The horror! Mitt liv i frisyrer

0

Jag gillar att titta på gamla barndomsfoton, även om jag tenderar att skruva på mig obekvämt när jag ser bilder av mig själv i tonåren. Jag tänkte här utsätta mig för lite smått plågsam egenterapi genom att gestalta mitt liv som den kavalkad av mer eller mindre lyckade frisyrer som det faktiskt är. (Det är ju faktiskt Halloween idag, en dag som går hand i hand med hemskheter). Ovan och nedan ser ni undertecknad tre år gammal, 1982, i en ljusbrun, hemmaklippt frissa som för tankarna till Skorpan Lejonhjärta.

Här ser ni mig ett par år senare i en tidstypisk ensemble bestående av en röd Adidasoverall och träskor, med karakteristisk lugg och tillhörande polisonger.

Hösten 1986 började jag första klass, och polisong- och träningsoverallskonceptet gjorde en succéartad comeback.

Något år senare var jag brudnäbb på min kusins bröllop, iförd en rosa volangutstyrsel och ett par vita finskor som fick mina tår att försöka begå självmord. Under hela vigseln hade jag svårt att stå still, och plågades av något som endast kan beskrivas som totalt tåklammeri. Men jag var ju i alla fall fin i håret, med en rosprydd ljusmanschett med pärlor på spröt strategiskt fastnålad på min hjässa. (Man kan se pärlspröten titta fram bakom mitt huvud).

Jag blev tidigt lång – idag är jag 176 cm, och jag fick därför oftast stå längst bak med killarna på klassfotona. Här syns jag på gruppbilden i 3:an, hösten 1988. Jag är klädd i moderiktig mysdress med Musse Pigg på, och håret är nonchalant uppsatt i en tofs som framhäver mina alldeles nya glasögon av modell rosa plast.

En sommar på sent 80-tal var jag ute och åkte båt i den här stilfulla, rutiga kreationen och hade håret uppsatt med ett spänne ovanför vardera örat: en frisyr som jag hatade.

Här har vi höjden av fula frisyrer inom vår familj: Min bror Andreas och jag, cirka 1990, nypermanentade utan att skämmas det minsta.

Något år senare hade jag håret uppsatt i den så tidstypiska, tygklädda hårsnodden, (som nu är inne igen), och tjurade i soffan bredvid brorsan. Notera den ENORMA fjärrkontrollen i brorsans knä.

Mer permanentat hår blev det på högstadiet, och vad passar bättre ihop med kemikaliekrullade lockar än lite batik i skrikiga färger?

Denna bild är tagen när vi hämtade hem vår labrador Sebastian hösten 1992. Jag gillar särskilt hur min långa lugg drar uppmärksamheten till mina fula, runda 90-talsglasögon. Som tur är distraherar den gulliga hunden från denna modemiss.

Ännu ett bildbevis på min hiskeliga högstadiepermanent och knubbiga fysik. Här ser vi också ett lysande exempel på 90-talets fula skjortmode, som inte var smickrande för någon.

I åttan fick jag för mig att jag ville klippa mig kort och såg så här nonchalant cool ut i senaste modet: en vävd Sydamerikatröja med huva.

I nian hade den korta frisyren blivit lite längre, och hängselbyxor var tydligen något som jag frivilligt hade på mig. (Kanske hade jag en underliggande önskan att bli hembrännare à la Moonshiners).

Hårmanen fortsatte att växa under första året på gymnasiet. Här skrattar brorsan och jag gott vid middagsbordet hemma i Boden cirka 1995.

Ännu ett av alla foton där jag gör den klassiska ”solen rätt i ögonen och jag tvingas kisa för jag har glasögon och inga solglasögon”-minen. Detta foto är taget på skolavslutningen första året på gymnasiet, och jag såg lätt bortkommen ut i röd klänning.

På studentdagen i Oskarshamn 1998 såg jag så här högtidligt allvarlig ut.

Vårterminen 2000, 21 år gammal, var jag utbytesstudent på North Park University i Chicago. Klippte mig i nån slags tvivelaktig page, och hängselbyxor var tydligen inne då med. Här syns jag med några av de Sydkoreanska utbytesstudenter jag lärde känna där. I bakgrunden ser man Anderson Hall, den runda byggnad där jag delade ett tårtbitsformat rum med en amerikansk tjej.

Hemkommen från Staterna klippte jag mig kort igen, anledning okänd.

2002 lät jag håret växa ut lite och gjorde blonda slingor. Resultatet blev att jag såg äldre ut än vad jag var. 23 år gammal, med försiktigt moderiktig blonderad frisyr, såg jag mer ut som en soccer mom än den unga tjej jag var.

