…som sen blev den brunsvarta färg jag har än idag. Här var mitt hår som längst, cirka 2008.

Bryter här av från mina bättre frisyrer med det värsta id-foto jag någonsin haft, också från 2008. Kvinnan på passkontoret bara knäppte av en bild, utan att jag var beredd, och jag fick inte ta om den. Resultatet blev denna bild, där jag ser helt bedrövad och/eller vettskrämd ut.

2011 var jag mitt uppe i en skilsmässa och ville förnya mig själv. Jag klippte mig då i denna rockiga Joan Jett-frisyr med lugg – en stil som jag trivdes bra med.

2014 hade jag tröttnat på luggen och sparat ut håret igen…

…och nu, 40 år gammal, ser jag ut så här.

Efter detta kan jag konstatera att min utveckling åtminstone frisyrmässigt har gått åt rätt håll. Tack och lov att det inte är 1992! The horror…

Ja, jag är lite blyg ibland. So what?

0

Vi lever i en värld där människor älskar att säga åt andra hur de är, och ivrigt påpeka hur de istället borde vara. Olof Wretling berättar i föreställningen Diagnoserna i mitt liv att vi istället för att belysa våra medmänniskors tillkortakommanden borde acceptera varandra. För vem är jag att döma någon annan?

Genom sig själv känner man andra, brukar man säga. Jag tänker vända på steken och säga att genom andra känner jag mig själv, och i det här fallet är de ”andra” tre fiktiva karaktärer från film och tv . Jag har nämligen nyss blivit medlem i 40-årsklubben och vad passar då bättre än att fundera lite över vem man egentligen har kommit att bli under alla dessa år?

Mikal Hjort (Mattias Fransson) är en charmig filur som figurerar i diverse produktioner av humorgruppen Klungan. Liksom honom filosoferar jag kring livet, är ibland tillbakadragen och tystlåten, och har en förkärlek till uttrycket ”oj, oj, oj” – särskilt på morgnarna, när jag motvilligt försöker kravla ur sängen.

Mikal är ganska allvarlig, vilket jag ibland uppfattas som av folk som inte känner mig. I själva verket är jag en lättsam och positiv person med nära till skratt. Det andra uppfattar som allvar är snarare min tendens att lyssna mer än att prata. I likhet med Mikal är jag dock en person med mycket att säga.

Min kosthållning är lite mer varierad än Mikals, (som utgörs av mannagryn, blast, satsumas och djungelvrål).

Mikal har också konstant ca 15 cm blond utväxt på sitt mörkfärgade hår, vilket är ungefär hur jag själv tycker att jag ser ut för det mesta. (Tidens gång, mitt hårs förmåga att växa som industrigödslat ogräs och bristen på ork p.g.a. min whiplashskada konspirerar ständigt emot mig).

Melissa McCarthys Megan i filmen Bridesmaids (2011) är en frispråkig och rolig person, som bara är sig själv och struntar i att andra kan uppfatta henne som lite udda. Hon är också väldigt rolig.

Hon och jag är lika då jag är en mycket lojal och pålitlig vän, som är bra på att läsa människor, alltid försöker lösa problem och inte går på någons ”bullshit”.

Hennes känsla för mode må vara tveksam – hon klär sig lite som en Floridapensionär på golfrunda – men Megan är en rejäl person som man vet var man har, och det är en egenskap jag värderar högt både hos andra och mig själv.

Så kommer vi till min absoluta favorit bland påhittade personer: The Dude, gestaltad av Jeff Bridges i The big Lebowski (1998). The Dude är alltid väldigt avslappnad och går gärna runt i plastsandaler, sjuttiotalskofta och bermudashorts. Eller varför inte skrikiga parachute pants, som nedan?

The Dude är en livsnjutare av rang som lever efter filosofin att allt ordnar sig. Han hanterar det mesta med ett upphöjt lugn och tar livets smällar i den takt de kommer.

Detta är egenskaper jag själv känner igen mig i: Jag stressar inte upp mig i onödan, har en god förmåga att fokusera i adrenalinframkallande situationer och är bra på att njuta av de små sakerna i livet. Jag halvsover till exempel gärna till en rolig podd, (även om jag hittills inte börjat lyssna på ljudet av fallande bowlingkäglor, som The Dude).

Om något önskar jag att jag var mer ännu mer som han – att jag kunde vara lika obekymrat lugn och skön i alla sammanhang, även de situationer där jag av naturen blir lite mer obekväm. Och alltid ha ett coolt svar till övers.

Jag har faktiskt haft en Dude-lik cardigan en gång – det var en av min pappas gamla polyesterkoftor från tidigt 80-tal. Och vi delar ju favoritdrink, The Dude och jag: White Russian.

Jag är blyg och eftertänksam – två egenskaper som traditionellt inte värderas så högt. Men är det egentligen så farligt att vara lite blyg? Jag är ju faktiskt också en klok, omtänksam och hårt arbetande människa som är full av humor. Allt handlar om hur man väljer att se på sig själv, och om andra tar sig tid att se ens verkliga jag.

Så länge man fortsätter lära sig av livet och utvecklas som person klarar man sig bra. Alltså bör man inte ha samma inställning som Homer Simpson, hur underbart omogen han än må vara…

Det viktiga är att aldrig låta någon annan säga åt dig vem du är. Ta reda på vem du är och var trygg i detta – för ju bättre du känner dig själv, desto mindre kan andras ord såra dig.

