Jag lever i framstupa sidoläge

0

Livet är inte rättvist och alla har vi bördor att bära. Problem med hälsan, ett jobb där man vantrivs, osäker ekonomi och absurda mängder corona-nyheter kan få de mest härdade att undra över meningen med livet.

Jag tror att konsten för att orka fortsätta i dessa stunder är att lära sig leva i mellanrummen. Att stanna upp i de små skrymslena i vardagen och suga i sig de korn av lycka som ofta landat där.

Jag kan till exempel skratta både högt och länge åt oavsiktlig oanständighet, som ögonblicket när de här Nalle Puh-dekorationerna befann sig i ett visst läge i förhållande till varann…

…eller det faktum att The Christian Science Society of Dixon har en rätt otippad form, om man ser byggnaden uppifrån.

När allt känns deppigt, var lite extra snäll mot dig själv och sluta gräma dig över misstag.

Du kan ju alltid förnya ditt mindre fördelaktiga yttre med ett par coola brillor.

Bli kompis med din kropp och acceptera att du förmodligen alltid kommer att se mer ut som en saccosäck än en fotomodell.

Åldern gör ju inte heller att man blir mer smidig i kroppen. Jag ser personligen varje dag som jag för egen maskin lyckas kravla ur sängen utan att sträcka mig som en seger.

Ser man det från den positiva sidan är det inte alla som får uppleva glädjen i att ha nästan konstant nackspärr. (Jag rör mig ungefär som Frankensteins monster).

Något som alltid får mig att må bättre när livets störtflod av problem, (på chefsspråk ”spännande utvecklingsmöjligheter”), än en gång lämnar mig kippande efter andan är motion.

Det är dessutom extra trivsamt att träna i snygga kläder, som den urcharmiga, rosa mysdress-ensemble Jackie Chan här har på sig.

Eller varför inte ett par minimala shorts, som verkligen framhäver dina löjligt välutvecklade lårmuskler?

Funkar inte motion som uppmuntran kan man alltid sitta i mörkret och lyssna på lite arg musik tills det värsta gått över.

Ingen kan ju tvinga dig att göra något du inte vill.

Oavsett hur tungt det känns, tänk glada tankar: det är ju mörkast före gryningen.

Här kommer slutligen lite falsksång med Arnold, och det går ju inte att låta bli att bli glad av det! (Han vet att han inte kan sjunga och står för det!).

2020 vision

0

Jag har aldrig förstått grejen med nyårslöften, och brukar därför inte avge några. Visst känner dock även jag att ett nytt år för med sig en känsla av att börja om, och därför ska jag ge mig på att fritt ur huvudet gissa lite vad som kommer hända i år.

Detta blir året då jag till slut tvingas inse att hur mycket jag än putsar glasögonen så är de, på något mystiskt sätt, alltid lika skitiga.

Min själ kommer slutligen att ge upp och dö i den Office Space-kopia som utgör min vardag.

Under de närmaste månaderna kommer jag också gradvis att förvandlas till Mikal Hjort från Mammas Nya Kille.

Jag håller nämligen på att spara ut min naturliga hårfärg, och kommer alltså vad det lider att se ut allt mer som en tigerkaka i huvudet.

Det är högst sannolikt att jag i år sätter nytt personligt rekord i att slita ut ett par gympaskor på kort tid – helt enkelt för att jag går så mycket. Jag får nog börja köpa 10 likadana par åt gången, för att slippa besväret med att hitta skor som passar mina höga vrister och kantiga hälar.

Kanske blir det i år jag hittar en radikal, ny behandlingsform som till slut besegrar min ärkefiende, whiplashskadan.

Jag kommer dock helt säkert att med stor entusiasm leta efter en fin, överkomlig mjukdjursversion av oemotståndligt charmiga ”the child” från Star Wars-serien The Mandalorian

…men då det ännu inte finns någon sådan får jag nöja mig med en Skalman-mjukis i en korg.

Jag håller redan nu alla tummar jag har för att Klungan kommer att spela sin nya 2020-föreställning Toppa jaget även i södra Sverige. (Norrköping är ett hett tips).

Förhoppningsvis lär jag mig också äntligen att samsas med min kurviga kropp och acceptera att jag med tidens gång alltmer kommer att likna Kirby, Nintendos rosa blob med röda skor. Fast med långa ben. (Jag har åtminstone redan ett par röda sneakers). Liksom honom kan jag gå långt och suga i mig diverse hinder som kommer i min väg. Dock kan jag inte flyga än, även om jag känner mig lite uppblåst ibland.

Kanske blir det i år jag försonas med tanken på att det är omöjligt att få nya vänner efter 30 – i alla fall när man förlorat de man hade genom skilsmässa och dödsfall. Folk i min ålder har redan sina färdiga liv, och när man väl träffar någon man har utbyte av är deras vänkvot sedan länge fylld.

Personligen drar jag tyvärr oftast till mig självcentrerade energivampyrer som får mig att må dåligt. Då är det tur att jag – i likhet med Dag (nedan), i tv-serien med samma namn – tycker om att vara för mig själv, och hellre väljer detta framför ett halvdant sällskap.

För att övergå till det som faktiskt hunnit hända under 2020 har jag precis fyllt 41. Alltså är jag nu officiellt ”over the hill”.

Utöver detta har jag inlett det nya året med att få den värsta förkylningen jag haft på åratal. Feber, en helt orimlig mängd snor, och halsont som sedan övergick i ett nästan totalt tappande av rösten. Under några dagar lät de få ljud jag lyckades pressa fram antingen som en fiskmås i målbrottet eller en väsande viskning.

Nu när jag äntligen är på bättringsvägen har rösten kommit tillbaka någorlunda – även om jag fortfarande är rökigt hes – men jag har istället fått en så kraftig hosta att jag tror mig kunna ana hur det var att jobba som kolgruvearbetare på 1800-talet.

Vet inte vad detta säger om hur resten av året kommer att bli för mig, men hittills kan det garanterat bara bli bättre.

Om du känner någon som är så här, se upp: det kan vara en energivampyr.

The horror! Mitt liv i frisyrer

0

Jag gillar att titta på gamla barndomsfoton, även om jag tenderar att skruva på mig obekvämt när jag ser bilder av mig själv i tonåren. Jag tänkte här utsätta mig för lite smått plågsam egenterapi genom att gestalta mitt liv som den kavalkad av mer eller mindre lyckade frisyrer som det faktiskt är. (Det är ju faktiskt Halloween idag, en dag som går hand i hand med hemskheter). Ovan och nedan ser ni undertecknad tre år gammal, 1982, i en ljusbrun, hemmaklippt frissa som för tankarna till Skorpan Lejonhjärta.

Här ser ni mig ett par år senare i en tidstypisk ensemble bestående av en röd Adidasoverall och träskor, med karakteristisk lugg och tillhörande polisonger.

Hösten 1986 började jag första klass, och polisong- och träningsoverallskonceptet gjorde en succéartad comeback.

Något år senare var jag brudnäbb på min kusins bröllop, iförd en rosa volangutstyrsel och ett par vita finskor som fick mina tår att försöka begå självmord. Under hela vigseln hade jag svårt att stå still, och plågades av något som endast kan beskrivas som totalt tåklammeri. Men jag var ju i alla fall fin i håret, med en rosprydd ljusmanschett med pärlor på spröt strategiskt fastnålad på min hjässa. (Man kan se pärlspröten titta fram bakom mitt huvud).

Jag blev tidigt lång – idag är jag 176 cm, och jag fick därför oftast stå längst bak med killarna på klassfotona. Här syns jag på gruppbilden i 3:an, hösten 1988. Jag är klädd i moderiktig mysdress med Musse Pigg på, och håret är nonchalant uppsatt i en tofs som framhäver mina alldeles nya glasögon av modell rosa plast.

En sommar på sent 80-tal var jag ute och åkte båt i den här stilfulla, rutiga kreationen och hade håret uppsatt med ett spänne ovanför vardera örat: en frisyr som jag hatade.

Här har vi höjden av fula frisyrer inom vår familj: Min bror Andreas och jag, cirka 1990, nypermanentade utan att skämmas det minsta.

Något år senare hade jag håret uppsatt i den så tidstypiska, tygklädda hårsnodden, (som nu är inne igen), och tjurade i soffan bredvid brorsan. Notera den ENORMA fjärrkontrollen i brorsans knä.

Mer permanentat hår blev det på högstadiet, och vad passar bättre ihop med kemikaliekrullade lockar än lite batik i skrikiga färger?

Denna bild är tagen när vi hämtade hem vår labrador Sebastian hösten 1992. Jag gillar särskilt hur min långa lugg drar uppmärksamheten till mina fula, runda 90-talsglasögon. Som tur är distraherar den gulliga hunden från denna modemiss.

Ännu ett bildbevis på min hiskeliga högstadiepermanent och knubbiga fysik. Här ser vi också ett lysande exempel på 90-talets fula skjortmode, som inte var smickrande för någon.

I åttan fick jag för mig att jag ville klippa mig kort och såg så här nonchalant cool ut i senaste modet: en vävd Sydamerikatröja med huva.

I nian hade den korta frisyren blivit lite längre, och hängselbyxor var tydligen något som jag frivilligt hade på mig. (Kanske hade jag en underliggande önskan att bli hembrännare à la Moonshiners).

Hårmanen fortsatte att växa under första året på gymnasiet. Här skrattar brorsan och jag gott vid middagsbordet hemma i Boden cirka 1995.

Ännu ett av alla foton där jag gör den klassiska ”solen rätt i ögonen och jag tvingas kisa för jag har glasögon och inga solglasögon”-minen. Detta foto är taget på skolavslutningen första året på gymnasiet, och jag såg lätt bortkommen ut i röd klänning.

På studentdagen i Oskarshamn 1998 såg jag så här högtidligt allvarlig ut.

Vårterminen 2000, 21 år gammal, var jag utbytesstudent på North Park University i Chicago. Klippte mig i nån slags tvivelaktig page, och hängselbyxor var tydligen inne då med. Här syns jag med några av de Sydkoreanska utbytesstudenter jag lärde känna där. I bakgrunden ser man Anderson Hall, den runda byggnad där jag delade ett tårtbitsformat rum med en amerikansk tjej.

Hemkommen från Staterna klippte jag mig kort igen, anledning okänd.

2002 lät jag håret växa ut lite och gjorde blonda slingor. Resultatet blev att jag såg äldre ut än vad jag var. 23 år gammal, med försiktigt moderiktig blonderad frisyr, såg jag mer ut som en soccer mom än den unga tjej jag var.

När jag sen åter skulle spara ut håret fick jag den pottfrisyr som tycks vara oundviklig när man går från kort till långt hår. Här sitter jag, 24 år gammal, i bröderna Karlssons skruttiga Audi 73:a, lyckligt ovetande om hur dum jag ser ut i håret, (om jag bara hade rakat en plätt på hjässan hade jag kunnat göra reklam för Wästgöta Kloster-ost).

