Jag lever i framstupa sidoläge

Livet är inte rättvist och alla har vi bördor att bära. Problem med hälsan, ett jobb där man vantrivs, osäker ekonomi och absurda mängder corona-nyheter kan få de mest härdade att undra över meningen med livet.

Jag tror att konsten för att orka fortsätta i dessa stunder är att lära sig leva i mellanrummen. Att stanna upp i de små skrymslena i vardagen och suga i sig de korn av lycka som ofta landat där.

Jag kan till exempel skratta både högt och länge åt oavsiktlig oanständighet, som ögonblicket när de här Nalle Puh-dekorationerna befann sig i ett visst läge i förhållande till varann…

…eller det faktum att The Christian Science Society of Dixon har en rätt otippad form, om man ser byggnaden uppifrån.

När allt känns deppigt, var lite extra snäll mot dig själv och sluta gräma dig över misstag.

Du kan ju alltid förnya ditt mindre fördelaktiga yttre med ett par coola brillor.

Bli kompis med din kropp och acceptera att du förmodligen alltid kommer att se mer ut som en saccosäck än en fotomodell.

Åldern gör ju inte heller att man blir mer smidig i kroppen. Jag ser personligen varje dag som jag för egen maskin lyckas kravla ur sängen utan att sträcka mig som en seger.

Ser man det från den positiva sidan är det inte alla som får uppleva glädjen i att ha nästan konstant nackspärr. (Jag rör mig ungefär som Frankensteins monster).

Något som alltid får mig att må bättre när livets störtflod av problem, (på chefsspråk ”spännande utvecklingsmöjligheter”), än en gång lämnar mig kippande efter andan är motion.

Det är dessutom extra trivsamt att träna i snygga kläder, som den urcharmiga, rosa mysdress-ensemble Jackie Chan här har på sig.

Eller varför inte ett par minimala shorts, som verkligen framhäver dina löjligt välutvecklade lårmuskler?

Funkar inte motion som uppmuntran kan man alltid sitta i mörkret och lyssna på lite arg musik tills det värsta gått över.

Ingen kan ju tvinga dig att göra något du inte vill.

Oavsett hur tungt det känns, tänk glada tankar: det är ju mörkast före gryningen.

Här kommer slutligen lite falsksång med Arnold, och det går ju inte att låta bli att bli glad av det! (Han vet att han inte kan sjunga och står för det!).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *