Semesterhjärnan som vägrade släppa

0

Jag är en helt vanlig arbetare som jobbar hårt fem dagar i veckan. Som de flesta andra längtar jag varje vår efter långledigheten på sommaren, och i år var inget undantag. Tvärtom såg jag extra mycket fram emot detta års semester, eftersom jag var sjukskriven förra sommaren.

Många verkar i år ha tillbringat sommaren i diverse stugor, uthus och friggebodar, pittoreskt belägna vid olika små vattendrag med konstiga namn. Varken min kille, jag, eller våra familjer äger dock någon sommarstuga och därför blev årets semester mest på hemmaplan.

Med tanke på pandemin kändes det inte rätt att genomföra någon längre resa, utan Robin och jag har valt att vänta tills saker blir mer som vanligt igen. Det blev dock en trevlig sväng med Kustsnigeln till Västervik, där vi hälsade på familj.

I denna Smålandspärla blev det bland annat ett par härliga dopp i det bräckta vattnet, och en tur med segelbåt. Under den sistnämnda lyckades jag bränna mig både på axlar och knän, trots flitig insmörjning med solskyddsfaktor 50. Men, så är jag ju också vit som ett standard-A4.

Misstänker att jag var vampyr i ett tidigare liv, i alla fall om man ska gå efter vilken effekt solen har på min hy.

Uppskjutna semesterplaner kändes helt okej. När man, som undertecknad, har som huvudsakliga intressen att läsa, titta på film och tv-serier, och gå promenader funkar det bra att stanna på sina vanliga domäner.

Egentligen har jag inga större behov av att ha semesterdagarna inrutade med en massa aktiviteter, eller att resa kors och tvärs. Det jag älskar mest med att vara ledig är att ”bara” få stanna av och inte ha några tider att passa. Ge mig en bra bok eller en schysst film så är jag hemma, (bokstavligt talat, i det här fallet).

Jag vill slå ett slag för att semestra hemma i all enkelhet, och därför kommer det här inlägget att fokusera på alla små saker jag gjort under min semester.

Jag ska i detalj lägga ut texten om min enkla ledighet, som andra skryter om resor till västkusten, badande i privata pooler och fjällvandringar. En frekvent förekommande aktivitet under semestern har till exempel varit att jag fått trampmassage på magen och bröstet av min katt, Ash – ibland mot min vilja.

Första semesterveckan blev jag överrumplad av en stor, flygande insekt som tagit sig in i köket sent en kväll. Under loppet av ett dygn kom sammanlagt fyra stycken intrillande genom ventilerna, och det visade sig vara svärmande ollonborrar.

Semester handlar inte om vem som har mest pengar, det handlar om att koppla av, och där känner jag att jag lyckats väl. Jag menar, hur underbart är det inte att gå upp, äta frukost och sen lägga sig och läsa?

Just nu läser jag Arnold Schwarzeneggers tegelstensartade självbiografi, Total Recall. Jag är ju ett stort Arnold-fan, och denna bok får mig bara att älska honom ännu mer. Jag skrattade gott åt att han gillar att säga oväntade, smått chockerande saker till folk ibland. När han som ung träffade nyblivna flickvännen och blivande frun Maria Shrivers mamma, Eunice Kennedy Shriver, för första gången sa han kort och gott ”Your daughter has a great ass”.

Jag kan vidare varmt rekommendera att mysa bort hela förmiddagen med att kolla på tv-serier, (särskilt när ens hy är främst lämpad för inomhusbruk). Denna sommar har jag sett efterlängtade säsong fem av Lucifer

…och nya Marvel-serien Loki (nedan), båda väldigt bra. (Men, musikalavsnittet i Lucifer gav mig svåra kväljningar – fy på er, Netflix!).

Utöver serierna har det avverkats dryga dussinet filmer. Bland dessa fanns en knäpp, småputtrigt rolig film om en gubbe från det tidiga 1900-talets Östeuropa, som vaknar upp i nutid efter att ha bevarats i ett kar med saltlag: An American Pickle (2020).

Det blev också tre Godzilla-filmer, (vi skulle se den från 2019 och upptäckte att det var mitten-delen i en serie. Alltså var vi tvungna att se det hela från början).