Det var bara aningen bättre året efter, när frisyren försiktigt närmade sig en page.

Under den första studietiden i Linköping, cirka 2005, såg jag ut så här, och nu började jag se ut som folk. Dock tycker jag att den blonda färgen gör att håret och min bleka hy flyter ihop: det är nästan så att jag smälter in i väggen.

2006 övergick jag till mörkt hår: först en mörkbrun nyans…

…som sen blev den brunsvarta färg jag har än idag. Här var mitt hår som längst, cirka 2008.

Bryter här av från mina bättre frisyrer med det värsta id-foto jag någonsin haft, också från 2008. Kvinnan på passkontoret bara knäppte av en bild, utan att jag var beredd, och jag fick inte ta om den. Resultatet blev denna bild, där jag ser helt bedrövad och/eller vettskrämd ut.

2011 var jag mitt uppe i en skilsmässa och ville förnya mig själv. Jag klippte mig då i denna rockiga Joan Jett-frisyr med lugg – en stil som jag trivdes bra med.

2014 hade jag tröttnat på luggen och sparat ut håret igen…

…och nu, 40 år gammal, ser jag ut så här.

Efter detta kan jag konstatera att min utveckling åtminstone frisyrmässigt har gått åt rätt håll. Tack och lov att det inte är 1992! The horror…

Memedjävulen från Boden slår till igen!

0

Eftersom mitt förra inlägg med Klungan-memes blev en sådan braksuccé, kommer här den utlovade fortsättningen. Det är med stor stolthet som jag bidrar till att fylla det Klungan-meme-formade tomrum som vi kallar internet!

Hösten är här och jag mår bra i själen. Alla kanske dock inte känner samma tillfredsställelse som jag när man får klä på sig lite efter en varm och skön sommar. Då är det bra att låta hösten bli en tid då man tar hand om sig själv lite extra. Motion brukar till exempel ofta vara en stämningshöjare.

En ny, lyxig kroppsvårdsprodukt kanske vore något?

Det är också bra att försöka hålla koll på vad det är man trycker i sig.

En sup är alltid gott, men det finns ju andra alternativ.

Man vill ju inte störa grannarna med att fylleskråla piratvisor mer än en gång i veckan, helst.

Men, om det nu ändå blir slaggis och jävel, kan det ju vara bra att ha några välformulerade okvädningsord på lager.

Det finns ju faktiskt de som tycker att lite handgemäng sätter guldkant på tillvaron.

Det är viktigt med egentid, så varför inte sjunka ner i soffan framför text-tv?

Annars kan man alltid gå ut och njuta av djur och natur.

En resa till varmare breddgrader kan pigga upp i det dystraste novemberrusk…

… men är kanske inget för den flygrädde.

Skaffa dock inga skumma fylletatueringar på semestern – du kommer ångra dig.

Det här blir kanske hösten när du till slut lär dig att stilla tankarna som snurrar i huvudet – utan att somna dreglande i soffan.

Det viktiga är att veta om glaset är halvfullt eller halvtomt.

Om livet känns alltför segt kan man ju alltid klämma in ett litet gör det själv-projekt.

Varför inte sätta dig in i din lokalhistoria nu när kvällarna blir kortare och skuggorna allt längre?

Tänk, att folk va så dum i huve förr i tiden!

Man har ju inte roligare än man gör sig, så se till att njuta av livet.

Klura ut vad du tycker och håll fast vid det.

Alla människor räknas, oavsett hur mycket benutrymme de kräver.

Tack och bock och bug!

Memes så in i helvete!

0

Mitt universalmedel mot allsköns elände är skratt, och den humor jag gillar bäst står Klungan för. Deras mångbottnade komik har gett mig en hel del matnyttiga insikter om livet, och jag tänkte här dela med mig av dessa survivaltips i meme-form.

En hård uppväxt behöver inte definiera hela ens liv.

Riv inte ner ditt självförtroende genom att fokusera på dina brister.

Tonårsacne kan ge ärr för livet, men utseende är inte allt.

Var snäll mot dig själv.

Fastna inte i gamla tankemönster, utan fortsätt jobba med dig själv. Ibland kan det till och med vara nyttigt att säga åt sig själv på skarpen.

Var inte rädd för att framhäva dina starka sidor när tillfälle ges.

Alla mår vi bra av socialt umgänge då och då. Varför inte hitta ett trevligt fritidsintresse att utöva i grupp?

För känslan av att ha orakade ben och ingen att umgås med är inte direkt angenäm.

Annars kan man ju alltid börja sticka.

Tänk på att inte äta för mycket salt.

Det är livsnödvändigt att koppla av från vardagsstressen med att göra saker du gillar emellanåt.

Glöm inte bort att ta semester. Varför inte åka till ett så konstigt ställe att det får ditt vanliga liv att kännas som en spavistelse?

Har man ont om pengar finns det ju alltid lågbudgetalternativ.

På semestern gillar ju många att renovera. Men, ta det lugnt med utsmyckningarna av fasaden.

Det är hälsosamt att bli lite arg ibland.

Passiv aggressivitet bör dock undvikas. Säg hur du känner istället.

Omge dig med människor som ger energi snarare än tar den. För dina känslor räknas också.

Tack och bock!

Mer Job till mig!

0

Ett roligt sätt att lära känna nya människor tycker jag skulle vara att fråga dem vad de skulle välja om de bara fick välja en sak inom olika kategorier.

