Min barndom har gått i pension

0

Åren går, men hittills har jag inte reflekterat så mycket över det. Jag är glad så länge jag mår bra och inte ser ut som en gammal skinnjacka i ansiktet. Jag levde mitt första decennium på 80-talet, och tillbringade mina dagar med att leka med Barbie och My Little Pony och lyssna på sagokassetter inlästa av Astrid Lindgren.

Jag samlade på Garbage Pail Kids-kort…

…och spelade Pacman på brorsans bärbara konsol. Jag gillade också att leka att jag var en häst. Det var helt enkelt en mer okomplicerad tid.

Jag tittade på surrealistiska barnprogram som Clownen Manne och Staffan Westerbergs helskumma Lillstrumpa och Syster Yster.

Det sistnämnda var, för er yngre generationers kännedom, en deprimerande lågbudgetshow med två raggsockor i huvudrollerna.

Det fanns dock även mer lättsam barnunderhållning, som min personliga favorit bland sommarlovsprogrammen, Solstollarna, som utspelade sig på och omkring Ribersborgsbadet i Malmö. Handlingen kretsade kring Direktör Knegoff

…och hans alter ego, sekreteraren Ulla-Bella

…som hade ett särskilt schvung när hon slog i telefonkatalogen. Underligt men roligt.

I takt med att jag själv närmar mig medelåldern – jag är i skrivande stund 39 år – har jag ställts inför en aspekt av åldrandet som jag inte märkt av så mycket tidigare, av förklarliga skäl (= jag var yngre). Detta är att det mesta jag älskade under min uppväxt helt plötsligt har blivit ”retro”. When did that happen?!

Det hiskeliga 90-talsmodet, med pösiga, superblekta jeans med så hög midja att byxorna oundvikligen kryper upp i häcken, och så stora hål på knäna att byxorna mest ser ut som någon slags sele, är inne bland dagens tonåringar. Varför vill någon ha på sig detta? (Vi som var unga när det begav sig ville det knappt).

Filmer jag älskade som barn har hunnit få mer än 30 år på nacken ”bara så där” och jag undrar vart tiden tog vägen. Poltergeist, till exempel, som både fungerar som någon slags filmatiserad tidskapsel över min barndom – miljöerna, möblerna, leksakerna –  och var den film som tog min ”skräckfilmsoskuld”, nådde biograferna redan 1982.

Tremors, eller Hotet från underjorden som den hette i Sverige, med en ung Kevin Bacon i huvudrollen, var en av mina absoluta favoritfilmer som barn. Jag brukade ligga på en madrass framför tv:n och titta på den innan jag somnade. Denna film har nu hunnit bli 28 år – alltså ungefär så gammal som jag känner mig.

Coola The lost boys från 1987 är fortfarande en av mina favoritvampyrfilmer.

Här fanns Corey Haim med. Liksom många andra tjejer i min ålder var jag som barn väldigt förtjust i denna hjärtekrossare, som tyvärr dog bara 38 år gammal 2010.

Jag älskade honom i varulvsrysaren Silver bullet från 1985 – en annan film jag gärna tryckte in i vår välanvända gamla video.

Just Corey Haim för mig in på ett annat ålderstecken jag uppmärksammat. Det är att många kändisar jag gillar antingen närmar sig eller i vissa fall har passerat pensionsåldern. Min barndomsidol Arnold Schwarzenegger har passerat 70, (även om han ser ut att vara i god form)…

Under min uppväxt inväntade jag varje ny Arnold-rulle med spänning, och såg hans filmer om och om igen. Terminator, Terminator 2, Commando, Total recall, Conan-filmerna, Kindergarten cop och True lies gick varma i VHS-spelaren hemma hos oss. Detta österrikiska muskelpaket var helt enkelt det coolaste som fanns i min värld.

Arnold är fortfarande aktiv som skådespelare. 2017 kom Killing Gunther, en mycket underhållande actionkomedi om ett gäng yrkesmördare som försöker döda tidernas mest odödliga torped: Gunther, spelad av Arnold. Är du som jag ett fan kan jag rekommendera den varmt.

Han är också en finurlig och skoningslös kritiker av partikollegan Donald Trump i sociala medier. Ofta lyser Arnolds stora humor och självironi igenom, till exempel i inlägg som det här – som fick undertecknad att skratta högt.

Måste här bara klämma in ett av de roligaste fotomontage jag sett – tack Robin!

Richard Dean Anderson som spelade MacGyver, en annan av mina barndomsfavoriter, har idag hunnit bli 68 år, och ser ut lite som en rund jultomte utan skägg. Men, jag tycker man kan få vara lite tjock på ålderns höst.

Richard Dean Anderson var min största barndomsförälskelse. Jag älskade MacGyver och satt som klistrad vid varje nytt avsnitt och såg mästerfixaren Mac ta sig ur de mest livshotande situationer, med hjälp av otippade material som tuggummi, kottar och skidstavar. Silvertejp var dock hans favorit.

Serien hade också enligt mig kanske den bästa signaturmelodin som någonsin gjorts – vansinnigt catchy.

Sigourney Weaver, som spelar min personliga hjälte – Ripley i Alien-filmerna – fyller 69 år i år.

Hon är fortfarande i allra högsta grad aktiv i Hollywood – lika fantastisk som alltid – och har på senare år till och med försonats med sin nemesis.

Det verkar helt enkelt som om hela min barndom har gått i pension. Jag är alltså inte så ung som jag tror att jag är, men jag trivs samtidigt med att vara nästan 40. Jag är glad att jag växte upp under barnprogrammens och de rosa plastleksakernas guldålder, med de förebilder jag hade.

Förhoppningsvis har mina idoler – den motvilliga goda medmänniskan MacGyver, den starka och smarta Ripley och kroppsbyggaren Arnold, som gick emot världens fördomar om honom och blev framgångsrik politiker – gjort mig till en lite mer vettig person.

Judge, Smith, Berry och Barry

0

Den här gången tänkte jag ta upp några av de komiska genier som förgyller min tillvaro med produkterna av sina härligt sjuka hjärnor. Först ut är Mike Judge, vars två kultförklarade megapuckon Beavis & Butthead (1993-2011) utgjorde en betydande del av min MTV-indränkta tonårstid.

Animatören, regissören, skådisen: Mike Judge

Beavis & Buttheads smått hjärndöda, animerade äventyr var ett intressant avbrott mot min föräldragenerations humor, och även om handlingen inte var direkt spännande – en stor del av programmet bestod i att killarna satt i soffan och fällde sarkastiska kommentarer om de musikvideor som visades på tv – var det riktigt kul. Extra roligt om man råkade vara trött.

Mike Judge har talang för att skapa figurer som är lite udda och konstiga på ett charmigt sätt. Personerna hamnar ofta i knepiga eller rent av pinsamma situationer, där igenkänningsfaktorn för publiken är hög. Hans kanske mest kända film är Office space (1999).

Office space är för mig den ultimata filmen att se om man haft en riktigt sugig dag på jobbet. Den fångar den själadödande grå vardagen på ett sjukt roligt sätt. Här finns den ständigt mumlande, glosögda Milton, vars röda häftapparat är i det närmaste helig…

… och filmens huvudperson, Peter, som efter att ha blivit hypnotiserad till att få en mer avslappnad inställning till livet, plötsligt struntar i att jobba.

Alla som någon gång haft ett jobb de hatat, en rad mellanchefer som detaljstyrt ditt arbete in absurdum eller en skrivare som vägrat skriva ut bör se denna film.

Även Extract (2009) är väl värd en titt. Filmen handlar om fabriksägaren Joel, som dagligen för en kamp mot klockan för att hinna hem till sin fru innan hon hunnit byta om till mysbyxor – då blir det nämligen inget sex. Detta försöker Joel lösa genom att låta sin vän övertala honom om att anlita en gigolo till sin fru.

Om man som jag älskar M.J:s humor får man heller inte missa den fantastiskt underhållande serien Silicon Valley (2014 och framåt).

