Jamie Lee, demoner och skrikande våp: Äntligen Halloween!

0

Aah…. Så är den äntligen här, den där tiden på året när luften blir härligt kylig, himlen skimrar i kornblå nyanser och du oundvikligen halkar runt på ekollon på väg till jobbet.

Efter en lång och stekhet sommar vill man bara sitta inne och mysa, gärna med vinden och regnet piskande mot fönsterrutorna. Man fylls plötsligt av viljan att köpa värmeljus i storpack, ta på sig lurviga tjocksockar och skulptera fräsiga konstverk av orangea gurkväxter.

Har man lite mer tomtyta kan man roa sig med Halloweendekorationer som den här, från Nebraska, USA:

Då jag älskar både hösten och film brukar jag fira Halloween genom att titta på skräckfilm.

Här kommer några förslag på perfekt Halloweenunderhållning. För när mörkret långsamt suger åt sig allt mer av dagsljuset, vad är mer lämpligt än att avnjuta berättelser om läskiga dockor och annat oknytt?

Dead and buried (1981)

Dead & buried är en rysare som jag minns väl från min uppväxt, och som definitivt hållit måttet genom åren. Handlingen kretsar kring den lilla kuststaden Potter’s Bluff, där genomresande turister blir brutalt mördade.

Lokalinvånarna är påklistrat trevliga, men samtidigt kyliga, vilket ger intryck av att någonting inte står rätt till. För oss som växte upp med V och A nightmare on Elm Street är det en bonus att se Robert Englund i en liten roll.

En spännande, snygg och originell skräckis med välgjorda effekter och kusliga miljöer. Om du gillar den här bör du även se Stuart Gordons Dagon (2001), som jag tipsat om tidigare. 

Pumpkinhead (1988)

Uppfylld av ilska efter att hans son dött i en tragisk olycka söker Ed Harley, (den fantastiska Lance Henriksen), upp en häxa för att utkräva hämnd.

Hon åkallar demonen Pumpkinhead och snart är dräparnas liv i fara. Hämnden visar sig dock ha ett högt pris för Ed Harley och saker går inte riktigt som han hade hoppats. 

Monsterkonstnären Stan Winstons välgjorda Pumpkinhead är en av mina personliga mysrysarfavoriter. Den påminner mig om de folksagor jag hörde berättas i tv:s barnprogram på det dammiga 80-talet: det är en klassisk berättelse om vredesmod och vedergällning. Att filmen sedan innehåller ett av mina absoluta favoritfilmmonster gör inte saken sämre.

Deathwatch (2002)

Deathwatch är en blandning mellan krigsfilm och skräck. Några brittiska soldater under första världskriget hamnar på fientlig mark och tvingas söka skydd i en ödslig tysk skyttegrav.

Konstiga ljud hörs snart och skyttegraven verkar plötsligt vara under attack, bara för att ögonblick senare återgå till total stillhet. Soldaterna tycks inte vara ensamma i de leriga, vindlande gångarna.

Deathwatch är en spännande och kuslig film lämpad för stormiga höstkvällar. Kombinationen av övernaturlig skräck och krigsmiljöer är mycket lyckad och effektivt obehaglig, kanske för att krig i sig är så skrämmande.

Scream queens (2015-2016)

Scream queens är ett måste om man som undertecknad älskar slasherfilmer från 1970- och 80-talen. Det är en hyllning till genren, som summerar den på ett överdrivet, knäppt, humoristiskt och blodigt sätt. Serien kretsar kring den bortskämda sororitysystern Chanel Oberlin (Emma Roberts) och hennes följe av ja-sägare, alla benämnda Chanel med olika nummer.

Chanel number 3, Chanel Oberlin och Chanel number 5

Chanels specialiteter inkluderar att bete sig som en barnunge när hon inte får som hon vill: att börja stampa med fötterna och gråta på beställning…

…eller förolämpa alla i sin omgivning med syrliga kommentarer.

När en maskerad mördare börjar härja utvecklas handlingen till en katt- och råtta-lek, där ingen kan lita på någon. Den första säsongen utspelas i universitetsmiljö och den andra på ett sjukhus, och även om upplägget är i princip detsamma i båda upplagorna är serien väl värd en titt.

Scream queens påminner mig om anime, då den är full av våpiga, blåsta tjejer i löjliga kläder.

Rent visuellt är serien en fröjd för ögat, med sina färgsprakande miljöer, och den snygga, 80-talsinspirerade synthmusiken förhöjer upplevelsen.

Den stora behållningen var dock för undertecknad den fantastiska Jamie Lee Curtis som den oortodoxa, dominanta, och charmigt uppkäftiga Dean Munsch…

… och Abigail Breslin, som den ständigt svamlande, spåniga underdogen Chanel number 5.

Halloween (1978)

På tal om Jamie Lee Curtis kommer här det givna valet till Halloweenförströelse – så självklart att jag bara nämner den som hastigast: Halloween. Det har blivit en tradition för min del att se denna underbara rulle så här på höstkanten, och då gärna på just sista oktober.

Halloween är vid det här laget så känd och räknas som en klassiker av sådan kaliber att ingen skräckentusiast värd namnet borde ha missat att se den. Den innehåller ju faktiskt både Jamie Lee och en knivviftande mördargalning i overall, PLUS folk som blir dödade för att de har sex. Så har du inte sett den, gör det. Det är ju ändå Halloween i övermorgon.

Bye for now!

Min barndom har gått i pension

0

Åren går, men hittills har jag inte reflekterat så mycket över det. Jag är glad så länge jag mår bra och inte ser ut som en gammal skinnjacka i ansiktet. Jag levde mitt första decennium på 80-talet, och tillbringade mina dagar med att leka med Barbie och My Little Pony och lyssna på sagokassetter inlästa av Astrid Lindgren.

Jag samlade på Garbage Pail Kids-kort…

…och spelade Pacman på brorsans bärbara konsol. Jag gillade också att leka att jag var en häst. Det var helt enkelt en mer okomplicerad tid.

Jag tittade på surrealistiska barnprogram som Clownen Manne och Staffan Westerbergs helskumma Lillstrumpa och Syster Yster.

Det sistnämnda var, för er yngre generationers kännedom, en deprimerande lågbudgetshow med två raggsockor i huvudrollerna.

Det fanns dock även mer lättsam barnunderhållning, som min personliga favorit bland sommarlovsprogrammen, Solstollarna, som utspelade sig på och omkring Ribersborgsbadet i Malmö. Handlingen kretsade kring Direktör Knegoff

…och hans alter ego, sekreteraren Ulla-Bella

…som hade ett särskilt schvung när hon slog i telefonkatalogen. Underligt men roligt.

I takt med att jag själv närmar mig medelåldern – jag är i skrivande stund 39 år – har jag ställts inför en aspekt av åldrandet som jag inte märkt av så mycket tidigare, av förklarliga skäl (= jag var yngre). Detta är att det mesta jag älskade under min uppväxt helt plötsligt har blivit ”retro”. When did that happen?!

Det hiskeliga 90-talsmodet, med pösiga, superblekta jeans med så hög midja att byxorna oundvikligen kryper upp i häcken, och så stora hål på knäna att byxorna mest ser ut som någon slags sele, är inne bland dagens tonåringar. Varför vill någon ha på sig detta? (Vi som var unga när det begav sig ville det knappt).

