Nattens barn

0

Night cat on wire edit

Jag har alltid varit en utpräglad kvällsmänniska. Redan som barn njöt jag av att vara uppe sent på helgerna, när skolans tidiga morgnar tog ett par dagars paus och jag kunde ägna all min tid åt kreativa aktiviteter och att titta på film.

Night Owl cartoon

Visserligen kan jag känna mig pigg under dagen också, men det är på kvällen och natten som min hjärna verkligen vaknar till liv. Vid 8/9-tiden på kvällen plockar jag gärna fram ritblocket och ägnar några timmar åt att teckna.

Ritblock2Derwent pennorBlyertspennor

Alternativt plockar jag fram min symaskin, tyg och tråd, eller börjar spåna inför nästa blogginlägg.

blogging-cat-meme

Singer-Justin-Bieber1

Kreativiteten tycks flöda i mig under dygnets mörkare timmar. När de flesta funderar på att gå och lägga sig börjar jag få en massa fiffiga idéer om vad mitt nästa skapandeprojekt ska bli.

Creative catCreativity Einstein quote

Det är efter mörkrets inbrott som jag känner mig som piggast, gladast och mest som mig själv. Nattens dunkla stillhet tilltalar mig på någon primär nivå. Himlen glänser av mån- och stjärnljus, och staden utanför mitt fönster glimmar i sin aftonklänning av tända fönsterbelysningar och surrande gatlyktor.

Night person definition

Listen to them, the children of the night…

What sweet music they make

(Bram Stoker´s Dracula)

Night cats demon eyes

En del menar att huruvida man är morgon- eller kvällsmänniska enbart beror på vad man har för vanor, dvs. om man brukar gå upp tidigt eller sent, om man går och lägger sig tidigt eller sent och så vidare. Jag tror dock att de flesta av oss föds med en dragning åt det ena eller andra hållet.

Garfield Toasters Garfield Bite me

Jag har aldrig varit morgonpigg, utan är snarare kroniskt förstörd på morgnarna. Detta har med åren förstärkts ytterligare av smärtan som min nackskada orsakar, men oavsett detta är jag alltid väldigt trött när jag vaknar.

Batman Robin Night person

Vore praktiskt om man kunde ladda sig själv precis som man laddar mobilen ibland…

Rechargeable cat

Jag klarar dock av att gå upp tidigt och jobba genom att kompromissa med sänggåendet: under en arbetsvecka siktar jag på att komma i säng senast vid midnatt. Då hinner jag både ägna mig åt mina hobbies och få en hyfsad natts sömn. Sen är det en lugn uppvaknandeprocess med en god frukost och mycket kaffe som gäller för att komma igång.

Surprised coffee

Owl coffee funny

Visserligen kan jag inte påstå att uppvaknandet alltid är enkelt…

5 stages of waking up

Stanna uppe sent passar jag på att göra på helgerna. Då blir det ofta inte förrän frampå småtimmarna jag lägger huvudet på kudden. Det gäller bara att hitta ett sätt att både kunna vara den kvällsmänniska jag är och ändå orka gå upp tidigt när omständigheterna kräver det. Många sömniga morgnar har jag tröstat mig själv med att jag alltid kan ta en tupplur när jag kommer hem från jobbet.

Laundry rack cat

Vampire-cat-rises-from-nap1

Många morgonmänniskor tror att det går att BLI en morgonmänniska helt enkelt genom att tvinga sig att gå och lägga sig tidigare. Det fungerar dock inte för mig. Många kvällar har jag försökt göra just detta och det har enbart utmynnat i att jag legat och vridit mig i flera timmar utan att kunna somna.

Laughing owl

Det är speciellt att vara vaken på natten. Tillvaron är fridfull och avslappnad, och man kan lätt föreställa sig att man är den enda personen i kvarteret som fortfarande är uppe. Granntanten vars högljudda tv-tittande hörs genom väggen har gått och lagt sig. Snubben i lägenheten ovanpå, som emellanåt torterar oss omkringboende med skräniga trubadurcovers på valda delar av Metallicas uttjatade Black album, håller sig lugn. Världen tillhör just då bara mig, och det känns som om jag kan göra vad som helst.

