Portlandia forever!

0

Det gör alltid lite ont i hjärtat när saker man tycker om tar slut. Det är vemodigt när eftertexterna på det sista avsnittet i en älskad tv-serie rullar och du lämnas med vad som åtminstone känns som ett tomrum i själen. Nyligen sändes sista delen av en av mina personliga favoritserier, Portlandia, och det kändes väldigt sorgligt.

Denna sketchhumorserie med återkommande karaktärer hade premiär 2011 och bjöd alltså på sin avslutande åttonde säsong nu i år. Serien utspelar sig i Portland, Oregon, en storstad på USA:s västkust som är känd för att vara en progressiv hemvist för liberala värderingar, en slags ”gå mot strömmen-kultur”.

Staden satsar till exempel mycket på miljön genom att vara mycket gång- och cykelvänlig och erbjuda god kollektivtrafik, och det finns ett stort utbud av lokalproducerad mat. Med den verkliga staden som bakgrund är tv-seriens alternativa Portland-universum en värld där både udda och lite vanligare människor samexisterar.

Portlandia skapades av Carrie Brownstein och Fred Armisen, tillika komikerna som gestaltar större delen av seriens persongalleri. Brownstein har en bakgrund som musiker i bandet Sleater-Kinney och Armisen, som även han är musiker, är känd från bland annat Saturday Night Live. Paret har under lång tid varit nära vänner, vilket märks på den kemi som tycks finnas mellan dem både framför kameran och i manusskrivandet.

Serien har utgått ifrån verklighetens Portland och skapat en värld där det finns supernischade butiker som säljer labbutrustning som heminredning till överpris, där entusiaster gör publikfinansierade filmprojekt om musiker som ingen någonsin hört talas om och varenda människa extraknäcker som dj.

En av seriens mer högljudda figurer är punkaren och rebellen Spyke, en inbiten cyklist och anti-bilaktivist, som älskar att göra uppror mot allt som är mainstream.

När han cyklar genom Portland är det svårt att missa honom, tack vare hans ständiga gormande och visselpipeblåsande.

Här finns gotharna Vince och Jacqulin, som hur de än försöker inte blir lika utstirrade längre som de brukade bli…

…inte ens när de beger sig till stranden.

Vi möter också det hemkära, ständigt lika förälskade paret Peter och Nance, som aldrig missar ett tillfälle att gulla med varandra.

Under seriens gång får vi se dem starta ett B&B, och för att inreda detta besöker de en butik som enbart säljer små, fula, virkade dukar av den sort som äldre damer brukar täcka alla tomma ytor med.

Peter är mycket osäker och har därför en tendens att haka upp sig på orden ”and” och ”what” när han pratar – inte för att han stammar, utan för att han inte kan bestämma sig för vad han ska säga – vilket ofta leder till roliga situationer.

Två av Portlandias mest rastlösa invånare är det sportiga paret Kath och Dave, vars energinivå ständigt är inställd på överladdad och vars klädsel alltid består av funktionella friluftsplagg, gärna av fleece.

De tar sig an varje uppgift i livet med målet att lyckas bättre än alla andra, vilket gör dem smått odrägliga att ha att göra med. Deras högsta dröm är att bli marginaliserade och därför kunna ifrågasätta och ställa orimliga krav på sin omgivning.

Kath har en tendens att skrika hysteriskt när hon blir exalterad, vilket Dave tycker låter som vacker musik. Roligt att veta är dock att Fred, som spelar Dave, i verkligheten håller på att krypa ur skinnet när Carrie (Kath) skriker.

Portlandias borgmästare spelas av underbara Kyle MacLachlan, som de allra flesta kanske förknippar med Twin Peaks.

Mr. Mayor, som han kort och gott kallas i serien, är en härligt flummig och icke-traditionell feelgood-snubbe som älskar att cykla runt i sin fulsnygga cykelhjälm av märket Nutcase, (för övrigt en riktigt rolig ordvits!).