Filmer jag älskade som barn har hunnit få mer än 30 år på nacken ”bara så där” och jag undrar vart tiden tog vägen. Poltergeist, till exempel, som både fungerar som någon slags filmatiserad tidskapsel över min barndom – miljöerna, möblerna, leksakerna –  och var den film som tog min ”skräckfilmsoskuld”, nådde biograferna redan 1982.

Tremors, eller Hotet från underjorden som den hette i Sverige, med en ung Kevin Bacon i huvudrollen, var en av mina absoluta favoritfilmer som barn. Jag brukade ligga på en madrass framför tv:n och titta på den innan jag somnade. Denna film har nu hunnit bli 28 år – alltså ungefär så gammal som jag känner mig.

Coola The lost boys från 1987 är fortfarande en av mina favoritvampyrfilmer.

Här fanns Corey Haim med. Liksom många andra tjejer i min ålder var jag som barn väldigt förtjust i denna hjärtekrossare, som tyvärr dog bara 38 år gammal 2010.

Jag älskade honom i varulvsrysaren Silver bullet från 1985 – en annan film jag gärna tryckte in i vår välanvända gamla video.

Just Corey Haim för mig in på ett annat ålderstecken jag uppmärksammat. Det är att många kändisar jag gillar antingen närmar sig eller i vissa fall har passerat pensionsåldern. Min barndomsidol Arnold Schwarzenegger har passerat 70, (även om han ser ut att vara i god form)…

Under min uppväxt inväntade jag varje ny Arnold-rulle med spänning, och såg hans filmer om och om igen. Terminator, Terminator 2, Commando, Total recall, Conan-filmerna, Kindergarten cop och True lies gick varma i VHS-spelaren hemma hos oss. Detta österrikiska muskelpaket var helt enkelt det coolaste som fanns i min värld.

Arnold är fortfarande aktiv som skådespelare. 2017 kom Killing Gunther, en mycket underhållande actionkomedi om ett gäng yrkesmördare som försöker döda tidernas mest odödliga torped: Gunther, spelad av Arnold. Är du som jag ett fan kan jag rekommendera den varmt.

Han är också en finurlig och skoningslös kritiker av partikollegan Donald Trump i sociala medier. Ofta lyser Arnolds stora humor och självironi igenom, till exempel i inlägg som det här – som fick undertecknad att skratta högt.

Måste här bara klämma in ett av de roligaste fotomontage jag sett – tack Robin!

Richard Dean Anderson som spelade MacGyver, en annan av mina barndomsfavoriter, har idag hunnit bli 68 år, och ser ut lite som en rund jultomte utan skägg. Men, jag tycker man kan få vara lite tjock på ålderns höst.

Richard Dean Anderson var min största barndomsförälskelse. Jag älskade MacGyver och satt som klistrad vid varje nytt avsnitt och såg mästerfixaren Mac ta sig ur de mest livshotande situationer, med hjälp av otippade material som tuggummi, kottar och skidstavar. Silvertejp var dock hans favorit.

Serien hade också enligt mig kanske den bästa signaturmelodin som någonsin gjorts – vansinnigt catchy.

Sigourney Weaver, som spelar min personliga hjälte – Ripley i Alien-filmerna – fyller 69 år i år.

Hon är fortfarande i allra högsta grad aktiv i Hollywood – lika fantastisk som alltid – och har på senare år till och med försonats med sin nemesis.

Det verkar helt enkelt som om hela min barndom har gått i pension. Jag är alltså inte så ung som jag tror att jag är, men jag trivs samtidigt med att vara nästan 40. Jag är glad att jag växte upp under barnprogrammens och de rosa plastleksakernas guldålder, med de förebilder jag hade.

Förhoppningsvis har mina idoler – den motvilliga goda medmänniskan MacGyver, den starka och smarta Ripley och kroppsbyggaren Arnold, som gick emot världens fördomar om honom och blev framgångsrik politiker – gjort mig till en lite mer vettig person.

Judge, Smith, Berry och Barry

0

Den här gången tänkte jag ta upp några av de komiska genier som förgyller min tillvaro med produkterna av sina härligt sjuka hjärnor. Först ut är Mike Judge, vars två kultförklarade megapuckon Beavis & Butthead (1993-2011) utgjorde en betydande del av min MTV-indränkta tonårstid.

Animatören, regissören, skådisen: Mike Judge

Beavis & Buttheads smått hjärndöda, animerade äventyr var ett intressant avbrott mot min föräldragenerations humor, och även om handlingen inte var direkt spännande – en stor del av programmet bestod i att killarna satt i soffan och fällde sarkastiska kommentarer om de musikvideor som visades på tv – var det riktigt kul. Extra roligt om man råkade vara trött.

Mike Judge har talang för att skapa figurer som är lite udda och konstiga på ett charmigt sätt. Personerna hamnar ofta i knepiga eller rent av pinsamma situationer, där igenkänningsfaktorn för publiken är hög. Hans kanske mest kända film är Office space (1999).

Office space är för mig den ultimata filmen att se om man haft en riktigt sugig dag på jobbet. Den fångar den själadödande grå vardagen på ett sjukt roligt sätt. Här finns den ständigt mumlande, glosögda Milton, vars röda häftapparat är i det närmaste helig…

… och filmens huvudperson, Peter, som efter att ha blivit hypnotiserad till att få en mer avslappnad inställning till livet, plötsligt struntar i att jobba.

Alla som någon gång haft ett jobb de hatat, en rad mellanchefer som detaljstyrt ditt arbete in absurdum eller en skrivare som vägrat skriva ut bör se denna film.

Även Extract (2009) är väl värd en titt. Filmen handlar om fabriksägaren Joel, som dagligen för en kamp mot klockan för att hinna hem till sin fru innan hon hunnit byta om till mysbyxor – då blir det nämligen inget sex. Detta försöker Joel lösa genom att låta sin vän övertala honom om att anlita en gigolo till sin fru.

Om man som jag älskar M.J:s humor får man heller inte missa den fantastiskt underhållande serien Silicon Valley (2014 och framåt).

Serien handlar om en grupp unga entreprenörer som försöker skapa sig ett namn inom IT-världen. När en av dem lyckas skriva en revolutionerande algoritm för att göra filer mindre utan att kvaliteten försämras förvandlas deras liv till en berg- och dalbanefärd inom en hänsynslös bransch.

Inhysta i ett villaområde kämpar de mot klockan och brist på finansiering för att göra appen Pied Piper till verklighet. Under resans gång råkar de ut för såväl excentriska miljonärer som utpressning från etablerade jätteföretag, och anlitar en gatukonstnär till att skapa en företagslogo som visar sig bli allt annat än rumsren.

En av seriens roligaste figurer är Erlich Bachman, spelad av T.J. Miller, känd från bland annat Deadpool-filmerna och Cloverfield.

Erlich är en högljudd, marijuanarökande, kaxig skitstövel som trots detta lyckas med att ha hjärtat på rätta stället – åtminstone ibland. Han har dessutom alltid en uppkäftig kommentar på lager, vilket han använder för att sätta press på företagets mer timida VD, Richard. 

En rolig detalj när det gäller Mike Judge är att han gärna dyker upp i små biroller i sina alster – då ofta förklädd och utan att nämnas i eftertexterna, som här i Office space respektive Extract.