Night moon lake

Kanske har jag varit vampyr i ett tidigare liv, eftersom jag är så förtjust i natten…

Selene-underworld-blood edit

Dessutom består min garderob till merparten av svarta kläder. Dock är det ont om sammetskostymer och kråsskjortor à la 1700-talet…

Key-Peele Vampires

Frääääs

Man kunde ju åtminstone tro att jag har vampyrblod i ådrorna, med tanke på min ljusa hy och obotliga oförmåga att bli solbränd,  (inte för att jag VILL bli det heller, jag trivs med att vara blek).

Not pale

Kanske borde jag vara den femte rumskompisen hemma hos vampyrerna Vladislav, Deacon, Viago och Petyr i underbara What We Do In The Shadows. Om de nu kunde låta bli att äta mig, vill säga.

what_we_do_in_the_shadows-620x412Petyr 3DSCN1277 Edit4

Turligt nog verkar det enda jag fått med mig in i detta liv vara just hudtonen – jag brinner inte upp i dagsljus, sover inte i en kista, är inte allergisk mot silver och tycker vitlök är gott. Och spegelbilden finns där den ska.

WWDITS Mirror

Det är ju en fördel när man ska sminka sig på morgnarna…

messy-vampire

Nej, jag har inte huggtänder, dricker inte blod eller har evigt liv, men jag kommer alltid att vara ett nattens barn. Så nästa gång du är ute sent en kväll, och ser ett fönster där det fortfarande lyser, är chansen ganska stor att det är mitt.

Never fear shadows

Lite skön vampyrhumor med suveräna humorduon Key & Peele…

Trailer på filmen ingen får missa!

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Livsvisdom ur skräckfilmens värld

0

Ash ED 2edit

Skräckfilm har varit en naturlig del av mitt liv sedan barnsben. Halloween är en högtid som jag själv brukar fira med att se just på skräckfilm. Eftersom denna högtid infaller just idag tänkte jag nu dela med mig av de lärdomar jag dragit efter otaliga timmar i skräckfilmsträsket.

Pumpkin smallPumpkin smallPumpkin small

1) Ropa inte ”hallå?” när du kommer hem och ytterdörren mystiskt står öppen, fast ingen är hemma. (Jag har inte sett en enda film när detta spontana utrop lett till något bra). För det kan ju faktiskt lura en maskerad mördare i mörkret…

MichaelWatchingLaurie

Laurie Strode och mordiska Michael Myers i ”Halloween”

Mike Myers v Michael Myers

2) Storvuxna, tystlåtna karlar med hockeymask är inte att lita på. Speciellt inte om de bär machete.

Friday-the-13th-Part-VII

Jason Voorhees, ”the strong silent type”

Jason Foppatoffla

3) Kraftiga magsmärtor med tillhörande illamående KAN bero på att du har en alien i magen. Har du dessutom nyligen haft en stor spindelliknande parasit i ansiktet ökar sannolikheten för detta markant.

Alien-chest-burster Alien-Chestburster2

Facehugger t-shirt

4) Clowner ÄR onda. Jag menar, vem tycker egentligen de är roliga? De är obehagliga, punkt slut.

Poltergeist-clownEdit

Clowndockan i ”Poltergeist” har säkerligen traumatiserat många barn, (dock inte undertecknad)

Killer-Klowns1

Killer Klowns – Roliga men ändå läskiga

5) Att driva ett motell ute i Tjotahejti, klä ut sig till sin döda mamma och knivmörda gästerna i duschen är ett karriärval utan framtidsutsikter.

Psycho

Bates motel small Psycho shower scene Small

6) TV-tittande i ensamhet sent på natten kan leda till att du blir kidnappad till en annan dimension, av demoner eller något lika otäckt. Undvik myrornas krig när småtimmarna närmar sig, för att vara på den säkra sidan.