När jag sen åter skulle spara ut håret fick jag den pottfrisyr som tycks vara oundviklig när man går från kort till långt hår. Här sitter jag, 24 år gammal, i bröderna Karlssons skruttiga Audi 73:a, lyckligt ovetande om hur dum jag ser ut i håret, (om jag bara hade rakat en plätt på hjässan hade jag kunnat göra reklam för Wästgöta Kloster-ost).

Det var bara aningen bättre året efter, när frisyren försiktigt närmade sig en page.

Under den första studietiden i Linköping, cirka 2005, såg jag ut så här, och nu började jag se ut som folk. Dock tycker jag att den blonda färgen gör att håret och min bleka hy flyter ihop: det är nästan så att jag smälter in i väggen.

2006 övergick jag till mörkt hår: först en mörkbrun nyans…

…som sen blev den brunsvarta färg jag har än idag. Här var mitt hår som längst, cirka 2008.

Bryter här av från mina bättre frisyrer med det värsta id-foto jag någonsin haft, också från 2008. Kvinnan på passkontoret bara knäppte av en bild, utan att jag var beredd, och jag fick inte ta om den. Resultatet blev denna bild, där jag ser helt bedrövad och/eller vettskrämd ut.

2011 var jag mitt uppe i en skilsmässa och ville förnya mig själv. Jag klippte mig då i denna rockiga Joan Jett-frisyr med lugg – en stil som jag trivdes bra med.

2014 hade jag tröttnat på luggen och sparat ut håret igen…

…och nu, 40 år gammal, ser jag ut så här.

Efter detta kan jag konstatera att min utveckling åtminstone frisyrmässigt har gått åt rätt håll. Tack och lov att det inte är 1992! The horror…

Jamie Lee, demoner och skrikande våp: Äntligen Halloween!

0

Aah…. Så är den äntligen här, den där tiden på året när luften blir härligt kylig, himlen skimrar i kornblå nyanser och du oundvikligen halkar runt på ekollon på väg till jobbet.

Efter en lång och stekhet sommar vill man bara sitta inne och mysa, gärna med vinden och regnet piskande mot fönsterrutorna. Man fylls plötsligt av viljan att köpa värmeljus i storpack, ta på sig lurviga tjocksockar och skulptera fräsiga konstverk av orangea gurkväxter.

Har man lite mer tomtyta kan man roa sig med Halloweendekorationer som den här, från Nebraska, USA:

Då jag älskar både hösten och film brukar jag fira Halloween genom att titta på skräckfilm.

Här kommer några förslag på perfekt Halloweenunderhållning. För när mörkret långsamt suger åt sig allt mer av dagsljuset, vad är mer lämpligt än att avnjuta berättelser om läskiga dockor och annat oknytt?

Dead and buried (1981)

Dead & buried är en rysare som jag minns väl från min uppväxt, och som definitivt hållit måttet genom åren. Handlingen kretsar kring den lilla kuststaden Potter’s Bluff, där genomresande turister blir brutalt mördade.

Lokalinvånarna är påklistrat trevliga, men samtidigt kyliga, vilket ger intryck av att någonting inte står rätt till. För oss som växte upp med V och A nightmare on Elm Street är det en bonus att se Robert Englund i en liten roll.

En spännande, snygg och originell skräckis med välgjorda effekter och kusliga miljöer. Om du gillar den här bör du även se Stuart Gordons Dagon (2001), som jag tipsat om tidigare. 

Pumpkinhead (1988)

Uppfylld av ilska efter att hans son dött i en tragisk olycka söker Ed Harley, (den fantastiska Lance Henriksen), upp en häxa för att utkräva hämnd.

Hon åkallar demonen Pumpkinhead och snart är dräparnas liv i fara. Hämnden visar sig dock ha ett högt pris för Ed Harley och saker går inte riktigt som han hade hoppats. 

Monsterkonstnären Stan Winstons välgjorda Pumpkinhead är en av mina personliga mysrysarfavoriter. Den påminner mig om de folksagor jag hörde berättas i tv:s barnprogram på det dammiga 80-talet: det är en klassisk berättelse om vredesmod och vedergällning. Att filmen sedan innehåller ett av mina absoluta favoritfilmmonster gör inte saken sämre.

Deathwatch (2002)

Deathwatch är en blandning mellan krigsfilm och skräck. Några brittiska soldater under första världskriget hamnar på fientlig mark och tvingas söka skydd i en ödslig tysk skyttegrav.

Konstiga ljud hörs snart och skyttegraven verkar plötsligt vara under attack, bara för att ögonblick senare återgå till total stillhet. Soldaterna tycks inte vara ensamma i de leriga, vindlande gångarna.