En annan rolig snubbe vars humor tilltalat mig sedan många år är Kevin Smith (nedan), som faktiskt var nära döden i februari i år när han fick en kraftig hjärtinfarkt. Tack och lov återhämtade han sig – världen vore en betydligt tråkigare plats utan honom.

Kevin Smith drar sig inte för att skämta om saker som sex och religion. Dogma (1999) är ett humoristiskt dräpande angrepp på katolicismen.

Bland annat dyker Jesus okända, trettonde, svarta lärjunge Rufus upp och filmens huvudpersoner tvingas slåss mot en uråldrig, gammaltestamentlig bajsdemon. Och vi får se Alan Rickman som Guds röst – bara det gör filmen värd att se.

Alan Rickman, som lämnade oss alldeles för tidigt

Smiths första film Clerks (1994) är, liksom Office space, en perfekt hyllning till dagar då man bara vill gräva ner sig i ett hål och dö. Handlingen kretsar kring närlivsbutiken Quick stop, och den intilliggande videouthyraren, där personalen gör vad de kan för att inte kvävas av vardagens tristess.

Smiths karaktärer är ofta långt ifrån välanpassade eller politiskt korrekta. Mina personliga favoriter i hans persongalleri är Jay & Silent Bob, två slackers som hänger utanför Quick stop och säljer droger.

Dessa killar, varav Silent Bob förstås spelas av regissören själv, figurerar också i både Dogma och Mallrats (1995). De fick också en egen film i Jay and Silent Bob strike back (2001).

Killarna beger sig här till Hollywood när det ska spelas in en film baserad på serietidningen om deras liv. På vägen får de på något sätt med sig en orangutang…

…och jagas därför av ett fumligt viltvårdsbiträde, spelat av Will Ferrell.

Clerks II (2006) lyckas nästan vara bättre än sin föregångare, dock är spelplanen nu utbytt mot en snabbmatsrestaurang.

Det blir dock mer av allt jag gillade i den första –  störd humor i mängder, mer Jay & Silent Bob och mer av den rappkäftade, ständigt raljerande Randal.

Nu väntar jag med spänning på den nya Jay & Silent Bob-film Kevin Smith ämnar göra i framtiden.

Det finns skådespelare som kan få en att dra på smilbanden med något så enkelt som en blick eller ett tonfall. En sådan är för mig brittiska komikern och musikern Matt Berry, (till höger nedan), som bland annat kunnat ses i tv-serier som The IT crowd, Toast of London, Snuffbox och Portlandia.

I underbara The IT crowd (2006-2013) spelar Berry en odrägligt självsäker rikemansson som återvänder för att leda familjeföretaget.

Med sina storslagna manér och bombastiska teaterröst stöter han på varenda kvinna han ser och är blåst, överdrivet sexuell och politiskt inkorrekt i största allmänhet – en kombination som leder till många skrattframkallande situationer.

Exempelvis leder han en aerobicskurs för personalen iklädd följande avslöjande outfit:

I Toast of London (2012-2015) spelar Berry Steven Toast, en medelålders, misslyckad teaterskådis som gör allt för att hänga kvar i rampljuset en liten stund till. Berry har även skapat den musik som hörs i serien.

Denna knäppa serie, som stundtals liknar en surrealistisk dröm, rekommenderas varmt till dig som har humor av det mer udda slaget. Berry vann en välförtjänt BAFTA TV Award – den brittiska motsvarigheten till Oscar – för ”Best male performance in a comedy program” för sin roll som Toast 2015.

Det absolut roligaste i denna serie är det återkommande inslaget när Toast, för att kunna försörja sig, gör voiceover-jobb till bland annat olika absurda reklamfilmer. Teknikerna som jobbar i studion är två unga, dryga idioter som älskar att retas med honom.

Slutligen måste jag även nämna Bill Hader. Jag har hyllat honom tidigare här på min blogg och måste därför tipsa om hans lysande, egenproducerade tv-serie Barry som kom ut nu under våren.

Detta är riktigt smart humor för alla oss som gått runt med ett hål i hjärtat sedan Dexter lades ner. Huvudpersonen Barry är yrkesmördare och på ett av sina uppdrag råkar han hamna mitt i en teaterkurs.

Han finner där den mening han saknat i sitt liv och plötsligt tvingas han omvärdera hela sin tillvaro. Spännande, dystert och samtidigt knäppt. En serie som svarar på frågan: Vad hade hänt om Dexter börjat spela teater?

Bye for now!

 

Djävlar, spöken och blodlystna hämnare

0

Oavsett årstid älskar jag att krypa upp i soffan och titta på en välgjord serie eller en spännande film: för mig är det den ultimata avkopplingen. Då vi lever i tv-seriernas förlovade tidsålder finns det också mycket bra att ta av. Här kommer några tips för dig som känner dig vilse i film- och tv-pannkakan. Och inga spoilers här inte.

Daredevil (2015)

Jag gillar superhjältar, men är ganska kräsen när det gäller denna genre. De senaste tio åren har det nästan gått inflation i detta tema, men då och då har det också blixtrat till och överraskat mig positivt. En serie jag varmt rekommenderar även till superhjälteskeptiker är Netflix-producerade Daredevil.

Huvudpersonen är den synskadade advokaten Matt Murdock, som brinner för att hjälpa samhällets underdogs och därför bestämmer sig för att ha en sidokarriär som maskerad välgörare. Till sin hjälp har han sina förstärkta sinnen, snabba reflexer och en mörkröd, specialbyggd rustning.

Detta är en serie med spänning, en fängslande berättelse och mycket hjärta. En väldigt lyckad blandning av advokatserie, martial arts och superhjälteaction.

The Punisher (2017)

En serie som går hand i hand med Daredevil är The Punisher. Karaktären Frank Castle introduceras i DD säsong 2, och i denna serie får vi se hans berättelse – hur han gick från fredlig familjefar till att bli den skoningslösa och fruktade The Punisher.

Jon Bernthal (tidigare känd från bl.a. The Walking Dead) passar med sin boxarlika profil och raspiga röst perfekt för att gestalta den hårdhudade och illa medfarna arméveteranen, som bestämmer sig för att utkräva hämnd av de maktens män som ödelagt hans liv. Frank Castle är en karaktär som både berör och engagerar.

Tillsammans med hackern Micro och en ansenlig mängd skjutvapen försöker han skipa rättvisa och sätta dit de fula fiskar som berövat honom hans fru och barn.

Detta är en snygg, actionpackad, cool och vansinnigt spännande serie som du garanterat kommer att titta på i ett svep. Den är helt enkelt så bra att det är svårt att sluta titta.

Happy death day (2017)

Lyckade skräckkomedier är något som inte dyker upp alltför ofta. En film inom genren som är väl värd en titt är dock Happy death day.

Happy death day är en mycket underhållande slasherkomedi om en egotrippad collegetjej som fastnar i en och samma dag och tvingas genomlida sitt eget mord om och om igen – bara för att vara tillbaka på ruta ett nästa morgon. När hon minst anar det dyker den maskförsedda mördaren upp igen.

Detta är en rolig variant på det klassiska ”tjej blir jagad av knivviftande, psykopatisk mördare”-temat. Kort sagt kan filmen beskrivas som en blandning mellan Groundhog day (1993), (eller Måndag hela veckan som var dess klämkäcka svenska titel), där Bill Murrays karaktär också får leva på repeat, och Scream (1996).

