Skräck i hjärta, skräck i sinne…

Ända sedan unga år har jag haft en förkärlek för det läskiga och otäcka. Jag har alltid älskat spänningen i att se en bra rysare och kicken man får av en riktigt lyckad skrämseleffekt.

Där andra ser obehagliga hemskheter ser jag högklassig underhållning.

Ja, det mörka och kusliga har alltid lockat mig, men med årens härdning krävs det allt mer för att få mig att hoppa till i soffan.

Vissa filmer, som Insidious (2010) till exempel, fortsätter dock att ge mig gåshud varje gång jag ser dem.

Jag tittar visserligen på skräck året runt, men nu när hösten lagt sig som en tung, våt yllefilt över sommaren känns det extra lämpligt att titta på mysiga rysligheter.

Vinden viner runt knutarna, regnet slår mot fönsterblecken, och blött lövkladd orsakar benbrott hos intet ont anande mobilsurfare.

Personligen älskar jag hösten. Det är som om världen uppmanar en att sitta hemma, vira in sig i en gosig filt och titta på något som är lika delar läskigt som charmerande. Varför opponera sig?

Årets Halloween sammanföll med att jag tagit ett par dagars semester från bruket, så den 28-31 oktober firade jag skräckens årstid med att titta på några gamla favoriter, och ett par nykomlingar. Först ut var The Midnight Meat Train (2008).

Filmen handlar om fotografen Leon, som på en nattlig promenad stöter på en lång, mystisk man. Leon börjar följa efter och ta bilder av mannen, bara för att upptäcka att denne varje natt brutalt dödar människor ombord på ett tunnelbanetåg. Förföljandet blir en besatthet och långsamt dras Leon in i ett mardrömslikt mörker.

Detta är en skön blandning av spänning, en bra story och splatter, som jag återvänder till med ojämna mellanrum. Den föredetta fotbollsspelaren Vinnie Jones är perfekt i rollen som den hammarsvingande mördaren – han ser ju redan lite smått galen och skräckinjagande ut. (Han satte ju förvisso rekord i snabb utvisning när han spelade fotboll: Vinnie fick en gång gult kort efter bara 3 sekunder).

Näst på tur blev franska Livid (2011).

Berättelsen kretsar kring den unga Lucie, som ska gå bredvid en kvinna som jobbar i hemtjänsten. En av brukarna visar sig vara en sängbunden gammal dam, fru Jessel, som tillbringar sitt liv i ett enormt hus mitt ute i ingenstans. Där lär finnas en stor skatt, berättar handledaren, men ingen vet var.

Lucie återvänder till huset samma natt, efter övertalning av en pengahungrig pojkvän och dennes kompis, för att genomföra det som skulle vara ett enkelt inbrott. Husets ägare visar sig dock vara lite mer vaken än de hade räknat med. En originell, snygg och smått kuslig rysare som gjord för Halloweentider.

Ännu en gammal goding som dammades av ur filmsamlingen var Dead Silence (2007).

En film som har både riktigt obehagliga buktalardockor, och en ondsint dockmakare som hämnas sin egen död från andra sidan. En klassisk mysrysare som påminner om de 80-talsskräckisar jag växte upp med.

Mitt gamla skräckälskarhjärta blev sedan riktigt positivt överraskat av The Empty Man (2020), som var ny för mig. (En av många filmer jag stött på under mina nördiga utflykter på nätet. Ja, jag har en lista över filmer att se, som ständigt fylls på. Om jag inte skrev upp dem skulle min aningen ålderstigna hjärna säkert glömma bort dem).

Filmen handlar om en föredetta polis, som i jakten på en försvunnen grannflicka kommer i kontakt med ett sektliknande sällskap. Sammanslutningen ägnar sig åt märkliga ritualer avsedda att frammana den övernaturliga the Empty Man.

Jag gillade denna film väldigt mycket. Det är en lågintensiv, kuslig rysare med krypande skräck och en originell berättelse. Hela filmen är inhöljd i en viss mystik, vilket tilltalar mig rejält – jag ogillar filmer som skriver en på näsan och förklarar även de mest uppenbara vändningar.

Ingen höst och Halloween är komplett utan att titta på Halloween (1978), den stilbildande kultslashern som inte behöver någon närmare förklaring. (Den gick till och med på SVT natten mot Halloween och ligger på SVT Play till 28 november, för den som är sugen). Själv tittade jag på den till frukost på just Halloween. Mord, Jamie Lee Curtis och kaffe… det är en rejäl start på dagen, det.

Ännu en film om en kvinna som förföljs av en illasinnad man är Hush (2016), som även den är ny på min skräckfilmsrepertoar. Filmen handlar om Maddie, en författare som flyttat ut i skogen för att skriva böcker. En kväll dyker en maskerad främling upp på hennes förstukvist.

Temat är knappast nytt, men här känns premisserna uppfriskande annorlunda. Maddie är nämligen dövstum, och hennes förutsättningar för att överleva mannens attacker skiljer sig från de hos andra scream queens. Vad gör man när man inte kan ropa på hjälp? Detta är en mycket spännande skräckthriller som inte bör missas.

Happy Spooky Season!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.