Det går som smort med SPF 50

0

Sommaren är här, i all sin svettframkallande, kokosdoftande prakt.

Den mörka innesittarsäsongen är som bortblåst, liksom gemene mans omdöme kring när korta shorts går från att vara ett klädesplagg till att bli en sanitär olägenhet. (Tips: Om vi ser nedre delen av din stjärt, eller något hänger ut där fram behöver du gå hem och byta om).

Min personliga konsumtion av solkräm har skjutit i höjden, (har hittills förbrukat tre och en halv flaska den här sommaren). Detta är dock en naturlig följd av att jag har en hy som lämpar sig bäst för inomhusbruk.

Trots att jag smörjer in mig från topp till tå varje dag svider det ändå i skinnet, och då brukar jag inte ens ligga och sola. Jag bara går promenader, eller sitter och läser i skuggan av ett parasoll.

Då SPF 50 ger 98% skydd, blir väl nästa steg att gå runt i någon slags heltäckande klädsel och skidglasögon, inte helt olikt Conan O´Brien under dennes besök i Australien.

Senaste dryga veckan har dock mitt ömmande skinn fått en paus, då vädret vissa dagar övergått i regn och mer svala temperaturer. I stället för att sitta på uteplatsen har jag stått i vardagsrummet med uppvinklade persienner, betraktat hur utsikten från mitt fönster förvandlats från grässlänt till vattenrutschbana, och varit tacksam för att mitt hår inte är så känsligt för fukt.

De senaste veckorna på jobbet har känts fruktansvärt långa. Trots mycket att göra har dagarna ändå sträckt ut sig till något slags oändligt segt klet som aldrig velat ta slut, och min sinnesstämning har därför varit låg.

Beskedet om nya nedskärningar, som kommer att drabba en obestämd mängd av oss anställda, gjorde inte heller saken bättre.

Den ackumulerade tröttheten sedan förra årets semester var stundtals så stor att jag fungerade till stor del tack vare muskelminne.

Jag vet inte om det var tröttheten eller för mycket koffein, men den här bilden fick mig att skratta högt, mitt i alltihop.

Mitt vanligtvis stora tålamod med omvärlden har av ovan nämnda skäl varit nere på noll. Därför har jag stört mig på en massa saker, exempelvis folk som envisas med att gå två i bredd och leda cyklar på trottoarer. När de sedan möter mig, en ensam gångare på väg i motsatt riktning, blänger de anklagande som om jag är i vägen för dem!

I min stad beter sig också cyklister i allmänhet som huliganer på autobahn. Vi har en hel del trefiliga gång- och cykelvägar, med en fil för gångare och två filer, (en i vardera riktning), för cyklister, men trots det blir jag nästan påcyklad varje gång jag ger mig ut på promenad. Det är tydligen okej att cyklisterna ständigt genar över gångbanan för att bara missa min axel med ett par millimeter.

Behöver jag som gångare däremot korsa cykelfilerna efter att noggrant ha sett mig för, till exempel för att komma till en busshållplats, kan jag räkna med arga tillrop från någon cykeldåre som kommer blåsande från ingenstans.

När jag varit ute och gått på sistone har det flera gånger hänt att någon annan person anslutit till gångvägen jag gått på. Personen har då envisats med att placera sig precis framför mig – fast den aktuella personens gånghastighet varit långsammare än min – istället för att låta mig passera.

Under sista tidens skrollande på sociala medier har jag dessutom konstant fått upp annonser för anti age-krämer och gråhårstäckande hårfärg. Jag är 45, men annonserna tycks mer riktade till någon 20 år äldre än jag. (Ja, visst har jag rynkor, och mitt hår har börjat infiltreras av styva, platinumblonda hårstrån som uppenbart är begynnande gråhårighet, men jag är för tusan inte pensionär än!).

Nu har jag äntligen påbörjat min efterlängtade semester. Under de närmsta veckorna blir det stenhård avkoppling och en välbehövlig paus från socialt umgänge med människor jag inte valt själv, och bland vilka jag inte nödvändigtvis passar in.

Jag är bara inne på min första semestervecka av fyra, men redan efter några få nätter med bättre sömn har mina mörka halvcirklar under ögonen börjat blekna en aning.

