Året som Gud glömde

2020 var ett riktigt rövår – det kan vi nog alla vara överens om. Den gångna tolvmånadersperioden har ju faktiskt varit lite som den där jobbiga grannen som vägrar gå hem fast festen är slut.

Pandemin är ett kapitel för sig, men även på ett personligt plan var 2020 för mig ett av de värsta åren på länge. Underbemanningen på jobbet ledde till att jag höll på att slita ut mig fysiskt, (jag är en av dem som p.g.a. arbetsuppgifternas natur inte kan jobba hemifrån).

Under tiden drogs jag med en envis migrän, och de värkande axlar som kommer av whiplash i kombination med mycket datorjobb.

Mitt i allt detta försökte jag också återhämta mig från sommarens brutna ben. Detta pågår fortfarande – fotleden är envist stel och svullen, trots idogt motionerande och dagliga sjukgymnastiska övningar.

I samma veva som jag bröt benet fick min katt sköldkörtelproblem, vilket gjorde att hon inte tog upp näringen ur maten. Efter att ha bytt till ett specialfoder mår hon nu prima, och jag är jätteglad för det. Ash har funnits i mitt liv i dryga 11 år nu (hon är ca 14), och är en riktig familjemedlem. Bara tanken på att förlora henne gör mig tårögd. Kort sagt har 2020 varit en känslomässig berg-och-dalbana.

Som om allt detta inte vore nog: under en vanlig morgondusch i november gav min duschkabins plastgolv upp andan och sprack i tre riktningar. Precis innan jul bjöd lägenheten sedan på ännu en trevlig överraskning i form av mögel i en av mina garderober. 2020 – the gift that keeps on giving… Men, nu har jag en ny, fin dusch och övriga problem är också på väg att lösas.

Något positivt med 2020 är att alla möten vi haft på jobbet sedan i våras sker via Skype, (utan video). Detta gör att man fritt kan dunka huvudet i bordsskivan utan att någon märker det. (Man bör dock inte glömma att stänga av mikrofonen).

Utan video behöver man heller inte bry sig om hur man ser ut i håret. Och tur är väl det – jag har nämligen fått lära mig ett nytt begrepp under 2020: headset-frisyr.

Jag är faktiskt lite avundsjuk på alla som kunnat jobba hemma och gå runt och skrota i myskläder hela dagarna. (Eller kanske inga kläder alls).

Eftersom jag fysiskt behövt vara på jobbet fem dagar i veckan har jag dock inte suttit isolerad som många andra, vilket jag är tacksam för.

Det jobbigaste med att leva i Pandemisverige tycker jag har varit att samexistera med andra människor. Eftersom jag själv är tvungen att åka kollektivt har detta varit en daglig kamp. Hur svårt ska det vara att hålla avstånd?

När man befinner sig utanför hemmet måste vara lite som en uggla och se sig om över axeln hela tiden, annars har man någon dödsföraktande tonåring eller påflugen femtioplussare som flåsar en i nacken när man minst anar det. Folk, alltså…

Min nedstämdhet efter förra årets långa serie av negativa händelser har inte släppt sitt grepp om mig, men jag är försiktigt optimistisk inför det nya året.

Själv brukar jag inte avge några nyårslöften, men det kan man ju alltid göra, om man känner för det. Jag blev personligen nyfiken på personen som skrev denna lista, (punkt 6 kan verka kontroversiell, men det kan ju vara ett smittande skratt som avses):

Man kan ju alltid försöka sia om det nya året utifrån vilken som var den sista filmen man såg på det gamla året och den första på det nya året. Den sista filmen jag såg 2020 var en favorit, Mel Brooks-filmen Silent movie (1976) – en slapstick-kavalkad med bl.a. Marty Feldman. Den första filmen i år blev Tårtgeneralen, en kul film om en man som ville baka en jättesmörgåstårta. Undrar vad det kan betyda för mitt 2021… Kanske kommer jag att få utstående ögon och utveckla en passion för smörgåstårta?

Om man bara letar ordentligt kan man alltid hitta små roligheter i livet. Ta bara att jag nyligen kom på vem jag länge tyckt Greta Thunberg påminner om utseendemässigt: Karlsson på taket. (Dock drar jag inga övriga paralleller mellan dem).

Efter alla tråkigheter känner jag mig ändå ganska nöjd. Jag har precis sett säsong två av The Mandalorian, och mitt nördiga Star Wars-älskande hjärta gråter av glädje. Att jag sen fick en jättefin The child-figur av världens bästa Robin i julklapp, ja… det var rejäla plåster på såren efter ett år som nästan tagit kål på mig.

Och nu är det januari, som för många är en tråkig månad, men för mig bryts den av på ett trivsamt sätt runt mitten. Då firas nämligen den årliga minnesdagen av min tillblivelse. Nu när jag fyller 42 kanske jag äntligen får veta vad meningen med livet faktiskt är, åtminstone om man får tro Liftarens guide till galaxen. Den eviga optimisten i mig vill ändå tro att saker kommer att bli bättre.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.