Poltergeist tv hand Edit

7) Om du åker tunnelbana eller pendeltåg sent på kvällen och ser en sammanbiten man, som dessutom är väldigt lik Vinnie Jones, i kostym med en gammaldags portfölj är det läge att se upp. Portföljen kan nämligen innehålla en köttklubba eller något annat otäckt tillhygge.

midnight_meat_train0291

the-midnight-meat-train-poster

8) Om dina drömmar frekventeras av en brännskadad man med knivar till fingrar är det en bra idé att börja hålla sig vaken. Annars kanske du inte vaknar alls.

Freddy_KruegerElm street poster

9) Om du jobbar som mäklare och blir hembjuden till en greve bosatt i ett slott i Transylvanien, under förevändningen att han vill köpa mark i din stad, säg bara nej!

Dracula w lanternDracula batEditBRSDRAC-CTIT-CT-7992

Dracula poster

10) En okänd stuga i skogen, långt från närmsta samhälle, är inte en lämplig plats att tillbringa en mysig helg med sin partner på. Hittar du sedan en gammal rullbandspelare i stugan gör du bäst i att låta bli den. Om du inte vill väcka de ondskefulla demoner som vilar i skogen till liv, vill säga. Det som skulle ha blivit en romantisk helg kan då snabbt förvandlas till en blodig kamp mot din egen besatta hand, och den motbjudande häxa som gömmer sig i källaren, bland annat.

Evil_Dead_2_HandAsh Swallow this

Slutligen kommer här lite fler goda råd…

Tips for a cool afterlife

Sigourney W + Alien Edit

Och lite roliga klipp…

HAPPY HALLOWEEN!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Var det bästa du kan vara – dig själv

0

Why fit in1

Självförtroende kan vara flyktigt. Som ung påverkas man lätt av människor i ens närhet. Tanklösa kommentarer orsakar sår som i värsta fall kan ta många år att läka när ens självtillit brister. Även rådande samhällsideal när det gäller utseende har ofta stort inflytande på ens liv som ung, kanske främst bland tjejer. Det gör mig ont att se hur kropps- och skönhetsfixeringen i media tycks vara värre än någonsin, även om det finns svaga strömningar som kanske på sikt kommer att leda till mer sunda ideal.

Low self esteem

Jag har aldrig gillat ordet normal. Det hänger samman med ordet norm, som ju betyder vad som är måttstock i ett givet sammanhang. Jag har alltid tolkat det här med att vara normal som att alla ska vara stöpta i samma form. Alla ska vara likadana och inte sticka ut, vare sig utseendemässigt eller i sitt sätt att vara. En värld som såg ut så skulle vara ett tråkigt ställe att leva på, om du frågar mig. Och vem är egentligen bäst lämpad att bedöma vad som är just normalt?

Normal-Morticia-Addams-quote

Motsatsen till normal är abnorm, och det hör man nästan på ordet att det inte är något önskvärt. Det används snarare oftast när det gäller sjukdomar och andra patologiska företeelser. När jag slog upp ordet i ett synonymlexikon kom bland annat dessa ord upp:

Underlig

Grotesk

Konstig

Egen

Märklig

Ful

Säregen

Bisarr

Absurd

Det säger en del om den vikt världen vi lever i fäster vid att vi ska vara just normala. För vem vill vara grotesk eller absurd?

It crowd Normal

Jag har aldrig riktigt känt att jag passat in, åtminstone inte förrän jag blev vuxen och hamnade i sammanhang där jag accepterades för den jag var. Under hela grundskolan gick jag i klasser där alla utom jag och kanske ett par elever till ägnade sig åt organiserad idrott på fritiden. Jag motionerade på egen hand, bland annat gick jag långa promenader med familjens nu saligen hädangångna labrador. Vår gymnastiklärare på högstadiet gav faktiskt mig lägre betyg än andra enbart baserat på att jag inte var med i den lokala idrottsföreningen som alla andra, (dvs. baserat på vad jag gjorde på FRITIDEN, inte på lektionstid), något som än idag får mig att känna så här:

Whaat

Mina stora intressen var film, musik och att teckna och pyssla. Det var dock lätt att känna sig onormal och udda i den miljö jag vistades, eftersom ingen av mina skolkamrater delade dessa intressen. Jag var visserligen aldrig utstött – jag umgicks med några av tjejerna i klassen i skolan, och vi gick på varandras födelsedagskalas osv. – men jag hade aldrig heller någon riktigt nära vän. Andra gick på hockey och kollade på fotboll på helgerna, medan jag hyrde film med familjen, gick på bio eller ritade av mina idoler. Ja jag var, och är, en nörd.