Diagnoserna i mitt liv finns på SVT Play fram till 25 juli 2019.

https://www.svtplay.se/video/20826984/diagnoserna-i-mitt-liv

Andy Samberg som den plågsamt timida Shy Ronnie…

Första hjälpen mot den svenska vintern

0

Jaha, så då var vintern onekligen här. Under mina barndomsår i Norrbottens djupfrysta urskog (Boden) kunde jag gladeligen vara ute i snön i timmar, tills kinderna var illröda och enda räddningen för mina värkande tår var skoningslös upptining mot elementet.

Då tålde jag temperaturer på neråt 30 minus. Nu för tiden huttrar jag bara termometern sjunker strax under nollan, vek av det sydsvenska stadslivet som jag är. Minsta snöflinga så gör jag samma min som Jon Snow:

Så hur ska man då orka med månader av mörker och kyla? En bra början är att klä sig varmt – vem bryr sig om du ser ut som Michelingubbens utomjordiska kusin så länge du slipper frysa?

Bygg upp en motståndskraftig vinterkropp med riktigt smör.

Använd rejält med Försvarets hudsalva, eller trutvalla som jag kallar det. (Dina läppar kommer att tacka dig).

Bara le och bit ihop.

Var glad att du inte bor i Canada i alla fall… Visserligen hörde jag att något liknande detta skedde i Härnösandstrakten i vintras – en ort fick så mycket snö att man fick gräva gångar med 1,75 m höga väggar.

Funkar inget av detta så stanna inomhus så mycket som möjligt. Och har man, som undertecknad, ett löpband hemma är det smidigt att motionera utan att behöva ge sig ut på de überglatta hockeyrinkar som gångbanorna förvandlats till.

Det kommer ju en punkt när det bara är att inse att det inte går att cykla till jobbet…

.. och att grillen har fått göra sitt för den här gången.

Ett plus med vintern är ju att du kan stila i pisten med dina årgångsskidkläder från 80-talet. 

Så lägg dig inte och deppa ihop i en snödriva nu.

Dra på dig dina snowjogging och trotsa årstiden.

Försök att inte oroa dig – vintern tar slut. Och blir du för stressad hjälper det alltid med lite korv.

Här kommer lite tips på underhållning som är extra lämpad för snorkalla vinterdagar, då vi som inte har hund skattar oss lyckliga för att vi inte måste gå ut. 

A street cat named Bob (2016)

Detta är den sanna historien om den hemlösa musikern och narkomanen James Bowen, som, när han nått botten i livet, fick en oväntad vän i form av gatukatten Bob.  

Detta är en varm och mycket sevärd feelgood-rulle med julkänsla som handlar om att inte ge upp, hur tufft livet än kan vara. Kan man bli annat än glad av en katt som gör high five? 

Andra åket (SVT 2018)

Andra åket är en komediserie med delar av Grotesco-gänget och William Spetz som utspelar sig på en liten ort i den nordsvenska fjällvärlden. Serien bjuder på kulturkrockar mellan nollåttor och infödda, och missförstånd som leder till roliga situationer. 

William Spetz som den hypokondriska receptionisten Cesar

Framför allt gillar jag serien för att Mattias Fransson från humorgruppen Klungan, känd bland annat som den otursdrabbade karaktären Lacken, medverkar. Hans rollfigur Tommy kämpar med svårigheten i att nätdejta när han måste resa 17 mil enkel väg för att träffa någon.   

The thing (1982)

Om man som jag också älskar filmer av det lite läskigare slaget är ju sedan The thing den ultimata vinterfilmen. Den har allt – Antarktis, en isolerad forskningsstation, en lömsk utomjording och, framför allt, Kurt Russell

Avslutar med en vintrig klassiker från En himla många program: Mossan med Lars och Bo! 

Min barndom har gått i pension

0

Åren går, men hittills har jag inte reflekterat så mycket över det. Jag är glad så länge jag mår bra och inte ser ut som en gammal skinnjacka i ansiktet. Jag levde mitt första decennium på 80-talet, och tillbringade mina dagar med att leka med Barbie och My Little Pony och lyssna på sagokassetter inlästa av Astrid Lindgren.

Jag samlade på Garbage Pail Kids-kort…

…och spelade Pacman på brorsans bärbara konsol. Jag gillade också att leka att jag var en häst. Det var helt enkelt en mer okomplicerad tid.

Jag tittade på surrealistiska barnprogram som Clownen Manne och Staffan Westerbergs helskumma Lillstrumpa och Syster Yster.

Det sistnämnda var, för er yngre generationers kännedom, en deprimerande lågbudgetshow med två raggsockor i huvudrollerna.

Det fanns dock även mer lättsam barnunderhållning, som min personliga favorit bland sommarlovsprogrammen, Solstollarna, som utspelade sig på och omkring Ribersborgsbadet i Malmö. Handlingen kretsade kring Direktör Knegoff

…och hans alter ego, sekreteraren Ulla-Bella

…som hade ett särskilt schvung när hon slog i telefonkatalogen. Underligt men roligt.

I takt med att jag själv närmar mig medelåldern – jag är i skrivande stund 39 år – har jag ställts inför en aspekt av åldrandet som jag inte märkt av så mycket tidigare, av förklarliga skäl (= jag var yngre). Detta är att det mesta jag älskade under min uppväxt helt plötsligt har blivit ”retro”. When did that happen?!

