Pablo Escobars tröjmode och hur man misslyckas med att se cool ut

0

Detta år blir semesterperioden lite annorlunda för många. Själv hade jag oturen att bli påkörd av en bil för ett par veckor sen. Resultatet blev ett brutet vänsterben, ett blåslaget högerben, uppsvullna fötter och en totalkvaddad cykel. Kanske finns det därför större behov än någonsin av min guide till hur man överlever sommaren 2020 på bästa sätt. Tips ett är att äta mycket glass. Se bara upp vart du siktar med mjukglassen – nasal brain freeze är inte att leka med.

Själv har jag funderat på att ha en tema-sommar. Man skulle ju till exempel kunna fira denna myggens årstid i Narcos-stil. Det vore inte fel att byta ut våra svenska kraftuttryck mot mer färgstarka fraser som ¡hijo de puta!, (för är det något som det finns gott om i Narcos så är det mustiga, spanska svordomar). Om jag sen skaffade häftiga, gultonade solbrillor borde jag ju se lika cool ut som en av DEA-agenterna som jagade Colombias knarkkungar, Javier Peña, (spelad av Pedro Pascal nedan)…

…men jag skulle sannolikt se mer ut som Pablo Escobar precis innan slutet, (minus skägget).

För att sommarkassan ska räcka längre kan man ju lägga den i plastpåsar och gräva ner den lite här och där, i bästa knarksmugglarstil. Obs: rita karta.

Då min hy är av den vampyrlika sorten, det vill säga jag fattar eld vid längre vistelse i solljus än korta stunder, kommer mycket av min sommar att se ut som Escobars sista dagar. Det vill säga jag kommer att vara fast inomhus, (särskilt nu när min rörlighet är begränsad), dock i en fräschare lägenhet och utan skjutvapen inom räckhåll. (Jag har istället kryckor och en rullator, och jag är säker på att man kan skada någon med dem om man skulle vilja).

Det blir nog en hel del soffcentrerade aktiviteter, och kanske lite bakverksrelaterade experiment, om mitt brutna ben tillåter. Det får bli min version av att hantera stora mängder vitt pulver à la Narcos.

Kanske slänger jag ihop någon trevlig paj med bär. Här ser vi Pablo Escobar efter att han misslyckats med att följa ett recept på jordgubbspaj, (han rensade jordgubbarna lite för våldsamt, så allt hamnade på tröjan. Detta skulle också funka som manus till den extremt nedklippta, barnvänliga versionen av Narcos).

Vidare har minigolf de senaste åren blivit en sommartradition för Robin och mig, särskilt sen vi upptäckte att vi är ganska bra på det. Jag hoppas det kan bli av i år med, trots mina två ”stödben”. Kan man använda kryckan att slå med, eller räknas det som fusk?

Jag funderar också på att anamma Escobars skönt 80-taliga tönt-tröj-stil i sommar – jag bar ju trots allt själv en del jumprar i liknande stil en gång i tiden. Min ursäkt är att jag var barn och det var 80-tal: jag visste inte bättre.

När jag såg Narcos förbluffades jag nämligen av kontrasten mellan den skoningslösa Escobar och hans mysfarbrortröjor med fåniga tryck eller applikationer. Lägg till en cigg så ser han trots allt ganska cool ut, eller ja, i alla fall Wagner Moura, som spelade Escobar i tv-serien.

Den här sommaren blir som sagt något helt annat än planerat för mig. Innan olyckan hade jag nyligen börjat cykla igen, efter flera års uppehåll, och var jättenöjd med detta. Jag såg framför mig att mina redan ansenliga lårmuskler efter denna sommar skulle likna Arnolds.

Nu, efter den oönskade närkontakten med en SUV, kommer väl snarare mina lårmuskler att förtvina till något i stil med den självläkande superhjälten Deadpools ben, när de håller på att växa tillbaka.

Dock kommer jag att ha mer muskulösa armar och rejäla magmuskler, då jag varje morgon måste resa mig ur sängen enbart med hjälp av mag- och armstyrka. Jag har nämligen tvingats börja sova på rygg, då benbrottet inte går med på någon annan ställning.

Jag är hur som helst jättetacksam för att jag inte slog i huvudet vid krocken och, framför allt, för att jag lever. Dessutom har rullatorn mina föräldrar hyrde åt mig hjul som för tankarna till Professor Xaviers rullstol i X-men, och det borde ju undanröja alla tvivel om att jag faktiskt är cool.

Slutligen vill jag lätta upp det tråkiga i att vi filmälskare inte har kunnat gå på bio på länge, även om nu många biografer öppnar och visar gamla klassiker. Då vi inte vet hur länge film- och tv-branschen kommer att bromsas upp vill jag här pitcha några produktioner jag hade velat se förverkligas. Först ut är en svensk version av Narcos. Jag har än så länge bara en titel, men det borde gå att göra något av det. Bra skulle det inte bli, men säkert underhållande.