Moss

Jag blev tidigt lång och kurvig. Eftersom jag gick i en klass där alla tjejer var väldigt små och smala kände jag mig som en flodhäst i jämförelse, och åren från mellanstadiet och genom gymnasiet var en jobbig tid för mig. Jag hade väldiga komplex för mitt utseende, och att få kommentarer som ”tjockis” när man gick genom skolans korridorer, och att se alla smala, löjligt perfekta kvinnor på tv och i filmer gjorde mitt självförtroende allt sämre. Som tonåring bantade jag och tränade mycket.

real-unicorns-have-curves

Under mitt tredje år på gymnasiet besökte jag skolsköterskan av en helt icke-vikt-relaterad anledning. Till saken hör att jag då var smal, på gränsen till mager. Innan jag gick ville sköterskan plötsligt väga mig.

Muffin top cat1

Hon plockade fram den förhatliga BMI-tabellen och yttrade de förödande opedagogiska orden ”Ja, du väger ju förstås en 6 kilo för mycket”. Jag minns hur ledsen jag blev, och än idag blir jag jättearg när jag tänker på det. Sedan dess har jag lärt mig att BMI-tabellen är ett otroligt trubbigt, alltför generaliserande verktyg som inte ens går att applicera på alla personer. Den ger resultat som inte egentligen säger någonting om en persons hälsa.

eat-skinny

Om någon som känner igen sig i det här läser detta vill jag säga så här till dig: Du är fin precis som du är – låt inte någon lura i dig något annat! Så länge du har hälsan och trivs med dig själv ska du inte ändra på dig själv bara för att trenderna säger si eller så. Det är samhället och idealen det är fel på, inte dig.

Fuck society

Tyra Banks quote

Det är viktigt att komma ihåg att vad som anses normalt, eller huruvida man är omtyckt och respekterad, inte bara handlar om dig utan lika mycket om vilken sorts människor som finns omkring dig.

Surrounded by assholes

Att vara annorlunda är inte det samma som att vara onormal. I mitt fall handlar det mest om att jag har haft otur när det gäller vilka klasser jag hamnat i, och därigenom med de människor som funnits omkring mig. Det gjorde att jag ofta kände mig ensam och udda, fast jag egentligen var – och är – som vem som helst.

Sick of not being understood

Jag har alltid haft min egen stil och satt en stolthet i detta. Mest handlar det om att vara sig själv – mina kläder är en förlängning av min personlighet och mina intressen. Samtidigt gillar jag att skilja mig från mängden och sticka ut. Dock har det sitt pris.

Jag har bott lite varstans i vårt avlånga land. Från Boden i Norrbotten till Oskarshamn i Småland och Sörmländska Södertälje. Merparten av de senaste 11 åren har jag tillbringat i Östergötland. Jag har dock inte på någon av alla platser jag bott blivit så utstirrad som jag blir här i Norrköping

Lady Gaga You Laugh

Folk i den här staden tycks vara övertygade om att jag är någon slags skummis, bara för att jag går klädd i svart, har svart hår och ofta bär dito skinnjackor. Jag drabbas ofta av något jag kallar ”the stare´n´turn”, dvs. när människor jag möter på stan stirrar på mig, och sen vrider huvudet bakåt och fortsätter stirra på mig när vi gått förbi varann.

cat_activity2-1

De stirrar så till den milda grad att jag ibland undrar om jag har gylfen öppen eller rentav glömt att ta på mig byxor. Jag har dock blivit så van vid detta att jag knappt orkar bry mig längre. En kompis till mig – som klädmässigt hör till den normala skolan – kunde emellertid inte undgå att märka hur folk stirrade en gång när vi var på stan. Att vara jag känns lite som att vara en rockstjärna, fast utan paparazzi, limousiner och folk som vill ha min autograf.