Mr. Mayor brinner för att förbättra Portland, även om hans förankring i verkligheten inte alltid är den bästa – något han uppväger med sin stora entusiasm och goda vilja.

Han har ofta möten med Fred och Carrie om hur staden kan förändras till det bättre på sitt kontor, där han bytt ut sin kontorsstol mot en balansboll…

…och när jobbet som Portlandias högsta höns blir för krävande smiter han iväg och spelar bas i ett reggaeband.

Andra återkommande figurer i tv-seriens Portland är de militanta, orimligt manshatande skenfeministerna Toni och Candace.

De ger sken av att vara feminister, men egentligen vill de bara ha uppmärksamhet och anklagar därför allt och alla för att vara ett uttryck för kvinnoförtryck. I sin bokhandel sätter de upprepade gånger rekord i sämsta kundbemötande någonsin genom att skrämma bort kunderna med sin dåliga service.

Portlandias universum inrymmer även den spåniga Nina och hennes tuffa pojkvän Lance, vars stormiga förhållande är en ständig kamp mellan Ninas ytlighet och Lance stora behov av att vara macho.

En personlig favorit bland seriens udda bifigurer är den krullhåriga musiknörden som bara måste ha en hemstudio där all utrustning ger samma ljudbild som på Beach Boys klassiska album Pet sounds.

Jag gillar också de olika karaktärer som spelas av Kumail Nanjiani. Det rör sig alltid om olika säljar-typer, som istället för att göra en enkel transaktion så problemfri som möjligt försvårar det hela genom att erbjuda alltför många, alltför komplicerade alternativ – ofta med en nedlåtande ton.

Eftersom båda seriens skapare är musiker är det också naturligt att Portlandia innehåller en hel del musikaliska inslag. Bland annat sjunger borgmästaren en hyllningssång till staden, och bandet Catnap förnyar sig genom att ha med katten Kevin på scen.

Portlandia är en slags komisk blinkning till hipsterkulturen, där unga, trendiga människor brygger sitt eget öl eller stickar sina egna kläder för att det är inne. Det är en värld som inte liknar något annat, en värld jag trivts bra i under de dryga fem år som gått sen jag upptäckte denna suveräna serie.

Ett genomtänkt, originellt och väldigt fyndigt manus, i kombination med duktiga gästskådespelare som till exempel Jeff Goldblum, Olivia Wilde, Rose Byrne, Bill Hader, Roseanne BarrAndy Samberg och Steve Buscemi, har resulterat i en komediserie som ofta varit mitt i prick när det gäller samhällsdebatten.

Bill Hader som den vandrande hockeyfrillan Birdman

Portlandia är roligt och tänkvärt på flera plan. En serie jag själv sett om och om igen, och kommer att se många gånger till. För bra humor håller.

Inledningsscenen i det allra första avsnittet ger en försmak av Portlandia!

Inte utan att man tänker på Postnord… 

And and and and and… Best of Peter Peterlini!

Jag är ingen gothare, jag är blek

0

Många verkar ha en inneboende rädsla för det annorlunda. Kanske har det att göra med att vi är vanedjur; vi håller oss gärna till det välbekanta och invanda. Men annorlunda är inte nödvändigtvis detsamma som konstigt eller sämre. Ofta är det helt enkelt bara annorlunda.

För många är det också viktigt att passa in, att känna sig som en del av den stora massan genom att göra som alla andra och inte sticka ut.

Jag har snarare alltid känt att det är viktigare att acceptera varandra för dem vi är. Ett öppet och välkomnande klimat tror jag nämligen gör att människor vågar vara sig själva. Vi behöver ju inte vara likadana allihop.

Att vara annorlunda borde inte jämställas med att vara konstig, vilket sker alltför ofta. Men, om jag får välja så är jag hellre konstig än vanlig – det är åtminstone mer intressant.