Jobb i all ära, men jag tycker det är minst lika intressant att veta vilken som är folks favoritfilm, eller vilken musik de bara inte kan leva utan. Så vad skulle jag då välja själv om jag blev ställd mot väggen? Svaren kommer här.

Om jag bara fick välja en fiktiv karaktär att umgås med resten av livet? Job Andersson!

Detta val är självklart och enkelt: som den inbitna Klungan– och Mammas nya kille-fantast jag är måste det helt enkelt bli folklivsfanatikern Job Andersson.

Denna charmiga kuf skulle se till att jag aldrig hade en tråkig sekund med sina helt sjuka anekdoter om svenska traditioner som glömts bort, eller kanske rentav förträngts. Det enda jobbiga med denna vänskap vore väl den ständiga skrattkrampen jag skulle få av alla berättelser om Fulutanför-Janne och Byxbensgubben.

Ett plus är att om jag blev sjuk skulle Job kunna ringa in sin läkare, Dr. Dre, från Byske Vårdcentral. Och jag skulle aldrig behöva oroa mig för att Job skulle stöta på mig, eftersom han verkar vara hopplöst förälskad i Mammas nya killes fantastiska programledare Bengt Strömbro.

Bengt är ständigt lika skeptisk till Jobs skamlösa inviter

Om jag bara fick se en film resten av livet? Terminator 2: Judgment day!

Filmnörd som jag är borde kanske den frågan skapa en viss beslutsångest, men nej, svaret är lika klart som spadet i den där olivburken som stått och mognat i din kyl de senaste tre åren: T2.

Terminatorn T-1000 är en av de coolaste snubbar som setts på film.

Flytande, formskiftande metall med mordiska avsikter är ju något av det hemskaste man kan råka ut för – särskilt när den ser så charmigt lurig ut som Robert Patrick.

T2 är helt enkelt en film som har allt – till och med brinnande metallskelett!

Jag älskar den lika mycket nu som när jag såg den för första gången som 12-åring och blev hejdlöst förälskad i den målbrottspipiga Edward Furlong. Och ärligt talat: vill vi inte alla innerst inne ha en egen Arnold Schwarzenegger i skinnställ och solbrillor som beskyddar oss mot allt ont?

Om jag bara fick lyssna på ett band resten av livet? Muse!

Den som känner mig eller i alla fall har sett mig regelbundet lär knappast bli förvånad över detta – jag äger nämligen ett tiotal Muse-t-shirts, som jag ofta ses både på jobbet och ute på byn i.

Muse extraordinära och förtrollande ljudbild, med riviga gitarrer, svävande syntar och slingrande melodier, fick mig på kroken direkt. Deras musik spänner från det mer avskalade, råa gitarr- och pianosoundet till färgsprakande, medryckande rockpop med tunga dubsteptongångar.

Matt Bellamy, Dom Howard och Chris Wolstenholme

Bara ett band som dem kan få så blandade musikgenrer att låta så sammanhängande, och det är det som gör dem till Muse. I kombination med Matt Bellamys skönsång blir deras musik rena himmelriket för trumhinnorna, och Muse är verkligen något man bör uppleva live. Jag hade förmånen att få göra detta på Bråvalla 2015 och det var helt magiskt!

Simulation Theory (2018) visade än en gång att Muse är ett band som bara fortsätter att växa musikaliskt!

Jag har faktiskt dessa tre supermusikaliska, kreativa och roliga killar att tacka för att jag sitter här idag. Deras musik var nämligen den avgörande faktorn som hjälpte mig igenom en mycket uppslitande skilsmässa. Av den anledningen kommer de alltid att äga en stor del av mitt hjärta.

Om jag bara fick lyssna på ett morgonprogram i radio resten av livet? Morgonpasset i P3!

Jag är sedan cirka 9 år tillbaka ett stort fan av detta dagliga radioprogram, som brukar hålla mig sällskap när jag som hastigast häller i mig min halvliter kaffe på vardagsmorgnarna. Lyssnar troget på poddversionerna på eftermiddagarna för att höra det jag missar när jag är på jobbet.

Det är ett skönt gäng med väldigt roliga människor som håller i programmet, och tillsammans lyckas de varje avsnitt få mig att skratta rejält, ofta så tårarna rinner. Detta i kombination med alla deras intressanta gäster – allt från forskare till komiker – gör programmet till ett rent nöje. Och så blir man allmänbildad på kuppen.

Marcus Berggren, Hanna Hellquist och Kalle Berg är några av Morgonpassets mysiga programledare

Om jag fick bli en superhjälte för resten av livet? Deadpool!

Jag måste välja just Deadpool för att han är en sådan antihjälte. Vanliga superhjältar är väluppfostrade och eleganta, men Mr. Pool är rappkäftad, ohyfsad och politiskt inkorrekt på ett ytterst trivsamt sätt.

Han är en tuff mjukis med hjärtat på rätta stället och en seriöst störd humor. Vad kan vara mer tilltalande än det?

Till sist några klipp: Här puffar Job Andersson för Mammas Nya Killes Linköpingsbesök 2017! (Jag var där!!).

Oemotståndligt medryckande Pressure med Muse blev en favorit direkt!

Sjukt roliga Marcus Berggren bjuder på inaktuella nyheter av det skojigaste slaget!

Vi syns i marschallens skugga! Amen!

Min barndom har gått i pension

0

Åren går, men hittills har jag inte reflekterat så mycket över det. Jag är glad så länge jag mår bra och inte ser ut som en gammal skinnjacka i ansiktet. Jag levde mitt första decennium på 80-talet, och tillbringade mina dagar med att leka med Barbie och My Little Pony och lyssna på sagokassetter inlästa av Astrid Lindgren.