En lättsmält popcornrulle för skräckälskare och alla som gillar att skratta åt snobbiga sorority-tjejer à la Scream queens.

The house of the devil (2009)

Regissören Ti West har med The house of the devil lyckats skapa en skräckfilm som känns som om den vore inspelad på det tidiga 1980-tal där den utspelas, i allt från frisyrerna till den korniga bilden. Berättelsen kretsar kring den fattiga studenten Samantha, som av en impuls svarar på en ”barnvakt sökes”-annons i ett desperat försök att få ekonomin att gå runt.

Hon lämnas ensam i det annonserande parets stora, avlägset belägna hus en mörk och kylig höstkväll, med tv:n och skolböckerna som enda sällskap.

Snart hörs dock konstiga ljud i den ödsliga byggnaden. Det blir allt mer tydligt för Samantha att något inte står rätt till, trots ägarnas nästan överdrivet hövliga bemötande och generösa betalning.

The house of the devil är inspirerad av den vitt spridda rädsla för satanistiska kulter som fanns i USA under tidigt 80-tal. Det är en riktigt snygg rysare, som med enkla mått och en avskalad stil väcker kalla kårar av krypande obehag.

The innkeepers (2011)

The innkeepers handlar om det hemsökta hotellet The Yankee Pedlar Inn. Två tappra men uppgivna anställda ska hålla hotellet igång en sista helg innan det stängs för gott, och de passar på att göra ljudinspelningar med förhoppningen att hitta bevis för att byggnadens berömda spöke faktiskt existerar.

Med endast en handfull gäster har hotellet en atmosfär som för tankarna till en semesterort när sommar övergår i höst – en miljö som är kusligt öde och utan liv. Under helgens lopp börjar byggnaden leva upp till sitt rykte som paranormal hotspot och de två spökjägarna får helt plötsligt mer resultat än de kunnat drömma om.

Även denna film är signerad Ti West, och tyvärr tycks den ha hamnat lite i skuggan av The house of the devil. Det är dock en mycket skickligt berättad, lågmäld och stämningsfull rysare. Det värsta jump scare-träsket undviks och istället målas en lite vardagstråkig historia upp, som sedan långsamt övergår i en nervkittlande mardröm. Mycket sevärd, enligt undertecknad.

Trailers för den som blev nyfiken…

Portlandia forever!

0

Det gör alltid lite ont i hjärtat när saker man tycker om tar slut. Det är vemodigt när eftertexterna på det sista avsnittet i en älskad tv-serie rullar och du lämnas med vad som åtminstone känns som ett tomrum i själen. Nyligen sändes sista delen av en av mina personliga favoritserier, Portlandia, och det kändes väldigt sorgligt.

Denna sketchhumorserie med återkommande karaktärer hade premiär 2011 och bjöd alltså på sin avslutande åttonde säsong nu i år. Serien utspelar sig i Portland, Oregon, en storstad på USA:s västkust som är känd för att vara en progressiv hemvist för liberala värderingar, en slags ”gå mot strömmen-kultur”.

Staden satsar till exempel mycket på miljön genom att vara mycket gång- och cykelvänlig och erbjuda god kollektivtrafik, och det finns ett stort utbud av lokalproducerad mat. Med den verkliga staden som bakgrund är tv-seriens alternativa Portland-universum en värld där både udda och lite vanligare människor samexisterar.

Portlandia skapades av Carrie Brownstein och Fred Armisen, tillika komikerna som gestaltar större delen av seriens persongalleri. Brownstein har en bakgrund som musiker i bandet Sleater-Kinney och Armisen, som även han är musiker, är känd från bland annat Saturday Night Live. Paret har under lång tid varit nära vänner, vilket märks på den kemi som tycks finnas mellan dem både framför kameran och i manusskrivandet.

Serien har utgått ifrån verklighetens Portland och skapat en värld där det finns supernischade butiker som säljer labbutrustning som heminredning till överpris, där entusiaster gör publikfinansierade filmprojekt om musiker som ingen någonsin hört talas om och varenda människa extraknäcker som dj.

En av seriens mer högljudda figurer är punkaren och rebellen Spyke, en inbiten cyklist och anti-bilaktivist, som älskar att göra uppror mot allt som är mainstream.

När han cyklar genom Portland är det svårt att missa honom, tack vare hans ständiga gormande och visselpipeblåsande.

Här finns gotharna Vince och Jacqulin, som hur de än försöker inte blir lika utstirrade längre som de brukade bli…

…inte ens när de beger sig till stranden.

Vi möter också det hemkära, ständigt lika förälskade paret Peter och Nance, som aldrig missar ett tillfälle att gulla med varandra.

Under seriens gång får vi se dem starta ett B&B, och för att inreda detta besöker de en butik som enbart säljer små, fula, virkade dukar av den sort som äldre damer brukar täcka alla tomma ytor med.

Peter är mycket osäker och har därför en tendens att haka upp sig på orden ”and” och ”what” när han pratar – inte för att han stammar, utan för att han inte kan bestämma sig för vad han ska säga – vilket ofta leder till roliga situationer.

Två av Portlandias mest rastlösa invånare är det sportiga paret Kath och Dave, vars energinivå ständigt är inställd på överladdad och vars klädsel alltid består av funktionella friluftsplagg, gärna av fleece.

De tar sig an varje uppgift i livet med målet att lyckas bättre än alla andra, vilket gör dem smått odrägliga att ha att göra med. Deras högsta dröm är att bli marginaliserade och därför kunna ifrågasätta och ställa orimliga krav på sin omgivning.

Kath har en tendens att skrika hysteriskt när hon blir exalterad, vilket Dave tycker låter som vacker musik. Roligt att veta är dock att Fred, som spelar Dave, i verkligheten håller på att krypa ur skinnet när Carrie (Kath) skriker.

Portlandias borgmästare spelas av underbara Kyle MacLachlan, som de allra flesta kanske förknippar med Twin Peaks.

Mr. Mayor, som han kort och gott kallas i serien, är en härligt flummig och icke-traditionell feelgood-snubbe som älskar att cykla runt i sin fulsnygga cykelhjälm av märket Nutcase, (för övrigt en riktigt rolig ordvits!).

Mr. Mayor brinner för att förbättra Portland, även om hans förankring i verkligheten inte alltid är den bästa – något han uppväger med sin stora entusiasm och goda vilja.

Han har ofta möten med Fred och Carrie om hur staden kan förändras till det bättre på sitt kontor, där han bytt ut sin kontorsstol mot en balansboll…

…och när jobbet som Portlandias högsta höns blir för krävande smiter han iväg och spelar bas i ett reggaeband.

Andra återkommande figurer i tv-seriens Portland är de militanta, orimligt manshatande skenfeministerna Toni och Candace.

De ger sken av att vara feminister, men egentligen vill de bara ha uppmärksamhet och anklagar därför allt och alla för att vara ett uttryck för kvinnoförtryck. I sin bokhandel sätter de upprepade gånger rekord i sämsta kundbemötande någonsin genom att skrämma bort kunderna med sin dåliga service.

Portlandias universum inrymmer även den spåniga Nina och hennes tuffa pojkvän Lance, vars stormiga förhållande är en ständig kamp mellan Ninas ytlighet och Lance stora behov av att vara macho.

