Portlandia forever!

0

Det gör alltid lite ont i hjärtat när saker man tycker om tar slut. Det är vemodigt när eftertexterna på det sista avsnittet i en älskad tv-serie rullar och du lämnas med vad som åtminstone känns som ett tomrum i själen. Nyligen sändes sista delen av en av mina personliga favoritserier, Portlandia, och det kändes väldigt sorgligt.

Denna sketchhumorserie med återkommande karaktärer hade premiär 2011 och bjöd alltså på sin avslutande åttonde säsong nu i år. Serien utspelar sig i Portland, Oregon, en storstad på USA:s västkust som är känd för att vara en progressiv hemvist för liberala värderingar, en slags ”gå mot strömmen-kultur”.

Staden satsar till exempel mycket på miljön genom att vara mycket gång- och cykelvänlig och erbjuda god kollektivtrafik, och det finns ett stort utbud av lokalproducerad mat. Med den verkliga staden som bakgrund är tv-seriens alternativa Portland-universum en värld där både udda och lite vanligare människor samexisterar.

Portlandia skapades av Carrie Brownstein och Fred Armisen, tillika komikerna som gestaltar större delen av seriens persongalleri. Brownstein har en bakgrund som musiker i bandet Sleater-Kinney och Armisen, som även han är musiker, är känd från bland annat Saturday Night Live. Paret har under lång tid varit nära vänner, vilket märks på den kemi som tycks finnas mellan dem både framför kameran och i manusskrivandet.

Serien har utgått ifrån verklighetens Portland och skapat en värld där det finns supernischade butiker som säljer labbutrustning som heminredning till överpris, där entusiaster gör publikfinansierade filmprojekt om musiker som ingen någonsin hört talas om och varenda människa extraknäcker som dj.

En av seriens mer högljudda figurer är punkaren och rebellen Spyke, en inbiten cyklist och anti-bilaktivist, som älskar att göra uppror mot allt som är mainstream.

När han cyklar genom Portland är det svårt att missa honom, tack vare hans ständiga gormande och visselpipeblåsande.

Här finns gotharna Vince och Jacqulin, som hur de än försöker inte blir lika utstirrade längre som de brukade bli…

…inte ens när de beger sig till stranden.

Vi möter också det hemkära, ständigt lika förälskade paret Peter och Nance, som aldrig missar ett tillfälle att gulla med varandra.

Under seriens gång får vi se dem starta ett B&B, och för att inreda detta besöker de en butik som enbart säljer små, fula, virkade dukar av den sort som äldre damer brukar täcka alla tomma ytor med.

Peter är mycket osäker och har därför en tendens att haka upp sig på orden ”and” och ”what” när han pratar – inte för att han stammar, utan för att han inte kan bestämma sig för vad han ska säga – vilket ofta leder till roliga situationer.

Två av Portlandias mest rastlösa invånare är det sportiga paret Kath och Dave, vars energinivå ständigt är inställd på överladdad och vars klädsel alltid består av funktionella friluftsplagg, gärna av fleece.

De tar sig an varje uppgift i livet med målet att lyckas bättre än alla andra, vilket gör dem smått odrägliga att ha att göra med. Deras högsta dröm är att bli marginaliserade och därför kunna ifrågasätta och ställa orimliga krav på sin omgivning.

Kath har en tendens att skrika hysteriskt när hon blir exalterad, vilket Dave tycker låter som vacker musik. Roligt att veta är dock att Fred, som spelar Dave, i verkligheten håller på att krypa ur skinnet när Carrie (Kath) skriker.

Portlandias borgmästare spelas av underbara Kyle MacLachlan, som de allra flesta kanske förknippar med Twin Peaks.

Mr. Mayor, som han kort och gott kallas i serien, är en härligt flummig och icke-traditionell feelgood-snubbe som älskar att cykla runt i sin fulsnygga cykelhjälm av märket Nutcase, (för övrigt en riktigt rolig ordvits!).

Mr. Mayor brinner för att förbättra Portland, även om hans förankring i verkligheten inte alltid är den bästa – något han uppväger med sin stora entusiasm och goda vilja.

Han har ofta möten med Fred och Carrie om hur staden kan förändras till det bättre på sitt kontor, där han bytt ut sin kontorsstol mot en balansboll…

…och när jobbet som Portlandias högsta höns blir för krävande smiter han iväg och spelar bas i ett reggaeband.

Andra återkommande figurer i tv-seriens Portland är de militanta, orimligt manshatande skenfeministerna Toni och Candace.

De ger sken av att vara feminister, men egentligen vill de bara ha uppmärksamhet och anklagar därför allt och alla för att vara ett uttryck för kvinnoförtryck. I sin bokhandel sätter de upprepade gånger rekord i sämsta kundbemötande någonsin genom att skrämma bort kunderna med sin dåliga service.

Portlandias universum inrymmer även den spåniga Nina och hennes tuffa pojkvän Lance, vars stormiga förhållande är en ständig kamp mellan Ninas ytlighet och Lance stora behov av att vara macho.

