Memes så in i helvete!

0

Mitt universalmedel mot allsköns elände är skratt, och den humor jag gillar bäst står Klungan för. Deras mångbottnade komik har gett mig en hel del matnyttiga insikter om livet, och jag tänkte här dela med mig av dessa survivaltips i meme-form.

En hård uppväxt behöver inte definiera hela ens liv.

Riv inte ner ditt självförtroende genom att fokusera på dina brister.

Tonårsacne kan ge ärr för livet, men utseende är inte allt.

Var snäll mot dig själv.

Fastna inte i gamla tankemönster, utan fortsätt jobba med dig själv. Ibland kan det till och med vara nyttigt att säga åt sig själv på skarpen.

Var inte rädd för att framhäva dina starka sidor när tillfälle ges.

Alla mår vi bra av socialt umgänge då och då. Varför inte hitta ett trevligt fritidsintresse att utöva i grupp?

För känslan av att ha orakade ben och ingen att umgås med är inte direkt angenäm.

Annars kan man ju alltid börja sticka.

Tänk på att inte äta för mycket salt.

Det är livsnödvändigt att koppla av från vardagsstressen med att göra saker du gillar emellanåt.

Glöm inte bort att ta semester. Varför inte åka till ett så konstigt ställe att det får ditt vanliga liv att kännas som en spavistelse?

Har man ont om pengar finns det ju alltid lågbudgetalternativ.

På semestern gillar ju många att renovera. Men, ta det lugnt med utsmyckningarna av fasaden.

Det är hälsosamt att bli lite arg ibland.

Passiv aggressivitet bör dock undvikas. Säg hur du känner istället.

Omge dig med människor som ger energi snarare än tar den. För dina känslor räknas också.

Tack och bock!

Ett gäng vrak och en flygplanskrasch

0

Så här i sommarvärmen kan det ju passa att kyla ner sig med lite vardagsrealism. (Jag menar, man får ju inte slappna av för mycket under semestern, så återgången till jobb och eventuella förkylda förskolebarn leder till kärlkramp och panikhicka). En tv-serie som verkligen lyckats perfekt med att blanda sjuk humor med grå verklighet är den norska succén Dag (2010-2015).

Med inspiration från Jan Stenmarks bitterljuva ångesthumor blandas här skratt, sorg, underliga sexställningar och psykiskt tvivelaktiga nunnor i en absurd soppa.

Serien handlar om parterapeuten Dag (Atle Antonsen), som är trött på människors skitsnack och råder de flesta par han kommer i kontakt med att göra slut.

Själv är Dag en komplicerad figur, som gjort om sin lägenhet till ett skyddsrum mot omvärlden, där han låser in sig för att lyssna på musik, titta på film och äta det bästa han vet: bacon.

När världen blir för påträngande och andra människor är särskilt påfrestande stillar han sitt sinne med Valium, eller något av alla de andra piller han förvarar i Pez-behållare i sitt badrumsskåp.

Bästa vännen Benedikt (Anders Baasmo Christiansen) är en vandrande katastrof med hjärtat på rätta stället, och en oförmåga att säga nej när det vankas sex. Han kraschlandar ofta i Dags hall, där han sover ruset av sig med filt och kudde när han än en gång varit otrogen.

Benedikt, Eva och Dag

När den rättframma Eva (Tuva Novotny) kommer in i Dags liv ställs allting på ända och han tvingas omvärdera allt han tror på. Kan man leva ensam och ändå vara lycklig med sin tvillingsjäl?

Mer vardag i form av en fiktiv realityserie hittar man i Derek (2012-2014), skapad av den fantastiska Ricky Gervais, som också spelar titelrollen. Serien följer den förståndshandikappade Derek, som jobbar som volontär på ett äldreboende.

Derek är en vänlig själ som sprider glädje bland de boende på hemmet och älskar djur. Det bästa han vet är att prata med de gamla och att umgås med sina bästa vänner, vaktmästaren Dougie (Karl Pilkington, känd från En idiot på resa), och den alkoholiserade Kev (David Earl).

Dougie, Derek och Kev

Den tragiska Kev är ett av de roligaste inslagen i serien. Han stinker, går ständigt runt med en ölburk i näven och berättar alltför ingående om sina sexuella eskapader. På något vis lyckas han samtidigt vara sympatisk.

Att hans leende ser mer ut som minen hos någon som har magknip än en glädjeyttring ger honom dessutom en viss udda charm.

Derek är också nära vän med Hannah, (Kerry Godliman), hemmets föreståndare. Hon är en person som alltid sätter andra framför sig själv, men samtidigt inte tar någon skit.

Derek är en varm, knäpp, sorglig och befriande rolig serie om en udda människa vars optimistiska syn på livet vi alla kan lära oss något av. För att vara annorlunda betyder inte nödvändigtvis att vara sämre.

Gillar man Ricky Gervais speciella, tragikomiska humor kan jag också tipsa om hans senaste serie, After life (2019), som handlar om en förbittrad man som inte tål andra människor efter att hans fru dött av cancer.

Om du som jag blev superfrustrerad av Lost, kan jag varmt rekommendera Wrecked. Denna humoristiska dark horse ger dig svaret på frågan: Tänk om Lost varit en lyckad komediserie?

Det är en omaka samling människor som måste lära sig att samarbeta efter att deras flyg plötsligt kraschat på en öde ö, och viljorna drar åt olika håll.

En av karaktärerna spelas av Rhys Darby, vilket också var anledningen till att jag började titta på serien. Han är känd bland annat för att ha spelat Flight of the Conchords totalt odugliga manager, Murray, (nedan), i serien med samma namn.

Under de tre säsongerna av Wrecked råkar överlevarna ut för diverse motgångar, och när de är som mest pressade visar sig allas sämsta egenskaper.

Det leder till en hel del fniss i soffan och gör dig sakta men säkert övertygad om att Lost aldrig var något annat än en mardröm som bleknat ur ditt minne.

Trevlig seriesommar!

Mer Job till mig!

0

Ett roligt sätt att lära känna nya människor tycker jag skulle vara att fråga dem vad de skulle välja om de bara fick välja en sak inom olika kategorier.

Jobb i all ära, men jag tycker det är minst lika intressant att veta vilken som är folks favoritfilm, eller vilken musik de bara inte kan leva utan. Så vad skulle jag då välja själv om jag blev ställd mot väggen? Svaren kommer här.