Serien handlar om en grupp unga entreprenörer som försöker skapa sig ett namn inom IT-världen. När en av dem lyckas skriva en revolutionerande algoritm för att göra filer mindre utan att kvaliteten försämras förvandlas deras liv till en berg- och dalbanefärd inom en hänsynslös bransch.

Inhysta i ett villaområde kämpar de mot klockan och brist på finansiering för att göra appen Pied Piper till verklighet. Under resans gång råkar de ut för såväl excentriska miljonärer som utpressning från etablerade jätteföretag, och anlitar en gatukonstnär till att skapa en företagslogo som visar sig bli allt annat än rumsren.

En av seriens roligaste figurer är Erlich Bachman, spelad av T.J. Miller, känd från bland annat Deadpool-filmerna och Cloverfield.

Erlich är en högljudd, marijuanarökande, kaxig skitstövel som trots detta lyckas med att ha hjärtat på rätta stället – åtminstone ibland. Han har dessutom alltid en uppkäftig kommentar på lager, vilket han använder för att sätta press på företagets mer timida VD, Richard. 

En rolig detalj när det gäller Mike Judge är att han gärna dyker upp i små biroller i sina alster – då ofta förklädd och utan att nämnas i eftertexterna, som här i Office space respektive Extract.

En annan rolig snubbe vars humor tilltalat mig sedan många år är Kevin Smith (nedan), som faktiskt var nära döden i februari i år när han fick en kraftig hjärtinfarkt. Tack och lov återhämtade han sig – världen vore en betydligt tråkigare plats utan honom.

Kevin Smith drar sig inte för att skämta om saker som sex och religion. Dogma (1999) är ett humoristiskt dräpande angrepp på katolicismen.

Bland annat dyker Jesus okända, trettonde, svarta lärjunge Rufus upp och filmens huvudpersoner tvingas slåss mot en uråldrig, gammaltestamentlig bajsdemon. Och vi får se Alan Rickman som Guds röst – bara det gör filmen värd att se.

Alan Rickman, som lämnade oss alldeles för tidigt

Smiths första film Clerks (1994) är, liksom Office space, en perfekt hyllning till dagar då man bara vill gräva ner sig i ett hål och dö. Handlingen kretsar kring närlivsbutiken Quick stop, och den intilliggande videouthyraren, där personalen gör vad de kan för att inte kvävas av vardagens tristess.

Smiths karaktärer är ofta långt ifrån välanpassade eller politiskt korrekta. Mina personliga favoriter i hans persongalleri är Jay & Silent Bob, två slackers som hänger utanför Quick stop och säljer droger.

Dessa killar, varav Silent Bob förstås spelas av regissören själv, figurerar också i både Dogma och Mallrats (1995). De fick också en egen film i Jay and Silent Bob strike back (2001).

Killarna beger sig här till Hollywood när det ska spelas in en film baserad på serietidningen om deras liv. På vägen får de på något sätt med sig en orangutang…

…och jagas därför av ett fumligt viltvårdsbiträde, spelat av Will Ferrell.

Clerks II (2006) lyckas nästan vara bättre än sin föregångare, dock är spelplanen nu utbytt mot en snabbmatsrestaurang.

Det blir dock mer av allt jag gillade i den första –  störd humor i mängder, mer Jay & Silent Bob och mer av den rappkäftade, ständigt raljerande Randal.

Nu väntar jag med spänning på den nya Jay & Silent Bob-film Kevin Smith ämnar göra i framtiden.

Det finns skådespelare som kan få en att dra på smilbanden med något så enkelt som en blick eller ett tonfall. En sådan är för mig brittiska komikern och musikern Matt Berry, (till höger nedan), som bland annat kunnat ses i tv-serier som The IT crowd, Toast of London, Snuffbox och Portlandia.

I underbara The IT crowd (2006-2013) spelar Berry en odrägligt självsäker rikemansson som återvänder för att leda familjeföretaget.