En personlig favorit bland seriens udda bifigurer är den krullhåriga musiknörden som bara måste ha en hemstudio där all utrustning ger samma ljudbild som på Beach Boys klassiska album Pet sounds.

Jag gillar också de olika karaktärer som spelas av Kumail Nanjiani. Det rör sig alltid om olika säljar-typer, som istället för att göra en enkel transaktion så problemfri som möjligt försvårar det hela genom att erbjuda alltför många, alltför komplicerade alternativ – ofta med en nedlåtande ton.

Eftersom båda seriens skapare är musiker är det också naturligt att Portlandia innehåller en hel del musikaliska inslag. Bland annat sjunger borgmästaren en hyllningssång till staden, och bandet Catnap förnyar sig genom att ha med katten Kevin på scen.

Portlandia är en slags komisk blinkning till hipsterkulturen, där unga, trendiga människor brygger sitt eget öl eller stickar sina egna kläder för att det är inne. Det är en värld som inte liknar något annat, en värld jag trivts bra i under de dryga fem år som gått sen jag upptäckte denna suveräna serie.

Ett genomtänkt, originellt och väldigt fyndigt manus, i kombination med duktiga gästskådespelare som till exempel Jeff Goldblum, Olivia Wilde, Rose Byrne, Bill Hader, Roseanne BarrAndy Samberg och Steve Buscemi, har resulterat i en komediserie som ofta varit mitt i prick när det gäller samhällsdebatten.

Bill Hader som den vandrande hockeyfrillan Birdman

Portlandia är roligt och tänkvärt på flera plan. En serie jag själv sett om och om igen, och kommer att se många gånger till. För bra humor håller.

Inledningsscenen i det allra första avsnittet ger en försmak av Portlandia!

Inte utan att man tänker på Postnord… 

And and and and and… Best of Peter Peterlini!

It’s a beumb! Peter Sellers och andra människor som får mig att skratta

2

Dreyfus grabs Clouseau

Vi vet alla hur befriande det kan vara att skratta. En rolig film efter en dålig dag kan åtminstone få de flesta av mina problem att blekna. Dock är det en genre där det periodvis är ont om fullträffar. Kanske är det därför komedier är just den kategori jag har minst antal filmer av – bra komedier dyker helt enkelt inte upp så ofta. Men det handlar förstås om vad just DU tycker är roligt.

Jag har alltid gillat komiker som spelar udda karaktärer. Mästaren bland dessa är för mig Peter Sellers.

Peter Sellers Edit Peter Sellers striped Edit

Hans gestaltningar av den klumpiga, svamlande och hopplöst trögfattade inspektör Jacques Clouseau i The Pink Panther-filmerna får mig alltid att skratta tills magmusklerna värker.

Pink panther cartoonClouseauPeter Sellers DSCN3000 Crop Edit

Clouseau är en välmenande och stolt inspektör hos den franska polisen, som försöker göra sitt allra bästa för att sätta dit världens skurkar. Det går dock för det mesta allt annat än bra.

Clouseau profile Edit

Clouseaus otroliga klumpighet och imponerande talang för att riva ner halva möblemanget så fort han kommer in i ett rum sätter ständigt käppar i hjulet för arbetet.

Clouseau Yelling Edit Disheveled Clouseau

Detta, i kombination med hans enorma oförmåga att dra ens den enklaste slutsats, gör honom till en polis av sällan skådat slag. Han är helt enkelt en vandrande enmans-rivningskula med en rolig dialekt.

Its a beumb! w text

Clouseau är också en ständig plåga för sin chef, Dreyfus (spelad av Herbert Lom) – så till den milda grad att dennes psykiska hälsa tar permanent skada, med ögonryckningar och stressammanbrott som följd.

Dreyfus twitch

Några av de roligaste scenerna i Rosa Pantern-filmerna utspelas mellan Clouseau och hans trogna butler Cato, spelad av Burt Kwouk, (som f.ö. gick bort i maj i år). För att hålla sina instinkter i form har Clouseau instruerat Cato att attackera honom när han minst anar det. Ofta gömmer sig Cato på någon oväntad plats i lägenheten och hoppar fram och överrumplar Clouseau, varpå en intensiv strid följer.

Pink Panther - A Shot In The Dark (1964) Quand l'inspecteur s'emmêle Pers: Peter Sellers, Burt Kwouk Dir: Blake Edwards Ref: PIN008BN Photo Credit: [ United Artists / The Kobal Collection ] Editorial use only related to cinema, television and personalities. Not for cover use, advertising or fictional works without specific prior agreement, Image: 60843641, License: Rights-managed, Restrictions: , Model Release: no, Credit line: Profimedia, AFP

Cato attack

Catos attacker har en tendens att komma när Clouseau verkligen inte har tid att slåss, t.ex. när han väntar ett viktigt telefonsamtal.

Cato Clouseau phone

Om Clouseau råkar vara sugen på en nattmacka får han helt enkelt räkna med att slåss om saken.