Om jag bara fick välja en fiktiv karaktär att umgås med resten av livet? Job Andersson!

Detta val är självklart och enkelt: som den inbitna Klungan– och Mammas nya kille-fantast jag är måste det helt enkelt bli folklivsfanatikern Job Andersson.

Denna charmiga kuf skulle se till att jag aldrig hade en tråkig sekund med sina helt sjuka anekdoter om svenska traditioner som glömts bort, eller kanske rentav förträngts. Det enda jobbiga med denna vänskap vore väl den ständiga skrattkrampen jag skulle få av alla berättelser om Fulutanför-Janne och Byxbensgubben.

Ett plus är att om jag blev sjuk skulle Job kunna ringa in sin läkare, Dr. Dre, från Byske Vårdcentral. Och jag skulle aldrig behöva oroa mig för att Job skulle stöta på mig, eftersom han verkar vara hopplöst förälskad i Mammas nya killes fantastiska programledare Bengt Strömbro.

Bengt är ständigt lika skeptisk till Jobs skamlösa inviter

Om jag bara fick se en film resten av livet? Terminator 2: Judgment day!

Filmnörd som jag är borde kanske den frågan skapa en viss beslutsångest, men nej, svaret är lika klart som spadet i den där olivburken som stått och mognat i din kyl de senaste tre åren: T2.

Terminatorn T-1000 är en av de coolaste snubbar som setts på film.

Flytande, formskiftande metall med mordiska avsikter är ju något av det hemskaste man kan råka ut för – särskilt när den ser så charmigt lurig ut som Robert Patrick.

T2 är helt enkelt en film som har allt – till och med brinnande metallskelett!

Jag älskar den lika mycket nu som när jag såg den för första gången som 12-åring och blev hejdlöst förälskad i den målbrottspipiga Edward Furlong. Och ärligt talat: vill vi inte alla innerst inne ha en egen Arnold Schwarzenegger i skinnställ och solbrillor som beskyddar oss mot allt ont?

Om jag bara fick lyssna på ett band resten av livet? Muse!

Den som känner mig eller i alla fall har sett mig regelbundet lär knappast bli förvånad över detta – jag äger nämligen ett tiotal Muse-t-shirts, som jag ofta ses både på jobbet och ute på byn i.

Muse extraordinära och förtrollande ljudbild, med riviga gitarrer, svävande syntar och slingrande melodier, fick mig på kroken direkt. Deras musik spänner från det mer avskalade, råa gitarr- och pianosoundet till färgsprakande, medryckande rockpop med tunga dubsteptongångar.

Matt Bellamy, Dom Howard och Chris Wolstenholme

Bara ett band som dem kan få så blandade musikgenrer att låta så sammanhängande, och det är det som gör dem till Muse. I kombination med Matt Bellamys skönsång blir deras musik rena himmelriket för trumhinnorna, och Muse är verkligen något man bör uppleva live. Jag hade förmånen att få göra detta på Bråvalla 2015 och det var helt magiskt!

Simulation Theory (2018) visade än en gång att Muse är ett band som bara fortsätter att växa musikaliskt!

Jag har faktiskt dessa tre supermusikaliska, kreativa och roliga killar att tacka för att jag sitter här idag. Deras musik var nämligen den avgörande faktorn som hjälpte mig igenom en mycket uppslitande skilsmässa. Av den anledningen kommer de alltid att äga en stor del av mitt hjärta.

Om jag bara fick lyssna på ett morgonprogram i radio resten av livet? Morgonpasset i P3!

Jag är sedan cirka 9 år tillbaka ett stort fan av detta dagliga radioprogram, som brukar hålla mig sällskap när jag som hastigast häller i mig min halvliter kaffe på vardagsmorgnarna. Lyssnar troget på poddversionerna på eftermiddagarna för att höra det jag missar när jag är på jobbet.

Det är ett skönt gäng med väldigt roliga människor som håller i programmet, och tillsammans lyckas de varje avsnitt få mig att skratta rejält, ofta så tårarna rinner. Detta i kombination med alla deras intressanta gäster – allt från forskare till komiker – gör programmet till ett rent nöje. Och så blir man allmänbildad på kuppen.

Marcus Berggren, Hanna Hellquist och Kalle Berg är några av Morgonpassets mysiga programledare

Om jag fick bli en superhjälte för resten av livet? Deadpool!

Jag måste välja just Deadpool för att han är en sådan antihjälte. Vanliga superhjältar är väluppfostrade och eleganta, men Mr. Pool är rappkäftad, ohyfsad och politiskt inkorrekt på ett ytterst trivsamt sätt.

Han är en tuff mjukis med hjärtat på rätta stället och en seriöst störd humor. Vad kan vara mer tilltalande än det?

Till sist några klipp: Här puffar Job Andersson för Mammas Nya Killes Linköpingsbesök 2017! (Jag var där!!).

Oemotståndligt medryckande Pressure med Muse blev en favorit direkt!

Sjukt roliga Marcus Berggren bjuder på inaktuella nyheter av det skojigaste slaget!

Vi syns i marschallens skugga! Amen!

Ja, jag är lite blyg ibland. So what?

0

Vi lever i en värld där människor älskar att säga åt andra hur de är, och ivrigt påpeka hur de istället borde vara. Olof Wretling berättar i föreställningen Diagnoserna i mitt liv att vi istället för att belysa våra medmänniskors tillkortakommanden borde acceptera varandra. För vem är jag att döma någon annan?

Genom sig själv känner man andra, brukar man säga. Jag tänker vända på steken och säga att genom andra känner jag mig själv, och i det här fallet är de ”andra” tre fiktiva karaktärer från film och tv . Jag har nämligen nyss blivit medlem i 40-årsklubben och vad passar då bättre än att fundera lite över vem man egentligen har kommit att bli under alla dessa år?

Mikal Hjort (Mattias Fransson) är en charmig filur som figurerar i diverse produktioner av humorgruppen Klungan. Liksom honom filosoferar jag kring livet, är ibland tillbakadragen och tystlåten, och har en förkärlek till uttrycket ”oj, oj, oj” – särskilt på morgnarna, när jag motvilligt försöker kravla ur sängen.

Mikal är ganska allvarlig, vilket jag ibland uppfattas som av folk som inte känner mig. I själva verket är jag en lättsam och positiv person med nära till skratt. Det andra uppfattar som allvar är snarare min tendens att lyssna mer än att prata. I likhet med Mikal är jag dock en person med mycket att säga.