Jag samlade på Garbage Pail Kids-kort…

…och spelade Pacman på brorsans bärbara konsol. Jag gillade också att leka att jag var en häst. Det var helt enkelt en mer okomplicerad tid.

Jag tittade på surrealistiska barnprogram som Clownen Manne och Staffan Westerbergs helskumma Lillstrumpa och Syster Yster.

Det sistnämnda var, för er yngre generationers kännedom, en deprimerande lågbudgetshow med två raggsockor i huvudrollerna.

Det fanns dock även mer lättsam barnunderhållning, som min personliga favorit bland sommarlovsprogrammen, Solstollarna, som utspelade sig på och omkring Ribersborgsbadet i Malmö. Handlingen kretsade kring Direktör Knegoff

…och hans alter ego, sekreteraren Ulla-Bella

…som hade ett särskilt schvung när hon slog i telefonkatalogen. Underligt men roligt.

I takt med att jag själv närmar mig medelåldern – jag är i skrivande stund 39 år – har jag ställts inför en aspekt av åldrandet som jag inte märkt av så mycket tidigare, av förklarliga skäl (= jag var yngre). Detta är att det mesta jag älskade under min uppväxt helt plötsligt har blivit ”retro”. When did that happen?!

Det hiskeliga 90-talsmodet, med pösiga, superblekta jeans med så hög midja att byxorna oundvikligen kryper upp i häcken, och så stora hål på knäna att byxorna mest ser ut som någon slags sele, är inne bland dagens tonåringar. Varför vill någon ha på sig detta? (Vi som var unga när det begav sig ville det knappt).

Filmer jag älskade som barn har hunnit få mer än 30 år på nacken ”bara så där” och jag undrar vart tiden tog vägen. Poltergeist, till exempel, som både fungerar som någon slags filmatiserad tidskapsel över min barndom – miljöerna, möblerna, leksakerna –  och var den film som tog min ”skräckfilmsoskuld”, nådde biograferna redan 1982.

Tremors, eller Hotet från underjorden som den hette i Sverige, med en ung Kevin Bacon i huvudrollen, var en av mina absoluta favoritfilmer som barn. Jag brukade ligga på en madrass framför tv:n och titta på den innan jag somnade. Denna film har nu hunnit bli 28 år – alltså ungefär så gammal som jag känner mig.

Coola The lost boys från 1987 är fortfarande en av mina favoritvampyrfilmer.

Här fanns Corey Haim med. Liksom många andra tjejer i min ålder var jag som barn väldigt förtjust i denna hjärtekrossare, som tyvärr dog bara 38 år gammal 2010.

Jag älskade honom i varulvsrysaren Silver bullet från 1985 – en annan film jag gärna tryckte in i vår välanvända gamla video.

Just Corey Haim för mig in på ett annat ålderstecken jag uppmärksammat. Det är att många kändisar jag gillar antingen närmar sig eller i vissa fall har passerat pensionsåldern. Min barndomsidol Arnold Schwarzenegger har passerat 70, (även om han ser ut att vara i god form)…

Under min uppväxt inväntade jag varje ny Arnold-rulle med spänning, och såg hans filmer om och om igen. Terminator, Terminator 2, Commando, Total recall, Conan-filmerna, Kindergarten cop och True lies gick varma i VHS-spelaren hemma hos oss. Detta österrikiska muskelpaket var helt enkelt det coolaste som fanns i min värld.

Arnold är fortfarande aktiv som skådespelare. 2017 kom Killing Gunther, en mycket underhållande actionkomedi om ett gäng yrkesmördare som försöker döda tidernas mest odödliga torped: Gunther, spelad av Arnold. Är du som jag ett fan kan jag rekommendera den varmt.

Han är också en finurlig och skoningslös kritiker av partikollegan Donald Trump i sociala medier. Ofta lyser Arnolds stora humor och självironi igenom, till exempel i inlägg som det här – som fick undertecknad att skratta högt.

Måste här bara klämma in ett av de roligaste fotomontage jag sett – tack Robin!

Richard Dean Anderson som spelade MacGyver, en annan av mina barndomsfavoriter, har idag hunnit bli 68 år, och ser ut lite som en rund jultomte utan skägg. Men, jag tycker man kan få vara lite tjock på ålderns höst.

Richard Dean Anderson var min största barndomsförälskelse. Jag älskade MacGyver och satt som klistrad vid varje nytt avsnitt och såg mästerfixaren Mac ta sig ur de mest livshotande situationer, med hjälp av otippade material som tuggummi, kottar och skidstavar. Silvertejp var dock hans favorit.

Serien hade också enligt mig kanske den bästa signaturmelodin som någonsin gjorts – vansinnigt catchy.

Sigourney Weaver, som spelar min personliga hjälte – Ripley i Alien-filmerna – fyller 69 år i år.

Hon är fortfarande i allra högsta grad aktiv i Hollywood – lika fantastisk som alltid – och har på senare år till och med försonats med sin nemesis.

Det verkar helt enkelt som om hela min barndom har gått i pension. Jag är alltså inte så ung som jag tror att jag är, men jag trivs samtidigt med att vara nästan 40. Jag är glad att jag växte upp under barnprogrammens och de rosa plastleksakernas guldålder, med de förebilder jag hade.

Förhoppningsvis har mina idoler – den motvilliga goda medmänniskan MacGyver, den starka och smarta Ripley och kroppsbyggaren Arnold, som gick emot världens fördomar om honom och blev framgångsrik politiker – gjort mig till en lite mer vettig person.