Det hiskeliga 90-talsmodet, med pösiga, superblekta jeans med så hög midja att byxorna oundvikligen kryper upp i häcken, och så stora hål på knäna att byxorna mest ser ut som någon slags sele, är inne bland dagens tonåringar. Varför vill någon ha på sig detta? (Vi som var unga när det begav sig ville det knappt).

Filmer jag älskade som barn har hunnit få mer än 30 år på nacken ”bara så där” och jag undrar vart tiden tog vägen. Poltergeist, till exempel, som både fungerar som någon slags filmatiserad tidskapsel över min barndom – miljöerna, möblerna, leksakerna –  och var den film som tog min ”skräckfilmsoskuld”, nådde biograferna redan 1982.

Tremors, eller Hotet från underjorden som den hette i Sverige, med en ung Kevin Bacon i huvudrollen, var en av mina absoluta favoritfilmer som barn. Jag brukade ligga på en madrass framför tv:n och titta på den innan jag somnade. Denna film har nu hunnit bli 28 år – alltså ungefär så gammal som jag känner mig.

Coola The lost boys från 1987 är fortfarande en av mina favoritvampyrfilmer.

Här fanns Corey Haim med. Liksom många andra tjejer i min ålder var jag som barn väldigt förtjust i denna hjärtekrossare, som tyvärr dog bara 38 år gammal 2010.

Jag älskade honom i varulvsrysaren Silver bullet från 1985 – en annan film jag gärna tryckte in i vår välanvända gamla video.

Just Corey Haim för mig in på ett annat ålderstecken jag uppmärksammat. Det är att många kändisar jag gillar antingen närmar sig eller i vissa fall har passerat pensionsåldern. Min barndomsidol Arnold Schwarzenegger har passerat 70, (även om han ser ut att vara i god form)…

Under min uppväxt inväntade jag varje ny Arnold-rulle med spänning, och såg hans filmer om och om igen. Terminator, Terminator 2, Commando, Total recall, Conan-filmerna, Kindergarten cop och True lies gick varma i VHS-spelaren hemma hos oss. Detta österrikiska muskelpaket var helt enkelt det coolaste som fanns i min värld.

Arnold är fortfarande aktiv som skådespelare. 2017 kom Killing Gunther, en mycket underhållande actionkomedi om ett gäng yrkesmördare som försöker döda tidernas mest odödliga torped: Gunther, spelad av Arnold. Är du som jag ett fan kan jag rekommendera den varmt.

Han är också en finurlig och skoningslös kritiker av partikollegan Donald Trump i sociala medier. Ofta lyser Arnolds stora humor och självironi igenom, till exempel i inlägg som det här – som fick undertecknad att skratta högt.

Måste här bara klämma in ett av de roligaste fotomontage jag sett – tack Robin!

Richard Dean Anderson som spelade MacGyver, en annan av mina barndomsfavoriter, har idag hunnit bli 68 år, och ser ut lite som en rund jultomte utan skägg. Men, jag tycker man kan få vara lite tjock på ålderns höst.

Richard Dean Anderson var min största barndomsförälskelse. Jag älskade MacGyver och satt som klistrad vid varje nytt avsnitt och såg mästerfixaren Mac ta sig ur de mest livshotande situationer, med hjälp av otippade material som tuggummi, kottar och skidstavar. Silvertejp var dock hans favorit.

Serien hade också enligt mig kanske den bästa signaturmelodin som någonsin gjorts – vansinnigt catchy.

Sigourney Weaver, som spelar min personliga hjälte – Ripley i Alien-filmerna – fyller 69 år i år.

Hon är fortfarande i allra högsta grad aktiv i Hollywood – lika fantastisk som alltid – och har på senare år till och med försonats med sin nemesis.

Det verkar helt enkelt som om hela min barndom har gått i pension. Jag är alltså inte så ung som jag tror att jag är, men jag trivs samtidigt med att vara nästan 40. Jag är glad att jag växte upp under barnprogrammens och de rosa plastleksakernas guldålder, med de förebilder jag hade.

Förhoppningsvis har mina idoler – den motvilliga goda medmänniskan MacGyver, den starka och smarta Ripley och kroppsbyggaren Arnold, som gick emot världens fördomar om honom och blev framgångsrik politiker – gjort mig till en lite mer vettig person.

Jag är ingen gothare, jag är blek

0

Många verkar ha en inneboende rädsla för det annorlunda. Kanske har det att göra med att vi är vanedjur; vi håller oss gärna till det välbekanta och invanda. Men annorlunda är inte nödvändigtvis detsamma som konstigt eller sämre. Ofta är det helt enkelt bara annorlunda.

För många är det också viktigt att passa in, att känna sig som en del av den stora massan genom att göra som alla andra och inte sticka ut.

Jag har snarare alltid känt att det är viktigare att acceptera varandra för dem vi är. Ett öppet och välkomnande klimat tror jag nämligen gör att människor vågar vara sig själva. Vi behöver ju inte vara likadana allihop.

Att vara annorlunda borde inte jämställas med att vara konstig, vilket sker alltför ofta. Men, om jag får välja så är jag hellre konstig än vanlig – det är åtminstone mer intressant.

Folk vill placera in andra i fack, vilket ger möjlighet till breda generaliseringar. Det är som om man automatiskt får en skyldighet att förklara ”vad man är” om man på något sätt skiljer sig från den stora massan. Jag är en hårdrockare/nörd och blir då och då kallad för gothare. Min reaktion då brukar vara ungefär:

Jag blir lite förolämpad av att kallas gothare, av den enkla anledningen att de ser ut så här, (eller som den fiktiva gotharen Vince här ovanför)….