Deathwatch är en spännande och kuslig film lämpad för stormiga höstkvällar. Kombinationen av övernaturlig skräck och krigsmiljöer är mycket lyckad och effektivt obehaglig, kanske för att krig i sig är så skrämmande.

Scream queens (2015-2016)

Scream queens är ett måste om man som undertecknad älskar slasherfilmer från 1970- och 80-talen. Det är en hyllning till genren, som summerar den på ett överdrivet, knäppt, humoristiskt och blodigt sätt. Serien kretsar kring den bortskämda sororitysystern Chanel Oberlin (Emma Roberts) och hennes följe av ja-sägare, alla benämnda Chanel med olika nummer.

Chanel number 3, Chanel Oberlin och Chanel number 5

Chanels specialiteter inkluderar att bete sig som en barnunge när hon inte får som hon vill: att börja stampa med fötterna och gråta på beställning…

…eller förolämpa alla i sin omgivning med syrliga kommentarer.

När en maskerad mördare börjar härja utvecklas handlingen till en katt- och råtta-lek, där ingen kan lita på någon. Den första säsongen utspelas i universitetsmiljö och den andra på ett sjukhus, och även om upplägget är i princip detsamma i båda upplagorna är serien väl värd en titt.

Scream queens påminner mig om anime, då den är full av våpiga, blåsta tjejer i löjliga kläder.

Rent visuellt är serien en fröjd för ögat, med sina färgsprakande miljöer, och den snygga, 80-talsinspirerade synthmusiken förhöjer upplevelsen.

Den stora behållningen var dock för undertecknad den fantastiska Jamie Lee Curtis som den oortodoxa, dominanta, och charmigt uppkäftiga Dean Munsch…

… och Abigail Breslin, som den ständigt svamlande, spåniga underdogen Chanel number 5.

Halloween (1978)

På tal om Jamie Lee Curtis kommer här det givna valet till Halloweenförströelse – så självklart att jag bara nämner den som hastigast: Halloween. Det har blivit en tradition för min del att se denna underbara rulle så här på höstkanten, och då gärna på just sista oktober.

Halloween är vid det här laget så känd och räknas som en klassiker av sådan kaliber att ingen skräckentusiast värd namnet borde ha missat att se den. Den innehåller ju faktiskt både Jamie Lee och en knivviftande mördargalning i overall, PLUS folk som blir dödade för att de har sex. Så har du inte sett den, gör det. Det är ju ändå Halloween i övermorgon.

Bye for now!

Hösten är bäst

0

Höstbro Linköping Edit

Jag älskar hösten. Man kan till och med säga att det är min favoritårstid. Våren och sommaren i all sin ära, men det är något särskilt med den där tiden på året då löven skiftar färg från prunkande grönt till sprakande nyanser av eld. Luften får en härligt kylig, krispig kvalitet som nyper kinderna rosa och rensar dammet ur lungorna.

Leaves on her face

Det är en väldigt speciell och trevlig känsla att ta en promenad under den regnmolnsblå himlen och känna löven och de nedfallna kastanjerna krasa under fötterna.

Gonna rake soon

Autumn pug

Efter att ha gått runt i tunnare klädsel några månader är det dessutom ganska trevligt att ta på sig en mysig tröja, plocka fram skinnjackan och stövlarna ur garderoben och dra ner luvan över öronen.

Show me ur kitties

Jag är dock inte någon älskare av stickade plagg – jag gillar dem utseendemässigt och i teorin, men i praktiken är de alldeles för varma för mig. Det spelar ingen roll hur snygga de är: stickat är bara inte för mig. Kanske har det att göra med att jag i 8:e klass försökte sticka ett par tumvantar, men tvingades repa upp garnet och börja om X antal gånger. Det var som om garnet och stickorna konspirerade emot mig, vilket resulterade i att jag fick 2:a i slöjd den terminen.
6 sweaters

Jag hade en tunn, stickad, mörkblå ylletröja för cirka 10 år sedan – ett reafynd som jag köpte mot bättre vetande. Jag ville så gärna använda den för den var så fin. Men, varje gång jag hade den på mig blev jag alldeles för varm och fick den notoriska ”ylleklådan”. Det var som om någon lagt sandpapper på magen och under armarna på mig.

Leonard itchy sweater

Detta har bidragit till att jag är och alltid kommer att vara en året-runt-hoodie-entusiast. Jag väljer en snygg hoodie med välsittande huva över en stickad tröja när som helst – i min värld är bomullstrikå alltid ett vinnande koncept när det gäller tröjor.

iZombie Liv 2 Edit

Hösten är en tid då klädbutikerna – för ovanlighetens skull – brukar ha ett brett utbud av kläder i färger jag passar i. Färgskalan rör sig mycket mellan rött och blått: det är mycket vinrött och lila, mina favoritfärger – ja, utöver svart, då.