Med sina storslagna manér och bombastiska teaterröst stöter han på varenda kvinna han ser och är blåst, överdrivet sexuell och politiskt inkorrekt i största allmänhet – en kombination som leder till många skrattframkallande situationer.

Exempelvis leder han en aerobicskurs för personalen iklädd följande avslöjande outfit:

I Toast of London (2012-2015) spelar Berry Steven Toast, en medelålders, misslyckad teaterskådis som gör allt för att hänga kvar i rampljuset en liten stund till. Berry har även skapat den musik som hörs i serien.

Denna knäppa serie, som stundtals liknar en surrealistisk dröm, rekommenderas varmt till dig som har humor av det mer udda slaget. Berry vann en välförtjänt BAFTA TV Award – den brittiska motsvarigheten till Oscar – för ”Best male performance in a comedy program” för sin roll som Toast 2015.

Det absolut roligaste i denna serie är det återkommande inslaget när Toast, för att kunna försörja sig, gör voiceover-jobb till bland annat olika absurda reklamfilmer. Teknikerna som jobbar i studion är två unga, dryga idioter som älskar att retas med honom.

Slutligen måste jag även nämna Bill Hader. Jag har hyllat honom tidigare här på min blogg och måste därför tipsa om hans lysande, egenproducerade tv-serie Barry som kom ut nu under våren.

Detta är riktigt smart humor för alla oss som gått runt med ett hål i hjärtat sedan Dexter lades ner. Huvudpersonen Barry är yrkesmördare och på ett av sina uppdrag råkar han hamna mitt i en teaterkurs.

Han finner där den mening han saknat i sitt liv och plötsligt tvingas han omvärdera hela sin tillvaro. Spännande, dystert och samtidigt knäppt. En serie som svarar på frågan: Vad hade hänt om Dexter börjat spela teater?

Bye for now!

 

Livet är en serie ögonblick

0

Livet kan ses som en lång serie av korta ögonblick – små, speciella stunder som kan vara både mysiga och trevliga. Ibland är de också väldigt roliga. Något jag själv roas väldigt mycket av är när just dessa knäppa och underhållande ögonblick fastnar på film.

Fails är alltid roligt, inte minst de som involverar djur. Det är svårt att inte bli glad av denna fotobombande säl.

För att inte tala om denna sengångare som långsamt smugit sig in i bild.

När en groda befinner sig på fel plats vid fel tillfälle ser det ut så här…

… och när en katt bestämmer sig för att sabba ett brudpars speciella ögonblick kan det bli så här kul:

Vissa bilder vill man ju verkligen höra historien bakom, som den här…

.. och den här:

Killen i taket blev nog lite mer bakis än han räknat med efter festen – måste ha blivit en rejäl smäll i huvudet…

Min teori om bilden nedan är att späckhuggarna gjorde uppror, vilket sedan resulterade i Sea Worlds beslut att lägga ner späckhuggarshowerna.

Kanske hängde det här till synes mordiska sjölejonet på sagda uppror…

En glad flodhäst som hittat sitt livs kärlek?

Denna man verkar ha bestämt sig för att slå två flugor i en smäll och dressera både hunden och dottern samtidigt. Effektivisering…

Om någon undrade hur man ger sitt barn svår kamelfobi så är det här ett sätt…

Ett marsvin tar sin första selfie…

… och några katter kapar sina ägares nya profilbilder till Facebook.

Detta par tycks ha använt det årliga julkortet till att visa solidaritet med sin sjuka, strutförsedda hund. Det enda de lyckades åstadkomma var dock att se ut som ett gäng vandrande lampskärmar.

Ironin i detta foto är svår att missa…

… och vem kunde tänka sig att om matte och hund står i exakt rätt position, har man plötsligt en märklig kentaur i köket?

En blåsfisk i dykardräkt ser man inte varje dag.

Denna lilla mus klättrar på bästa Jackie Chan-vis…

… och denna gangsta-mås struntar visst helt i reglerna.

När en blick säger mer än tusen ord…

Den här giraffen vet verkligen hur man tar fokus från andra…

…och här får en intet ont anande turist en oväntad ”facehug” av en elefant.