…och jag ser ut så här (notera särskilt avsaknaden av svart läppstift, vampyrlinser, viktorianska kläder och typ det mesta annat gothare har på sig – som för övrigt är alldeles för extremt för min smak):

Jag har svart hår för att jag gillar det. Och jag är inte vitsminkad i ansiktet, jag är bara blek.

Jag har alltid ogillat uttrycket ”att ta för sig”. Vem är det som ska ge det alla ska ta? Om alla ska ta för sig blir det ju inget kvar. Hur skulle det vara, om alla var högljudda, påstridiga människor som lägger beslag på allt utrymme? Vi skulle leva i en värld befolkad av Donald Trump-ar. Hemska tanke…

Enligt min erfarenhet är den som låter högst dessutom sällan den som har mest att säga.

Jag är definitivt mer introvert än utåtriktad – jag tänker efter innan jag talar och är en god lyssnare. Rollen som iakttagare är en jag gärna iklär mig, men jag har även ett genuint intresse för andra människor. Länge har jag upplevt att det inte finns plats i världen för sådana som mig. Jag blev därför glad när Mattias Fransson, en av de roligaste människorna jag vet, sa i en intervju att det är okej vara sådan, något man sällan hör. Jag kan bara hålla med.

Jag är fullt införstådd med att enligt vissa människors referensramar representerar både mitt utseende och mitt sätt att vara något som är främmande och kanske till och med lite obehagligt. Något man inte förstår sig på. Men det kan ju vara viktigt att komma ihåg att allt inte är vad det ser ut att vara.

Nyligen råkade jag ut för att ett par missionerande mormoner dök på mig på stan. Samma sak har hänt mig åtskilliga gånger med en äldre herre som går runt på Norrköpings gator och pratar med folk om Jesus. Jag måste se ut som en riktigt förtappad själ i dessa människors ögon…

Om alla fick vara den person de är och bli accepterade för det skulle världen vara mycket vackrare och intressantare, för det krävs ju fler färger än en för att skapa en regnbåge.

Det bästa du kan göra är att ta reda på vem du är och acceptera det, för alla kommer ändå inte att tycka om dig eller förstå sig på dig.

Men, de människor som är viktiga i ditt liv kommer att se dig för den du är och älska dig för det. Det krävs bara en person för att förändra allt.

Så, kära ”fellow introvert”: Gå ut i världen och var dig själv.

Människor som vi behövs, även om våra egenskaper sannolikt aldrig kommer att vara de som prisas mest. Vi är limmet som håller ihop världen när ultra-narcissister som Donald Trump försöker forma den efter sin egen sanning.

Och till sist… Nästa gång ni ser någon som ser ut så så här, kom ihåg: Det är inte jag.

  

 

Fotnot:

Mattias Fransson-citatet är ett utdrag ur en intervju i DN Kultur och nöje 2016-09-10: 

http://www.dn.se/kultur-noje/mammas-nya-kille-nu-annu-konstigare/

Sagan om den arbetslösa akademikern

1

Gizmo captioned

Sverige verkar i stora delar av världen ses som någon slags utopi där jämställdhet mellan könen råder, alla får sjukvård, skolgång och föräldrapenning. Och, kanske den mest seglivade missuppfattningen av allt: att alla får jobb, bostad och lever lyckliga i resten av sina dagar. Visst, vi som lever i Sverige har det mycket bra på många vis. Men här tänker jag måla upp en annan, mer nyanserad bild, som för mig och många andra visar den verklighet vi FAKTISKT lever i…

Big bird unemployed

Jag tänker berätta sanningen om hur det är att vara arbetslös i dagens Sverige – den bistra sanningen om Sveriges arbetsmarknad, något politikerna aldrig talar om.

Bekämpa fattiga1

Jag är en helt vanlig kvinna, född och uppvuxen i detta vårt avlånga land. När jag gick i skolan pratade lärarna ständigt om hur viktigt det var med utbildning. Jag mer eller mindre indoktrinerades enligt devisen att högskoleutbildning är en garanti för att få jobb.

Al Bundy stay in school

Detta ledde till att jag också gjort just det som politiker och samhället i stort tjatar om: jag har utbildat mig, och det rejält. Jag har studerat på folkhögskolenivå, bland annat som utbytesstudent i USA, läst engelska och spanska på Linnéuniversitetet i Kalmar och är utbildad socionom.

School bus

Jag har ett proffsigt CV och skriver jobbansökningar av samma kaliber. Ändå är jag arbetslös. Varje månad söker jag mängder av jobb – både sådana jag är utbildad för och andra, enklare arbeten – utan att någonsin bli kallad till intervju. Det närmaste ett jobb jag kommer är mail efter mail med texten ”då vi haft många kvalificerade sökande till tjänsten har vi denna gång valt att gå vidare med andra sökande”.

Goth angry face What

Politikerna pratar ständigt om hur utbildning är nyckeln till att komma ur arbetslöshet. Och den enda arbetslösheten som någonsin tas upp i media är den bland unga under 26 och utrikes födda. Men, en stor grupp arbetslösa nämns aldrig, och det är Sveriges alla arbetslösa akademiker. För att inte tala om alla självlärda, superambitiösa och kunniga människor som inte har någon formell utbildning, men vars kunskap ändå överstiger den hos akademiker inom samma område. På Fas 3-platser i hela landet sitter professorer, ingenjörer, astrofysiker och självlärda programmerare som går arbetslösa. Ja, du hörde rätt!