En personlig favorit bland seriens udda bifigurer är den krullhåriga musiknörden som bara måste ha en hemstudio där all utrustning ger samma ljudbild som på Beach Boys klassiska album Pet sounds.

Jag gillar också de olika karaktärer som spelas av Kumail Nanjiani. Det rör sig alltid om olika säljar-typer, som istället för att göra en enkel transaktion så problemfri som möjligt försvårar det hela genom att erbjuda alltför många, alltför komplicerade alternativ – ofta med en nedlåtande ton.

Eftersom båda seriens skapare är musiker är det också naturligt att Portlandia innehåller en hel del musikaliska inslag. Bland annat sjunger borgmästaren en hyllningssång till staden, och bandet Catnap förnyar sig genom att ha med katten Kevin på scen.

Portlandia är en slags komisk blinkning till hipsterkulturen, där unga, trendiga människor brygger sitt eget öl eller stickar sina egna kläder för att det är inne. Det är en värld som inte liknar något annat, en värld jag trivts bra i under de dryga fem år som gått sen jag upptäckte denna suveräna serie.

Ett genomtänkt, originellt och väldigt fyndigt manus, i kombination med duktiga gästskådespelare som till exempel Jeff Goldblum, Olivia Wilde, Rose Byrne, Bill Hader, Roseanne BarrAndy Samberg och Steve Buscemi, har resulterat i en komediserie som ofta varit mitt i prick när det gäller samhällsdebatten.

Bill Hader som den vandrande hockeyfrillan Birdman

Portlandia är roligt och tänkvärt på flera plan. En serie jag själv sett om och om igen, och kommer att se många gånger till. För bra humor håller.

Inledningsscenen i det allra första avsnittet ger en försmak av Portlandia!

Inte utan att man tänker på Postnord… 

And and and and and… Best of Peter Peterlini!

Vampyrerna som bitit sig fast

0

Vampyrer har länge fascinerat mig. Ända sedan filmens tidigaste dagar har dessa mytiska, förtrollande och lömska varelser förekommit på vita duken. Kanske är den mest kända vampyren Bram Stokers klassiska Dracula. Denna blodsugare har gestaltats på film åtskilliga gånger genom årtiondena. Den första och kanske mest ikoniska av dessa kom redan 1922 i F.W. Murnaus Nosferatu.

Musiken skapar här, tillsammans med regissörens skickliga bildspråk och Max Schrecks oförglömligt kusliga porträtt av vampyren greve Orlok (på grund av rättighetsproblem kunde karaktären inte heta Dracula), en filmupplevelse som fastnar i minnet.

Det faktum att det är en stumfilm gör att den stirrögda greven ter sig än mer obehaglig när han stelt tassar runt i slottet på nätterna och projicerar sina långfingrade skuggor på väggarna.

Här i Sverige var filmen till en början förbjuden, då den ansågs för hemsk och skrämmande, något som med dagens mått mätt känns nästan skrattretande.

Schrecks rolltolkning var för sin tid så pass skräckinjagande och verklighetstrogen att rykten om att han faktiskt var en riktig vampyr började florera.

Denna mytbildning utgör grund för filmen Shadow of the vampire från 2000, som handlar om inspelningen av just Nosferatu, en mycket sevärd och underhållande film för alla skräckfantaster.

Samma år som undertecknad kom till världen, 1979, gjorde Werner Herzog sin tolkning av F.W. Murnaus klassiker, Nosferatu the vampyre.

Här är det Klaus Kinski som iklär sig rollen som den blodtörstiga greve Dracula, som lämnar sitt avlägsna slott för att sätta skräck i staden Wismar och tänderna i den unga Lucy.

Kinskis mycket skickliga gestaltning av den blodsugande nattvarelsen är intensiv och motbjudande på ett sätt som kryper under huden på åskådaren. Med sina genomträngande blickar för han tankarna till ett rovdjur som cirklar allt tätare kring sitt byte.

En personlig favorit bland tidernas alla Draculafilmatiseringar är Bram Stoker’s Dracula från 1992, i regi av Francis Ford Coppola – kanske också den filmversion som närmast följer Bram Stokers originaltext. Här ser vi Dracula som en mer elegant klädd figur med excentrisk frisyr…

…men också som stilig adelsman, varulv och fladdermus i människostorlek.

 

Gary Oldman gör en fantastisk insats som den ömsom älskvärda, ömsom hotfulla greven som tar emot den unge mäklaren Jonathan Harker (Keanu Reeves) i sitt spöklika slott, som ett led i sina fastighetsaffärer i London.

Denna moderna klassiker innehåller en av mina ”läskigaste vampyrutstyrsel”-scener, vilket är då den nyblivna vampyren Lucy återvänder till sin krypta, klädd i en praktfull vit spetsklänning.

Det är något med huvudbonaden och den överdimensionerade spetskragen, som kontrast mot Lucys likbleka ansikte, som gör henne riktigt skrämmande.

Mycket krut har här lagts på såväl kläder som musik och foto och därför är detta i mitt tycke en ytterst välgjord film som andas viktorianska London in i minsta detalj. Skådespelarna, som förutom Gary Oldman och Keanu Reeves innefattar Sir Anthony Hopkins, Winona Ryder och Cary Elwes, gör inte saken sämre.

En annan favoritvampyrrulle är Tobe Hoopers filmatisering av Salem’s Lot (1979). Handlingen kretsar kring den lilla staden Salem’s Lot, som drabbas av oförklarliga dödsfall kort efter att antikvitetshandlaren Straker och hans ljusskygga affärspartner Barlow slagit sig ner på orten.

Det jag gillar mest med denna film är vampyrernas utseende, med lysande, kattlika ögon, och hur man lyft fram deras förmåga att hypnotisera och manipulera sina offer.

Filmen har också en lågmäld kuslighet som gradvis stegras fram till slutet. Scenerna med de flygande vampyrbarnen utanför fönstren är för mig än idag lika läskiga som visuellt snygga.

Det allra bästa med filmen är dock den rysligt coola och respektingivande vampyrbossen Barlow, riktigt obehagligt framförd av skådespelaren Reggie Nalder.

Nalder skänker den klassiska vampyrfiguren ett mått av rovlystnad och djuriskhet, vilket, i kombination med att han inte pratar, gör honom extra skräckinjagande. För mig är just Barlow därför en av de mest minnesvärda vampyrerna någonsin.

Reggie Nalder med sitt ”andra jag”

Slutligen måste jag nämna en film som skiljer sig från mängden, då det är mer av en action/western med vampyrer än en renodlad skräckfilm, och det är John Carpenters grymt häftiga Vampires (1998).

Filmen handlar om en slags insatsstyrka i Katolska kyrkans tjänst. Ledda av Jack Crow (James Woods) jagar de vampyrer vars framfart kan bli världens undergång.

När Crows team råkar ut för ett ödesdigert bakhåll tvingas han och hans kollega som de enda överlevande att jaga den mäktigaste vampyren som någonsin funnits, Valek (Thomas Ian Griffith).

Även här har man lyckats väl i sitt val av ”vampyrskådis”: Griffith gör en fin insats som den karismatiska och hänsynslösa Valek, som dödar oskyldiga utan minsta tvekan.

James Woods gör sig mycket bra som hårdhudad actionhjälte och motvillig ”good guy” som alltid har en klockren oneliner på lager.