Sedan en alternativ version av The terminator. Den handlar om en biffig, österrikisk frisör med 80-talspermanent som åker runt på mc och fönar ihjäl folk.

Till sist filmen om Donald Trump. Inget smart, påhittat manus behövs, det är helt enkelt den verkliga, horribla historien om hur detta rikspucko till människa lyckades bli USA:s högsta höns medan vi alla tittade på.

Trevlig sommar!

Mer Job till mig!

0

Ett roligt sätt att lära känna nya människor tycker jag skulle vara att fråga dem vad de skulle välja om de bara fick välja en sak inom olika kategorier.

Jobb i all ära, men jag tycker det är minst lika intressant att veta vilken som är folks favoritfilm, eller vilken musik de bara inte kan leva utan. Så vad skulle jag då välja själv om jag blev ställd mot väggen? Svaren kommer här.

Om jag bara fick välja en fiktiv karaktär att umgås med resten av livet? Job Andersson!

Detta val är självklart och enkelt: som den inbitna Klungan– och Mammas nya kille-fantast jag är måste det helt enkelt bli folklivsfanatikern Job Andersson.

Denna charmiga kuf skulle se till att jag aldrig hade en tråkig sekund med sina helt sjuka anekdoter om svenska traditioner som glömts bort, eller kanske rentav förträngts. Det enda jobbiga med denna vänskap vore väl den ständiga skrattkrampen jag skulle få av alla berättelser om Fulutanför-Janne och Byxbensgubben.

Ett plus är att om jag blev sjuk skulle Job kunna ringa in sin läkare, Dr. Dre, från Byske Vårdcentral. Och jag skulle aldrig behöva oroa mig för att Job skulle stöta på mig, eftersom han verkar vara hopplöst förälskad i Mammas nya killes fantastiska programledare Bengt Strömbro.

Bengt är ständigt lika skeptisk till Jobs skamlösa inviter

Om jag bara fick se en film resten av livet? Terminator 2: Judgment day!

Filmnörd som jag är borde kanske den frågan skapa en viss beslutsångest, men nej, svaret är lika klart som spadet i den där olivburken som stått och mognat i din kyl de senaste tre åren: T2.

Terminatorn T-1000 är en av de coolaste snubbar som setts på film.

Flytande, formskiftande metall med mordiska avsikter är ju något av det hemskaste man kan råka ut för – särskilt när den ser så charmigt lurig ut som Robert Patrick.

T2 är helt enkelt en film som har allt – till och med brinnande metallskelett!

Jag älskar den lika mycket nu som när jag såg den för första gången som 12-åring och blev hejdlöst förälskad i den målbrottspipiga Edward Furlong. Och ärligt talat: vill vi inte alla innerst inne ha en egen Arnold Schwarzenegger i skinnställ och solbrillor som beskyddar oss mot allt ont?

Om jag bara fick lyssna på ett band resten av livet? Muse!

Den som känner mig eller i alla fall har sett mig regelbundet lär knappast bli förvånad över detta – jag äger nämligen ett tiotal Muse-t-shirts, som jag ofta ses både på jobbet och ute på byn i.

Muse extraordinära och förtrollande ljudbild, med riviga gitarrer, svävande syntar och slingrande melodier, fick mig på kroken direkt. Deras musik spänner från det mer avskalade, råa gitarr- och pianosoundet till färgsprakande, medryckande rockpop med tunga dubsteptongångar.

Matt Bellamy, Dom Howard och Chris Wolstenholme

Bara ett band som dem kan få så blandade musikgenrer att låta så sammanhängande, och det är det som gör dem till Muse. I kombination med Matt Bellamys skönsång blir deras musik rena himmelriket för trumhinnorna, och Muse är verkligen något man bör uppleva live. Jag hade förmånen att få göra detta på Bråvalla 2015 och det var helt magiskt!

Simulation Theory (2018) visade än en gång att Muse är ett band som bara fortsätter att växa musikaliskt!

Jag har faktiskt dessa tre supermusikaliska, kreativa och roliga killar att tacka för att jag sitter här idag. Deras musik var nämligen den avgörande faktorn som hjälpte mig igenom en mycket uppslitande skilsmässa. Av den anledningen kommer de alltid att äga en stor del av mitt hjärta.

Om jag bara fick lyssna på ett morgonprogram i radio resten av livet? Morgonpasset i P3!