Folk vill placera in andra i fack, vilket ger möjlighet till breda generaliseringar. Det är som om man automatiskt får en skyldighet att förklara ”vad man är” om man på något sätt skiljer sig från den stora massan. Jag är en hårdrockare/nörd och blir då och då kallad för gothare. Min reaktion då brukar vara ungefär:

Jag blir lite förolämpad av att kallas gothare, av den enkla anledningen att de ser ut så här, (eller som den fiktiva gotharen Vince här ovanför)….

…och jag ser ut så här (notera särskilt avsaknaden av svart läppstift, vampyrlinser, viktorianska kläder och typ det mesta annat gothare har på sig – som för övrigt är alldeles för extremt för min smak):

Jag har svart hår för att jag gillar det. Och jag är inte vitsminkad i ansiktet, jag är bara blek.

Jag har alltid ogillat uttrycket ”att ta för sig”. Vem är det som ska ge det alla ska ta? Om alla ska ta för sig blir det ju inget kvar. Hur skulle det vara, om alla var högljudda, påstridiga människor som lägger beslag på allt utrymme? Vi skulle leva i en värld befolkad av Donald Trump-ar. Hemska tanke…

Enligt min erfarenhet är den som låter högst dessutom sällan den som har mest att säga.

Jag är definitivt mer introvert än utåtriktad – jag tänker efter innan jag talar och är en god lyssnare. Rollen som iakttagare är en jag gärna iklär mig, men jag har även ett genuint intresse för andra människor. Länge har jag upplevt att det inte finns plats i världen för sådana som mig. Jag blev därför glad när Mattias Fransson, en av de roligaste människorna jag vet, sa i en intervju att det är okej vara sådan, något man sällan hör. Jag kan bara hålla med.

Jag är fullt införstådd med att enligt vissa människors referensramar representerar både mitt utseende och mitt sätt att vara något som är främmande och kanske till och med lite obehagligt. Något man inte förstår sig på. Men det kan ju vara viktigt att komma ihåg att allt inte är vad det ser ut att vara.

Nyligen råkade jag ut för att ett par missionerande mormoner dök på mig på stan. Samma sak har hänt mig åtskilliga gånger med en äldre herre som går runt på Norrköpings gator och pratar med folk om Jesus. Jag måste se ut som en riktigt förtappad själ i dessa människors ögon…

Om alla fick vara den person de är och bli accepterade för det skulle världen vara mycket vackrare och intressantare, för det krävs ju fler färger än en för att skapa en regnbåge.

Det bästa du kan göra är att ta reda på vem du är och acceptera det, för alla kommer ändå inte att tycka om dig eller förstå sig på dig.

Men, de människor som är viktiga i ditt liv kommer att se dig för den du är och älska dig för det. Det krävs bara en person för att förändra allt.

Så, kära ”fellow introvert”: Gå ut i världen och var dig själv.

Människor som vi behövs, även om våra egenskaper sannolikt aldrig kommer att vara de som prisas mest. Vi är limmet som håller ihop världen när ultra-narcissister som Donald Trump försöker forma den efter sin egen sanning.

Och till sist… Nästa gång ni ser någon som ser ut så så här, kom ihåg: Det är inte jag.

  

 

Fotnot:

Mattias Fransson-citatet är ett utdrag ur en intervju i DN Kultur och nöje 2016-09-10: 

http://www.dn.se/kultur-noje/mammas-nya-kille-nu-annu-konstigare/

It’s a beumb! Peter Sellers och andra människor som får mig att skratta

2

Dreyfus grabs Clouseau

Vi vet alla hur befriande det kan vara att skratta. En rolig film efter en dålig dag kan åtminstone få de flesta av mina problem att blekna. Dock är det en genre där det periodvis är ont om fullträffar. Kanske är det därför komedier är just den kategori jag har minst antal filmer av – bra komedier dyker helt enkelt inte upp så ofta. Men det handlar förstås om vad just DU tycker är roligt.

Jag har alltid gillat komiker som spelar udda karaktärer. Mästaren bland dessa är för mig Peter Sellers.