En ödla gör grimaser bakom ryggen på en förbryllad katt…

… en liten hund känner sig iakttagen…

… en katt ballar ur och förstör en reklamkampanj för Pizza Hut…

…och denna fotosabbande mops gör sin bästa Marty Feldman-imitation.

Den här märkliga bilden visar att vinklar betyder mycket. Rihanna som… huvudfoting?

 

Det var allt för den här gången! Glöm inte att äta ordentligt med grönsaker…

… och försök få tillräckligt med sömn.

 

 

Nej till badhus i Älvsbyn!

0

klungan-skagg-crop

Jag har alltid dragits till humor som är av det lite underligare slaget. Knäppa scenarion, underdog-skämt och udda karaktärer är inslag som ofta skapar goda förutsättningar för skratt, om man frågar mig. Vanligt är tråkigt, knasigt är intressant.

gumby

Humorn får också gärna vara lite egendomlig, ja rent av konstig och absurd, på ett sätt som överraskar och får en att skratta högt.

hans-erik-hall-kaften

I tidiga tonåren blev jag överförtjust när jag upptäckte Monty Python’s Flying Circus, som då visades på Z-tv. En helt ny värld av underbart knäppa roligheter öppnade sig för mig.

monty-p-laughing

Det jag tilltalades av var bland annat att Python-gänget drev med allt och alla. Bland annat skämtade man om det brittiska klassamhället, och förlöjligade gärna den gamla brittiska överklassens dryghet.

twit-of-the-yearmonty_python_upper_class_twit_of_the_year

Jag gillade också hur de vände upp och ner på det typiska, korrekta BBC-formatet. Till exempel gjorde de parodier på nyhetsuppläsare och lade seriösa voice-overs à la dokumentärfilmer över helt absurda inslag, vilket jag tyckte var vansinnigt roligt.

cleese-announcer-edit

De klädde också ofta ut sig till kvinnor och pratade med gäll röst, vilket var fantastiskt underhållande. Bara att se en lång, bredaxlad man som John Cleese eller Graham Chapman iförd läppstift och en illasittande klänning får undertecknad att dra på smilbanden.monty-p-womenhells-grannies

Deras tolkning av den klassiska kung Arthur-myten i långfilmen Monty Python and the Holy Grail är fortfarande bland det roligaste jag sett.

monty-p-fart

Det häftiga med Python-gänget är att deras inflytande än idag, nästan 50 år efter deras tv-debut, fortfarande är tydligt i mycket av den humor som produceras.

bicycle-repair-man-2-borderbicycle-repair-man-border

En annan humorserie med tydliga Python-influenser som gjorde intryck på mig under uppväxten är svenska Varan-tv, som bland oss 70- och tidiga 80-talister blivit lite av en kultklassiker.

varanteatern-edalla-maste-titta-edit

Deras urflippade, lätt anarkistiska sketcher, gärna i form av fejkade nyhetsinslag med reportrar som Godzilla Hårddisksson, och det högst icke-barnvänliga barnprogrammet Farbror Vattenmelon kändes som en frisk fläkt i humor-Sverige på sin tid.

farbror-vattenmelon-text-2

Varanerna skojade gärna om de public service-inslag som svensk tv visade.

dunkgomme-och-alkohol

Vi fick också lära känna sjukt roliga karaktärer som de Österlenska konstnärssjälarna Tord Yvel och Romeo Olsson – tänk att ett par glasögon med tjocka förstoringslinser kan vara så otroligt kul!

tord-yvel

Tord Yvel

En annan minnesvärd Varan-figur är den perversa egyptologen Ted Borg, vars samtliga teorier om historien handlar om sex.

ted-borg-border

Och för den som inte visste det så finns det värktabletter som hjälper mot internetproblem.

smartor-i-internet

Det är något med säregna gubbar med knepiga dialekter som jag tycker är vansinnigt kul. Och när det gäller just detta är mina personliga favoriter på senare år humorgruppen Klungan från Umeå och Luleå. När jag hör deras dialekter blir jag glad ända in i min norrbottniska själ.