She always wears black

När mörkret sakta lägrar sig över landet kan det ju vara kul med lite fina kläder att vänja sig vid kylan i och lysa upp mörkret med. Alla kan ju behöva en make-over emellanåt.

Pumpkin barber

Botox pumpkin

Denna årstid innebär alltid – till min stora förtjusning – att alla bra tv-serier börjar igen. Sommarens relativa serietorka känns som bortblåst när man kan gotta sig åt färska avsnitt av serier som iZombie och The Walking Dead.

Dog walking dead

En annan anledning att älska hösten är att den 31:a oktober infaller Halloween, skräckentusiastens ultimata myshelg. Det är den enda högtiden på året som matchar min inredning, och det säljs rysliga dekorationer nästan överallt. Mycket är skräp, men jag har gjort några fynd genom åren. Halloween innebär pumpor, döskalleljuslyktor och fladdermöss för hela slanten – är det konstigt att jag gillar det?nemi_happy_halloween

Halloween wallpaper

En del firar med att klä ut sig och gå på maskerad – om du råkar befinna dig inne i Norrköpings centrala delar runt den sista oktober är chansen stor att du stöter på en hel del spöken, zombies och andra outsiders som annars sällan syns till. Tänk, vad lite smink kan åstadkomma…

Halloween skull make up

Skeleton-Mouth-Halloween-Makeup

Undertecknad firar helst denna pumpa-mättade högtid i soffan under en filt med trevligt sällskap, en skål godis och några schyssta rysare att titta på.

Nemi snask

Watching-scary-movie

Här kommer några tips på trevliga filmer som är särskilt lämpade för kulna höstkvällar, när vinden blåser bort de sista, skälvande löven från träden utanför och nerverna längtar efter skrämsel.

The Amityville Horror (1979)

Amityville horror 2

En riktig favorit som fångade mitt barnajag med sin kusliga stämning och verklighetsbaserade historia. Berättelsen om familjen som flyttar in i ett hus där flera grymma mord begåtts är en klassisk rysare som bjuder både på krypande, subtilt obehag och den eviga kampen mellan ont och gott. Det är en film som alla både nyblivna och erfarna skräckfans bör pricka av på listan över film-måsten.

BKCDXE THE AMITYVILLE HORROR (1979) JAMES BROLIN, MARGOT KIDDER AMH 001

The Changeling (1980)

The changeling

Jag har alltid älskat en bra spökhistoria och The Changeling är ett ypperligt exempel på en lyckad sådan. Den handlar om pianisten John Russell, som efter sin fru och dotters tragiska död flyttar in i en stor gammal herrgård. Snart börjar konstiga ljud eka genom de tomma rummen och John kan inte skaka av sig känslan av att någon från andra sidan försöker säga honom något. En tidlös, snygg och effektfullt berättad mysrysare.

The changeling George C Scott

The Taking of Deborah Logan (2014)

The-Taking-of-Deborah-Logan-Poster

Denna film börjar som en lågmäld berättelse om en kvinnas borttynande i demensens grepp. Den är filmad som en dokumentär om demens och hur det påverkar både dem som drabbas och deras närstående. Men ju längre filmteamet följer Deborah Logans öde, desto mer uppenbart blir det att det är något mer ondskefullt än demens som slagit klorna i henne. Jag blev positivt överraskad av denna inledningsvis stillsamma rysare, som gradvis blir alltmer psykologiskt tryckande och spännande. Ett guldkorn bland moderna skräckfilmer.

Taking of DL 2

It Follows (2014)

It follows Edit

När vi ändå är inne på modern skräckfilm kommer här en av få amerikanska filmer jag sett de senaste 10 åren som fått mig att hoppa till. It Follows handlar om en ung kvinna som drabbas av en slags förbannelse genom sexuellt umgänge med sin pojkvän. Helt plötsligt börjar ensamma, mystiska främlingar dyka upp när hon minst anar det, och de förföljer henne långsamt men bestämt med ett syfte: att ta hennes liv.

It follows old lady

Filmen förde mina tankar till den första A Nightmare on Elm Street-filmen – den har den där diffusa, nervpåfrestande kusligheten som kommer av en fiende som kan uppenbara sig när och var som helst, (fast då utan de humoristiska inslagen).

It-Follows Over shoulder

Ett av de för mig mest effektiva scenarierna i skräckfilmer är när någon tar sig in i ditt hem och berövar dig på den trygghet som du känner där. När det gäller detta levererar It Follows verkligen, och det gör den till en skräckis som kryper under din hud. I alla fall min.