Peter Sellers Edit Peter Sellers striped Edit

Hans gestaltningar av den klumpiga, svamlande och hopplöst trögfattade inspektör Jacques Clouseau i The Pink Panther-filmerna får mig alltid att skratta tills magmusklerna värker.

Pink panther cartoonClouseauPeter Sellers DSCN3000 Crop Edit

Clouseau är en välmenande och stolt inspektör hos den franska polisen, som försöker göra sitt allra bästa för att sätta dit världens skurkar. Det går dock för det mesta allt annat än bra.

Clouseau profile Edit

Clouseaus otroliga klumpighet och imponerande talang för att riva ner halva möblemanget så fort han kommer in i ett rum sätter ständigt käppar i hjulet för arbetet.

Clouseau Yelling Edit Disheveled Clouseau

Detta, i kombination med hans enorma oförmåga att dra ens den enklaste slutsats, gör honom till en polis av sällan skådat slag. Han är helt enkelt en vandrande enmans-rivningskula med en rolig dialekt.

Its a beumb! w text

Clouseau är också en ständig plåga för sin chef, Dreyfus (spelad av Herbert Lom) – så till den milda grad att dennes psykiska hälsa tar permanent skada, med ögonryckningar och stressammanbrott som följd.

Dreyfus twitch

Några av de roligaste scenerna i Rosa Pantern-filmerna utspelas mellan Clouseau och hans trogna butler Cato, spelad av Burt Kwouk, (som f.ö. gick bort i maj i år). För att hålla sina instinkter i form har Clouseau instruerat Cato att attackera honom när han minst anar det. Ofta gömmer sig Cato på någon oväntad plats i lägenheten och hoppar fram och överrumplar Clouseau, varpå en intensiv strid följer.

Pink Panther - A Shot In The Dark (1964) Quand l'inspecteur s'emmêle Pers: Peter Sellers, Burt Kwouk Dir: Blake Edwards Ref: PIN008BN Photo Credit: [ United Artists / The Kobal Collection ] Editorial use only related to cinema, television and personalities. Not for cover use, advertising or fictional works without specific prior agreement, Image: 60843641, License: Rights-managed, Restrictions: , Model Release: no, Credit line: Profimedia, AFP

Cato attack

Catos attacker har en tendens att komma när Clouseau verkligen inte har tid att slåss, t.ex. när han väntar ett viktigt telefonsamtal.

Cato Clouseau phone

Om Clouseau råkar vara sugen på en nattmacka får han helt enkelt räkna med att slåss om saken.

Cato in fridge

Clouseau har också en förkärlek för att använda förklädnader. Och dessa förklädnader är, ja… hur ska man säga, extremt dåliga. Istället för att göra att han diskret smälter in i bakgrunden får de honom att sticka ut som en strålkastare i mörkret. För vem annan än Clouseau skulle komma på idén att klä ut sig till en puckelrygg…

Hunchback

…en vandrande kliché till maffiaboss i en illasittande kostym…

Godfather Clouseau

…eller en svensk sjöman med en misstänkt plastig papegoja på axeln?

Clouseau salty sea dog parrot 2 w text

En personlig favorit bland Sellers övriga filmer är den vansinnigt roliga The party (1968).

The party Poster

Sellers spelar Hrundi V. Bakshi, en olycksbenägen indisk skådespelare som försöker skapa sig en karriär i Hollywood. Efter att ha fått sparken från en filminspelning blir han av misstag inbjuden på fest hemma hos en filmbolagsdirektör.

Hrundi at table

Det som följer är en bländande kavalkad av slapstick och situationshumor.

Sellers shoe gif

Bakshi kämpar med borttappade skor och sprinklers, leker med husets högtalarsystem och ställer till med allmän oreda i den intet ont anande filmproducentens högteknologiska och futuristiska hem.

Birdie num num Edit w text

En servitör, som under kvällens lopp blir allt mer berusad, bidrar också en hel del till komiken.