Gave up looking for work

De. liksom jag, lever på samhällets skuggsida: Ingen låtsas om att vi finns, för hur skulle DET låta, om omvärlden fick veta att Sverige inte tillvaratar sina mänskliga resurser på arbetsmarknaden?

Vi med utbildning får inte jobb, och de som saknar utbildning får inte jobb för att de inte har utbildning. En verklighet som totalt saknar logik!

Bloody Viago Captioned

Problemet är att arbetsgivarnas krav är alldeles för höga. Det räcker inte längre med att ha utbildning, du måste även ha flera års erfarenhet – ett krav som är nästintill omöjligt att uppfylla för nyexaminerade.

Gratisjobb

Härom veckan hörde jag, exempelvis, att ett lantmäterikontor någonstans i Sverige sökte flertalet lantmätare. Det uppgavs dock vara mycket svårt att få tag på erfarna lantmätare. Det var massor av nyexaminerade lantmätare som sökt tjänsterna, men det framkom av intervjun med ansvarig arbetsgivare att denne inte ville anställa någon av dessa. De var helt enkelt inte intressanta, då de saknade erfarenhet.

Anledningen till att jag inte får jobb är att just detta, att jag inte har arbetat som socionom. Jag har dock erfarenhet inom andra relevanta områden, t.ex. äldreomsorgen och second hand- butiksverksamhet, där inkomsterna går till samhällets utsatta. Det är ju svårt att ha flera års erfarenhet inom yrket när jag tagit examen för ett par år sedan och efteråt inte kunnat få jobb. Det är en ond cirkel som rullar på i det oändliga.

Circle of unemployment

Jag känner mig så dum för att jag gick på hela den där hjärntvätten med budskapet att ”du måste studera så du får ett jobb!”.

Work wanted Edit

Allt jag fick ut av det var några flashiga papper i en tjusig kartongmapp, där det står jag har en högskoleexamen, och den ständiga plågan i att skicka ut otaliga jobbansökningar varje månad bara för att bli bortvald. Men visst, jag försökte åtminstone göra något av mitt liv. Att sedan vårt samhälle ser ut som det gör, att det är omöjligt för sådana som jag att ta sig in på arbetsmarknaden, ja, det är något jag inte råder över. Det känns stundtals så frustrerande att jag vill skrika.

Carrie screaming

Det är dags att politikerna i Sverige inser hur det faktiskt ligger till på arbetsmarknaden och gör något åt det. Ju längre samhället fortsätter trycka på om att alla ska utbildas, desto fler kommer det att bli som hamnar i samma situation som jag. Och ju längre trenden att bara anställa personal med erfarenhet, istället för att lära upp människor, håller i sig, desto fler arbetslösa kommer det att bli.

Minions sad captionedRedan nu är andelen utannonserade lediga jobb för få i relation till oss som söker dem, vilket gör att konkurrensen om varje arbetstillfälle blir orimligt hård.

Job opening

Statistiken som presenterats i media på sistone visar att arbetslösheten sjunker. I själva verket har sannolikt människor som tidigare stod inskrivna som ”arbetssökande” flyttats över till ”sysselsättningsspalten” för att de a) börjat studera, b) har praktik eller c) är inskrivna i fas 3 och sitter på något av landets alla vuxendagis, (jobb, studier och fas 3 går under samma benämning i statistiken: ”sysselsättning”). Det handlar helt enkelt om hur man delar in siffrorna.

Uneployment rate bingo

Samtidigt blir den outnyttjade arbetskraften, som sakta tynar bort av frustrationen över att inte hitta arbete, en ständigt växande skara människor. Jag själv är en del av den. Varje dag i arbetslöshet tär på mitt självförtroende – jag vill så gärna arbeta.

Det värsta med arbetslösheten är det ständiga ifrågasättandet och skuldbeläggandet av dig som person. Jag gör allt som står i min makt för att hitta arbete – hur kan det då vara mitt fel att jag är arbetslös?

Peter Griffin Confidence

Som bonus får jag regelbundet besöka de diverse instanser som är insatta för att ”avhjälpa” arbetslösheten. Där träffar jag den ständiga ström av byråkrater som alltid utgår ifrån att min arbetslöshet beror på att JAG gör något fel. Att JAG inte söker rätt sorts jobb. Det enda de gör för mig är att få mig att undra om det verkligen är sant, det de ständigt antyder genom agerande och yttranden gentemot undertecknad: att jag är oduglig och värdelös.

Portlandia don't want to feel like this anymore

Här följer exempel på särskilt ”upplyftande” kommentarer jag mötts av:

”Varför får inte du jobb då, du som har utbildning?”

”Beror din arbetslöshet kanske på att du bara söker chefsjobb?”

”Det finns jobb om man vill jobba, man måste bara försöka ordentligt”

”Vi anser att när man är arbetssökande på heltid så ska man söka åtminstone ett jobb om dagen” (Detta trots att väldigt många jobb går bort för mig eftersom jag har en nackskada och inte klarar fysiskt krävande arbete)

”Socionom? Det finns ju massor av jobb, varför får inte du jobb då?”

”Du vet, du kan ju inte välja bort ett jobb bara för att det är TRÅKIGT” (Som om jag erbjudits massor av jobb, men bara tackat NEJ för att jag är för FIN för vad som helst)

skuldbelc3a4gg-inte-de-arbetslc3b6sa

Man kunde ju tycka att de myndigheter vi arbetslösa måste vända oss till skulle vara på vår sida, att de ville hjälpa oss och ge oss god service. Men, sanningen är att de är existerar av en enda anledning: att det ska se ut som om regeringen gör något för att minska arbetslösheten.