Vidare har jag roat mig med att titta på gamla avsnitt av Ghost Adventures, lett av muskelmannen som gav det känsliga, manliga egot ett ansikte: Zak Bagans.

Nick Groff, Zak Bagans och Aaron Goodwin

Han är förvisso ganska rolig ibland, och stundtals nästan uthärdlig. Det bästa är dock när han försöker vara macho och seriös, bara för att snubbla över en tröskel i mörkret och sedan låtsas som om ingenting hänt. Hans berättarröst under programmets gång är också ofta så överdrivet teatralisk att det blir roligt.

Zak pratar dessutom på samma ljudnivå som en hörselskadad DJ och ska gärna ”mucka gräl” med spökena. Och hans hår… Jag vill bara ta hans geléindränkta huvud och borsta bort allt klet! Herrn verkar ha lugnat ner sig en aning med hårprodukterna på senare år, men i de äldre avsnitten har han sin karaktäristiska mohawk/hajfena. Jag har döpt den till the douchehawk, för att Zak har ett rykte om sig att vara just en bossig, egotrippad douchebag.

Från Ghost Adventures till Golf Adventures: Traditionsenligt spelade Robin och jag minigolf ett par gånger under semestern. Första gången hamnade vi mitt i ett ösregn i början av rundan, och fick således spela färdigt på blöt filt. Konstigt nog spelade jag trots detta min bästa omgång någonsin, och gjorde till och med en hole in one. 49 poäng blev det, (sämst möjliga antal slag är 108, bäst 18 och normalt brukar jag ligga runt 60 slag).

Vi passade sedan på att äta enorma våfflor i Gamla Linköping, och när Robin för en stund lämnade sin plats tog ett gäng småfåglar raskt över den.

I sommar åkte jag också elscooter för första gången, både hyrvarianten och den Xiaomi som Robin sedan köpte. Jag kan bara konstatera att hyrscootrarna känns tunga och klumpiga, medan Xiaomi:n är lätt, smidig och jätterolig att köra. Ett häftigt och praktiskt fordon, som inte förtjänar att smutskastas bara för att många som kör dem beter sig som idioter.

Soundtracket till min sommar har Mika stått för, som så många tidigare år. Hans medryckande, originella, ja, rent av episka popmusik är för mig den musikaliska representationen av en solig sommardag. Hans fem studioalbum, däribland senaste plattan My name is Michael Holbrook (2019), har gått varma hela sommaren. Bland favoritlåtarna finns Ice cream, Love you when I´m drunk, Cry och Underwater.

Jag är väldigt nöjd med den här semestern, hur oansenlig den än må ha verkat. Jag kände mig utvilad och redo för återgång till ”bruket” när min dryga månads ferie var över. Nu, tre veckor efter återgång till jobbet, har dock semesterhjärnan fortfarande inte släppt.

Jag väljer att tolka det som ett övergående fall av brain freeze efter allt glassätande. Förhoppningsvis har hjärnkontoret hoppat igång innan nästa sommar.

Castafiores divalater och andra juveler

0

Livet i pandemivärlden rullar vidare, och för mig personligen känns det tyngre än någonsin. Att dagligen vistas på en ödslig arbetsplats, utan den vanliga, fysiska närheten till kollegor, är slitsamt i längden. Min mentala uthållighet är vid det här laget nednött till en liten stump, och jag känner mig ofta som den tankspridda Professor Kalkyl från Tintin.

Vissa dagar är det knappt att man kommer ihåg sitt eget namn.

Då är det tur att det finns gratis jobbkaffe att hinka i sig.

Det är extra viktigt i det här pressade läget att omge sig med folk som får en att må bra. Man bör i möjligaste mån undvika energitjuvar som bara pratar om sig själva: det vill säga folk som liknar Kapten Haddocks nemesis, den lynniga operaprimadonnan Bianca Castafiore.

Om du trots allt inte kommer undan jobbiga människor är ett enkelt sätt att få utlopp för sina frustrationer att hitta på nya, kreativa svordomar.