Fucking paparazzi

En kväll i våras satt jag på bänken vid en spårvagnshållplats i väntan på att åka hem. En kvinna i 60-årsåldern kom gående från höger och stannade vid hållplatsen. Sedan tittade hon misstänksamt på mig, där jag satt i min långa svarta skinnrock och svarta stövlar, och bestämde sig snabbt för att ställa sig 5 meter längre bort. Hela tiden fortsatte hon kasta nervösa blickar på mig, som om jag helt plötsligt skulle plocka fram en kniv och ge mig på henne. Jag fnissade för mig själv. Kvinnan i fråga verkade inte förstå att svart hår och skinnjacka inte gör en människa till någon slags massmördande djävulsdyrkare.

auto-what-if-i-told-you-morpheus-198525

Being a metalhead edit

Jag har kämpat med självförtroendet hela livet, men i takt med att jag lärt känna mig själv bättre har självtilliten växt. Ju äldre jag har blivit, (jag är idag 35), desto större har lugnet inom mig blivit. Därigenom har jag också funnit styrka i mig själv, även om jag förmodligen alltid kommer att få kämpa med ett visst mått av självtvivel och osäkerhet. Det viktiga är att vara medveten om när man mentalt försöker sabotera för sig själv och fortsätta jobba med det. En del kanske tycker att jag gör det extra svårt för mig när jag har en klädstil som sticker ut. Sanningen är att om jag inte klädde mig som jag gör skulle jag inte vara ärlig mot mig själv.

Nemi reading

Jag kommer fortsätta färga håret svart, klä mig i svart och gå runt i mina svarta skinnjackor, för det är JAG. Jag trivs i svart, kanske för att jag älskar natten och skräckfilm, kanske för att det helt enkelt är en färg som tilltalar mig.

Wednesday Addams

Black-cats-bad-luck-good-luck

Det viktiga är att man trivs med den man är och hur man ser ut. Mår man bra på insidan brukar det oftast lysa igenom och synas även utanpå.

Och kom ihåg detta, nästa gång du stirrar på någon som ser lite annorlunda ut:

The longer you stare

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This is the end

0

Zombie Uncle Sam brainsZombie Uncle Sam brainsZombie Uncle Sam brains

Jag tycker väldigt mycket om post-apokalyptiska filmer. Oavsett om det har rört sig om en världsomspännande zombieepidemi eller ett tredje världskrig som utplånat civilisationen har dessa typer av berättelser länge tilltalat mig.

Double meat special

Kanske för att de handlar om överlevnad under svåra förhållanden. Om att kämpa vidare fast livet suger och alla odds är emot en. Jag är dessutom en person som gillar att lösa problem, en egenskap som i denna typ av filmer blir ett verktyg för överlevnad. Sannolikt är det ännu ett skäl till att jag dras till ”dagen efter domedagen”-scenarion.

Problem_SolvingEdit

Jag tilltalas antagligen på någon primär nivå av tanken på att slå ned eventuella hinder med de tillhyggen som finns till hands – att övervinna svårigheterna, anpassa sig och leva vidare. För även om jag inte brukar träffa på några verkliga zombies, (förutom då när jag besöker en viss myndighet, där det tycks krylla av dem…), kan man lätt relatera till känslan av att bekymren håller på att sluka den lilla sinnesfrid man lyckats hitta.

99 problems

Zombie apocalypse1

Jag vill väl vara lite som Michonne i serien The Walking Dead. Bara svinga mitt samurajsvärd och oskadliggöra varje smittsam zombie som kommer i min väg, (även om det nu i mitt fall rör sig om mer metaforiska sådana).