Woods var själv jätteglad över chansen att få spela actionhjälte istället för de fantastiska skurkar han är känd för – eller varför inte när han spelade sig själv, i skurkform, i Family Guy?

Detta är en mycket lyckad genreöverskridande film med både klassiska skräckelement – vem gillar inte att se vampyrer explosivt självantända i solskenet? – och snygga slagsmålsscener. En film som jag tror banade väg för andra mer actionorienterade vampyrfilmer som Underworld-serien. Vampires rekommenderas varmt till alla vampyrälskare.

Bye for now!

Hail to the King, baby!

0

Jag har älskat Stephen Kings romaner sen jag började läsa hans verk som tonåring. Genom åren har en lång rad av berättelserna filmatiserats, med högst varierande resultat.

Många gånger har dessa försök inte lyckats göra Kings fängslande berättarglädje rättvisa –  åtskilliga av dramatiseringarna framstår som halvdana, rumphuggna och forcerade.

Det finns dock ett antal filmer som verkligen är lyckade. Eftersom det idag är Halloween kommer jag nu att bjuda på en handfull av mina personliga favoriter.

Dolores Claiborne (1995)

En stark och dramatisk berättelse om Dolores och Selena, en mor och dotter som båda levt ett hårt liv och tvingats uthärda saker som ingen människa borde behöva gå igenom. De lever åtskilda sedan många år, men när modern hamnar i klammeri med rättvisan kommer dottern hem till den karga ö i Maine hon lämnat så långt bakom sig.

Det blir ett laddat möte som medför blandade känslor för dem båda. Tillsammans måste de ta itu med gamla konflikter, som blivit infekterade under årens lopp, och ta sig igenom varandras taggiga yttre.

Selena tvingas återuppleva sin barndom på ön, och försöka få klarhet i den alkoholiserade faderns mystiska försvinnande under en solförmörkelse.

I takt med att polisen går hårt åt Dolores tvingas kvinnorna inse att de är utlämnade åt varann och att bara de själva kan lindra varandras lidande. Kathy Bates gör en Oscar-värdig skådespelarprestation som den okuvliga Dolores, och Jennifer Jason Leigh är fantastisk som den sköra, cyniska dottern.

Detta är en berättelse om hur blod är tjockare än vatten och att livet är för kort för att fjärma sig från dem som står en närmast. En film som gjorde Kings romanförlaga rättvisa, och som verkligen är väl värd att se.

 

It (1990)

It (eller Det) är en av Kings mest omfångsrika romaner och räknas också till de allra bästa. Berättelsen gjordes som miniserie för tv 1990. Jag tycker lika mycket om denna filmversion idag som jag gjorde som barn.

Historien om de sju barnen i småstaden Derry berör tidlösa teman som vänskap, mod, solidaritet och kampen mellan gott och ont. Miniserien har visserligen skalat av en hel del av boken, men den har ändå lyckats fånga kärnan i berättelsen på ett fint sätt. Att den sedan ackompanjeras av en vacker och stämningsfull pianomusik förhöjer hela upplevelsen.

Det är framför allt skildringen av huvudpersonernas vänskap och skurken, det lömska, barnamördande och clownförklädda monstret Pennywise, som gör den så speciell.

De sju vännerna lyckas som barn tvinga bort ondskan som härjar i deras stad, och de svär att komma tillbaka om Pennywise någonsin visar sitt hånflinande ansikte i staden igen. Trettio år senare måste de infria sitt löfte och återvända hem för att stoppa sin barndoms värsta mardröm.

Tim Curry gör för undertecknad en av de mest minnesvärda och klockrena rolltolkningarna någonsin som den lömska Pennywise, en prestation jag alltid kommer att förknippa honom med. Han är diabolisk, charmig, rolig och skrämmande på samma gång.

Barnens duktiga skådespelarprestationer och Tim Currys enastående demoniska clowneri gör detta till en riktig guldklimp bland King-filmatiseringar. För mig känns därför nyinspelningen av It överflödig. Ingen Skarsgård i världen kan göra en bättre elak clown än Tim Curry.

Tragiskt nog finns inte Jonathan Brandis, den mycket begåvade barnskådisen som spelar barnens ledare, Bill Denbrough, i livet längre – han begick självmord 2003.

Jonathan Brandis

 

The dark half (1993)

George A. Romero har i sin filmatisering av The dark half (eller Stark) – för övrigt en personlig favorit bland Kings böcker – lyckats väl med att fånga romanens genomgående olycksbådande känsla. Vi får följa författaren Thad Beaumont, som i hemlighet skrivit grovhuggna actionberättelser under pseudonymen George Stark. Då en man försöker pressa honom på pengar väljer han att offentligt lägga namnet Stark på hyllan.

Snart börjar personer i hans bekantskapskrets dö under mystiska omständigheter. Beaumonts fingeravtryck dyker upp på brottsplatserna, och en ljusskygg man som passar in på beskrivningen av den fiktiva George Stark verkar vara kopplad till dåden.

George Stark

Samtidigt som dödsfallen tätnar blir Beaumonts psykiska hälsa allt sämre. När hans egen familj hotas av den våldsbenägna främlingen tvingas han gå tillbaka till sitt eget förflutna och knyta an till en del av sig själv han inte tycker särskilt mycket om.

Timothy Hutton gör en stark (no pun intended) insats som både huvudpersonen och hans osympatiska andra halva i denna underskattade thriller.

Detta är en stämningsfull berättelse som är som gjord för kulna höstkvällar. George A. Romero visar här än en gång att han hade talang som sträckte sig utanför zombiegenren.

Zombiemästaren George A. Romero, som gick bort 2017. Han blev 77 år.

 

 

Storm of the century (1999)

Till sist vill jag nämna ännu en riktigt välgjord och spännande King-miniserie: Storm of the century. När det drar ihop sig till en sjusärdeles storm på Little Tall Island dyker en främling upp i det lilla samhället.

Ingen vet vem han är, men han verkar veta allt om varje invånare på ön. Medan de snötunga skyarna sluter sig allt tätare kring husknutarna börjar han successivt att plåga dem för sitt eget nöjes skull. Han ber öborna att ge honom det han vill ha, mot löftet att han då ska lämna dem ifred – en till synes harmlös begäran som visar sig vara allt annat än behaglig.

Detta är en fängslande och välspelad helkvällsfilm (eller varför inte matiné en ruggig vinterdag?), där Colm Feore briljerar som den gåtfulla främlingen. Storm of the century är vintrig, krypande skräck när den är som bäst.

Missa inte James Cordens roliga It-sketch här under. Happy Halloween!

 

 

Feelgood med feeling

0

Alla har vi dåliga dagar. Det kan vara att man råkar försova sig, vaknar med huvudvärk eller bara inte känner sig i form. Sådana dagar brukar det mesta gå fel, och då kan det vara skönt att se en film som gör en glad igen. Gärna något med en befriande humor som får en att skaka av sig dagens vedermödor – förslagsvis någon av dessa.

Hector and the search for happiness (2014)

Hector (Simon Pegg) är en psykiater som fastnat i den grå, trögflytande massa som utgör hans liv. Varje dag lyssnar han på sina patienters evinnerliga gnällande över problem som, ur Hectors perspektiv, oftast ter sig banala och enkla att råda bot på. Klienterna tycks alla ha fastnat i en oändlig loop av självömkan och tunnelseende.