Cat customer service

Som arbetslös är man väldigt utsatt – myndigheterna har dig i ett fast grepp. När det händer något dåligt vågar jag inte säga det jag egentligen vill, just eftersom myndigheterna har sådan makt över en. Jag säger inget ens när myndigheten uppenbart har handlat fel – detta av rädsla för att bli stämplad som ”besvärlig” för att jag uttalat mig kritiskt. Jag slits mellan viljan att säga hur jag känner och rädslan för repressalier.

Bruce Good Bad

Arbetslöshet beror inte på lathet eller brist på utbildning, som många tror. Jag är en mycket ambitiös, noggrann, hårt arbetande, intelligent, positiv, vänlig och högutbildad människa som fastnat i ett samhällssystem som inte släpper in mig på arbetsmarknaden.

Excellent

Och jag är långt ifrån ensam. Alla ni arbetsgivare där ute, varför ger ni inte människor som mig chansen? Jag tror att om alla tillämpade sex månaders provanställning skulle utsikterna att få jobb öka markant. Alla skulle vinna på det – som anställd skulle du, i sämsta fall, få några månaders erfarenhet att lägga till i CV:t. Och arbetsgivare skulle sannolikt våga satsa på nyutbildade eller självlärda på ett annat sätt än vad som sker idag.

Utbildning i all ära, men det är ingen garanti för arbete – jag är vandrande bevis på detta. Sverige kan inte fortsätta utbilda människor bara för att sedan se dem hamna i kön på Arbetsförmedlingen – det är rent vansinne, om du frågar mig.

hire-me

 

Problemet med att det finns fler sökande än arbetstillfällen…

Jobbintervjun som går allt annat än bra…

Vi är alla Heroes

0

Hiro NYC

Vi människor är alla olika. Var och en av oss har en egen vilja, ett karaktäristiskt utseende och unika personliga egenskaper, drömmar och färdigheter. Vi har en smak när det gäller klädsel, och vilken sorts film eller musik vi gillar, och det är inte någons rätt att kränka en annan person på grund av saker som detta. Att diskutera och tycka olika är en sak, att kasta ur sig elaka kommentarer om någon en annan.

Dr. Cox2

Under hösten 2015 har SVT visat serien Morgans mission, där skådespelaren Morgan Alling besökte en åttondeklass i Skåne för att aktivt börja arbeta mot mobbning. Klassen var stämplad som en problemklass, där stora motsättningar fanns mellan tjejer och killar. Genom samtal, studiebesök och övningar påbörjades insatser för att minska kränkande handlingar. Jag följde serien med stort intresse och blev mycket berörd av de berättelser om mobbning och utanförskap som rullades upp.

Morgan Alling

Morgan Alling

Morgans mission

När jag sammanfattar min egen skoltid så är det en mening som spontant dyker upp: Jag är glad att den är över. Jag har visserligen aldrig varit utfryst, men jag passade aldrig riktigt in och var ganska ensam. Från andra klass upp till nian blev jag psykad av en av de populära tjejerna i min klass. Det var så subtilt att jag, som alltid ville alla väl och trodde andra om gott, först inte förstod vad det var hon höll på med. Hon gjorde narr av mig och sa sedan att det ”bara var på skoj”.

Never look down on someone

Jag minns en gång, när vi börjat sjunde klass, och vi hade fått välja om vi ville läsa i en enklare eller mer avancerad Engelska-grupp. Jag hade valt den avancerade, men på väg hem i bussen en dag sa min plågoande till mig att ”Det var ju tråkigt att det var fullt i den avancerade gruppen, så de satte dig i den enkla”. Efter en stund armbågade hon mig i sidan och skrattade. Jag skrattade inte med. Så här fortsatte det, år efter år. Nu vet jag att detta beteende bara var ett uttryck för min mobbares egen osäkerhet. fick det mig att känna mig dum, osäker och mindre värd än andra.

Cyber bully cartoon

Under låg- och mellanstadiet hade mina lärare den konstiga idén att vi skulle byta platser i klassrummet varje vecka. Nio gånger av tio blev jag placerad bredvid klassens stökigaste elev, eftersom läraren tyckte jag hade en lugnande effekt på denne. Det hela påverkade mina skolresultat negativt. När jag pratade med läraren om det skrattade han dock bort det med orden ”Det är ditt öde att sitta med honom, Mathilda!”.

En annan lärare sa inte ett ord när jag och Populära Tjejen nr.2 var de enda som inte hade fått nya bänkkamrater och PT nr. 2 skrek så alla hörde det att ”Jag vill inte sitta bredvid henne!”. Det var inte mer med det. Tyvärr.

Nemi ensam Liten

Om någon upplevt ett yttrande eller en handling som kränkande får det inte ifrågasättas eller förminskas. Det är viktigt att förstå att mobbning inte alltid består av fysiskt våld eller utfrysning. Lika ofta sker det mer diskret i form av verbala trakasserier eller så kallade ”skojbråk”. Detta mer svårgripbara sätt att behandla någon illa visar sig överallt, både på arbetsplatser och skolor, varje dag. Det behövs människor som Morgan Alling som vågar ta tag i det som är jobbigt. För mobbning är svårt att komma tillrätta med, men om ingenting görs kan heller ingenting bli bättre.

antibullyinglogo3

Jag är oerhört tacksam för att jag gick i skolan innan internet fanns tillgängligt i varje människas ficka. De saker elever skriver om varann, dolda bakom online-anonymiteten, är ofattbart hemska.