Klungan

Sedan 2005 gör delar av Klungan radioprogrammet Mammas nya kille. De har genom åren även gjort föreställningar som Det är vi som är hemgiften (2008), där det bland annat bjöds på skäggiga gubbar med bisarra gångstilar, som fick undertecknad att ligga dubbelvikt av skratt.

hemgiften-3hemgiften-2hemgiften-4-borderhemgiften-1

De gjorde också den fantastiska tv-serien Ingen bor i skogen 2010.

ingen-bor-i-skogen-affisch

Ett återkommande inslag i Klungans persongalleri är den allmänt skeptiska sjukpensionären Lars Stenberg (nedan). Hans politiska parti, Nej! Nej! Nej!, (som började som Nej till badhus i Älvsbyn!), kanske är vad Sverige skulle behöva just nu.lars-stenberg-2-edit-text-border

En annan karaktär är den försynta, överartikulerande och filosofiska gotharen Mikael Hjort, vars högsta önskan är att bli adopterad av en djurfamilj.

mikael-oj-oj-oj-4

I Mammas nya kille-följetongen Goth söker fru får vi följa hans tafatta försök att hitta kärleken, bland annat under en misslyckad date med inslag av ofrivilligt salsadansande.

mikael-panik

Bland Klungans figurer finns också folklivsfanatikern Job Andersson, som ständigt förundras över hur dumma folk var i huvet förr i tiden (nå jävulskt!), Hans-Erik, som har flyttat ut i hundkojan, och den provokativa nycirkusartisten Katla.

katla-mikael

Mikael är tveksam till Katlas provokationer

Kända profiler är också Mangan, som är beroende av att dubbelklicka, och den obotliga överdängaren Thunder, som bara måste vara den coolaste actionhjälten i världen. I alla fall om man tror honom själv.

thunder-50lapp

 Thunder

Och så har vi förstås Lacken, vars kontinuerliga misslyckanden med att genomföra en jobbintervju utan att hamna i slagsmål får mig att skratta tills tårarna rinner, och hans bästa kompis Tråden.

lacken-traden

Släktenforskning med Lacken och Tråden

Så se till att du får i dig det rekommenderade dagliga intaget (RDI) av sjuk humor! Det förlänger livet, (jag har redan hunnit bli 37 år!). Börja med klippen här nedanför så kommer du en bit på vägen.

Avslutningsvis säger jag som Job och Katla:

Skose gnose!

Vi syns i marschallens skugga. Amen!

Fejkögonbryn, sugproppsläppar och orangea människor

0

Slugs

Människan har i alla tider intresserat sig för sitt yttre, och underliga moden har kommit och gått genom århundradena. Idealen har, bara under min egen livstid, svängt åt alla möjliga håll. Jag upphör dock aldrig att förvånas över konstiga trender och att det alltid tycks finnas människor som faktiskt följer dem.

Det känns lite som att det sitter en grupp modeskapare på hemliga möten och brainstormar fram de mest idiotiska kläd- och sminkstilar, bara för att se om vi vanliga människor är dumma nog att anamma dem. Lite som i filmen Zoolander, en hejdlös drift med modeindustrin.

Mugatu dog

En av de mest utbredda trenderna de senaste två åren är de påmålade ögonbrynen. Aldrig förr har så många kvinnor, i alla åldrar, haft ögonbryn som ser ut som om de rymt från en slarvigt tecknad seriefigur. Jag har personligen undrat mer än en gång om stora delar av kvinnosläktet drabbats av någon slags masspsykos.

No man ever

Seriöst! Jag kan knappt tro mina ögon ibland! Varför plockar – eller till och med rakar – kvinnor bort sina riktiga ögonbryn och målar dit tjocka, snigelliknande blaffor som skär sig mot ansiktet? (Och vad händer om det börjar regna?). Det ser ofta ut som om tjejen i fråga bara ryckt tag i närmsta märkpenna och dragit två darriga och asymmetriska streck ovanför ögonen.

