Mörkret flyr, dagen gryr

0

Ett nytt år har än en gång smugit sig på oss. För mig personligen känns det som om vi nyss bytte slutsiffra på årtalet, men det är väl helt enkelt ett ålderstecken. De sägs ju att tiden går fortare ju äldre man blir.

På åldrandets pluskonto finns visserligen nöjet med att lura i yngre människor lite vad som helst.

I skrivande stund avnjuter jag sluttampen av en efterlängtad julledighet – en ledighet som kom när mina mörka ringar under ögonen gjorde mig som mest tvättbjörnslik. Inga mängder concealer i världen tycktes kunna dölja detta.

Jag må nu vara en aning mindre trött och sliten, men min allmänna inställning till det mesta är för närvarande oförändrad från hur den varit det senaste halvåret.

Just nu muttrar jag bland annat över det mystiska i att hur mycket man än skakar ur kängorna innan man tar på sig dem är de fulla av grus fem minuter senare. Min teori kring hur det går till är följande: Det grova mönstret på sulorna gör att stenarna fastnar i dem, och för varje steg man tar kastas stenarna sedan loss med en slags katapult-effekt, flyger upp i luften och ner i skoskaften igen. Ett kretslopp som jag, ärligt talat, hade kunnat vara utan.

Fast jag verkligen inte hade tänkt det har jag nu också lyckats vända på dygnet.

Julen har kommit och gått, och även om jag tycker om den så ser jag fram emot att slippa zappa förbi säsongsrelaterade, smått hjärndöda filmer med titlar som ”Three wise men and a baby” och ”We wish you a married Christmas”. Det är bara att hålla ut genom januari, då dessa filmer tyvärr brukar dröja sig kvar – lite som en middagsgäst som inte fattar att det är dags att gå hem, fast värdparet gått och lagt sig.

Julpyntet får dock hänga kvar ett tag till, även om jag i all ärlighet inte lagt ner min själ i att sätta upp det den här gången.

Julen har för min del varit alldeles utomordentlig, då den varit lugn och helt odramatisk. Julklappar har delats ut och stora mängder godsaker har intagits. Efter 2023 års blodtryckssprängare till december, då flera av mina nära och kära behövde sjukhusvård, har 2024 års upplaga av julmånaden varit en välkommen andningspaus.

Jag hoppas även du som läser detta har haft en mysig och avkopplande jul. Kanske hittade du den perfekta julklappen till din man, som älskar multitasking…

… eller så har du liksom Gunnar i Trevlig julhelg sluppit stressa över det framtida bortstädandet av allt julpynt genom att låta bubbelplasten runt tomtarna sitta kvar.

Måhända har du rentav firat in det nya året med att betrakta fyrverkerierna på lite väl nära håll…

…eller så hängde du hemma i soffan iförd mysbyxor, vilket jag tycker är att föredra.

Vad som helst för att slippa tänka på det oundvikliga återvändandet till jobbet.

Jag är i grunden optimist, men trots detta kan jag inte undgå känslan av att 2025 kommer att bli ett år präglat av oro och ovisshet. Mörka moln tycks hägra på horisonten.

Jag verkar inte vara ensam om att känna så. När jag gick in på tyda.se för att slå upp ett ord möttes jag nämligen av detta:

Detta är ett ord som kan användas för att beskriva omvärldens allmänna känsla inför Donald Trumps återkomst till makten. I mitt huvud hanterar jag detta läskiga genom att förvandla det hela till ett barnprogram, definitivt på östgötska.

På ett mer personligt plan kan jag konstatera att ischiassmärtan jag ådrog mig under hösten verkar hänga kvar, kanske för att göra vardagen lite mer oförutsägbar. Jag vet till exempel aldrig under vilka av mina promenader jag kommer att få desperat behov av en bänk utan att lyckas hitta någon.

Smärtan har visserligen minskat i styrka tack vare all min träning. Jag brukar till exempel göra en del övningar med boll, vilket är ganska studsigt och kul.

Det finns mitt i alltihop mycket att glädja sig åt, som SR:s Lantzkampen – den garanterat tramsigaste radiofrågesporten om veckans nyheter, med Annika Lantz och Sara Lövestam.