Judge, Smith, Berry och Barry

0

Den här gången tänkte jag ta upp några av de komiska genier som förgyller min tillvaro med produkterna av sina härligt sjuka hjärnor. Först ut är Mike Judge, vars två kultförklarade megapuckon Beavis & Butthead (1993-2011) utgjorde en betydande del av min MTV-indränkta tonårstid.

Animatören, regissören, skådisen: Mike Judge

Beavis & Buttheads smått hjärndöda, animerade äventyr var ett intressant avbrott mot min föräldragenerations humor, och även om handlingen inte var direkt spännande – en stor del av programmet bestod i att killarna satt i soffan och fällde sarkastiska kommentarer om de musikvideor som visades på tv – var det riktigt kul. Extra roligt om man råkade vara trött.

Mike Judge har talang för att skapa figurer som är lite udda och konstiga på ett charmigt sätt. Personerna hamnar ofta i knepiga eller rent av pinsamma situationer, där igenkänningsfaktorn för publiken är hög. Hans kanske mest kända film är Office space (1999).

Office space är för mig den ultimata filmen att se om man haft en riktigt sugig dag på jobbet. Den fångar den själadödande grå vardagen på ett sjukt roligt sätt. Här finns den ständigt mumlande, glosögda Milton, vars röda häftapparat är i det närmaste helig…

… och filmens huvudperson, Peter, som efter att ha blivit hypnotiserad till att få en mer avslappnad inställning till livet, plötsligt struntar i att jobba.

Alla som någon gång haft ett jobb de hatat, en rad mellanchefer som detaljstyrt ditt arbete in absurdum eller en skrivare som vägrat skriva ut bör se denna film.

Även Extract (2009) är väl värd en titt. Filmen handlar om fabriksägaren Joel, som dagligen för en kamp mot klockan för att hinna hem till sin fru innan hon hunnit byta om till mysbyxor – då blir det nämligen inget sex. Detta försöker Joel lösa genom att låta sin vän övertala honom om att anlita en gigolo till sin fru.

Om man som jag älskar M.J:s humor får man heller inte missa den fantastiskt underhållande serien Silicon Valley (2014 och framåt).

Serien handlar om en grupp unga entreprenörer som försöker skapa sig ett namn inom IT-världen. När en av dem lyckas skriva en revolutionerande algoritm för att göra filer mindre utan att kvaliteten försämras förvandlas deras liv till en berg- och dalbanefärd inom en hänsynslös bransch.

Inhysta i ett villaområde kämpar de mot klockan och brist på finansiering för att göra appen Pied Piper till verklighet. Under resans gång råkar de ut för såväl excentriska miljonärer som utpressning från etablerade jätteföretag, och anlitar en gatukonstnär till att skapa en företagslogo som visar sig bli allt annat än rumsren.

En av seriens roligaste figurer är Erlich Bachman, spelad av T.J. Miller, känd från bland annat Deadpool-filmerna och Cloverfield.

Erlich är en högljudd, marijuanarökande, kaxig skitstövel som trots detta lyckas med att ha hjärtat på rätta stället – åtminstone ibland. Han har dessutom alltid en uppkäftig kommentar på lager, vilket han använder för att sätta press på företagets mer timida VD, Richard. 

En rolig detalj när det gäller Mike Judge är att han gärna dyker upp i små biroller i sina alster – då ofta förklädd och utan att nämnas i eftertexterna, som här i Office space respektive Extract.

En annan rolig snubbe vars humor tilltalat mig sedan många år är Kevin Smith (nedan), som faktiskt var nära döden i februari i år när han fick en kraftig hjärtinfarkt. Tack och lov återhämtade han sig – världen vore en betydligt tråkigare plats utan honom.

Kevin Smith drar sig inte för att skämta om saker som sex och religion. Dogma (1999) är ett humoristiskt dräpande angrepp på katolicismen.

Bland annat dyker Jesus okända, trettonde, svarta lärjunge Rufus upp och filmens huvudpersoner tvingas slåss mot en uråldrig, gammaltestamentlig bajsdemon. Och vi får se Alan Rickman som Guds röst – bara det gör filmen värd att se.

Alan Rickman, som lämnade oss alldeles för tidigt

Smiths första film Clerks (1994) är, liksom Office space, en perfekt hyllning till dagar då man bara vill gräva ner sig i ett hål och dö. Handlingen kretsar kring närlivsbutiken Quick stop, och den intilliggande videouthyraren, där personalen gör vad de kan för att inte kvävas av vardagens tristess.

Smiths karaktärer är ofta långt ifrån välanpassade eller politiskt korrekta. Mina personliga favoriter i hans persongalleri är Jay & Silent Bob, två slackers som hänger utanför Quick stop och säljer droger.

Dessa killar, varav Silent Bob förstås spelas av regissören själv, figurerar också i både Dogma och Mallrats (1995). De fick också en egen film i Jay and Silent Bob strike back (2001).

Killarna beger sig här till Hollywood när det ska spelas in en film baserad på serietidningen om deras liv. På vägen får de på något sätt med sig en orangutang…

…och jagas därför av ett fumligt viltvårdsbiträde, spelat av Will Ferrell.

Clerks II (2006) lyckas nästan vara bättre än sin föregångare, dock är spelplanen nu utbytt mot en snabbmatsrestaurang.

Det blir dock mer av allt jag gillade i den första –  störd humor i mängder, mer Jay & Silent Bob och mer av den rappkäftade, ständigt raljerande Randal.

Nu väntar jag med spänning på den nya Jay & Silent Bob-film Kevin Smith ämnar göra i framtiden.