Min kosthållning är lite mer varierad än Mikals, (som utgörs av mannagryn, blast, satsumas och djungelvrål).

Mikal har också konstant ca 15 cm blond utväxt på sitt mörkfärgade hår, vilket är ungefär hur jag själv tycker att jag ser ut för det mesta. (Tidens gång, mitt hårs förmåga att växa som industrigödslat ogräs och bristen på ork p.g.a. min whiplashskada konspirerar ständigt emot mig).

Melissa McCarthys Megan i filmen Bridesmaids (2011) är en frispråkig och rolig person, som bara är sig själv och struntar i att andra kan uppfatta henne som lite udda. Hon är också väldigt rolig.

Hon och jag är lika då jag är en mycket lojal och pålitlig vän, som är bra på att läsa människor, alltid försöker lösa problem och inte går på någons ”bullshit”.

Hennes känsla för mode må vara tveksam – hon klär sig lite som en Floridapensionär på golfrunda – men Megan är en rejäl person som man vet var man har, och det är en egenskap jag värderar högt både hos andra och mig själv.

Så kommer vi till min absoluta favorit bland påhittade personer: The Dude, gestaltad av Jeff Bridges i The big Lebowski (1998). The Dude är alltid väldigt avslappnad och går gärna runt i plastsandaler, sjuttiotalskofta och bermudashorts. Eller varför inte skrikiga parachute pants, som nedan?

The Dude är en livsnjutare av rang som lever efter filosofin att allt ordnar sig. Han hanterar det mesta med ett upphöjt lugn och tar livets smällar i den takt de kommer.

Detta är egenskaper jag själv känner igen mig i: Jag stressar inte upp mig i onödan, har en god förmåga att fokusera i adrenalinframkallande situationer och är bra på att njuta av de små sakerna i livet. Jag halvsover till exempel gärna till en rolig podd, (även om jag hittills inte börjat lyssna på ljudet av fallande bowlingkäglor, som The Dude).

Om något önskar jag att jag var mer ännu mer som han – att jag kunde vara lika obekymrat lugn och skön i alla sammanhang, även de situationer där jag av naturen blir lite mer obekväm. Och alltid ha ett coolt svar till övers.

Jag har faktiskt haft en Dude-lik cardigan en gång – det var en av min pappas gamla polyesterkoftor från tidigt 80-tal. Och vi delar ju favoritdrink, The Dude och jag: White Russian.

Jag är blyg och eftertänksam – två egenskaper som traditionellt inte värderas så högt. Men är det egentligen så farligt att vara lite blyg? Jag är ju faktiskt också en klok, omtänksam och hårt arbetande människa som är full av humor. Allt handlar om hur man väljer att se på sig själv, och om andra tar sig tid att se ens verkliga jag.

Så länge man fortsätter lära sig av livet och utvecklas som person klarar man sig bra. Alltså bör man inte ha samma inställning som Homer Simpson, hur underbart omogen han än må vara…

Det viktiga är att aldrig låta någon annan säga åt dig vem du är. Ta reda på vem du är och var trygg i detta – för ju bättre du känner dig själv, desto mindre kan andras ord såra dig.

Diagnoserna i mitt liv finns på SVT Play fram till 25 juli 2019.

https://www.svtplay.se/video/20826984/diagnoserna-i-mitt-liv

Andy Samberg som den plågsamt timida Shy Ronnie…

Första hjälpen mot den svenska vintern

0

Jaha, så då var vintern onekligen här. Under mina barndomsår i Norrbottens djupfrysta urskog (Boden) kunde jag gladeligen vara ute i snön i timmar, tills kinderna var illröda och enda räddningen för mina värkande tår var skoningslös upptining mot elementet.

Då tålde jag temperaturer på neråt 30 minus. Nu för tiden huttrar jag bara termometern sjunker strax under nollan, vek av det sydsvenska stadslivet som jag är. Minsta snöflinga så gör jag samma min som Jon Snow:

Så hur ska man då orka med månader av mörker och kyla? En bra början är att klä sig varmt – vem bryr sig om du ser ut som Michelingubbens utomjordiska kusin så länge du slipper frysa?

Bygg upp en motståndskraftig vinterkropp med riktigt smör.

Använd rejält med Försvarets hudsalva, eller trutvalla som jag kallar det. (Dina läppar kommer att tacka dig).

Bara le och bit ihop.

Var glad att du inte bor i Canada i alla fall… Visserligen hörde jag att något liknande detta skedde i Härnösandstrakten i vintras – en ort fick så mycket snö att man fick gräva gångar med 1,75 m höga väggar.

Funkar inget av detta så stanna inomhus så mycket som möjligt. Och har man, som undertecknad, ett löpband hemma är det smidigt att motionera utan att behöva ge sig ut på de überglatta hockeyrinkar som gångbanorna förvandlats till.

Det kommer ju en punkt när det bara är att inse att det inte går att cykla till jobbet…

.. och att grillen har fått göra sitt för den här gången.

Ett plus med vintern är ju att du kan stila i pisten med dina årgångsskidkläder från 80-talet. 

Så lägg dig inte och deppa ihop i en snödriva nu.

Dra på dig dina snowjogging och trotsa årstiden.

Försök att inte oroa dig – vintern tar slut. Och blir du för stressad hjälper det alltid med lite korv.

Här kommer lite tips på underhållning som är extra lämpad för snorkalla vinterdagar, då vi som inte har hund skattar oss lyckliga för att vi inte måste gå ut. 

A street cat named Bob (2016)

Detta är den sanna historien om den hemlösa musikern och narkomanen James Bowen, som, när han nått botten i livet, fick en oväntad vän i form av gatukatten Bob.  

Detta är en varm och mycket sevärd feelgood-rulle med julkänsla som handlar om att inte ge upp, hur tufft livet än kan vara. Kan man bli annat än glad av en katt som gör high five? 

Andra åket (SVT 2018)

Andra åket är en komediserie med delar av Grotesco-gänget och William Spetz som utspelar sig på en liten ort i den nordsvenska fjällvärlden. Serien bjuder på kulturkrockar mellan nollåttor och infödda, och missförstånd som leder till roliga situationer. 