Jag är sedan cirka 9 år tillbaka ett stort fan av detta dagliga radioprogram, som brukar hålla mig sällskap när jag som hastigast häller i mig min halvliter kaffe på vardagsmorgnarna. Lyssnar troget på poddversionerna på eftermiddagarna för att höra det jag missar när jag är på jobbet.

Det är ett skönt gäng med väldigt roliga människor som håller i programmet, och tillsammans lyckas de varje avsnitt få mig att skratta rejält, ofta så tårarna rinner. Detta i kombination med alla deras intressanta gäster – allt från forskare till komiker – gör programmet till ett rent nöje. Och så blir man allmänbildad på kuppen.

Marcus Berggren, Hanna Hellquist och Kalle Berg är några av Morgonpassets mysiga programledare

Om jag fick bli en superhjälte för resten av livet? Deadpool!

Jag måste välja just Deadpool för att han är en sådan antihjälte. Vanliga superhjältar är väluppfostrade och eleganta, men Mr. Pool är rappkäftad, ohyfsad och politiskt inkorrekt på ett ytterst trivsamt sätt.

Han är en tuff mjukis med hjärtat på rätta stället och en seriöst störd humor. Vad kan vara mer tilltalande än det?

Till sist några klipp: Här puffar Job Andersson för Mammas Nya Killes Linköpingsbesök 2017! (Jag var där!!).

Oemotståndligt medryckande Pressure med Muse blev en favorit direkt!

Sjukt roliga Marcus Berggren bjuder på inaktuella nyheter av det skojigaste slaget!

Vi syns i marschallens skugga! Amen!

Judge, Smith, Berry och Barry

0

Den här gången tänkte jag ta upp några av de komiska genier som förgyller min tillvaro med produkterna av sina härligt sjuka hjärnor. Först ut är Mike Judge, vars två kultförklarade megapuckon Beavis & Butthead (1993-2011) utgjorde en betydande del av min MTV-indränkta tonårstid.

Animatören, regissören, skådisen: Mike Judge

Beavis & Buttheads smått hjärndöda, animerade äventyr var ett intressant avbrott mot min föräldragenerations humor, och även om handlingen inte var direkt spännande – en stor del av programmet bestod i att killarna satt i soffan och fällde sarkastiska kommentarer om de musikvideor som visades på tv – var det riktigt kul. Extra roligt om man råkade vara trött.

Mike Judge har talang för att skapa figurer som är lite udda och konstiga på ett charmigt sätt. Personerna hamnar ofta i knepiga eller rent av pinsamma situationer, där igenkänningsfaktorn för publiken är hög. Hans kanske mest kända film är Office space (1999).

Office space är för mig den ultimata filmen att se om man haft en riktigt sugig dag på jobbet. Den fångar den själadödande grå vardagen på ett sjukt roligt sätt. Här finns den ständigt mumlande, glosögda Milton, vars röda häftapparat är i det närmaste helig…

… och filmens huvudperson, Peter, som efter att ha blivit hypnotiserad till att få en mer avslappnad inställning till livet, plötsligt struntar i att jobba.

Alla som någon gång haft ett jobb de hatat, en rad mellanchefer som detaljstyrt ditt arbete in absurdum eller en skrivare som vägrat skriva ut bör se denna film.

Även Extract (2009) är väl värd en titt. Filmen handlar om fabriksägaren Joel, som dagligen för en kamp mot klockan för att hinna hem till sin fru innan hon hunnit byta om till mysbyxor – då blir det nämligen inget sex. Detta försöker Joel lösa genom att låta sin vän övertala honom om att anlita en gigolo till sin fru.

Om man som jag älskar M.J:s humor får man heller inte missa den fantastiskt underhållande serien Silicon Valley (2014 och framåt).

Serien handlar om en grupp unga entreprenörer som försöker skapa sig ett namn inom IT-världen. När en av dem lyckas skriva en revolutionerande algoritm för att göra filer mindre utan att kvaliteten försämras förvandlas deras liv till en berg- och dalbanefärd inom en hänsynslös bransch.

Inhysta i ett villaområde kämpar de mot klockan och brist på finansiering för att göra appen Pied Piper till verklighet. Under resans gång råkar de ut för såväl excentriska miljonärer som utpressning från etablerade jätteföretag, och anlitar en gatukonstnär till att skapa en företagslogo som visar sig bli allt annat än rumsren.

En av seriens roligaste figurer är Erlich Bachman, spelad av T.J. Miller, känd från bland annat Deadpool-filmerna och Cloverfield.

Erlich är en högljudd, marijuanarökande, kaxig skitstövel som trots detta lyckas med att ha hjärtat på rätta stället – åtminstone ibland. Han har dessutom alltid en uppkäftig kommentar på lager, vilket han använder för att sätta press på företagets mer timida VD, Richard. 