Nu i januari kommer dessutom Morgonpasset i P3 att börja sända på lördagar och söndagar igen, vilket gör att undertecknad får två extra poddar att lyssna på varje vecka. Men det allra bästa är att 2024 års sommarvikarie, Branne Pavlovic, kommer tillbaka som programledare i dessa helgavsnitt. Hur mycket jag än gillar David Druid och Linnéa Wikblad har det nämligen – för mig – funnits ett hålrum i Morgonpasset sedan Kodjo Akolor slutade. Han var en representant för oss de nördigaste bland nördiga, och jag gläds därför oerhört över att det nu tillkommer en ny nörd i form av Branne!

Branne Pavlovic

Efter Mammas Nya Kille-gängets lite kryptiska nyårshälsning på Facebook hoppas jag nu dessutom att det kommer nya avsnitt av detta mitt älskade favorithumorprogram!

Travis Taylors frisyr i History Channel-serien The secret of Skinwalker Ranch roar mig också. Kontrasten mellan hur den ser ut i de studiofilmade berättarinslagen jämfört med hur den ser ut i verkliga livet är påtaglig och underhållande.

Den stora ironin i att mitt lokala apotek ofta är stängt på grund av sjukdom har heller inte gått mig förbi.

Något annat som muntrar upp mig är hur ful amerikansk inredning är. Det verkar vara standard att TV:n placeras i nackbrytarhöjd, helst ovanför den öppna spisen. Det kanske bara är jag, men att placera en elpryl av plast precis ovanför en brasa känns generellt som en dålig idé.

Nyanser som gräddfärgat och mörkbrunt verkar vanliga i amerikanska hem, och sofforna är enorma historier som bara måste ha funktionen att kunna fällas bakåt. Det är som om tanken är att när man väl har satt sig i soffan så ska man aldrig ta sig upp därifrån. Det förklarar ju i och för sig en del när det gäller den amerikanska folkhälsan.

Storleken på möblerna sen… Vem har amerikanerna i åtanke när de bygger sina möbler? Jättar?

Slutligen kan vi alla nu, när snön kommit tillbaka, glädjas åt den där lilla ”flamencon” man tvingas framföra innan man går in, i syfte att få bort snön från skorna.

Det var allt för den här gången. Jag avslutar med att önska alla en trevlig World Introvert Day, som faktiskt är idag!

Tips: Enligt mig den bästa julfilmen på många år – den har blivit tradition hos mig sen den kom 2022!

Små saker är inte struntsaker

0

Jag tänker inte sticka under stol med det: 2023 har varit ett kämpigt år. I maj tvingades jag fatta det tunga beslutet att låta min älskade, 17-åriga katt Ash somna in – något som jag inte har hämtat mig ifrån.

Min underbara Ash på ålderns höst

Mina föräldrar har båda fått hälsoproblem, och lagom till sommaren blev en annan av mina närstående uppsagd på grund av arbetsbrist.

Själv har jag under det senaste året fått tilltagande problem med smärta och obehagliga knakljud i ländryggen.

Mitt i allt detta ska mina föräldrar snart flytta till en avsevärt mindre bostad, en process med svåra beslut om vilka saker som ska behållas respektive skänkas bort.

Allt är dock inte mörker. Min pappa mår bättre, och min ryggsmärta har mildrats lite efter att jag börjat gå till en sjukgymnast och fått bra tips för att stärka ryggmuskulaturen.

Syftet med detta inlägg är inte att beklaga mig, utan snarare att uppmuntra andra – och mig själv – att kämpa vidare. Jag vill nämligen ändå tro att det finns hopp, trots allt. Likt Amélie Poulain finner jag glädje i de små njutningarna i livet, och för mig är dessa en hjälp när livet i stort känns motigt.

Jag älskar till exempel att öppna ett nytt paket kaffe och lukta på innehållet. Det är nästan lika trevligt som att dricka dagens första kopp kaffe.

När jag sen kommer till jobbet och dricker dess lågoktaniga mjölkdryckskaffeblask minns jag den där första koppen med saknad.

En av de bästa känslorna jag vet är också att lägga sig i en renbäddad säng med nyrakade ben. Det är oerhört mysigt att känna rena lakan direkt mot huden.