Cato in fridge

Clouseau har också en förkärlek för att använda förklädnader. Och dessa förklädnader är, ja… hur ska man säga, extremt dåliga. Istället för att göra att han diskret smälter in i bakgrunden får de honom att sticka ut som en strålkastare i mörkret. För vem annan än Clouseau skulle komma på idén att klä ut sig till en puckelrygg…

Hunchback

…en vandrande kliché till maffiaboss i en illasittande kostym…

Godfather Clouseau

…eller en svensk sjöman med en misstänkt plastig papegoja på axeln?

Clouseau salty sea dog parrot 2 w text

En personlig favorit bland Sellers övriga filmer är den vansinnigt roliga The party (1968).

The party Poster

Sellers spelar Hrundi V. Bakshi, en olycksbenägen indisk skådespelare som försöker skapa sig en karriär i Hollywood. Efter att ha fått sparken från en filminspelning blir han av misstag inbjuden på fest hemma hos en filmbolagsdirektör.

Hrundi at table

Det som följer är en bländande kavalkad av slapstick och situationshumor.

Sellers shoe gif

Bakshi kämpar med borttappade skor och sprinklers, leker med husets högtalarsystem och ställer till med allmän oreda i den intet ont anande filmproducentens högteknologiska och futuristiska hem.

Birdie num num Edit w text

En servitör, som under kvällens lopp blir allt mer berusad, bidrar också en hel del till komiken.

Waiter Fighting waiters

Alla som någon gång bortkommet vandrat runt på en fest där man inte känner någon kommer att le igenkännande åt Bakshis vilsenhet. Det är dessutom oundvikligt att njuta av Sellers makalösa känsla för fysisk humor och komisk tajming.

Bakshi plants

Peter Sellers gick tragiskt nog ur tiden redan vid 54 års ålder, år 1980, till följd av en hjärtinfarkt. Det finns dock ett antal komiker som, i min åsikt, för vidare Sellers humoristiska arv idag. De har inte nödvändigtvis samma uttryck som Sellers, men liksom han spelar de gärna underliga och lätt världsfrånvända människor som inte riktigt passar in någonstans. Här följer några av dessa komiker.

 

Fred Armisen

Candace

Fred Armisen fick sitt genombrott i Saturday Night Live, där han blev känd för sina udda, väldigt roliga karaktärer. Nu för tiden dyker han upp lite här och var, både i filmer och tv-serier.

Indecisive

Idag spelar Fred också en av huvudrollerna i sketchhumorserien Portlandia (2011 och framåt), tillsammans med Carrie Brownstein, som han också skapat serien med. Där får han verkligen använda sin stora begåvning för att ge liv åt underliga rollfigurer. Han har en talang för att skapa bland annat knepiga, naiva eller allmänt störiga figurer, som sticker ut genom sin oförmåga att fungera i den moderna världen. Särskilt rolig är Fred när han spelar kvinna.

Nina Small Fred Armisen musician Edit bicyclerights Kunuk

 

Bill Hader

Bill Hader - Fred Armisen - Photo Credit: Tyler Golden/IFC.

Även Bill Hader har  sina rötter i Saturday Night Live, och är känd bland annat från filmer som Superbad (2007) och Paul (2011). Han har en stor talang för att göra komiska röster och imitationer av kändisar, och är fantastiskt rolig i allt han tar sig för.

Bill Hader Paul Bill Hader Superbad

Något av det senaste han har kunnat ses i är den suberba fejk-dokumentärserien Documentary Now! (2015 och framåt) som han skapat tillsammans med SNL-kollegan och goda vännen Fred Armisen. Där spelar han bland annat dottern i ett mor-dotter-par som lever ett minst sagt udda liv i ett hus fullt av katter, och musiker i ett soft rock-band på 70-talet.

Bill Hader Fred A mother daughter

bluejeancommittee edit

 

Kristen Wiig

Kristen Wiig funny

Kristen Wiig är, med sin lågmälda humor, suverän på att spela allehanda knasbollar och dysfunktionella människor. Hon har även en sårbarhet som gjorde henne perfekt för rollen som den otursförföljda Annie i Bridesmaids (2011). Liksom Armisen och Hader härstammar Wiig från SNL.

Bridesmaids poster

Wiig gjorde en strålande biroll i Anchorman 2, där hon spelar den imbecille karaktären Bricks (spelad av Steve Carell) lika intellektuellt handikappade kärlek. Det fanns en dynamik mellan de två som fick mig att skratta bara jag tittade på dem.

Wet popcorn Anchorman 2 edit 2

Hennes insats som den oskyldiga helylletjejen Ruth, som uppfostrats av en fanatiskt kristen far, i filmen Paul (2011) roade mig också enormt. När Ruth träffar på människor från världen utanför och lär sig att svära – och sedan börjar göra detta hela tiden och utan hämningar – är det svårt att inte skratta.

Ruth

Ruth swearing

Så varför inte kolla upp någon av de filmer dessa skådespelare gjort nästa gång du behöver skratta lite? Alla borde se åtminstone en Pink Panther-film i sitt liv. Och se för Guds skull inte de där helgerånen till remakes där Steve Martin spelar Clouseau! Det är Sellers som gäller!

 

Clouseau försöker ta sig in i ett slott, ur The Pink Panther strikes again (1976).

 

Trailer för Documentary Now!