En rolig detalj när det gäller Mike Judge är att han gärna dyker upp i små biroller i sina alster – då ofta förklädd och utan att nämnas i eftertexterna, som här i Office space respektive Extract.

En annan rolig snubbe vars humor tilltalat mig sedan många år är Kevin Smith (nedan), som faktiskt var nära döden i februari i år när han fick en kraftig hjärtinfarkt. Tack och lov återhämtade han sig – världen vore en betydligt tråkigare plats utan honom.

Kevin Smith drar sig inte för att skämta om saker som sex och religion. Dogma (1999) är ett humoristiskt dräpande angrepp på katolicismen.

Bland annat dyker Jesus okända, trettonde, svarta lärjunge Rufus upp och filmens huvudpersoner tvingas slåss mot en uråldrig, gammaltestamentlig bajsdemon. Och vi får se Alan Rickman som Guds röst – bara det gör filmen värd att se.

Alan Rickman, som lämnade oss alldeles för tidigt

Smiths första film Clerks (1994) är, liksom Office space, en perfekt hyllning till dagar då man bara vill gräva ner sig i ett hål och dö. Handlingen kretsar kring närlivsbutiken Quick stop, och den intilliggande videouthyraren, där personalen gör vad de kan för att inte kvävas av vardagens tristess.

Smiths karaktärer är ofta långt ifrån välanpassade eller politiskt korrekta. Mina personliga favoriter i hans persongalleri är Jay & Silent Bob, två slackers som hänger utanför Quick stop och säljer droger.

Dessa killar, varav Silent Bob förstås spelas av regissören själv, figurerar också i både Dogma och Mallrats (1995). De fick också en egen film i Jay and Silent Bob strike back (2001).

Killarna beger sig här till Hollywood när det ska spelas in en film baserad på serietidningen om deras liv. På vägen får de på något sätt med sig en orangutang…

…och jagas därför av ett fumligt viltvårdsbiträde, spelat av Will Ferrell.

Clerks II (2006) lyckas nästan vara bättre än sin föregångare, dock är spelplanen nu utbytt mot en snabbmatsrestaurang.

Det blir dock mer av allt jag gillade i den första –  störd humor i mängder, mer Jay & Silent Bob och mer av den rappkäftade, ständigt raljerande Randal.

Nu väntar jag med spänning på den nya Jay & Silent Bob-film Kevin Smith ämnar göra i framtiden.

Det finns skådespelare som kan få en att dra på smilbanden med något så enkelt som en blick eller ett tonfall. En sådan är för mig brittiska komikern och musikern Matt Berry, (till höger nedan), som bland annat kunnat ses i tv-serier som The IT crowd, Toast of London, Snuffbox och Portlandia.

I underbara The IT crowd (2006-2013) spelar Berry en odrägligt självsäker rikemansson som återvänder för att leda familjeföretaget.

Med sina storslagna manér och bombastiska teaterröst stöter han på varenda kvinna han ser och är blåst, överdrivet sexuell och politiskt inkorrekt i största allmänhet – en kombination som leder till många skrattframkallande situationer.

Exempelvis leder han en aerobicskurs för personalen iklädd följande avslöjande outfit:

I Toast of London (2012-2015) spelar Berry Steven Toast, en medelålders, misslyckad teaterskådis som gör allt för att hänga kvar i rampljuset en liten stund till. Berry har även skapat den musik som hörs i serien.

Denna knäppa serie, som stundtals liknar en surrealistisk dröm, rekommenderas varmt till dig som har humor av det mer udda slaget. Berry vann en välförtjänt BAFTA TV Award – den brittiska motsvarigheten till Oscar – för ”Best male performance in a comedy program” för sin roll som Toast 2015.

Det absolut roligaste i denna serie är det återkommande inslaget när Toast, för att kunna försörja sig, gör voiceover-jobb till bland annat olika absurda reklamfilmer. Teknikerna som jobbar i studion är två unga, dryga idioter som älskar att retas med honom.

Slutligen måste jag även nämna Bill Hader. Jag har hyllat honom tidigare här på min blogg och måste därför tipsa om hans lysande, egenproducerade tv-serie Barry som kom ut nu under våren.

Detta är riktigt smart humor för alla oss som gått runt med ett hål i hjärtat sedan Dexter lades ner. Huvudpersonen Barry är yrkesmördare och på ett av sina uppdrag råkar han hamna mitt i en teaterkurs.

Han finner där den mening han saknat i sitt liv och plötsligt tvingas han omvärdera hela sin tillvaro. Spännande, dystert och samtidigt knäppt. En serie som svarar på frågan: Vad hade hänt om Dexter börjat spela teater?

Bye for now!