William Spetz som den hypokondriska receptionisten Cesar

Framför allt gillar jag serien för att Mattias Fransson från humorgruppen Klungan, känd bland annat som den otursdrabbade karaktären Lacken, medverkar. Hans rollfigur Tommy kämpar med svårigheten i att nätdejta när han måste resa 17 mil enkel väg för att träffa någon.   

The thing (1982)

Om man som jag också älskar filmer av det lite läskigare slaget är ju sedan The thing den ultimata vinterfilmen. Den har allt – Antarktis, en isolerad forskningsstation, en lömsk utomjording och, framför allt, Kurt Russell

Avslutar med en vintrig klassiker från En himla många program: Mossan med Lars och Bo! 

Jamie Lee, demoner och skrikande våp: Äntligen Halloween!

0

Aah…. Så är den äntligen här, den där tiden på året när luften blir härligt kylig, himlen skimrar i kornblå nyanser och du oundvikligen halkar runt på ekollon på väg till jobbet.

Efter en lång och stekhet sommar vill man bara sitta inne och mysa, gärna med vinden och regnet piskande mot fönsterrutorna. Man fylls plötsligt av viljan att köpa värmeljus i storpack, ta på sig lurviga tjocksockar och skulptera fräsiga konstverk av orangea gurkväxter.

Har man lite mer tomtyta kan man roa sig med Halloweendekorationer som den här, från Nebraska, USA:

Då jag älskar både hösten och film brukar jag fira Halloween genom att titta på skräckfilm.

Här kommer några förslag på perfekt Halloweenunderhållning. För när mörkret långsamt suger åt sig allt mer av dagsljuset, vad är mer lämpligt än att avnjuta berättelser om läskiga dockor och annat oknytt?

Dead and buried (1981)

Dead & buried är en rysare som jag minns väl från min uppväxt, och som definitivt hållit måttet genom åren. Handlingen kretsar kring den lilla kuststaden Potter’s Bluff, där genomresande turister blir brutalt mördade.

Lokalinvånarna är påklistrat trevliga, men samtidigt kyliga, vilket ger intryck av att någonting inte står rätt till. För oss som växte upp med V och A nightmare on Elm Street är det en bonus att se Robert Englund i en liten roll.

En spännande, snygg och originell skräckis med välgjorda effekter och kusliga miljöer. Om du gillar den här bör du även se Stuart Gordons Dagon (2001), som jag tipsat om tidigare. 

Pumpkinhead (1988)

Uppfylld av ilska efter att hans son dött i en tragisk olycka söker Ed Harley, (den fantastiska Lance Henriksen), upp en häxa för att utkräva hämnd.

Hon åkallar demonen Pumpkinhead och snart är dräparnas liv i fara. Hämnden visar sig dock ha ett högt pris för Ed Harley och saker går inte riktigt som han hade hoppats. 

Monsterkonstnären Stan Winstons välgjorda Pumpkinhead är en av mina personliga mysrysarfavoriter. Den påminner mig om de folksagor jag hörde berättas i tv:s barnprogram på det dammiga 80-talet: det är en klassisk berättelse om vredesmod och vedergällning. Att filmen sedan innehåller ett av mina absoluta favoritfilmmonster gör inte saken sämre.

Deathwatch (2002)

Deathwatch är en blandning mellan krigsfilm och skräck. Några brittiska soldater under första världskriget hamnar på fientlig mark och tvingas söka skydd i en ödslig tysk skyttegrav.

Konstiga ljud hörs snart och skyttegraven verkar plötsligt vara under attack, bara för att ögonblick senare återgå till total stillhet. Soldaterna tycks inte vara ensamma i de leriga, vindlande gångarna.

Deathwatch är en spännande och kuslig film lämpad för stormiga höstkvällar. Kombinationen av övernaturlig skräck och krigsmiljöer är mycket lyckad och effektivt obehaglig, kanske för att krig i sig är så skrämmande.

Scream queens (2015-2016)

Scream queens är ett måste om man som undertecknad älskar slasherfilmer från 1970- och 80-talen. Det är en hyllning till genren, som summerar den på ett överdrivet, knäppt, humoristiskt och blodigt sätt. Serien kretsar kring den bortskämda sororitysystern Chanel Oberlin (Emma Roberts) och hennes följe av ja-sägare, alla benämnda Chanel med olika nummer.

Chanel number 3, Chanel Oberlin och Chanel number 5

Chanels specialiteter inkluderar att bete sig som en barnunge när hon inte får som hon vill: att börja stampa med fötterna och gråta på beställning…

…eller förolämpa alla i sin omgivning med syrliga kommentarer.

När en maskerad mördare börjar härja utvecklas handlingen till en katt- och råtta-lek, där ingen kan lita på någon. Den första säsongen utspelas i universitetsmiljö och den andra på ett sjukhus, och även om upplägget är i princip detsamma i båda upplagorna är serien väl värd en titt.

Scream queens påminner mig om anime, då den är full av våpiga, blåsta tjejer i löjliga kläder.

Rent visuellt är serien en fröjd för ögat, med sina färgsprakande miljöer, och den snygga, 80-talsinspirerade synthmusiken förhöjer upplevelsen.

Den stora behållningen var dock för undertecknad den fantastiska Jamie Lee Curtis som den oortodoxa, dominanta, och charmigt uppkäftiga Dean Munsch…

… och Abigail Breslin, som den ständigt svamlande, spåniga underdogen Chanel number 5.

Halloween (1978)

På tal om Jamie Lee Curtis kommer här det givna valet till Halloweenförströelse – så självklart att jag bara nämner den som hastigast: Halloween. Det har blivit en tradition för min del att se denna underbara rulle så här på höstkanten, och då gärna på just sista oktober.

Halloween är vid det här laget så känd och räknas som en klassiker av sådan kaliber att ingen skräckentusiast värd namnet borde ha missat att se den. Den innehåller ju faktiskt både Jamie Lee och en knivviftande mördargalning i overall, PLUS folk som blir dödade för att de har sex. Så har du inte sett den, gör det. Det är ju ändå Halloween i övermorgon.

Bye for now!

Min barndom har gått i pension

0

Åren går, men hittills har jag inte reflekterat så mycket över det. Jag är glad så länge jag mår bra och inte ser ut som en gammal skinnjacka i ansiktet. Jag levde mitt första decennium på 80-talet, och tillbringade mina dagar med att leka med Barbie och My Little Pony och lyssna på sagokassetter inlästa av Astrid Lindgren.