När vädret tillåter kommer jag att ägna mig åt en av mina favoritaktiviteter på sommaren: att sitta ute, lyssna på koltrastarna och läsa en riktigt bra bok.

Det blir också en hel del promenader vid vattendrag, där diverse fåglar håller till.

Jag är en hemmamänniska i grunden, men just nu ser jag fram emot att resa bort och få lite miljöombyte.

Vi planerar främst att röra oss inom det inringade området, så vi kommer i alla fall att se två landskap fler än det vi vanligen vistas i.

När vi ändå åker förbi kanske vi borde stanna och titta på verklighetens Poltergeist-träd?

Något som gör min sommar bättre är att Morgonpasset i P3 i år har en helt otrolig semestervikarie i form av stå upp-komikern Branne Pavlovic. Han delar mitt intresse för film, och vet precis som jag att det bara finns en film som är världens bästa, och det är Terminator 2: Judgment day (1991). Ironiskt nog sänder Branne Morgonpasset under sommaren tillsammans med den ordinarie programledaren Margret Atladottir, kvinnan som på kollegan David Druids fråga om hon sett Terminator 2 svarade ”Snälla, jag är kvinna”, (alltså nej). Detta bäddar för sköna kontraster.

Annars gläds jag just nu åt att det kommit en ny säsong av Terese i kassan (2023-, SVT Play) med den fantastiskt roliga Hampus Nessvold. Jag kan dessutom varmt rekommendera hans sommarprat från juni i år.

Jag har även sett om Trevlig helg (20212022, SVT Play).

Detta är riktigt bra sketchhumor, med bland andra Hampus Nessvold och Johanna Nordström. En av seriens roligaste karaktärer är Gunnar, den ständigt hemmafixande pappan som inte går någonstans utan sin skruvdragare, och vägrar äta middag med sin fru i mysbelysning.

I väntan på den kommande tredje säsongen har jag också precis sett om Dips (2018 -, SVT Play), som handlar om två diplomatstudenter som är lika olämpliga för yrket som sin virriga, maktlystna handledare. Helt sjukt kul med underbara Moa Lundqvist, Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl.

Det absolut bästa just nu är dock den av mig mycket efterlängtade tredje säsongen av BBC-/Amazon prime serien The Outlaws (2021-). Denna originella historia om en brokig skara som träffas genom samhällstjänst, och bitvis blir alltmer insyltad i diverse kriminella aktiviteter är rolig, knäpp, och väldigt spännande. Se den!

Känner man sedan för att se en film är Beverly Hills Cop: Axel F (2024, Netflix) ett bra alternativ. Uppföljare som görs långt senare brukar sällan bli bra, men denna är ett undantag. Man har faktiskt lyckats få till samma känsla som i de första två filmerna, och för oss som var med när de kom blir detta en trevlig nostalgitripp.

Vill man sedan ha mer action och spänning får man inte missa The Ministry of Ungentlemanly Warfare (2024, Amazon Prime). Detta är den sanna historien om Winston Churchills hemliga elitstyrka som sattes in för att slå ut tyskarnas ubåtsflotta under andra världskriget.

Gillar man John Wick bör man också kasta ett öga på Monkey man (2024, Apple TV+ bl.a.). Detta är en riktigt välgjord berättelse om en ung mans jakt på hämnd på det brottssyndikat som dödade hans mor.

Ha en bra sommar därute, och glöm inte: det är aldrig för tidigt att börja planera pensionen.

Små saker är inte struntsaker

0

Jag tänker inte sticka under stol med det: 2023 har varit ett kämpigt år. I maj tvingades jag fatta det tunga beslutet att låta min älskade, 17-åriga katt Ash somna in – något som jag inte har hämtat mig ifrån.

Min underbara Ash på ålderns höst

Mina föräldrar har båda fått hälsoproblem, och lagom till sommaren blev en annan av mina närstående uppsagd på grund av arbetsbrist.

Själv har jag under det senaste året fått tilltagande problem med smärta och obehagliga knakljud i ländryggen.

Mitt i allt detta ska mina föräldrar snart flytta till en avsevärt mindre bostad, en process med svåra beslut om vilka saker som ska behållas respektive skänkas bort.

Allt är dock inte mörker. Min pappa mår bättre, och min ryggsmärta har mildrats lite efter att jag börjat gå till en sjukgymnast och fått bra tips för att stärka ryggmuskulaturen.