Något annat rent som är trevligt är nystädade golv. Förnimmelsen av rena golv mot bara fotsulor, i kombination med doften av grön såpa – gärna när man kommer hem från jobbet en fredag – är mycket behaglig.

Jag älskar också känslan i kroppen efter ett träningspass – jag brukar känna mig pigg, stark, belåten och slutkörd på samma gång.

För er som ännu inte förstått glädjen i motion och styrketräning kommer här en bild på Arnold Schwarzenegger, där han tittar skeptiskt på er. Schnitzel vet vad han snackar om: träning gör livet bättre.

Att vakna upp på helgen, tro att det är dags att jobba och sen snooza vidare när du inser hur det ligger till är helt underbart.

Något som alltid får mig på gott humör är också lördagsfrukostar. Jag må äta frukost varje dag, men det är något speciellt med lördagarna.

Känslan av att helgen ligger framför mig, i kombination med en lite festligare helgfrukost och tända ljus, är väldigt trevlig. Om man sedan lägger till ett avsnitt av MacGyver så kan jag inte känna något annat än frid.

Apropå MacGyver älskar jag seriens logiska luckor i handlingen, till exempel att samma skådespelare som spelat en nyckelroll i tidigare avsnitt plötsligt dyker upp som en ny, återkommande figur i serien.

Något som den senaste tiden glatt mig är att koltrastarna har återvänt till gräsmattan utanför min bostad, efter att ha varit frånvarande sen i juni. Nu knallar de runt på min uteplats och kvittrar hela dagarna. Det skapar en väldigt rogivande bakgrundsljudmatta till mina jobba hemma-dagar.

Ash och en koltrast januari 2023

Emellanåt, om allt känns skit och du kommer hem efter en sjusärdeles dålig dag med huvudvärken från helvetet, kan det ibland hjälpa att deppa i tysthet och äta lite godis. Känslan av att vara nere och hög på socker har ett märkligt inneboende lugn, som brukar göra åtminstone mig än mer besluten att visa dom som tvivlat på mig. Det är ingen favoritkänsla, men den har ändå något.

Om man liksom undertecknad är i behov av lite extra feel good-material just nu kan jag (än en gång) varmt rekommendera tv-serien Reservation Dogs, vars tredje och sista säsong jag nyligen avnjutit. Serien följer vardagslivet i ett native american-reservat och är både rolig, knäpp och sorglig. En av huvudpersonerna, Bear, förföljs av anden efter sin förfader, William Knifeman, (spelad av Dallas Goldtooth).

Denna filur var för mig det absolut bästa med serien. En skön, lättsam kille som gärna delar ut livsråd, ofta med viss överdrift för att verkligen få fram budskapet.

Detta trots att han själv inte ens hann fram till sitt stora ögonblick – striden mot Custer Little Big Horn. Williams häst klev nämligen i ett sorkhål, föll omkull och rullade över honom så han dog.

En annan karaktär som jag älskar är maffiabossen Noho Hank i HBO-serien Barry. Hank är en varm, lojal och känslosam figur med intresse för mode och livslång vänskap, sitt yrke till trots. Anthony Carrigan är helt fantastisk i rollen: hans känsloregister skulle göra den mest rutinerade Oscarsvinnare avundsjuk.

Barry handlar om diverse brokiga komplikationer i en yrkesmördares liv, och har även den i år kommit med sin sista säsong, den fjärde i ordningen. Har du inte sett serien så är det hög tid. Humor och spänning i en originell blandning – vad kan gå fel?

De små, fina sakerna i livet gör det lättare att orka med de stora, jobbiga. Om livet var en mjukglass, så är de små sakerna strösslet: något som gör en bra sak bättre. Så stanna upp och leta efter dem då och då – jag lovar, det gör skillnad.

Gör som jag – gå med i Arnold’s Pump Club, så får du 5 dagar i veckan – helt gratis – ett jättetrevligt mail med träningstips, de senaste hälsorönen och råd om hur man mår bra i största allmänhet. Syftet med mailen är att skapa en positiv gemenskap på internet och sticka hål på myter om hälsa. Anmäl dig här:

https://arnoldspumpclub.schwarzenegger.com/

Arnold Schwarzenegger bjuder några fans på en rejäl överraskning 😄

Katten som städar golvet på eget initiativ