Jag samlade på Garbage Pail Kids-kort…

…och spelade Pacman på brorsans bärbara konsol. Jag gillade också att leka att jag var en häst. Det var helt enkelt en mer okomplicerad tid.

Jag tittade på surrealistiska barnprogram som Clownen Manne och Staffan Westerbergs helskumma Lillstrumpa och Syster Yster.

Det sistnämnda var, för er yngre generationers kännedom, en deprimerande lågbudgetshow med två raggsockor i huvudrollerna.

Det fanns dock även mer lättsam barnunderhållning, som min personliga favorit bland sommarlovsprogrammen, Solstollarna, som utspelade sig på och omkring Ribersborgsbadet i Malmö. Handlingen kretsade kring Direktör Knegoff

…och hans alter ego, sekreteraren Ulla-Bella

…som hade ett särskilt schvung när hon slog i telefonkatalogen. Underligt men roligt.

I takt med att jag själv närmar mig medelåldern – jag är i skrivande stund 39 år – har jag ställts inför en aspekt av åldrandet som jag inte märkt av så mycket tidigare, av förklarliga skäl (= jag var yngre). Detta är att det mesta jag älskade under min uppväxt helt plötsligt har blivit ”retro”. When did that happen?!

Det hiskeliga 90-talsmodet, med pösiga, superblekta jeans med så hög midja att byxorna oundvikligen kryper upp i häcken, och så stora hål på knäna att byxorna mest ser ut som någon slags sele, är inne bland dagens tonåringar. Varför vill någon ha på sig detta? (Vi som var unga när det begav sig ville det knappt).

Filmer jag älskade som barn har hunnit få mer än 30 år på nacken ”bara så där” och jag undrar vart tiden tog vägen. Poltergeist, till exempel, som både fungerar som någon slags filmatiserad tidskapsel över min barndom – miljöerna, möblerna, leksakerna –  och var den film som tog min ”skräckfilmsoskuld”, nådde biograferna redan 1982.

Tremors, eller Hotet från underjorden som den hette i Sverige, med en ung Kevin Bacon i huvudrollen, var en av mina absoluta favoritfilmer som barn. Jag brukade ligga på en madrass framför tv:n och titta på den innan jag somnade. Denna film har nu hunnit bli 28 år – alltså ungefär så gammal som jag känner mig.

Coola The lost boys från 1987 är fortfarande en av mina favoritvampyrfilmer.

Här fanns Corey Haim med. Liksom många andra tjejer i min ålder var jag som barn väldigt förtjust i denna hjärtekrossare, som tyvärr dog bara 38 år gammal 2010.

Jag älskade honom i varulvsrysaren Silver bullet från 1985 – en annan film jag gärna tryckte in i vår välanvända gamla video.

Just Corey Haim för mig in på ett annat ålderstecken jag uppmärksammat. Det är att många kändisar jag gillar antingen närmar sig eller i vissa fall har passerat pensionsåldern. Min barndomsidol Arnold Schwarzenegger har passerat 70, (även om han ser ut att vara i god form)…

Under min uppväxt inväntade jag varje ny Arnold-rulle med spänning, och såg hans filmer om och om igen. Terminator, Terminator 2, Commando, Total recall, Conan-filmerna, Kindergarten cop och True lies gick varma i VHS-spelaren hemma hos oss. Detta österrikiska muskelpaket var helt enkelt det coolaste som fanns i min värld.

Arnold är fortfarande aktiv som skådespelare. 2017 kom Killing Gunther, en mycket underhållande actionkomedi om ett gäng yrkesmördare som försöker döda tidernas mest odödliga torped: Gunther, spelad av Arnold. Är du som jag ett fan kan jag rekommendera den varmt.

Han är också en finurlig och skoningslös kritiker av partikollegan Donald Trump i sociala medier. Ofta lyser Arnolds stora humor och självironi igenom, till exempel i inlägg som det här – som fick undertecknad att skratta högt.

Måste här bara klämma in ett av de roligaste fotomontage jag sett – tack Robin!

Richard Dean Anderson som spelade MacGyver, en annan av mina barndomsfavoriter, har idag hunnit bli 68 år, och ser ut lite som en rund jultomte utan skägg. Men, jag tycker man kan få vara lite tjock på ålderns höst.

Richard Dean Anderson var min största barndomsförälskelse. Jag älskade MacGyver och satt som klistrad vid varje nytt avsnitt och såg mästerfixaren Mac ta sig ur de mest livshotande situationer, med hjälp av otippade material som tuggummi, kottar och skidstavar. Silvertejp var dock hans favorit.

Serien hade också enligt mig kanske den bästa signaturmelodin som någonsin gjorts – vansinnigt catchy.

Sigourney Weaver, som spelar min personliga hjälte – Ripley i Alien-filmerna – fyller 69 år i år.

Hon är fortfarande i allra högsta grad aktiv i Hollywood – lika fantastisk som alltid – och har på senare år till och med försonats med sin nemesis.

Det verkar helt enkelt som om hela min barndom har gått i pension. Jag är alltså inte så ung som jag tror att jag är, men jag trivs samtidigt med att vara nästan 40. Jag är glad att jag växte upp under barnprogrammens och de rosa plastleksakernas guldålder, med de förebilder jag hade.

Förhoppningsvis har mina idoler – den motvilliga goda medmänniskan MacGyver, den starka och smarta Ripley och kroppsbyggaren Arnold, som gick emot världens fördomar om honom och blev framgångsrik politiker – gjort mig till en lite mer vettig person.

Judge, Smith, Berry och Barry

0

Den här gången tänkte jag ta upp några av de komiska genier som förgyller min tillvaro med produkterna av sina härligt sjuka hjärnor. Först ut är Mike Judge, vars två kultförklarade megapuckon Beavis & Butthead (1993-2011) utgjorde en betydande del av min MTV-indränkta tonårstid.

Animatören, regissören, skådisen: Mike Judge

Beavis & Buttheads smått hjärndöda, animerade äventyr var ett intressant avbrott mot min föräldragenerations humor, och även om handlingen inte var direkt spännande – en stor del av programmet bestod i att killarna satt i soffan och fällde sarkastiska kommentarer om de musikvideor som visades på tv – var det riktigt kul. Extra roligt om man råkade vara trött.