Syftet med detta inlägg är inte att beklaga mig, utan snarare att uppmuntra andra – och mig själv – att kämpa vidare. Jag vill nämligen ändå tro att det finns hopp, trots allt. Likt Amélie Poulain finner jag glädje i de små njutningarna i livet, och för mig är dessa en hjälp när livet i stort känns motigt.

Jag älskar till exempel att öppna ett nytt paket kaffe och lukta på innehållet. Det är nästan lika trevligt som att dricka dagens första kopp kaffe.

När jag sen kommer till jobbet och dricker dess lågoktaniga mjölkdryckskaffeblask minns jag den där första koppen med saknad.

En av de bästa känslorna jag vet är också att lägga sig i en renbäddad säng med nyrakade ben. Det är oerhört mysigt att känna rena lakan direkt mot huden.

Något annat rent som är trevligt är nystädade golv. Förnimmelsen av rena golv mot bara fotsulor, i kombination med doften av grön såpa – gärna när man kommer hem från jobbet en fredag – är mycket behaglig.

Jag älskar också känslan i kroppen efter ett träningspass – jag brukar känna mig pigg, stark, belåten och slutkörd på samma gång.

För er som ännu inte förstått glädjen i motion och styrketräning kommer här en bild på Arnold Schwarzenegger, där han tittar skeptiskt på er. Schnitzel vet vad han snackar om: träning gör livet bättre.

Att vakna upp på helgen, tro att det är dags att jobba och sen snooza vidare när du inser hur det ligger till är helt underbart.

Något som alltid får mig på gott humör är också lördagsfrukostar. Jag må äta frukost varje dag, men det är något speciellt med lördagarna.

Känslan av att helgen ligger framför mig, i kombination med en lite festligare helgfrukost och tända ljus, är väldigt trevlig. Om man sedan lägger till ett avsnitt av MacGyver så kan jag inte känna något annat än frid.

Apropå MacGyver älskar jag seriens logiska luckor i handlingen, till exempel att samma skådespelare som spelat en nyckelroll i tidigare avsnitt plötsligt dyker upp som en ny, återkommande figur i serien.

Något som den senaste tiden glatt mig är att koltrastarna har återvänt till gräsmattan utanför min bostad, efter att ha varit frånvarande sen i juni. Nu knallar de runt på min uteplats och kvittrar hela dagarna. Det skapar en väldigt rogivande bakgrundsljudmatta till mina jobba hemma-dagar.

Ash och en koltrast januari 2023

Emellanåt, om allt känns skit och du kommer hem efter en sjusärdeles dålig dag med huvudvärken från helvetet, kan det ibland hjälpa att deppa i tysthet och äta lite godis. Känslan av att vara nere och hög på socker har ett märkligt inneboende lugn, som brukar göra åtminstone mig än mer besluten att visa dom som tvivlat på mig. Det är ingen favoritkänsla, men den har ändå något.

Om man liksom undertecknad är i behov av lite extra feel good-material just nu kan jag (än en gång) varmt rekommendera tv-serien Reservation Dogs, vars tredje och sista säsong jag nyligen avnjutit. Serien följer vardagslivet i ett native american-reservat och är både rolig, knäpp och sorglig. En av huvudpersonerna, Bear, förföljs av anden efter sin förfader, William Knifeman, (spelad av Dallas Goldtooth).

Denna filur var för mig det absolut bästa med serien. En skön, lättsam kille som gärna delar ut livsråd, ofta med viss överdrift för att verkligen få fram budskapet.

Detta trots att han själv inte ens hann fram till sitt stora ögonblick – striden mot Custer Little Big Horn. Williams häst klev nämligen i ett sorkhål, föll omkull och rullade över honom så han dog.

En annan karaktär som jag älskar är maffiabossen Noho Hank i HBO-serien Barry. Hank är en varm, lojal och känslosam figur med intresse för mode och livslång vänskap, sitt yrke till trots. Anthony Carrigan är helt fantastisk i rollen: hans känsloregister skulle göra den mest rutinerade Oscarsvinnare avundsjuk.

Barry handlar om diverse brokiga komplikationer i en yrkesmördares liv, och har även den i år kommit med sin sista säsong, den fjärde i ordningen. Har du inte sett serien så är det hög tid. Humor och spänning i en originell blandning – vad kan gå fel?