Med tanke på att det just nu känns som om livet inte går så mycket framåt, så tänkte jag nu ge mig ut på en uppmuntrande nostalgitripp. Jag har alltid älskat skivor och skivomslag, och tänkte här nämna några som ligger mig extra varmt om hjärtat. Som barn lyssnade jag till exempel mycket på Tintin-äventyret Castafiores juveler på LP. Min bror hade samtliga Tintin-seriealbum, som vi båda läste flitigt, och jag hade även en mängd av dessa berättelser på kassettband.

Innan jag upptäckte vanlig vuxenmusik lyssnade jag också på barnmusik som Djurens brevlåda med James och Karin. Här fanns hits som Hur ska jag göra för att komma över vägen, Kristina kantarell och Jag är en liten mört.

En av mina första LP-skivor som jag köpte själv var den nykläckta popikonen Kylie Minogues debutalbum Kylie från 1988. Jag gillar detta omslag väldigt mycket fortfarande, då det är ett lysande exempel på knäpp 80-talsstyling. Jag tycker det är för lite ”hårhattar” i musikbranschen nu för tiden.

Ett av mina absoluta favoritomslag från den här tiden är också pudelrockbandet Strypers klassiska To hell with the devil (1986). Detta originalomslag ansågs så kontroversiellt att det i senare pressningar byttes ut.

Jag gillar även Kiss omslag till plattan Dynasty (1979), för övrigt en skiva jag än idag alltid glatt sjunger med till. Jag har länge tyckt att Gene Simmons min på bilden antyder att han precis kommit på att han glömt stänga av spisen.

Ännu en av de första LP-skivor jag fick i min ägo var finlandssvenska Trance Dance Dancing in the shadows från 1988 – en skiva som fortfarande är riktigt bra. Här ser man tydligt 80- och 90-talets vurm för Afrikainspirerade, färgglada mönster och hårspraystinna frisyrer.

Omslaget påminner mig om en tid då det var inne med Sydamerikaponchos och skrikiga fleecetröjor, (ja, jag hade en av varje).

Nästa skivomslag är inte bildmässigt speciellt märkvärdigt, men jag tar med det eftersom jag har så starka minnen av hur jag på en semesterresa som barn stolt införskaffade detta album på kassett. Det jag pratar om är Samantha Fox skiva med samma titel från 1987.

Länge hade jag endast kunnat lyssna på min favoritlåt, Nothing’s gonna stop me now, på radio, men nu, nu hade jag den äntligen! Jag satt som klistrad vid tv:n när Samantha gästade Solstollarna och gjorde sketcher med Ulla-Bella. Än idag förknippar jag hennes låtar med sommaren och lyssnar ofta på dem då.

Om jag måste välja fem favoriter bland snyggaste albumomslag någonsin hamnar Madonnas True blue (1986) helt klart bland dessa, även om vinkeln på hennes huvud får det att ömma i min nacke. Jag gillade Madonna under hennes storhetstid, från mitten på 80-talet och en bit in på 90-talet, varefter hon blev allt sämre. Efter hennes episka falsksångs-fail som pausakt i Eurovision för ett par år sen undrar man lite hur det kunde gå så snett…

Ett lite mindre seriöst, men desto roligare omslag i min skivsamling står det fiktiva hårdrocksbandet Bad News för. Deras självbetitlade album från 1987 är roligt i sin vanliga, kvadratiska form…

…och ännu roligare när man viker ut det. (Killarnas byxormar ser ut att ha lovat lite mer än de kan infria…).

Slutligen måste jag ta med ett av de mest originella och roliga konvolut jag sett på senare år, och det är humorduon Flight of the Conchords platta I told you I was freaky (2009). Titeln är dessutom väldigt rolig.

Detta album innehåller dessutom två av mina favoritlåtar med FOTC: Hurt feelings och Sugalumps.

Nå, känns det bättre nu? Förhoppningsvis lyckades jag distrahera dig från den värsta vardagsångesten en liten stund. Saker kommer att bli bättre. Nu är det snart sommar och Sverige blir som vackrast. Och nästa gång internet eller diverse jobbsystem strejkar, kom ihåg att även servrar kan vara nere.