Det finns skådespelare som kan få en att dra på smilbanden med något så enkelt som en blick eller ett tonfall. En sådan är för mig brittiska komikern och musikern Matt Berry, (till höger nedan), som bland annat kunnat ses i tv-serier som The IT crowd, Toast of London, Snuffbox och Portlandia.

I underbara The IT crowd (2006-2013) spelar Berry en odrägligt självsäker rikemansson som återvänder för att leda familjeföretaget.

Med sina storslagna manér och bombastiska teaterröst stöter han på varenda kvinna han ser och är blåst, överdrivet sexuell och politiskt inkorrekt i största allmänhet – en kombination som leder till många skrattframkallande situationer.

Exempelvis leder han en aerobicskurs för personalen iklädd följande avslöjande outfit:

I Toast of London (2012-2015) spelar Berry Steven Toast, en medelålders, misslyckad teaterskådis som gör allt för att hänga kvar i rampljuset en liten stund till. Berry har även skapat den musik som hörs i serien.

Denna knäppa serie, som stundtals liknar en surrealistisk dröm, rekommenderas varmt till dig som har humor av det mer udda slaget. Berry vann en välförtjänt BAFTA TV Award – den brittiska motsvarigheten till Oscar – för ”Best male performance in a comedy program” för sin roll som Toast 2015.

Det absolut roligaste i denna serie är det återkommande inslaget när Toast, för att kunna försörja sig, gör voiceover-jobb till bland annat olika absurda reklamfilmer. Teknikerna som jobbar i studion är två unga, dryga idioter som älskar att retas med honom.

Slutligen måste jag även nämna Bill Hader. Jag har hyllat honom tidigare här på min blogg och måste därför tipsa om hans lysande, egenproducerade tv-serie Barry som kom ut nu under våren.

Detta är riktigt smart humor för alla oss som gått runt med ett hål i hjärtat sedan Dexter lades ner. Huvudpersonen Barry är yrkesmördare och på ett av sina uppdrag råkar han hamna mitt i en teaterkurs.

Han finner där den mening han saknat i sitt liv och plötsligt tvingas han omvärdera hela sin tillvaro. Spännande, dystert och samtidigt knäppt. En serie som svarar på frågan: Vad hade hänt om Dexter börjat spela teater?

Bye for now!

 

Livet är en serie ögonblick

0

Livet kan ses som en lång serie av korta ögonblick – små, speciella stunder som kan vara både mysiga och trevliga. Ibland är de också väldigt roliga. Något jag själv roas väldigt mycket av är när just dessa knäppa och underhållande ögonblick fastnar på film.

Fails är alltid roligt, inte minst de som involverar djur. Det är svårt att inte bli glad av denna fotobombande säl.

För att inte tala om denna sengångare som långsamt smugit sig in i bild.

När en groda befinner sig på fel plats vid fel tillfälle ser det ut så här…

… och när en katt bestämmer sig för att sabba ett brudpars speciella ögonblick kan det bli så här kul:

Vissa bilder vill man ju verkligen höra historien bakom, som den här…

.. och den här:

Killen i taket blev nog lite mer bakis än han räknat med efter festen – måste ha blivit en rejäl smäll i huvudet…

Min teori om bilden nedan är att späckhuggarna gjorde uppror, vilket sedan resulterade i Sea Worlds beslut att lägga ner späckhuggarshowerna.

Kanske hängde det här till synes mordiska sjölejonet på sagda uppror…

En glad flodhäst som hittat sitt livs kärlek?

Denna man verkar ha bestämt sig för att slå två flugor i en smäll och dressera både hunden och dottern samtidigt. Effektivisering…

Om någon undrade hur man ger sitt barn svår kamelfobi så är det här ett sätt…

Ett marsvin tar sin första selfie…

… och några katter kapar sina ägares nya profilbilder till Facebook.

Detta par tycks ha använt det årliga julkortet till att visa solidaritet med sin sjuka, strutförsedda hund. Det enda de lyckades åstadkomma var dock att se ut som ett gäng vandrande lampskärmar.

Ironin i detta foto är svår att missa…

… och vem kunde tänka sig att om matte och hund står i exakt rätt position, har man plötsligt en märklig kentaur i köket?

En blåsfisk i dykardräkt ser man inte varje dag.

Denna lilla mus klättrar på bästa Jackie Chan-vis…

… och denna gangsta-mås struntar visst helt i reglerna.

När en blick säger mer än tusen ord…

Den här giraffen vet verkligen hur man tar fokus från andra…

…och här får en intet ont anande turist en oväntad ”facehug” av en elefant.

En ödla gör grimaser bakom ryggen på en förbryllad katt…

… en liten hund känner sig iakttagen…

… en katt ballar ur och förstör en reklamkampanj för Pizza Hut…

…och denna fotosabbande mops gör sin bästa Marty Feldman-imitation.

Den här märkliga bilden visar att vinklar betyder mycket. Rihanna som… huvudfoting?

 

Det var allt för den här gången! Glöm inte att äta ordentligt med grönsaker…

… och försök få tillräckligt med sömn.

 

 

Nej till badhus i Älvsbyn!