Bully key

Den psykiska mobbning jag utsattes för påverkade min självkänsla och mitt självförtroende under många år. Jag kände mig aldrig bra nog. Nu vet jag vad jag är bra på och känner mig stolt över det, även om jag nog alltid kommer att få dras med ett visst mått av självtvivel.

Nothing impossibleCat loaf

Något som hjälpt mig när livet präglats av motgångar och sorg, är att titta på film och tv-serier. Jag har ofta funnit styrka i berättelser om andra som känt sig utanför och udda, behandlats orättvist eller gått igenom svåra saker. Ofta har dessa berättelser ”hittat mig” när jag behövt dem som mest. Nu, under hösten, har det varit tv-serien Heroes. Den sändes mellan 2006 och 2010, och även om jag kände till den blev det aldrig att jag såg serien då. Det var som om livet ”sparade” den tills nu.

Heroes season 4

Heroes handlar om vanliga människor som upptäcker att de har superkrafter, och följer deras kamp för att hantera dessa. Det handlar mycket om val – att välja att göra gott eller att använda sina fördelar för egen vinning och därigenom skada andra. Serien handlar bland annat om Peter Petrelli, som kan låna andras superkrafter och vill rädda världen genom att vara en större och bättre medmänniska än vad som rimligen är möjligt.

Peter P

Peter Petrelli

Peter extraordinary

En annan av huvudkaraktärerna är Claire Bennet, en cheer leader med en kropp som är oförstörbar – oavsett vilken skada hon ådrar sig helar den sig själv. Hon kämpar för att världen ska se henne som den hon verkligen är, inte som den alla har bestämt att hon ska vara, och vill göra världen till en bättre plats genom att hjälpa andra.

HEROES, Hayden Panettiere, 'Pilot', (Season 1), 2006-, photo: Dean Handler / © NBC / Courtesy: Everett Collection *** DO NOT PURGE ***

Claire Bennet

 

Dilemmat i att ha alltför mycket makt blir synligt i karaktären Sylar. Han är en lågmäld urmakare som en dag upptäcker att han kan ta andras superkrafter, men då måste han också döda dem. Ju mer kraft han samlar på sig, desto större blir hans kluvenhet – är han ond eller god?

Sylar 3

Sylar

TITLE: HEROES (US TV SERIES) ¥ PERS: VENTIMIGLIA, MILO ¥ YEAR: 2006 ¥ REF: TVH189CL ¥ CREDIT: [ THE KOBAL COLLECTION / NBC/UNIVERSAL TV ]

Heroes handlar, i min uppfattning, om att hitta sin inre hjälte, även när omvärlden tycker att man är oduglig. Hiro Nakamura är en oansenlig kontorsarbetare i Japan som, när han upptäcker att han har förmågan att teleportera sig och kan resa i tid och rum, blir övertygad om att han ska rädda världen. Hans okuvliga optimism, glädje och vilja att hjälpa är ett exempel vi alla borde följa.

Hiro

Hiro Nakamura

Heroes är en helt fantastisk serie som jag verkligen kan rekommendera till alla som behöver bli stärkta, alla som någon gång känt sig ensamma eller vilsna. Det är en serie som visar att vi alla kan åstadkomma storverk, bara vi inte ger upp. Underbara karaktärer, vansinnigt spännande berättelse och så vacker musik att ögonen tåras.

Hiro Yatta

Vi har alla superkrafter. Även om vi inte kan resa i tiden, skjuta blixtar med händerna, flyga av egen kraft eller är osårbara kan vi alla vara bra medmänniskor. Det är som uttrycket säger, att Vill du ha en vän, var en själv”. Vi kan alla göra något snällt för någon annan. För vi behöver varandra – ingen klarar sig ensam. Ibland är ordet hej allt som krävs för att någon ska må bättre.

Too-dangerous-to-go-alone-cats

Hösten är bäst

0

Höstbro Linköping Edit

Jag älskar hösten. Man kan till och med säga att det är min favoritårstid. Våren och sommaren i all sin ära, men det är något särskilt med den där tiden på året då löven skiftar färg från prunkande grönt till sprakande nyanser av eld. Luften får en härligt kylig, krispig kvalitet som nyper kinderna rosa och rensar dammet ur lungorna.

Leaves on her face

Det är en väldigt speciell och trevlig känsla att ta en promenad under den regnmolnsblå himlen och känna löven och de nedfallna kastanjerna krasa under fötterna.

Gonna rake soon

Autumn pug

Efter att ha gått runt i tunnare klädsel några månader är det dessutom ganska trevligt att ta på sig en mysig tröja, plocka fram skinnjackan och stövlarna ur garderoben och dra ner luvan över öronen.

Show me ur kitties

Jag är dock inte någon älskare av stickade plagg – jag gillar dem utseendemässigt och i teorin, men i praktiken är de alldeles för varma för mig. Det spelar ingen roll hur snygga de är: stickat är bara inte för mig. Kanske har det att göra med att jag i 8:e klass försökte sticka ett par tumvantar, men tvingades repa upp garnet och börja om X antal gånger. Det var som om garnet och stickorna konspirerade emot mig, vilket resulterade i att jag fick 2:a i slöjd den terminen.
6 sweaters

Jag hade en tunn, stickad, mörkblå ylletröja för cirka 10 år sedan – ett reafynd som jag köpte mot bättre vetande. Jag ville så gärna använda den för den var så fin. Men, varje gång jag hade den på mig blev jag alldeles för varm och fick den notoriska ”ylleklådan”. Det var som om någon lagt sandpapper på magen och under armarna på mig.