De små, fina sakerna i livet gör det lättare att orka med de stora, jobbiga. Om livet var en mjukglass, så är de små sakerna strösslet: något som gör en bra sak bättre. Så stanna upp och leta efter dem då och då – jag lovar, det gör skillnad.

Gör som jag – gå med i Arnold’s Pump Club, så får du 5 dagar i veckan – helt gratis – ett jättetrevligt mail med träningstips, de senaste hälsorönen och råd om hur man mår bra i största allmänhet. Syftet med mailen är att skapa en positiv gemenskap på internet och sticka hål på myter om hälsa. Anmäl dig här:

https://arnoldspumpclub.schwarzenegger.com/

Arnold Schwarzenegger bjuder några fans på en rejäl överraskning 😄

Katten som städar golvet på eget initiativ

The devil is in the details: Dumheter på film

0

Efter många år av filmtittande har jag märkt att det förekommer en hel del underligheter på vita duken. Detaljer som saknar grund i verkligheten dyker upp titt som tätt, och åt dessa underhållande kuriositeter tänker jag ägna detta inlägg.

En sak jag noterat är att när folk sväljer piller i filmer görs det på ett konstigt sätt. De tar pillret i munnen och kastar huvudet bakåt i en slags pisksnärtsrörelse, som om de ska ”slänga” ner tabletten i svalget med våld. Detta görs ofta utan inblandning av någon slags vätska. Vem gör så i verkligheten?

Jag vill dock här poängtera vikten av att komma ihåg att ta sina mediciner, (i verkligheten alltså ).

En annan knepig filmföreteelse är att folk lägger på utan att säga hejdå när de pratar i telefon.

Det är också vanligt att personer under telefonsamtal, där man bara hör den ena partens sida av samtalet, gör alldeles för korta pauser för att i verkligheten ha hunnit lyssna på motspelarens svar. Det blir alltså uppenbart att samtalet är fejkat.

Vidare har jag länge förbluffats över det sjukt höga antalet kuddar som figurerar på film. Varenda människa sover med ett minimum av tre ultrafluffiga dunbollar under huvudet.

Efter en natt av nackspärrsframkallande sömn på detta metertjocka lager av kuddar passar det ju bra med den sexiga filmduschen. En manlig karaktär står då helst djupt försjunken i tankar, med armen mot väggen. Den kvinnliga motsvarigheten ska gärna omotiverat smeka sin kropp sensuellt.

I verkligheten ser det väl snarare ut så här när gemene man genomför sin dagliga tvagning.

Kvinnor på film behöver förvisso inte duscha, då de vaknar fullt sminkade…

…och med misstänkt tillrättalagda morgonfrisyrer.

Ett par av de vanligaste filmöverdrifterna är att varje skjutvapen har till synes oändligt med ammunition…

…och att skurkarna ständigt är lika hopplöst dåliga på att träffa.

Vissa skurkar är ju till och med kända för att vara universums uslaste skyttar.

I verkligheten skulle också alla som avfyrar skjutvapen utan ljuddämpare med största säkerhet få tinnitus, men på film pangar man glatt hej vilt utan att hörseln tar minsta skada. Gärna med så högljudda vapen som möjligt.

En av de mest välbekanta filmklyschorna är att så fort en bil kör av vägen, eller snuddar mot något annat, så exploderar den. Detta förekommer fortfarande på film idag, men var särskilt vanligt i de filmer och tv-serier jag såg som barn, på 80-talet.

Explosioner på film är också alltid överdimensionerade, helt enkelt för att det ser coolt ut. En handgranat orsakar enligt filmbranschen en brasa i den här stilen:

Verkliga granater innehåller dock alldeles för lite bränsle för att kunna orsaka den där typiska, häftiga Hollywood-eldbollen. De orsakar snarare en storm av kringflygande projektiler, som man kan se här:

Något ytterligare jag ofta roas av på film är att man gärna tar genvägar i syfte att föra handlingen framåt – detta är lite av ett nödvändigt ont. Skatter hittas på första försöket och mystiska gamla papper råkar bara ligga i den första hyllan man letar i.