0

klungan-skagg-crop

Jag har alltid dragits till humor som är av det lite underligare slaget. Knäppa scenarion, underdog-skämt och udda karaktärer är inslag som ofta skapar goda förutsättningar för skratt, om man frågar mig. Vanligt är tråkigt, knasigt är intressant.

gumby

Humorn får också gärna vara lite egendomlig, ja rent av konstig och absurd, på ett sätt som överraskar och får en att skratta högt.

hans-erik-hall-kaften

I tidiga tonåren blev jag överförtjust när jag upptäckte Monty Python’s Flying Circus, som då visades på Z-tv. En helt ny värld av underbart knäppa roligheter öppnade sig för mig.

monty-p-laughing

Det jag tilltalades av var bland annat att Python-gänget drev med allt och alla. Bland annat skämtade man om det brittiska klassamhället, och förlöjligade gärna den gamla brittiska överklassens dryghet.

twit-of-the-yearmonty_python_upper_class_twit_of_the_year

Jag gillade också hur de vände upp och ner på det typiska, korrekta BBC-formatet. Till exempel gjorde de parodier på nyhetsuppläsare och lade seriösa voice-overs à la dokumentärfilmer över helt absurda inslag, vilket jag tyckte var vansinnigt roligt.

cleese-announcer-edit

De klädde också ofta ut sig till kvinnor och pratade med gäll röst, vilket var fantastiskt underhållande. Bara att se en lång, bredaxlad man som John Cleese eller Graham Chapman iförd läppstift och en illasittande klänning får undertecknad att dra på smilbanden.monty-p-womenhells-grannies

Deras tolkning av den klassiska kung Arthur-myten i långfilmen Monty Python and the Holy Grail är fortfarande bland det roligaste jag sett.

monty-p-fart

Det häftiga med Python-gänget är att deras inflytande än idag, nästan 50 år efter deras tv-debut, fortfarande är tydligt i mycket av den humor som produceras.

bicycle-repair-man-2-borderbicycle-repair-man-border

En annan humorserie med tydliga Python-influenser som gjorde intryck på mig under uppväxten är svenska Varan-tv, som bland oss 70- och tidiga 80-talister blivit lite av en kultklassiker.

varanteatern-edalla-maste-titta-edit

Deras urflippade, lätt anarkistiska sketcher, gärna i form av fejkade nyhetsinslag med reportrar som Godzilla Hårddisksson, och det högst icke-barnvänliga barnprogrammet Farbror Vattenmelon kändes som en frisk fläkt i humor-Sverige på sin tid.

farbror-vattenmelon-text-2

Varanerna skojade gärna om de public service-inslag som svensk tv visade.

dunkgomme-och-alkohol

Vi fick också lära känna sjukt roliga karaktärer som de Österlenska konstnärssjälarna Tord Yvel och Romeo Olsson – tänk att ett par glasögon med tjocka förstoringslinser kan vara så otroligt kul!

tord-yvel

Tord Yvel

En annan minnesvärd Varan-figur är den perversa egyptologen Ted Borg, vars samtliga teorier om historien handlar om sex.

ted-borg-border

Och för den som inte visste det så finns det värktabletter som hjälper mot internetproblem.

smartor-i-internet

Det är något med säregna gubbar med knepiga dialekter som jag tycker är vansinnigt kul. Och när det gäller just detta är mina personliga favoriter på senare år humorgruppen Klungan från Umeå och Luleå. När jag hör deras dialekter blir jag glad ända in i min norrbottniska själ.

Klungan

Sedan 2005 gör delar av Klungan radioprogrammet Mammas nya kille. De har genom åren även gjort föreställningar som Det är vi som är hemgiften (2008), där det bland annat bjöds på skäggiga gubbar med bisarra gångstilar, som fick undertecknad att ligga dubbelvikt av skratt.

hemgiften-3hemgiften-2hemgiften-4-borderhemgiften-1

De gjorde också den fantastiska tv-serien Ingen bor i skogen 2010.

ingen-bor-i-skogen-affisch

Ett återkommande inslag i Klungans persongalleri är den allmänt skeptiska sjukpensionären Lars Stenberg (nedan). Hans politiska parti, Nej! Nej! Nej!, (som började som Nej till badhus i Älvsbyn!), kanske är vad Sverige skulle behöva just nu.lars-stenberg-2-edit-text-border

En annan karaktär är den försynta, överartikulerande och filosofiska gotharen Mikael Hjort, vars högsta önskan är att bli adopterad av en djurfamilj.

mikael-oj-oj-oj-4

I Mammas nya kille-följetongen Goth söker fru får vi följa hans tafatta försök att hitta kärleken, bland annat under en misslyckad date med inslag av ofrivilligt salsadansande.

mikael-panik

Bland Klungans figurer finns också folklivsfanatikern Job Andersson, som ständigt förundras över hur dumma folk var i huvet förr i tiden (nå jävulskt!), Hans-Erik, som har flyttat ut i hundkojan, och den provokativa nycirkusartisten Katla.

katla-mikael

Mikael är tveksam till Katlas provokationer

Kända profiler är också Mangan, som är beroende av att dubbelklicka, och den obotliga överdängaren Thunder, som bara måste vara den coolaste actionhjälten i världen. I alla fall om man tror honom själv.

thunder-50lapp

 Thunder

Och så har vi förstås Lacken, vars kontinuerliga misslyckanden med att genomföra en jobbintervju utan att hamna i slagsmål får mig att skratta tills tårarna rinner, och hans bästa kompis Tråden.

lacken-traden

Släktenforskning med Lacken och Tråden

Så se till att du får i dig det rekommenderade dagliga intaget (RDI) av sjuk humor! Det förlänger livet, (jag har redan hunnit bli 37 år!). Börja med klippen här nedanför så kommer du en bit på vägen.

Avslutningsvis säger jag som Job och Katla:

Skose gnose!

Vi syns i marschallens skugga. Amen!