Waiter Fighting waiters

Alla som någon gång bortkommet vandrat runt på en fest där man inte känner någon kommer att le igenkännande åt Bakshis vilsenhet. Det är dessutom oundvikligt att njuta av Sellers makalösa känsla för fysisk humor och komisk tajming.

Bakshi plants

Peter Sellers gick tragiskt nog ur tiden redan vid 54 års ålder, år 1980, till följd av en hjärtinfarkt. Det finns dock ett antal komiker som, i min åsikt, för vidare Sellers humoristiska arv idag. De har inte nödvändigtvis samma uttryck som Sellers, men liksom han spelar de gärna underliga och lätt världsfrånvända människor som inte riktigt passar in någonstans. Här följer några av dessa komiker.

 

Fred Armisen

Candace

Fred Armisen fick sitt genombrott i Saturday Night Live, där han blev känd för sina udda, väldigt roliga karaktärer. Nu för tiden dyker han upp lite här och var, både i filmer och tv-serier.

Indecisive

Idag spelar Fred också en av huvudrollerna i sketchhumorserien Portlandia (2011 och framåt), tillsammans med Carrie Brownstein, som han också skapat serien med. Där får han verkligen använda sin stora begåvning för att ge liv åt underliga rollfigurer. Han har en talang för att skapa bland annat knepiga, naiva eller allmänt störiga figurer, som sticker ut genom sin oförmåga att fungera i den moderna världen. Särskilt rolig är Fred när han spelar kvinna.

Nina Small Fred Armisen musician Edit bicyclerights Kunuk

 

Bill Hader

Bill Hader - Fred Armisen - Photo Credit: Tyler Golden/IFC.

Även Bill Hader har  sina rötter i Saturday Night Live, och är känd bland annat från filmer som Superbad (2007) och Paul (2011). Han har en stor talang för att göra komiska röster och imitationer av kändisar, och är fantastiskt rolig i allt han tar sig för.

Bill Hader Paul Bill Hader Superbad

Något av det senaste han har kunnat ses i är den suberba fejk-dokumentärserien Documentary Now! (2015 och framåt) som han skapat tillsammans med SNL-kollegan och goda vännen Fred Armisen. Där spelar han bland annat dottern i ett mor-dotter-par som lever ett minst sagt udda liv i ett hus fullt av katter, och musiker i ett soft rock-band på 70-talet.

Bill Hader Fred A mother daughter

bluejeancommittee edit

 

Kristen Wiig

Kristen Wiig funny

Kristen Wiig är, med sin lågmälda humor, suverän på att spela allehanda knasbollar och dysfunktionella människor. Hon har även en sårbarhet som gjorde henne perfekt för rollen som den otursförföljda Annie i Bridesmaids (2011). Liksom Armisen och Hader härstammar Wiig från SNL.

Bridesmaids poster

Wiig gjorde en strålande biroll i Anchorman 2, där hon spelar den imbecille karaktären Bricks (spelad av Steve Carell) lika intellektuellt handikappade kärlek. Det fanns en dynamik mellan de två som fick mig att skratta bara jag tittade på dem.

Wet popcorn Anchorman 2 edit 2

Hennes insats som den oskyldiga helylletjejen Ruth, som uppfostrats av en fanatiskt kristen far, i filmen Paul (2011) roade mig också enormt. När Ruth träffar på människor från världen utanför och lär sig att svära – och sedan börjar göra detta hela tiden och utan hämningar – är det svårt att inte skratta.

Ruth

Ruth swearing

Så varför inte kolla upp någon av de filmer dessa skådespelare gjort nästa gång du behöver skratta lite? Alla borde se åtminstone en Pink Panther-film i sitt liv. Och se för Guds skull inte de där helgerånen till remakes där Steve Martin spelar Clouseau! Det är Sellers som gäller!

 

Clouseau försöker ta sig in i ett slott, ur The Pink Panther strikes again (1976).

 

Trailer för Documentary Now!