Hector lyssnar med en ständigt växande frustration över sin tillvaro, och inte ens hans till synes lyckliga förhållande med flickvännen Clara tycks vara nog för att han ska känna sig nöjd med livet.

Därför bestämmer han sig för att ge sig ut på en lång resa, i jakt på vad som är verklig lycka. Utrustad med anteckningsbok, och klädd i en osmickrande beige safarioutfit som påminner både om Steve Irwin och Tintin i Kongo, ger han sig ut i världen för att ta reda på vad som gör människor lyckliga.

 

Resan tar honom till bland annat Kina och Afrika, och han finner ledtrådar till vad som gör honom själv lycklig hos så vitt skilda personer som en buddistmunk, en före detta flickvän, en hårdhudad knarkkung och en barnpatient på ett sjukhus.

Hector and the search for happiness är en rolig och upplyftande film om att fokusera på det viktiga i livet, och att acceptera sig själv  – en film som lämnar dig med en varm känsla inombords.

 

Don Verdean (2015)

Jag gillar sjuk, lite konstig humor, gärna med smått underliga huvudpersoner. Någon som är duktig på att fånga sådana figurer på film är Jared Hess, mannen bakom Don Verdean, där får vi följa en självutnämnd expert på så kallad biblisk arkeologi. Don Verdean (Sam Rockwell) anlitas av en pastor för att väcka liv i människors gudstro genom att visa upp bibliska artefakter.

Problemet är bara att han inte är någon riktig arkeolog och dessutom inte vet var dessa föremål finns. Men, eftersom han är i desperat behov av pengar, bestämmer han sig för att fejka dem. Tillsammans med sin israeliska hjälpreda, Boaz, letar han efter nästa sensationella föremål som ska slå världen med häpnad.

Varför inte visa upp den heliga graal, eller jätten Goliats skalle?

Don Verdean är en härligt knäpp film med ett charmigt udda persongalleri. Jemaine Clements klockrena gestaltning av den israelisk-skorrande, opportunistiska tjejtjusaren Boaz är i sig anledning nog att se filmen – han fick mig att asgarva åtskilliga gånger. (Jag är ju för övrigt också ett stort fan av Clements tidigare prestationer i bl.a. Flight of the Conchords).

Det är en fartfylld och underhållande rulle där såväl moral och girighet som vänskap och integritet ställs emot varann i en farsartad soppa. Jag skrattade högt och länge, och kan därför varmt rekommendera detta guldkorn.

 

Balls of fury (2007)

Tänk dig en seriös kung fu-film, där handlingen kretsar kring en turnering där de bästa av de bästa ska vaskas fram. Byt sedan ut kung fu mot bordtennis, så har du Balls of fury. Ungefär som Van Dammes Bloodsport, fast med pingis.

Detta är en komedi som lyckas med konststycket att vara så absurd och störd att den blir oemotståndligt rolig. Huvudpersonen Randy Daytona (Dan Fogler) har lämnat sin barndom som bordtennisproffs långt bakom sig på grund av ett förödmjukande nederlag. Han försörjer sig som middagsunderhållning på en halvtaskig restaurang när han kontaktas av FBI, som vill anlita honom för att infiltrera en bordtennisturnering i den undre världen.

Han tackar ja när han inser att uppdraget ger honom chansen både att hämnas sin fars död, och att ta revansch mot sin ärkefiende, den tyska bordtennisnazisten Karl Wolfschtagg.

Randys storhetstid ligger dock långt i backspegeln och för att få honom i form anlitas den blinda bordtennisgurun Wong och hans brorsdotter Maggie.

När det blir dags för turneringen visar det sig att Feng, tävlingens anordnare, kräver att deltagarna spelar med sina liv som insats. Det som gör det hela så komiskt är bara att den skoningslösa Feng visar sig vara en sprallig, yvig New Yorkare spelad av Christopher Walken.

Fengs Elton John-inspirerade glasögon, skrikiga kimonos och geishafrisyr i kombination med Walkens omisskännliga New York-dialekt skapar humormagi.

 

Denna fruktansvärt underhållande rollprestation är den stora behållningen av filmen. Se Balls of fury när du behöver skratta.

Trailers!

Ta tåget till zombieapokalypsen i sommar… eller semestra med fiskfolket

0

Här kommer tips på några filmer som är väl värda en titt och lämpar sig extra bra för sommarkvällar. Och, som alltid: Inga spoilers!

Train to Busan (2016)

Zombiegenren har blivit alltmer urvattnad de senaste åren – det görs helt enkelt mycket mediokert skräp på temat. Som den trogna zombieentusiast jag är blev jag därför glatt överraskad när jag snubblade över sydkoreanska Train to Busan, en film som andas nytt liv (hihi) i en genre vars överlevnad jag ibland hyst stora tvivel om. Vi får följa en far och hans unga dotter som ska åka tåg till dotterns mor.

Precis när tåget ska rulla iväg inträffar virusutbrottet och en skadad kvinna tar sig ombord. Snart förvandlas hon till ett blodtörstig zombie och börjar attackera människor.

Tågets passagerare tvingas nu slåss för sina liv mot en växande hord av levande döda, och samtidigt försöka hitta en säker destination.

Train to Busan är en oerhört snygg, spännande och actionfylld skräckis som jag rekommenderar varmt. Ett tämligen uttjatat tema känns plötsligt nytt och fräscht, och kanske är det just för att det hela utspelar sig i den trånga, avgränsade miljö som tåget utgör. Det finns ingenstans att ta vägen, vilket ger den där klaustrofobiska panikkänslan som ger extra krydda till en lyckad rysare. Och zombierna är väldigt snygga, med många välgjorda detaljer. När det gäller skräck vet koreanerna (i söder alltså) vad de gör.

 

Altered (2006)

Jag såg nyligen om denna mycket fängslande och lågmälda science fiction-skräckis, regisserad av Eduardo Sánchez. Tittaren kastas, i ett hisnande tempo, rakt in i handlingen, där tre unga män smyger runt i en nattsvart skog för att fånga en utomjording.

När de lyckats övergår händelseförloppet till en explosiv gisslan/gisslantagare-situation hemma hos en fjärde man, vars koppling till de andra tre och utomjordingen gradvis klarnar allt mer.

Tillsammans med den fjärde mannens flickvän blir gruppen fast i det avlägset belägna huset och tvingas värja sig mot den främmande varelsens telepatiska krafter och förmåga att göra människor sjuka.

Generellt gillar jag rysare och science fiction där fienden hålls till viss del i det fördolda, där människor tvingas slåss mot en okänd antagonist, vars makt över dem är oklar i sin omfattning. Ovissheten gör hela scenariot mer spännande, och Altered är inget undantag från detta.

Altered är gjord i en avskalad stil, med fokus på karaktärerna och samspelet dem emellan. Musiken förhöjer stämningen med sitt minimalistiska, olycksbådande stråkbrummande, och utseendet på utomjordingen känns som en trevlig, lagom ”old school” variant på den klassiska gröna gubben, i alla fall om man, som undertecknad, växt upp i en era när effekter gjordes till stor del analogt.

Berättelsen som rullas upp är intensiv och nervkittlande i sin oförutsägbarhet. I ett nötskal påminns jag om X-files när det var som allra bäst. Eller, som någon beskrev den: ”Well, that escalated quickly…”.