Sharpie eyebrows

När jag möter en kvinna med dessa hiskeliga ögonbryn blir jag så fascinerad över hur någon kan tycka det är snyggt att jag blir smått förtrollad. Jag kan inte sluta förundras över hur personen i fråga kunde se sig i spegeln och tycka att det hon såg var snyggt innan hon gick hemifrån.

eyebrow-fails-16

Makeup fail

När jag jobbade i butik och kunder med dessa Penol-ögonbryn frågade mig något fick jag anstränga mig för att kunna slita min blick från ögonbrynen och se personen i ögonen.

funny-drawn-eyebrows-awkward

Det värsta är när kvinnan i fråga ritat sina fejkbryn för långt ifrån varann, eller på olika höjd, så hon fastnar i en konstant förvånad eller fundersam min.

Eyebrows had an argument

Jag skulle förstå om denna sminktrend – som ännu inte visar några tecken på att avmattas – bara förekom bland tonårstjejer. Även jag har varit tonåring och nybörjare på att sminka mig, och det blir inte alltid så bra innan man lärt sig att syftet med smink är att förhöja ens fina drag. Påmålade ögonbryn känns inte så osannolikt bland denna åldersgrupp. Men vad har ni andra, vuxna, för ursäkt? Försöker ni se ut som Groucho Marx?

groucho-marx

Såvida du inte, av någon anledning, saknar fysisk förmåga att få naturliga ögonbryn ser jag ingen godtagbar anledning till att se ut som en vandrande reklampelare för extra breda tuschpennor. Inte ens när ögonbrynen är så proffsigt tatuerade som Meagan Goods (nedan) ser det riktigt rätt ut.

Meagan Good

Alla kanske inte har naturligt välformade, markerade ögonbryn. Men, även de allra glesaste, tunnaste naturliga ögonbrynen ser tusen gånger bättre ut än de som ritats dit med penna! Ögonbryn består av HÅR, inte färg.

eyebrows-real-hair

När jag nu ändå är inne på ämnet konstiga trender har vi sen det här med spraysolbränna… Jag kan förstå att folk vill se solbrända ut, men varför väljer så många en ORANGE nyans? Det är en färg som människor bara – eventuellt – skulle kunna få naturligt genom att sätta i sig extrema mängder morötter och tomatjuice. Deltagarna i MTVs korkade dokusåpa Geordie Shore, där livet går ut på att festa och ligga runt, är nästan samtliga orangea. Därför har jag döpt om programmet till Attack of the Orange People.

Orange people

En alldeles för mörk låtsasbränna är ju också snyggt…?

Geordie shore spray tan fail

Även en av Sveriges populäraste bloggare, Kissie, har kört med den orangea looken. Fint, du ser ut som… en apelsin.

Kissie orange 2

Många av de kvinnor som gillar den orangea hudtonen har också hakat på trenden med stora läppar – som nu hållit i sig riktigt länge. Alla vill se ut som Angelina Jolie, men lyckas sällan.

A jolie

Ofta blir resultatet snarare något som liknar en överdimensionerad fiskmun.

Fish lips 2

Failed lip enhancement

När jag ser dessa absurt onaturliga, uppsvullna läppar kan jag inte låta bli att associera till denna sugproppsförsedda Garfield-leksak, som var populär när jag växte upp.

Garfield dollGarfield doll

Vad som är snyggt är högst subjektivt, men jag tror världen skulle vara en vackrare plats om inte alla försökte se ut som någon annan. Jag tror på att göra det bästa av det man har.

Kom ihåg att…

1) Ögonbryn finns där av en anledning

2) Orange är en färg som är lämpad för apelsinläsk, inte ditt ansikte

och

3) Konstgjorda ”fläskläppar” är inte sexigt, det får en bara att vilja ta tag i ditt huvud och trycka fast dig på fönstret

…så klarar du dig fint. Allt är inte snyggt bara för att ”alla andra” verkar tycka det.

taken-eyebrow-meme

 

Problemet med att få till en ”naturlig” sminkning… En rolig parodi på makeup-tutorials! 😀