 

Ich bin ein nerd

0

Ein nerd gif

Ett av mina tidigaste filmminnen är hur jag en fredag- eller lördagkväll satt uppkrupen i soffan framför tv:n med familjen och förtrollat tittade på Star Wars för första gången. Någonstans där började det som skulle komma att bli ett liv som nörd. Jag var 5 eller 6 år.

Chewbacca quote

Begreppet nörd har, på gott och ont, blivit ett alltmer använt och kanske till och med urvattnat begrepp. Om du slår upp ordet på nätet får du bland annat dessa definitioner:

Enkelspårig och löjeväckande person, tönt (Svenska Akademins Ordlista)

A foolish or contemptible person who lacks social skills or is boringly studious (The Oxford Dictionary)

1951, U.S. student slang, probably an alteration of 1940s slang nert ”stupid or crazy person,” itself an alteration of ”nut”. The word turns up in a Dr. Seuss book from 1950 (”If I Ran the Zoo”), which may have contributed to its rise, (Online Etymology Dictionary)

Dessa beskrivningar känns dock förlegade – de är barn av det 1950-tal då ordet togs i bruk och är svåra att relatera till. Det förvånar mig inte minst att Svenska Akademins Ordlista fortfarande har en så negativt vinklad och begränsad beskrivning av begreppet nörd. Särskilt förvånande är att detta sker i lilla Sverige, som så ofta anstränger sig i rent absurd utsträckning för att vara politiskt korrekt, av rädsla för att trampa någon på tårna. (Vi nördar räknas tydligen inte).

Epitetet nörd innebar från början ett förlöjligande som ledde till utanförskap. Med tiden har detta övergått i en slags stolthet över individualitet och särprägel, vilket kanske är förklaringen till att så många idag kallar sig för nördar. Att vara nörd och udda verkar ha blivit coolt.

Moss knife trick

Åtminstone lite lagom udda, gärna i form av en kosmetisk trendvariant som inte sträcker sig längre än till ytan – mode- och kändisvärlden har den senaste tiden flörtat en hel del med sin version av ”nördlooken”.

Hipster ThorDet verkar som om modeskaparna anser att bara man slänger på någon ett par Buddy Holly-glasögon blir denna automatiskt en nörd. Som representant för nörddelen av befolkningen – vi som gillar det vi gillar oavsett om det är populärt eller inte – håller jag med Ted:

Ted whore w glasses

Numer används ordet nörd lite för frikostigt. Det verkar nästan som att vara nörd har blivit något så eftersträvansvärt att många, även om de bara råkar ha en liten släng av ett särintresse eller kanske inte har några intressen alls, är snabba att dubba sig själva med titeln.

Fake nerds Edit

Dessa människor passar ofta bättre in på beskrivningen hipster, det vill säga någon som gärna på ytan ser ut att ha en egen, originell stil, men som egentligen har den stilen just för att det är inne. De har till exempel kanske inte läst John Steinbeck eller Edgar Allan Poe, men vill gärna ge intryck av att ha gjort det. Och deras musiksmak består av band som helst är så smala och underground att de knappt ens själva har hört talas om dem.

Sad hipster

Det huvudsakliga syftet är att vara cool, och därför väljer hipstern sina lagom udda outfits med omsorg, och kallar sig för nörd just för att det är på modet.

Nerds Hipsters funny

Från början var en nörd någon som hade ett intresse som skiljde sig från den stora massans. Och det tycker jag är en viktig del i definitionen av begreppet. För att räknas som nörd ska du, enligt undertecknad, dels vara intelligent, dels ha ett brinnande intresse för och en omfattande kunskap inom ett ämne.

”Nördskap” innebär alltså, i min definition, att du har en så stark passion för något att det blir en del av den du är.

Standard nerds

VAD du är intresserad av är av mindre betydelse – det kan vara allt ifrån stickning till fysik, heavy metal, teknikprylar, film, animé eller att göra egna smycken. Kanske sitter du hemma på din kammare och ägnar timme efter timme åt att skapa det perfekta synthljudet till din nya dubsteplåt…

Drop the base

…eller sitter framför datorn och spelar spel, designar hemsidor och programmerar.