 

The ruins (2008)

The Ruins (regi: Carter Smith) handlar om några ungdomar på semester i Mexico. Det som börjar som många andra rysare jag sett genom åren utvecklar sig snart till en originell historia med mardrömslika kvaliteter.

Gruppen följer med en annan turist till en okänd tempelruin bortom semesterortens folkmyller och pulserande nattliv, där han ska hämta sin bror. Dåligt förberedda vad gäller utrustning och mat tar de sig genom djungeln fram till tempelpyramiden, som är täckt med något som liknar en frodigt växande murgröna.

Där omringas de snart av traktens urbefolkning, som med dödligt våld hindrar dem att ge sig av, och de lämnas med ett enda val: att bestiga pyramiden.

Inga andra människor står att finna på toppen, bara ett tält och övrig utrustning, samt en vinschlina som leder ner i pyramidens innanmäte. Det visar sig snart att lokalbefolkningen har en bra anledning till sitt aggressiva bemötande.

För mig är några av de mest effektiva skräckfilmerna de som görs på tematså nära, men ändå så långt borta, det vill säga där handlingen utspelar sig förhållandevis nära civilisationen, men där ingen hjälp ändå finns att få. Detta är en spännande och välgjord rysare av just den sorten, som snabbt eskalerar från ett idylliskt semesterparadis till en helvetestripp utan synlig utväg – en skräckis som överraskar.

 

 

Dagon (2001)

Till sist måste jag nämna gamla godingen Dagon, som baseras på H.P. Lovecrafts berättelser. Stuart Gordon står för regin. Ett semestrande ungt par strandsätts i en mystisk by i Spanien när deras båt går på grund och en storm hastigt drar in över trakten.

De smått underliga byborna verkar först tillmötesgående, men snart jagas nykomlingarna genom trånga gränder under regntunga skyar. Märkliga ansikten skymtas i fönstren, och känslan av att något är allvarligt fel med platsen infinner sig.

Ett besök i den lokala kyrkan avslöjar att invånarna övergett katolicismen för att dyrka havsguden Dagon, som kräver ständiga offer och vars följare gradvis förvandlas till varelser som hör hemma i havet.

 

Dagon är som gjord för en regnig dag, med sina dunkla, fuktmättade miljöer och krypande obehagskänsla. Det är en rysare av klassiskt snitt, med såväl blod och monster som högt tempo. Samtidigt är allt genomsyrat av en tydlig Lovecraft-ig kuslighet, vilket gör den till något utöver det vanliga. En given sommarfilm, om du som jag gärna vill ha variation till det schablonartade ”tonåringar campar i skogen och blir yxmördade”-temat.

 

Se Get out eller stick! (Spoilerfria filmtips)

0

Jag har sett skräckfilm sen unga år och är därför välbekant med de flesta upplägg och typer av berättelser. Det har inget att göra med snobberi, utan jag har helt enkelt sett så mycket film att det krävs mer för att en film ska göra intryck på mig, och bryta sig igenom ”dussinfilmbarriären”. Då och då kommer det dock en film som verkligen överraskar. En sådan film som nyligen gjort stort intryck på mig är Get out.

Filmen handlar om Chris, som ska åka med sin flickvän Rose för att hälsa på hennes familj över helgen. Chris är svart, Rose är vit, och Chris uttrycker innan resan oro över att Rose inte berättat om hans hudfärg för sin ytterst ”vita” överklassfamilj. Hon viftar dock obekymrat bort hans farhågor och de ger sig av.

I den lyxiga, avlägset belägna villan visar det sig dock snart att allt inte verkar vara som det ska. Rose föräldrar är påklistrat trevliga, och familjens svarta tjänstefolk verkar konstigt plågade, men samtidigt behärskade och frånvarande.

Det som först verkar vara vänlig konversation med ”svärföräldrarna” övergår snart i något som liknar ett förhör, där alltför personliga frågor ställs, vilket gör att Chris känner sig allt annat än välkommen.

Ju längre helgen fortskrider, desto mer anledning får han att undra varför han egentligen är där, och det blir allt mer tydligt att någon inte vill att han ska få veta svaret på den frågan.

Filmen är skriven och regisserad av Jordan Peele, skräckfantast, skådespelare och tillika ena halvan av den underbart roliga humorduon Key & Peele.

Jordan Peele mitt i regisserandet.

Precis som kollegan och goda vännen Keegan Michael Key är Peele hälften vit, hälften svart och tar ofta upp ämnen som rasism och likheter och skillnader mellan människor av olika etniska bakgrunder. Jag tilltalas av hans humor, då han inte är rädd för att skoja om ämnen som vi i det absurt politiskt korrekta Sverige inte törs ta i med tång.

Peele väver i Get out samman teman som rasism, alienation och exotifiering till en smart historia som får en att skruva på sig av obehag. Känslan jag fick när jag såg den påminde mig om det diffusa, kusliga hotet i filmer som Invasion of the body snatchers och The broken.

 

Han har skapat en berättelse som lyckas med det ovanliga i att vara skrämmande på flera nivåer, och som jag tror många därför kan relatera till, på olika sätt.

Det här är en fantastiskt välgjord film som kryper under skinnet på åskådaren och får en att hoppa upp och ner i soffan av spänning – helt klart en av årets filmiska höjdpunkter för undertecknad!

 

The autopsy of Jane Doe

The autopsy of Jane Doe börjar vid en polisutredning av en brottsplats, ett hus i en småstad på amerikanska östkusten där flera människor hittats döda. Det mest förbryllande fyndet är en naken ung kvinna, vars kropp hittas begravd i marken under huset. Då hon saknar identitetshandlingar eller andra tillhörigheter skickas hon till bårhuset för obduktion.

Bårhuset drivs av far och son-paret Tommy och Austin i källaren på familjens hus, och trots att deras arbetsdag egentligen är avslutad stannar de båda kvar och jobbar under kvällen, eftersom ärendet är brådskande.

Undersökningen av kroppen skapar mer frågor än svar, och den ena ovanligheten avlöser den andra.

Snart drar en oväntad storm in över staden, och medan vinden tilltar utanför knutarna börjar allt mer obehagliga saker att hända i den dunkla källarlokalen. Fotsteg hörs i korridorerna, strömmen sviktar och frysdörrarna öppnar sig av sig själva.

Det är nästan som om kroppen obducenterna undersöker försöker säga dem något. Stormen tilltar och i takt med att obduktionen fortskrider blir det allt mer tydligt att det inte rör sig om en standardprocedur. Den hotfulla stämningen ökar i styrka för varje snitt de lägger på den unga kvinnans kropp, och Tommy och Austin känner snart att deras egen säkerhet är i fara.

Jag gillade den här lågmälda, kusliga berättelsen väldigt mycket. Bårhus är visserligen ingen ovanlig miljö inom skräckgenren, men upplägget känns ändå originellt. De murriga, slitna korridorerna, som bidrar mycket till den mystiska stämningen, är som hämtade ur det nedgångna äldreboendet i Bubba Ho-Tepeller Buffalo Bills källare i The silence of the lambs.

Bruce Campbell och Ossie Davis som Elvis och JFK i Bubba Ho-Tep

Regissören André Øvredal, som också ligger bakom succéfilmen Trolljägaren, har med enkla medel skapat en spöklik, snygg och kittlande rysare som innehåller allt en riktigt bra skräckfilm bör ha. Rekommenderas varmt för regniga sommarkvällar!