Eller så ”dummar man ner” letandet efter skatten genom att låta skådespelarna spela mer trögfattade än den genomsnittliga biobesökaren.

Man förvånas också ofta över vilken märkligt hög bildkvalitet gamla Super 8-filmer har. Tänk att man hade så många pixlar redan förr i tiden!

Men, det är ju trots allt en påhittad verklighet som visas upp. Jag kommer alltid att älska film, med eller utan konstiga inslag. Filmskaparna skulle dock tjäna på att inte krångla till saker i onödan, för det är detaljerna som skapar helheten: the devil is in the details.

Ich bin ein nerd

0

Ein nerd gif

Ett av mina tidigaste filmminnen är hur jag en fredag- eller lördagkväll satt uppkrupen i soffan framför tv:n med familjen och förtrollat tittade på Star Wars för första gången. Någonstans där började det som skulle komma att bli ett liv som nörd. Jag var 5 eller 6 år.

Chewbacca quote

Begreppet nörd har, på gott och ont, blivit ett alltmer använt och kanske till och med urvattnat begrepp. Om du slår upp ordet på nätet får du bland annat dessa definitioner:

Enkelspårig och löjeväckande person, tönt (Svenska Akademins Ordlista)

A foolish or contemptible person who lacks social skills or is boringly studious (The Oxford Dictionary)

1951, U.S. student slang, probably an alteration of 1940s slang nert ”stupid or crazy person,” itself an alteration of ”nut”. The word turns up in a Dr. Seuss book from 1950 (”If I Ran the Zoo”), which may have contributed to its rise, (Online Etymology Dictionary)

Dessa beskrivningar känns dock förlegade – de är barn av det 1950-tal då ordet togs i bruk och är svåra att relatera till. Det förvånar mig inte minst att Svenska Akademins Ordlista fortfarande har en så negativt vinklad och begränsad beskrivning av begreppet nörd. Särskilt förvånande är att detta sker i lilla Sverige, som så ofta anstränger sig i rent absurd utsträckning för att vara politiskt korrekt, av rädsla för att trampa någon på tårna. (Vi nördar räknas tydligen inte).

Epitetet nörd innebar från början ett förlöjligande som ledde till utanförskap. Med tiden har detta övergått i en slags stolthet över individualitet och särprägel, vilket kanske är förklaringen till att så många idag kallar sig för nördar. Att vara nörd och udda verkar ha blivit coolt.

Moss knife trick

Åtminstone lite lagom udda, gärna i form av en kosmetisk trendvariant som inte sträcker sig längre än till ytan – mode- och kändisvärlden har den senaste tiden flörtat en hel del med sin version av ”nördlooken”.

Hipster ThorDet verkar som om modeskaparna anser att bara man slänger på någon ett par Buddy Holly-glasögon blir denna automatiskt en nörd. Som representant för nörddelen av befolkningen – vi som gillar det vi gillar oavsett om det är populärt eller inte – håller jag med Ted:

Ted whore w glasses

Numer används ordet nörd lite för frikostigt. Det verkar nästan som att vara nörd har blivit något så eftersträvansvärt att många, även om de bara råkar ha en liten släng av ett särintresse eller kanske inte har några intressen alls, är snabba att dubba sig själva med titeln.

Fake nerds Edit

Dessa människor passar ofta bättre in på beskrivningen hipster, det vill säga någon som gärna på ytan ser ut att ha en egen, originell stil, men som egentligen har den stilen just för att det är inne. De har till exempel kanske inte läst John Steinbeck eller Edgar Allan Poe, men vill gärna ge intryck av att ha gjort det. Och deras musiksmak består av band som helst är så smala och underground att de knappt ens själva har hört talas om dem.

Sad hipster

Det huvudsakliga syftet är att vara cool, och därför väljer hipstern sina lagom udda outfits med omsorg, och kallar sig för nörd just för att det är på modet.

Nerds Hipsters funny

Från början var en nörd någon som hade ett intresse som skiljde sig från den stora massans. Och det tycker jag är en viktig del i definitionen av begreppet. För att räknas som nörd ska du, enligt undertecknad, dels vara intelligent, dels ha ett brinnande intresse för och en omfattande kunskap inom ett ämne.

”Nördskap” innebär alltså, i min definition, att du har en så stark passion för något att det blir en del av den du är.