Play outside

Intresseområdet ska dock helst vara något lite udda, något som inte alla människor gillar. För mig innebär nämligen begreppet nörd att man per definition skiljer sig från mängden genom sitt intresse. Annars skulle inte benämningen behövas – om alla vore nördar fanns det inga nördar. Då skulle vi alla vara lika konforma som utomjordingarna i filmen Home.

Home aliens

Vad gör då mig till nörd? Jag har en stor passion för film, tv-serier och böcker, och detta har satt sin tydliga prägel på mitt liv. Jag tittar till exempel mycket på och kan mycket om film och serier, använder ständigt IMDb för att slå upp diverse skådespelare och andra fakta inom ämnet och håller koll på vilka nya intressanta filmer och serier som kommer. Lägg sedan till det att jag skriver om det, pratar om det och köper samlarfigurer och t-shirts så börjar bilden av nördskap att klarna.

imdb-funny-honest-logo

Jag gillar också åtskilliga filmer och tv-serier som ingen annan jag känner ens har hört talas om. Det är inget avsiktligt – det vill säga jag är inte någon som ogillar saker bara för att de är mainstream, eller konsekvent bara tittar på ”smala” filmer och serier. Det är helt enkelt en naturlig följd av mitt ständiga nyfikna utforskande av film- och tv-utbudet, som inte stannar vid de stora, kända Hollywoodproduktionerna.

Det är ibland lite tråkigt, för man kan inte alltid prata med någon om hur bra just de filmerna och serierna är. Och när man ändå försöker blir man ofta avbruten av gäspningar och uttråkade blickar. Då känner man sig lite så här:

George Michael Charlie Brown

En av mina absoluta favoritserier någonsin är Arrested DevelopmentDet är en serie som trots bra recensioner tyvärr lades ner i förtid. På IMDb rankas den dock idag med hela 9/10 och har numer kultstatus som komediserie.

Arrested_Development

A.D. är ett ofta använt exempel på serier som inte fått den uppskattning de förtjänar. Serien gjordes i 3 säsonger mellan 2003 och 2006, och till min stora förtjusning fick den en fjärde säsong 2013. Det ryktas ständigt om fler avsnitt och eventuellt en film. Man kan bara hoppas…

Att den inte är så känd här i Sverige, (jag har hittills bara träffat på EN person som känner till den), kan bero på att den i tv 4 visades under den obegripligt blåsta titeln Firma ruffel och bygg(helt sant).

A Development Ruffel och bygg EDIT

En annan favoritserie är Portlandia, som visserligen delvis har visats i Sverige, men som gått ganska obemärkt förbi. En underbart knäpp, urflippad och fantastiskt rolig humorserie som driver mycket med hipsters. Bara det är skäl nog att se den.

Portlandia editportlanda-picklesFat voice

Jag älskar också film-merchandise, så när denna Ripley-figur kom ut i somras var jag ju bara tvungen att köpa den… (Jag har dock tagit ut den ur förpackningen och ställt den i hyllan – jag tycker man ska njuta av sakerna medan man har dem, istället för att behålla dem i mint condition).

Blogg-Ripleyfigur

Facehuggern fick jag i present…

Blogg-Facehugger

Ash från Evil dead-filmerna är ett måste i min hylla – helst i dubbel upplaga, som här…

Ash-figurer

Och en varulv från Dog Soldiers är ju inte fel…

Mitt senaste tillskott till heminredningen – som också blev en födelsedagspresent till mig själv – är något som, när jag hittade den på nätet, fick mig att göra den här minen:

Peter Griffin excited face

En sjungande och dansande Gizmo! (Har velat ha en mjukis-mogwai sen jag var liten).

Blogg-GizmoBlogg-Gizmo + jag

Så jag säger, dock inte motvilligt som Jen i The IT Crowd, utan med stolthet:

JAG ÄR EN NÖRD!