Samantha Fox i Solstollarna… Nostalgin är total.

Ett gäng vrak och en flygplanskrasch

0

Så här i sommarvärmen kan det ju passa att kyla ner sig med lite vardagsrealism. (Jag menar, man får ju inte slappna av för mycket under semestern, så återgången till jobb och eventuella förkylda förskolebarn leder till kärlkramp och panikhicka). En tv-serie som verkligen lyckats perfekt med att blanda sjuk humor med grå verklighet är den norska succén Dag (2010-2015).

Med inspiration från Jan Stenmarks bitterljuva ångesthumor blandas här skratt, sorg, underliga sexställningar och psykiskt tvivelaktiga nunnor i en absurd soppa.

Serien handlar om parterapeuten Dag (Atle Antonsen), som är trött på människors skitsnack och råder de flesta par han kommer i kontakt med att göra slut.

Själv är Dag en komplicerad figur, som gjort om sin lägenhet till ett skyddsrum mot omvärlden, där han låser in sig för att lyssna på musik, titta på film och äta det bästa han vet: bacon.

När världen blir för påträngande och andra människor är särskilt påfrestande stillar han sitt sinne med Valium, eller något av alla de andra piller han förvarar i Pez-behållare i sitt badrumsskåp.

Bästa vännen Benedikt (Anders Baasmo Christiansen) är en vandrande katastrof med hjärtat på rätta stället, och en oförmåga att säga nej när det vankas sex. Han kraschlandar ofta i Dags hall, där han sover ruset av sig med filt och kudde när han än en gång varit otrogen.

Benedikt, Eva och Dag

När den rättframma Eva (Tuva Novotny) kommer in i Dags liv ställs allting på ända och han tvingas omvärdera allt han tror på. Kan man leva ensam och ändå vara lycklig med sin tvillingsjäl?

Mer vardag i form av en fiktiv realityserie hittar man i Derek (2012-2014), skapad av den fantastiska Ricky Gervais, som också spelar titelrollen. Serien följer den förståndshandikappade Derek, som jobbar som volontär på ett äldreboende.

Derek är en vänlig själ som sprider glädje bland de boende på hemmet och älskar djur. Det bästa han vet är att prata med de gamla och att umgås med sina bästa vänner, vaktmästaren Dougie (Karl Pilkington, känd från En idiot på resa), och den alkoholiserade Kev (David Earl).

Dougie, Derek och Kev

Den tragiska Kev är ett av de roligaste inslagen i serien. Han stinker, går ständigt runt med en ölburk i näven och berättar alltför ingående om sina sexuella eskapader. På något vis lyckas han samtidigt vara sympatisk.

Att hans leende ser mer ut som minen hos någon som har magknip än en glädjeyttring ger honom dessutom en viss udda charm.

Derek är också nära vän med Hannah, (Kerry Godliman), hemmets föreståndare. Hon är en person som alltid sätter andra framför sig själv, men samtidigt inte tar någon skit.

Derek är en varm, knäpp, sorglig och befriande rolig serie om en udda människa vars optimistiska syn på livet vi alla kan lära oss något av. För att vara annorlunda betyder inte nödvändigtvis att vara sämre.

Gillar man Ricky Gervais speciella, tragikomiska humor kan jag också tipsa om hans senaste serie, After life (2019), som handlar om en förbittrad man som inte tål andra människor efter att hans fru dött av cancer.

Om du som jag blev superfrustrerad av Lost, kan jag varmt rekommendera Wrecked. Denna humoristiska dark horse ger dig svaret på frågan: Tänk om Lost varit en lyckad komediserie?

Det är en omaka samling människor som måste lära sig att samarbeta efter att deras flyg plötsligt kraschat på en öde ö, och viljorna drar åt olika håll.

En av karaktärerna spelas av Rhys Darby, vilket också var anledningen till att jag började titta på serien. Han är känd bland annat för att ha spelat Flight of the Conchords totalt odugliga manager, Murray, (nedan), i serien med samma namn.

Under de tre säsongerna av Wrecked råkar överlevarna ut för diverse motgångar, och när de är som mest pressade visar sig allas sämsta egenskaper.

Det leder till en hel del fniss i soffan och gör dig sakta men säkert övertygad om att Lost aldrig var något annat än en mardröm som bleknat ur ditt minne.

Trevlig seriesommar!

Kändisarna och jag

0

Pegg Frost Goofy Edit

Jag har älskat film så länge jag kan minnas. Då är det kanske inte så konstigt att många av de kändisar jag tycker bäst om hör till dem vi ser på vita duken. Det finns nämligen vissa skådespelare som jag bara inte kan låta bli att gilla, såna där härligt sköna människor som man skulle vilja vara kompis med. Därför kommer här min högst personliga lilla lista över skådisar jag tror skulle vara roliga att hänga med.

1) Simon Pegg

Simon Pegg laughing

Brittiska Simon Pegg är en skådespelare vars humor, mimik och oemotståndliga nördighet har fångat mig totalt. Han spelar ofta underdog-karaktärer, som i Shaun of the Dead, där allting bara tycks gå fel för hans rollkaraktär.

MCDSHOF EC021

Men han tar tag i saker och visar en gång för alla att när världen går under kommer nördarna att överleva.

Fuck-a-doodle-doo

Jag gillar alla hans rollgestaltningar skarpt, från den nitiske superpolisen Nicholas Angel i Hot Fuzz,

Hot fuzz cornetto

Simon Pegg i Hot Fuzz med bästa vännen och parhästen Nick Frost (och ett par Cornetto-strutar)

 

den obekymrade snyltaren Gary i The World´s End,

the-worlds-end-poster-uk-quad edit

och den välmenande skitstöveln Sidney i How to Lose Friends and Alienate People,

Young dumb Edit

till den extremneurotiska deckarförfattaren Jack, som ser faror lura i varje skugga, i A Fantastic Fear of Everything.

A FANTASTIC FEAR OF EVERYTHING - 2

Dessutom får man inte missa härligt knäppa komedin Paul, om två sci-fi-fans som åker till USA för att besöka Comic-Con och Area 51.

Paul banner

Pegg tycks härligt avslappnad och ”vanlig” i sättet och känns lättillgänglig, vilket tilltalar mig och gör att jag tror vi skulle komma bra överens. Dessutom är vi från samma generation, älskar samma filmer och har samma nördiga humor, vilket bidrar till känslan av att jag på något vis redan känner honom. Han verkar helt enkelt vara en schysst kille.

Simon Pegg Winking

Simon Pegg visar prov på sin skådespelartalang hos Conan

 

2) Jack Black

JB friendly Edit

Jack Black är en rolig, smått galen och charmig amerikan vars energinivå och intensitet är svårslagen. Han utstrålar en slags teddybjörnslik, jordnära värme med sitt vänliga ansikte och avväpnande sätt. Jag blir glad bara av att se honom – he cracks me up.

Nacho libre Edit

Liksom Simon Pegg spelar han ofta underdogroller – det rör sig ofta om personer som är omogna, förvuxna barn som inte tar ansvar för sina liv utan skyller alla sina problem på andra. Eller besserwissers som lever livet efter sina egna regler och hånar dem som tycker annorlunda. Trots detta kan man inte göra annat än tycka om hans rollkaraktärer, för de är ofta bra människor innerst inne.

JB s of rock

En av dessa är det ultrasarkastiska skivbutiksbiträdet Barry i High Fidelity, som hånar alla kunder som efterfrågar skivor han anser vara undermåliga.

high-fidelity-jack-black-2000 Edit

Besserwissern Barry, som vägrar sälja musik han själv inte gillar

 

En personlig favorit bland Blacks filmer är underbara Be Kind Rewind, där Black spelar Jerry, ett original som är övertygat om att regeringen är ute efter honom – en paranoia som resulterar i ett misslyckat försök att spränga ett kraftverk. Enda resultatet av detta är att Jerry blir magnetisk och lyckas avmagnetisera alla vhs-kassetter i videobutiken där hans vän jobbar.

JB be kind r edit

Jerry, den mänskliga magneten

 

Jack Black är, som de flesta nog vet vid det här laget, även en mycket begåvad sångare. Tillsammans med vännen Kyle Gass utgör han rockduon Tenacious D, som figurerat både på tv och film.

Tenacious D POD Edit

Tenacious D

Tenacious D visar sig från den bestämda sidan

 

Black har en kraftig pipa och är känd för sin explosiva sångstil, något han gav prov på i School of Rock. Där visade han också sin utpräglade förmåga att höja och sänka ögonbrynen ett i taget.

JB Eyebrow gif

Det är också något med Jack Black som påminner mig om min bror när denne var i tonåren och hade samma frisyr. Kanske är det ännu ett skäl till att jag gillar honom så mycket: han känns redan som en i familjen.

jack-black-quote

J.B. river av sin egen variant på ett klassiskt musikstycke

 

3) Jemaine Clement & Bret McKenzie

Bret-Jemaine-s-Filter-Cover

Nya Zeeländarna Bret och Jemaine i duon Flight of the Conchords hamnar på min lista helt enkelt för att de alltid får mig att skratta. Deras självironiska humor och sköna låtar med roliga texter kan vända vilken dålig dag som helst till en bra.

FoTC goofy

Både i musiken och tv-serien de gjorde för några år sen framställer de sig själva som hopplösa förlorare som bara misslyckas med allting. Även om verklighetens Bret och Jemaine inte är fullt så naiva och klantiga kan detta verkligen ge en många goda skratt och öka ens välbefinnande markant. Jag menar, man kan ju inte bli annat än glad av bilder som detta skolporträtt à la högstadiet.

FOTC School portrait

Så här såg det ut när Bret och Jemaines mindre framgångsrika alter egon, på uppmaning av sin ännu mer misslyckade manager Murray, provade frisyrgelé för första gången – i ett desperat försök att bli mer coola.

FOTC hair gel 3 EditFOTC hair gel 2 EditFOTC hair gel Edit

Och de blev kanske lite väl coola för sitt eget bästa…

FOTC Cool guys

Yeah, whatever

 

Folk som gillar både FOTC och Lord of the Rings lär knappast ha missat att Bret spelade alv i både Lord of the Rings– och The Hobbit-filmatiseringarna. Fast han ser ju lite annorlunda ut… (Lite nördfakta här är att hans pappa, skådespelaren Peter McKenzie, spelade Elendil i den första delen av LOTR-trilogin).

Bret McKenzie LOTR

Jemaine, som varit mer aktiv som skådis än sin kollega, är vansinnigt kul som den flummiga och självcentrerade konstnären Kieran Vollard i Dinner for Schmucks.

Jemaine goat

Määääääää

Som det FOTC-fan jag är blev jag väldigt glad när jag i början av året läste att killarna nu gör planer på att skriva nytt material och turnera i USA under 2015, efter några års paus. Kanske dyker de upp här i Sverige igen så småningom, om man har tur.

FOTC Frodo Edit

Dessa både roliga och, enligt vad jag har hört, supertrevliga killar påminner mig om när jag som barn och tonåring hängde med min äldre bror och hans kompisar. De hade samma slags humor och höll alltid på och skämta och tramsa på ett sätt som jag älskade.

Flight-of-the-Conchords

Flight of the Conchords tolkning av Tolkien

Förmodligen kommer jag aldrig att träffa någon av de här människorna i verkliga livet, och jag klarar mig nog ganska bra ändå. Men vem vet? It could happen…

waynes-world-monkeys-might-fly-out

Ha det bäst och glöm inte: A movie a day keeps the boredom away! 

Buh bye gif

 

 

Inner City Pressure

0

funny-life-related-motivators-life

Livet är fyllt av måsten, förpliktelser och tillhörande bekymmer. Det kommer man aldrig ifrån. Vi har tider att passa, deadlines att hålla och räkningar att betala. Och aldrig är man mer medveten om tyngden hos dessa åtaganden än när man är arbetslös.

Uruk-hai + baby

Då jag själv nyligen har haft förmånen att få börja jobba igen, efter en lång tids arbetslöshet, är jag mer medveten än någonsin om arbetslöshetens negativa inverkan på ens självförtroende. Detta eftersom jag nu blivit påmind om hur bra det känns att ha en vettig sysselsättning, hur känslan av att ha en uppgift kan stärka det allmänna välbefinnandet. Visserligen är min anställning tidsbegränsad, men det känns ändå bra att kunna arbeta.

