Hockeyfrilla, silvertejp och pudelrock: männen som präglade min uppväxt

Bered er på en stor portion nostalgi och en hel del pinsamheter från de bortre, mest dammiga vrårna av undertecknads liv. I detta inlägg kommer jag nämligen att djupdyka i de olika kändismän och mansideal som präglade mina uppväxtår. Vi börjar med 80-talets idealmän, som skulle vara bestämda, muskulösa och gärna inoljade tuffingar.

Enligt dåtidens populärkultur tycktes kvinnornas främsta uppgift vara att bli knäsvaga då den stora, starka mannen gjorde entré. Här måste jag klämma in ett av de mest smöriga, rent av porriga omslag på en tantsnuskroman jag någonsin sett, med ikonen Fabio spritt språngande.

Kvinnor förväntades drömma om att bli tagna med storm, att bli swept off your feet. Få var sannolikt de tjejer uppvuxna på 80-talet som inte lät sig hänföras av Patrick Swayzes svängande höfter i Dirty Dancing (1987): i någon utsträckning ville vi alla vara Baby när hon blev räddad från hörnet.

80-talsmannen var enligt populärkulturen också stor i käften, känslomässigt disträ och otrygg i sin manlighet. Han ville definitivt inte bli förknippad med något som var det minsta feminint. En figur som är ett bra exempel på detta är Jack Burton, Kurt Russells karaktär i Big trouble in Little China, som var en av mina favoritfilmer under barndomen – en skrävlande, högljudd lastbilschaffis som gärna ger sken av att vara mer gatusmart än han är.

Fast innerst inne är han en mjukis som bara vill hitta den rätta kvinnan, slå sig till ro och hångla.

Det fanns även de mansgestalter som rentav var korkade, enkelspåriga bröstentusiaster, som Al Bundy (Ed O’Neill) och Benny Hill. Personligen tyckte jag mest de var roliga och reflekterade inte så mycket över alla lättklädda kvinnor med stora tuttar som förekom i deras tv-serier – det var helt enkelt en annan tid.

Undantaget från det strikta särskiljandet mellan manligt och kvinnligt var metalbanden, som vid den här tiden gärna suddade ut gränsen mellan könen. Mötley Crüe såg till exempel ut så här:

Ännu mer överdriven kvinnlighet blev imagen hos Twisted Sister, som också var ett av de första hårdrocksbanden jag hörde som barn, och som väckte min kärlek till musikstilen.

Sen fanns det ju band som tog det där med machokultur och skinnkalsonger till en helt ny nivå. Ta bara Manowar här, till exempel.

Under min uppväxt var det vanligt att man blev förälskad i kändisar, och jag var inget undantag. Jag minns när jag först blev medveten om vad sexuell utstrålning var, och det var när jag såg ett skivomslag med en skäggstubbig George Michael. Han hade en sexighet och karisma som jag aldrig hade stött på tidigare, både till det yttre och röstmässigt.

Ungefär vid samma tid var dock min stora kändiskärlek den charmiga, påhittiga problemlösaren och silvertejpsentusiasten nummer ett: Angus ”Mac” MacGyver, gestaltad av the one and only, urhunken Richard Dean Anderson.

Han var ett skönt avbrott från trenden med hårdkokta tölpar till män. Mac var istället en mer lågmäld, varm och omtänksam tänkare – även om han i tv-seriens början var avsedd att vara någon slags smörig kvinnokarl, med en ny tjej i varje avsnitt.

90-talsmannen skiljde sig inte jättemycket från det förra årtiondets, möjligen var han lite mindre macho och lite mer känslosam.

1990 kom Dances with wolves ut, och året efter Robin Hood: Prince of thieves. Här började för mig en tids stor fascination av Kevin Costner, ett intresse jag nu inte riktigt förstår. Jag tror att det jag drogs till var de romantiska aspekterna av respektive film.

När Terminator 2: Judgment day kom ut blev jag sen hopplöst förtjust i filmdebutanten med den målbrottsspruckna rösten, Edward Furlong. (Notera här att jag närmat mig min egen åldersgrupp – Furlong är bara två år äldre än mig).

Jag skrev till och med ett beundrarbrev till Furlong, (pinsamt!), med hjälp av en adress jag hittat i tidningen Okej, som jag glatt prenumerade på. Fick dock aldrig något svar.

Vid den här tiden, tidigt 90-tal, tyckte jag väldigt mycket om de bluesiga hårdrockarna i Aerosmith, och när vi ändå är inne på töntiga bandfoton kommer här ett av just Aerosmith.

Särskilt gillade jag gitarristen Joe Perry, som var en riktig snygging.

Några andra kändiskillar med långt hår som jag fann attraktiva var också skådisen Julian Sands, känd från bland annat filmen Warlock (1989)…

Kip Winger, sångare i hårdrocksbandet Winger

…och Sebastian Bach, sångare i hårdrocksbandet Skid Row.

Jag kan ju inte heller undgå att nämna en av mina favoritskådisar, då som nu – det komiska slapstick-geniet som spelar Ash i Evil dead-trilogin: Bruce Campbell. Även han var, tyckte mitt unga jag, trevlig att titta på.

Jag var också obotligt attraherad av Sully, spelad av Joe Lando, i tv-serien Dr.Quinn, och jag kan förstå varför. Jag minns att jag gillade hans fräsiga mockajacka och byxor med fransar, och ville ha sådana kläder själv. Tack och lov kom jag på bättre tankar.

Sist ut bland mina kändisförälskelser är han som man helt enkelt inte kan gå vidare från, och det är Viggo Mortensen. Jag har faktiskt ett inramat foto av denna man på mitt kontor på jobbet, bara som en kul, ironisk grej. Jag roas av tanken på att folk tror att jag faktiskt på riktigt är kär i honom – som den naiva barnunge jag en gång var. Ingen har hittills bett om någon förklaring till varför bilden hänger bredvid min datorskärm.

Så här i efterhand kan jag bara konstatera att jag åtminstone haft riktigt bra smak genom åren – den står sig än idag. Jag knyter ihop säcken med att bjuda på ännu ett fånigt bandfoto från det grälla 80-talet, och den här gången står de kristna pudelrockarna Stryper för det komiska guldet.

Till sist vill jag bjuda på en gammal goding: Wingers Miles away. Sådana ballader görs inte längre…

Ha de bra å lev å må!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.