Mike Judge har talang för att skapa figurer som är lite udda och konstiga på ett charmigt sätt. Personerna hamnar ofta i knepiga eller rent av pinsamma situationer, där igenkänningsfaktorn för publiken är hög. Hans kanske mest kända film är Office space (1999).

Office space är för mig den ultimata filmen att se om man haft en riktigt sugig dag på jobbet. Den fångar den själadödande grå vardagen på ett sjukt roligt sätt. Här finns den ständigt mumlande, glosögda Milton, vars röda häftapparat är i det närmaste helig…

… och filmens huvudperson, Peter, som efter att ha blivit hypnotiserad till att få en mer avslappnad inställning till livet, plötsligt struntar i att jobba.

Alla som någon gång haft ett jobb de hatat, en rad mellanchefer som detaljstyrt ditt arbete in absurdum eller en skrivare som vägrat skriva ut bör se denna film.

Även Extract (2009) är väl värd en titt. Filmen handlar om fabriksägaren Joel, som dagligen för en kamp mot klockan för att hinna hem till sin fru innan hon hunnit byta om till mysbyxor – då blir det nämligen inget sex. Detta försöker Joel lösa genom att låta sin vän övertala honom om att anlita en gigolo till sin fru.

Om man som jag älskar M.J:s humor får man heller inte missa den fantastiskt underhållande serien Silicon Valley (2014 och framåt).

Serien handlar om en grupp unga entreprenörer som försöker skapa sig ett namn inom IT-världen. När en av dem lyckas skriva en revolutionerande algoritm för att göra filer mindre utan att kvaliteten försämras förvandlas deras liv till en berg- och dalbanefärd inom en hänsynslös bransch.

Inhysta i ett villaområde kämpar de mot klockan och brist på finansiering för att göra appen Pied Piper till verklighet. Under resans gång råkar de ut för såväl excentriska miljonärer som utpressning från etablerade jätteföretag, och anlitar en gatukonstnär till att skapa en företagslogo som visar sig bli allt annat än rumsren.

En av seriens roligaste figurer är Erlich Bachman, spelad av T.J. Miller, känd från bland annat Deadpool-filmerna och Cloverfield.

Erlich är en högljudd, marijuanarökande, kaxig skitstövel som trots detta lyckas med att ha hjärtat på rätta stället – åtminstone ibland. Han har dessutom alltid en uppkäftig kommentar på lager, vilket han använder för att sätta press på företagets mer timida VD, Richard. 

En rolig detalj när det gäller Mike Judge är att han gärna dyker upp i små biroller i sina alster – då ofta förklädd och utan att nämnas i eftertexterna, som här i Office space respektive Extract.

En annan rolig snubbe vars humor tilltalat mig sedan många år är Kevin Smith (nedan), som faktiskt var nära döden i februari i år när han fick en kraftig hjärtinfarkt. Tack och lov återhämtade han sig – världen vore en betydligt tråkigare plats utan honom.

Kevin Smith drar sig inte för att skämta om saker som sex och religion. Dogma (1999) är ett humoristiskt dräpande angrepp på katolicismen.

Bland annat dyker Jesus okända, trettonde, svarta lärjunge Rufus upp och filmens huvudpersoner tvingas slåss mot en uråldrig, gammaltestamentlig bajsdemon. Och vi får se Alan Rickman som Guds röst – bara det gör filmen värd att se.

Alan Rickman, som lämnade oss alldeles för tidigt

Smiths första film Clerks (1994) är, liksom Office space, en perfekt hyllning till dagar då man bara vill gräva ner sig i ett hål och dö. Handlingen kretsar kring närlivsbutiken Quick stop, och den intilliggande videouthyraren, där personalen gör vad de kan för att inte kvävas av vardagens tristess.

Smiths karaktärer är ofta långt ifrån välanpassade eller politiskt korrekta. Mina personliga favoriter i hans persongalleri är Jay & Silent Bob, två slackers som hänger utanför Quick stop och säljer droger.

Dessa killar, varav Silent Bob förstås spelas av regissören själv, figurerar också i både Dogma och Mallrats (1995). De fick också en egen film i Jay and Silent Bob strike back (2001).

Killarna beger sig här till Hollywood när det ska spelas in en film baserad på serietidningen om deras liv. På vägen får de på något sätt med sig en orangutang…

…och jagas därför av ett fumligt viltvårdsbiträde, spelat av Will Ferrell.

Clerks II (2006) lyckas nästan vara bättre än sin föregångare, dock är spelplanen nu utbytt mot en snabbmatsrestaurang.

Det blir dock mer av allt jag gillade i den första –  störd humor i mängder, mer Jay & Silent Bob och mer av den rappkäftade, ständigt raljerande Randal.

Nu väntar jag med spänning på den nya Jay & Silent Bob-film Kevin Smith ämnar göra i framtiden.

Det finns skådespelare som kan få en att dra på smilbanden med något så enkelt som en blick eller ett tonfall. En sådan är för mig brittiska komikern och musikern Matt Berry, (till höger nedan), som bland annat kunnat ses i tv-serier som The IT crowd, Toast of London, Snuffbox och Portlandia.

I underbara The IT crowd (2006-2013) spelar Berry en odrägligt självsäker rikemansson som återvänder för att leda familjeföretaget.

Med sina storslagna manér och bombastiska teaterröst stöter han på varenda kvinna han ser och är blåst, överdrivet sexuell och politiskt inkorrekt i största allmänhet – en kombination som leder till många skrattframkallande situationer.

Exempelvis leder han en aerobicskurs för personalen iklädd följande avslöjande outfit:

I Toast of London (2012-2015) spelar Berry Steven Toast, en medelålders, misslyckad teaterskådis som gör allt för att hänga kvar i rampljuset en liten stund till. Berry har även skapat den musik som hörs i serien.

Denna knäppa serie, som stundtals liknar en surrealistisk dröm, rekommenderas varmt till dig som har humor av det mer udda slaget. Berry vann en välförtjänt BAFTA TV Award – den brittiska motsvarigheten till Oscar – för ”Best male performance in a comedy program” för sin roll som Toast 2015.

Det absolut roligaste i denna serie är det återkommande inslaget när Toast, för att kunna försörja sig, gör voiceover-jobb till bland annat olika absurda reklamfilmer. Teknikerna som jobbar i studion är två unga, dryga idioter som älskar att retas med honom.