Leonard itchy sweater

Detta har bidragit till att jag är och alltid kommer att vara en året-runt-hoodie-entusiast. Jag väljer en snygg hoodie med välsittande huva över en stickad tröja när som helst – i min värld är bomullstrikå alltid ett vinnande koncept när det gäller tröjor.

iZombie Liv 2 Edit

Hösten är en tid då klädbutikerna – för ovanlighetens skull – brukar ha ett brett utbud av kläder i färger jag passar i. Färgskalan rör sig mycket mellan rött och blått: det är mycket vinrött och lila, mina favoritfärger – ja, utöver svart, då.

She always wears black

När mörkret sakta lägrar sig över landet kan det ju vara kul med lite fina kläder att vänja sig vid kylan i och lysa upp mörkret med. Alla kan ju behöva en make-over emellanåt.

Pumpkin barber

Botox pumpkin

Denna årstid innebär alltid – till min stora förtjusning – att alla bra tv-serier börjar igen. Sommarens relativa serietorka känns som bortblåst när man kan gotta sig åt färska avsnitt av serier som iZombie och The Walking Dead.

Dog walking dead

En annan anledning att älska hösten är att den 31:a oktober infaller Halloween, skräckentusiastens ultimata myshelg. Det är den enda högtiden på året som matchar min inredning, och det säljs rysliga dekorationer nästan överallt. Mycket är skräp, men jag har gjort några fynd genom åren. Halloween innebär pumpor, döskalleljuslyktor och fladdermöss för hela slanten – är det konstigt att jag gillar det?nemi_happy_halloween

Halloween wallpaper

En del firar med att klä ut sig och gå på maskerad – om du råkar befinna dig inne i Norrköpings centrala delar runt den sista oktober är chansen stor att du stöter på en hel del spöken, zombies och andra outsiders som annars sällan syns till. Tänk, vad lite smink kan åstadkomma…

Halloween skull make up

Skeleton-Mouth-Halloween-Makeup

Undertecknad firar helst denna pumpa-mättade högtid i soffan under en filt med trevligt sällskap, en skål godis och några schyssta rysare att titta på.

Nemi snask

Watching-scary-movie

Här kommer några tips på trevliga filmer som är särskilt lämpade för kulna höstkvällar, när vinden blåser bort de sista, skälvande löven från träden utanför och nerverna längtar efter skrämsel.

The Amityville Horror (1979)

Amityville horror 2

En riktig favorit som fångade mitt barnajag med sin kusliga stämning och verklighetsbaserade historia. Berättelsen om familjen som flyttar in i ett hus där flera grymma mord begåtts är en klassisk rysare som bjuder både på krypande, subtilt obehag och den eviga kampen mellan ont och gott. Det är en film som alla både nyblivna och erfarna skräckfans bör pricka av på listan över film-måsten.

BKCDXE THE AMITYVILLE HORROR (1979) JAMES BROLIN, MARGOT KIDDER AMH 001

The Changeling (1980)

The changeling

Jag har alltid älskat en bra spökhistoria och The Changeling är ett ypperligt exempel på en lyckad sådan. Den handlar om pianisten John Russell, som efter sin fru och dotters tragiska död flyttar in i en stor gammal herrgård. Snart börjar konstiga ljud eka genom de tomma rummen och John kan inte skaka av sig känslan av att någon från andra sidan försöker säga honom något. En tidlös, snygg och effektfullt berättad mysrysare.

The changeling George C Scott

The Taking of Deborah Logan (2014)

The-Taking-of-Deborah-Logan-Poster

Denna film börjar som en lågmäld berättelse om en kvinnas borttynande i demensens grepp. Den är filmad som en dokumentär om demens och hur det påverkar både dem som drabbas och deras närstående. Men ju längre filmteamet följer Deborah Logans öde, desto mer uppenbart blir det att det är något mer ondskefullt än demens som slagit klorna i henne. Jag blev positivt överraskad av denna inledningsvis stillsamma rysare, som gradvis blir alltmer psykologiskt tryckande och spännande. Ett guldkorn bland moderna skräckfilmer.

Taking of DL 2

It Follows (2014)

It follows Edit

När vi ändå är inne på modern skräckfilm kommer här en av få amerikanska filmer jag sett de senaste 10 åren som fått mig att hoppa till. It Follows handlar om en ung kvinna som drabbas av en slags förbannelse genom sexuellt umgänge med sin pojkvän. Helt plötsligt börjar ensamma, mystiska främlingar dyka upp när hon minst anar det, och de förföljer henne långsamt men bestämt med ett syfte: att ta hennes liv.

It follows old lady

Filmen förde mina tankar till den första A Nightmare on Elm Street-filmen – den har den där diffusa, nervpåfrestande kusligheten som kommer av en fiende som kan uppenbara sig när och var som helst, (fast då utan de humoristiska inslagen).

It-Follows Over shoulder

Ett av de för mig mest effektiva scenarierna i skräckfilmer är när någon tar sig in i ditt hem och berövar dig på den trygghet som du känner där. När det gäller detta levererar It Follows verkligen, och det gör den till en skräckis som kryper under din hud. I alla fall min.