Cat-Lion

När man går utan arbete är ens ekonomi i det närmaste obefintlig, och en gnagande oro för att något oförutsett ska hända, något som gör att man inte kan betala hyran nästa månad, lurar ständigt under ytan i ens medvetande.

Inner city

En del hävdar bestämt att huruvida man jobbar eller inte helt enkelt handlar om inställning. Man kan jobba om man bara vill. Få saker gör mig så förbannad som sådana åsikter, för vanligtvis kommer de från människor som själva aldrig varit arbetslösa. Min whiplashskada gör att jag har nedsatt arbetsförmåga och på grund av detta begränsas urvalet av jobb som jag kan ta, min universitetsutbildning till trots. Jag hade verkligen tur som fick den utvecklingsanställning jag har nu, och det var helt och hållet tack vare en handläggare som envist fortsatte leta efter en plats åt mig trots att alla hon frågade sa nej.

Vissa månader hittade jag knappt några jobb att söka alls, (jag är glad att jag slipper rapportera till Arbetsförmedlingen nu under anställningstiden). Och man kan ju ibland verkligen ifrågasätta de jobb som trots allt annonseras ut…

Job ad

Ofta verkar arbetsgivarna ha orimliga krav på de sökande…

Funny ad

Sen finns det ju arbetssökande som provar med att vara helt ärliga om sina kunskaper, istället för att bättra på CV:t…

honest-bass-player-job-adsep3

Humor har ofta räddat mig när livet känts tufft, och arbetslösheten har orsakat många sådana perioder. De senaste månaderna har jag försökt anpassa mig till att arbeta igen, och det har varit kämpigt på sitt sätt. Under den här tiden har jag tittat mycket på Flight of the Conchords, en underbar komediserie om de Nya Zeeländska musikerna Bret och Jemaine, som flyttar till New York för att slå igenom med sitt band, (som har samma namn som serien).

FOC intro Bret och Jemaine

rock the party

Ständigt fattiga och desperata efter flickvänner misslyckas de med i stort sett allt de försöker sig på. Mycket av problemen beror också på att de har tidernas sämsta manager, Murray, som jobbar på Nya Zeelands konsulat.

Murray H Murray

Nz

Han vet därmed ingenting om att vara manager åt ett rockband, hur självsäkert han än agerar, och de enda gig han lyckas ordna åt killarna är på ett bibliotek, (där de förstås får klagomål om att spela för högt), på en världsmusikfestival (killarna spelar inte ens sådan musik) där de påannonseras som Flute of the Commodores, och i en hiss.

Murray Bret Jemaine

Med tanke på att de inte har några pengar och därför knappt kan betala hyran, och faller för varenda tjej de träffar, hur ointresserad eller ytlig hon än är, går det alltså allt annat än bra för Bret och Jemaine. Det har därför varit en perfekt tröst att titta på deras upprepade misslyckanden när mitt eget liv känts motigt. Man känner igen sig i kampen för att få en inkomst och få ordning på livet, och skrattar hejdlöst åt deras påhitt.

3some

Duon har dessutom bara ett enda fan i form av den obehagligt efterhängsna stalkertjejen Mel. Hon hänger ständigt utanför hyreshuset killarna bor i, tar bilder i smyg, gör ständigt illa dolda anspelningar på sex och stöter på dem.

Mel Mel

Nästan varje avsnitt innehåller också en eller flera låtar som killarna framför, i form av musikvideor som ska föreställa deras fantasi. Vansinnigt roliga och catchiga låtar som jag lyssnat på om och om igen. De tillhörande videorna är dessutom väldigt kul. De enda band jag egentligen kan jämföra Flight of the Conchords med är Tenacious D. Texterna är roliga och lite knäppa, och musiken och sången är riktigt proffsig. Rekommenderas varmt när livet känns tufft, eller man bara vill skratta lite!

Trailer på säsong 2:

Sexy Flight