Slutligen måste jag även nämna Bill Hader. Jag har hyllat honom tidigare här på min blogg och måste därför tipsa om hans lysande, egenproducerade tv-serie Barry som kom ut nu under våren.

Detta är riktigt smart humor för alla oss som gått runt med ett hål i hjärtat sedan Dexter lades ner. Huvudpersonen Barry är yrkesmördare och på ett av sina uppdrag råkar han hamna mitt i en teaterkurs.

Han finner där den mening han saknat i sitt liv och plötsligt tvingas han omvärdera hela sin tillvaro. Spännande, dystert och samtidigt knäppt. En serie som svarar på frågan: Vad hade hänt om Dexter börjat spela teater?

Bye for now!

 

Djävlar, spöken och blodlystna hämnare

0

Oavsett årstid älskar jag att krypa upp i soffan och titta på en välgjord serie eller en spännande film: för mig är det den ultimata avkopplingen. Då vi lever i tv-seriernas förlovade tidsålder finns det också mycket bra att ta av. Här kommer några tips för dig som känner dig vilse i film- och tv-pannkakan. Och inga spoilers här inte.

Daredevil (2015)

Jag gillar superhjältar, men är ganska kräsen när det gäller denna genre. De senaste tio åren har det nästan gått inflation i detta tema, men då och då har det också blixtrat till och överraskat mig positivt. En serie jag varmt rekommenderar även till superhjälteskeptiker är Netflix-producerade Daredevil.

Huvudpersonen är den synskadade advokaten Matt Murdock, som brinner för att hjälpa samhällets underdogs och därför bestämmer sig för att ha en sidokarriär som maskerad välgörare. Till sin hjälp har han sina förstärkta sinnen, snabba reflexer och en mörkröd, specialbyggd rustning.

Detta är en serie med spänning, en fängslande berättelse och mycket hjärta. En väldigt lyckad blandning av advokatserie, martial arts och superhjälteaction.

The Punisher (2017)

En serie som går hand i hand med Daredevil är The Punisher. Karaktären Frank Castle introduceras i DD säsong 2, och i denna serie får vi se hans berättelse – hur han gick från fredlig familjefar till att bli den skoningslösa och fruktade The Punisher.

Jon Bernthal (tidigare känd från bl.a. The Walking Dead) passar med sin boxarlika profil och raspiga röst perfekt för att gestalta den hårdhudade och illa medfarna arméveteranen, som bestämmer sig för att utkräva hämnd av de maktens män som ödelagt hans liv. Frank Castle är en karaktär som både berör och engagerar.

Tillsammans med hackern Micro och en ansenlig mängd skjutvapen försöker han skipa rättvisa och sätta dit de fula fiskar som berövat honom hans fru och barn.

Detta är en snygg, actionpackad, cool och vansinnigt spännande serie som du garanterat kommer att titta på i ett svep. Den är helt enkelt så bra att det är svårt att sluta titta.

Happy death day (2017)

Lyckade skräckkomedier är något som inte dyker upp alltför ofta. En film inom genren som är väl värd en titt är dock Happy death day.

Happy death day är en mycket underhållande slasherkomedi om en egotrippad collegetjej som fastnar i en och samma dag och tvingas genomlida sitt eget mord om och om igen – bara för att vara tillbaka på ruta ett nästa morgon. När hon minst anar det dyker den maskförsedda mördaren upp igen.

Detta är en rolig variant på det klassiska ”tjej blir jagad av knivviftande, psykopatisk mördare”-temat. Kort sagt kan filmen beskrivas som en blandning mellan Groundhog day (1993), (eller Måndag hela veckan som var dess klämkäcka svenska titel), där Bill Murrays karaktär också får leva på repeat, och Scream (1996).

En lättsmält popcornrulle för skräckälskare och alla som gillar att skratta åt snobbiga sorority-tjejer à la Scream queens.

The house of the devil (2009)

Regissören Ti West har med The house of the devil lyckats skapa en skräckfilm som känns som om den vore inspelad på det tidiga 1980-tal där den utspelas, i allt från frisyrerna till den korniga bilden. Berättelsen kretsar kring den fattiga studenten Samantha, som av en impuls svarar på en ”barnvakt sökes”-annons i ett desperat försök att få ekonomin att gå runt.

Hon lämnas ensam i det annonserande parets stora, avlägset belägna hus en mörk och kylig höstkväll, med tv:n och skolböckerna som enda sällskap.

Snart hörs dock konstiga ljud i den ödsliga byggnaden. Det blir allt mer tydligt för Samantha att något inte står rätt till, trots ägarnas nästan överdrivet hövliga bemötande och generösa betalning.

The house of the devil är inspirerad av den vitt spridda rädsla för satanistiska kulter som fanns i USA under tidigt 80-tal. Det är en riktigt snygg rysare, som med enkla mått och en avskalad stil väcker kalla kårar av krypande obehag.

The innkeepers (2011)

The innkeepers handlar om det hemsökta hotellet The Yankee Pedlar Inn. Två tappra men uppgivna anställda ska hålla hotellet igång en sista helg innan det stängs för gott, och de passar på att göra ljudinspelningar med förhoppningen att hitta bevis för att byggnadens berömda spöke faktiskt existerar.

Med endast en handfull gäster har hotellet en atmosfär som för tankarna till en semesterort när sommar övergår i höst – en miljö som är kusligt öde och utan liv. Under helgens lopp börjar byggnaden leva upp till sitt rykte som paranormal hotspot och de två spökjägarna får helt plötsligt mer resultat än de kunnat drömma om.

Även denna film är signerad Ti West, och tyvärr tycks den ha hamnat lite i skuggan av The house of the devil. Det är dock en mycket skickligt berättad, lågmäld och stämningsfull rysare. Det värsta jump scare-träsket undviks och istället målas en lite vardagstråkig historia upp, som sedan långsamt övergår i en nervkittlande mardröm. Mycket sevärd, enligt undertecknad.

Trailers för den som blev nyfiken…

Portlandia forever!

0

Det gör alltid lite ont i hjärtat när saker man tycker om tar slut. Det är vemodigt när eftertexterna på det sista avsnittet i en älskad tv-serie rullar och du lämnas med vad som åtminstone känns som ett tomrum i själen. Nyligen sändes sista delen av en av mina personliga favoritserier, Portlandia, och det kändes väldigt sorgligt.