Standard nerds

VAD du är intresserad av är av mindre betydelse – det kan vara allt ifrån stickning till fysik, heavy metal, teknikprylar, film, animé eller att göra egna smycken. Kanske sitter du hemma på din kammare och ägnar timme efter timme åt att skapa det perfekta synthljudet till din nya dubsteplåt…

Drop the base

…eller sitter framför datorn och spelar spel, designar hemsidor och programmerar.

Play outside

Intresseområdet ska dock helst vara något lite udda, något som inte alla människor gillar. För mig innebär nämligen begreppet nörd att man per definition skiljer sig från mängden genom sitt intresse. Annars skulle inte benämningen behövas – om alla vore nördar fanns det inga nördar. Då skulle vi alla vara lika konforma som utomjordingarna i filmen Home.

Home aliens

Vad gör då mig till nörd? Jag har en stor passion för film, tv-serier och böcker, och detta har satt sin tydliga prägel på mitt liv. Jag tittar till exempel mycket på och kan mycket om film och serier, använder ständigt IMDb för att slå upp diverse skådespelare och andra fakta inom ämnet och håller koll på vilka nya intressanta filmer och serier som kommer. Lägg sedan till det att jag skriver om det, pratar om det och köper samlarfigurer och t-shirts så börjar bilden av nördskap att klarna.

imdb-funny-honest-logo

Jag gillar också åtskilliga filmer och tv-serier som ingen annan jag känner ens har hört talas om. Det är inget avsiktligt – det vill säga jag är inte någon som ogillar saker bara för att de är mainstream, eller konsekvent bara tittar på ”smala” filmer och serier. Det är helt enkelt en naturlig följd av mitt ständiga nyfikna utforskande av film- och tv-utbudet, som inte stannar vid de stora, kända Hollywoodproduktionerna.

Det är ibland lite tråkigt, för man kan inte alltid prata med någon om hur bra just de filmerna och serierna är. Och när man ändå försöker blir man ofta avbruten av gäspningar och uttråkade blickar. Då känner man sig lite så här:

George Michael Charlie Brown

En av mina absoluta favoritserier någonsin är Arrested DevelopmentDet är en serie som trots bra recensioner tyvärr lades ner i förtid. På IMDb rankas den dock idag med hela 9/10 och har numer kultstatus som komediserie.

Arrested_Development

A.D. är ett ofta använt exempel på serier som inte fått den uppskattning de förtjänar. Serien gjordes i 3 säsonger mellan 2003 och 2006, och till min stora förtjusning fick den en fjärde säsong 2013. Det ryktas ständigt om fler avsnitt och eventuellt en film. Man kan bara hoppas…

Att den inte är så känd här i Sverige, (jag har hittills bara träffat på EN person som känner till den), kan bero på att den i tv 4 visades under den obegripligt blåsta titeln Firma ruffel och bygg(helt sant).

A Development Ruffel och bygg EDIT

En annan favoritserie är Portlandia, som visserligen delvis har visats i Sverige, men som gått ganska obemärkt förbi. En underbart knäpp, urflippad och fantastiskt rolig humorserie som driver mycket med hipsters. Bara det är skäl nog att se den.

Portlandia editportlanda-picklesFat voice

Jag älskar också film-merchandise, så när denna Ripley-figur kom ut i somras var jag ju bara tvungen att köpa den… (Jag har dock tagit ut den ur förpackningen och ställt den i hyllan – jag tycker man ska njuta av sakerna medan man har dem, istället för att behålla dem i mint condition).

Blogg-Ripleyfigur

Facehuggern fick jag i present…

Blogg-Facehugger

Ash från Evil dead-filmerna är ett måste i min hylla – helst i dubbel upplaga, som här…

Ash-figurer

Och en varulv från Dog Soldiers är ju inte fel…

Mitt senaste tillskott till heminredningen – som också blev en födelsedagspresent till mig själv – är något som, när jag hittade den på nätet, fick mig att göra den här minen:

Peter Griffin excited face

En sjungande och dansande Gizmo! (Har velat ha en mjukis-mogwai sen jag var liten).

Blogg-GizmoBlogg-Gizmo + jag

Så jag säger, dock inte motvilligt som Jen i The IT Crowd, utan med stolthet:

JAG ÄR EN NÖRD!