Denna sketchhumorserie med återkommande karaktärer hade premiär 2011 och bjöd alltså på sin avslutande åttonde säsong nu i år. Serien utspelar sig i Portland, Oregon, en storstad på USA:s västkust som är känd för att vara en progressiv hemvist för liberala värderingar, en slags ”gå mot strömmen-kultur”.

Staden satsar till exempel mycket på miljön genom att vara mycket gång- och cykelvänlig och erbjuda god kollektivtrafik, och det finns ett stort utbud av lokalproducerad mat. Med den verkliga staden som bakgrund är tv-seriens alternativa Portland-universum en värld där både udda och lite vanligare människor samexisterar.

Portlandia skapades av Carrie Brownstein och Fred Armisen, tillika komikerna som gestaltar större delen av seriens persongalleri. Brownstein har en bakgrund som musiker i bandet Sleater-Kinney och Armisen, som även han är musiker, är känd från bland annat Saturday Night Live. Paret har under lång tid varit nära vänner, vilket märks på den kemi som tycks finnas mellan dem både framför kameran och i manusskrivandet.

Serien har utgått ifrån verklighetens Portland och skapat en värld där det finns supernischade butiker som säljer labbutrustning som heminredning till överpris, där entusiaster gör publikfinansierade filmprojekt om musiker som ingen någonsin hört talas om och varenda människa extraknäcker som dj.

En av seriens mer högljudda figurer är punkaren och rebellen Spyke, en inbiten cyklist och anti-bilaktivist, som älskar att göra uppror mot allt som är mainstream.

När han cyklar genom Portland är det svårt att missa honom, tack vare hans ständiga gormande och visselpipeblåsande.

Här finns gotharna Vince och Jacqulin, som hur de än försöker inte blir lika utstirrade längre som de brukade bli…

…inte ens när de beger sig till stranden.

Vi möter också det hemkära, ständigt lika förälskade paret Peter och Nance, som aldrig missar ett tillfälle att gulla med varandra.

Under seriens gång får vi se dem starta ett B&B, och för att inreda detta besöker de en butik som enbart säljer små, fula, virkade dukar av den sort som äldre damer brukar täcka alla tomma ytor med.

Peter är mycket osäker och har därför en tendens att haka upp sig på orden ”and” och ”what” när han pratar – inte för att han stammar, utan för att han inte kan bestämma sig för vad han ska säga – vilket ofta leder till roliga situationer.

Två av Portlandias mest rastlösa invånare är det sportiga paret Kath och Dave, vars energinivå ständigt är inställd på överladdad och vars klädsel alltid består av funktionella friluftsplagg, gärna av fleece.

De tar sig an varje uppgift i livet med målet att lyckas bättre än alla andra, vilket gör dem smått odrägliga att ha att göra med. Deras högsta dröm är att bli marginaliserade och därför kunna ifrågasätta och ställa orimliga krav på sin omgivning.

Kath har en tendens att skrika hysteriskt när hon blir exalterad, vilket Dave tycker låter som vacker musik. Roligt att veta är dock att Fred, som spelar Dave, i verkligheten håller på att krypa ur skinnet när Carrie (Kath) skriker.

Portlandias borgmästare spelas av underbara Kyle MacLachlan, som de allra flesta kanske förknippar med Twin Peaks.

Mr. Mayor, som han kort och gott kallas i serien, är en härligt flummig och icke-traditionell feelgood-snubbe som älskar att cykla runt i sin fulsnygga cykelhjälm av märket Nutcase, (för övrigt en riktigt rolig ordvits!).

Mr. Mayor brinner för att förbättra Portland, även om hans förankring i verkligheten inte alltid är den bästa – något han uppväger med sin stora entusiasm och goda vilja.

Han har ofta möten med Fred och Carrie om hur staden kan förändras till det bättre på sitt kontor, där han bytt ut sin kontorsstol mot en balansboll…

…och när jobbet som Portlandias högsta höns blir för krävande smiter han iväg och spelar bas i ett reggaeband.

Andra återkommande figurer i tv-seriens Portland är de militanta, orimligt manshatande skenfeministerna Toni och Candace.

De ger sken av att vara feminister, men egentligen vill de bara ha uppmärksamhet och anklagar därför allt och alla för att vara ett uttryck för kvinnoförtryck. I sin bokhandel sätter de upprepade gånger rekord i sämsta kundbemötande någonsin genom att skrämma bort kunderna med sin dåliga service.

Portlandias universum inrymmer även den spåniga Nina och hennes tuffa pojkvän Lance, vars stormiga förhållande är en ständig kamp mellan Ninas ytlighet och Lance stora behov av att vara macho.

En personlig favorit bland seriens udda bifigurer är den krullhåriga musiknörden som bara måste ha en hemstudio där all utrustning ger samma ljudbild som på Beach Boys klassiska album Pet sounds.

Jag gillar också de olika karaktärer som spelas av Kumail Nanjiani. Det rör sig alltid om olika säljar-typer, som istället för att göra en enkel transaktion så problemfri som möjligt försvårar det hela genom att erbjuda alltför många, alltför komplicerade alternativ – ofta med en nedlåtande ton.

Eftersom båda seriens skapare är musiker är det också naturligt att Portlandia innehåller en hel del musikaliska inslag. Bland annat sjunger borgmästaren en hyllningssång till staden, och bandet Catnap förnyar sig genom att ha med katten Kevin på scen.

Portlandia är en slags komisk blinkning till hipsterkulturen, där unga, trendiga människor brygger sitt eget öl eller stickar sina egna kläder för att det är inne. Det är en värld som inte liknar något annat, en värld jag trivts bra i under de dryga fem år som gått sen jag upptäckte denna suveräna serie.

Ett genomtänkt, originellt och väldigt fyndigt manus, i kombination med duktiga gästskådespelare som till exempel Jeff Goldblum, Olivia Wilde, Rose Byrne, Bill Hader, Roseanne BarrAndy Samberg och Steve Buscemi, har resulterat i en komediserie som ofta varit mitt i prick när det gäller samhällsdebatten.

Bill Hader som den vandrande hockeyfrillan Birdman

Portlandia är roligt och tänkvärt på flera plan. En serie jag själv sett om och om igen, och kommer att se många gånger till. För bra humor håller.

Inledningsscenen i det allra första avsnittet ger en försmak av Portlandia!

Inte utan att man tänker på Postnord… 

And and and and and… Best of Peter Peterlini!