Michonne2 edit

Michonne

Dessutom fascineras jag av gruppsykologi. Jag tycker det är intressant att se hur människor beter sig och utvecklas i svåra situationer. Vissa låter sina mörka, mer osympatiska och egoistiska drag ta över personligheten, medan andra blommar ut och blir hjältar och naturliga ledare.  Jag gillar också tanken på att människor måste samsas och jobba tillsammans för att överleva. Detta är något de flesta kan relatera till, då vi alla ibland måste fungera ihop med personer vi inte trivs med.

Cat-hugging-dog-sleeping-cute1

GIFSec.com

Post-apokalyptiska berättelser är dessutom också, som regel, väldigt spännande. De är ett säkert kort när man vill ha lite högklassig underhållning, och det är egentligen skäl nog att gilla dem. De väcker också ofta intressanta tankar om vår egen värld och det samhälle vi lever i.

Coke vs mentos1

Bizarro end of world facebook

En av de första PA-filmer jag såg, (jag var då cirka 10 år gammal), var The terror within, (med den mycket färgstarka svenska titeln Terror till döds…).

Terror till döds1

Den utspelas efter ett misslyckat experiment med kemisk krigföring. En grupp överlevare gömmer sig i ett underjordiskt laboratorium i öknen, medan farliga mutanter lurar utanför och snart lyckas infiltrera deras befästning. Jag minns hur spännande jag tyckte det var när människorna smög runt i byggnaden, med mutanterna hack i häl. Nu har min smak blivit lite mer förfinad. Jag menar, hur läskiga ser de där mutanterna ut egentligen?  (Det är ganska uppenbart att det bara är en kille i en dräkt med lite fräsigt spretande tänder…).

The-Terror-Within-1989-mutant-monster

Om jag spretar med tänderna så här, ser jag läskig ut då?

 

Tack och lov finns det PA-filmer av betydligt mer lyckad karaktär.  The Road, med Viggo Mortensen i huvudrollen, är en favorit bland de dystopiska framtidsskildringar jag sett.

The road poster B

Det är en vacker och stämningsfull film som utspelas i en död verklighet, där varje människa slåss för sin överlevnad. Det är inte zombies, rymdvarelser eller mutanter som utgör det överhängande hotet, utan människorna själva. Det är en värld utan trygghet och regler, där ingen går att lita på. Mitt i detta mörker vandrar en far med sin son, en far som försöker uppfostra sin pojke till en god människa, trots att de är omgivna av illvilja och fara.

The road landscape pic

Det är en film som tydligt visar att svårigheter får människor att bekänna färg: deras sanna jag kommer fram. Vissa skyr inga medel för att rädda sig själva. medan andra blir naturliga ledare som jobbar för det gemensamma goda. The Road är berättelsen om den fina relationen mellan en far och hans son, om band som aldrig kan brytas hur hårt tillvaron än försöker.

The road pic2The road pic1

Många PA-filmer kan ses som en spegling av världen idag. Sydafrikanska regissören Neill Blomkamps långfilmsdebut District 9 drar många paralleller till apartheid.

district9_poster

De utomjordingar som, i fredligt syfte, kommit till jorden, förvisas till kåkstadslika läger utanför städerna. De kräftdjursliknande invandrarna förnekas värdigt bemötande och grundläggande rättigheter, trots att deras intelligens och medmänsklighet överstiger människornas.

District 9 shrimp

En av de mest entusiastiska diskrimineringsivrarna, byråkraten Wikus, får tänka över hela sitt liv och de val han gjort när han blir infekterad med alien-dna och långsamt förvandlas till en av de varelser han kämpat så hårt för att utvisa.

Wikus-van-der-Merwe1

Wikus i förvandling

 

Wall-E kan vara den gulligaste PA-film som gjorts. Det är den varma och underbara berättelsen om roboten Wall-E, vars tröttsamma livsuppgift är att städa upp jorden efter att mänskligheten till slut svämmat över planeten med sopor och gjort den obeboelig. Den är något så ovanligt som en PA-film man blir glad av och som fyller en med en känsla av hopp för mänskligheten.

Wall-e

Att roboten Wall-E sen är en av de mest charmiga, genomsnälla och rara karaktärer som någonsin visats på film gör ju inte saken sämre.

wall-e cute

Tv-serien The Walking Dead innehåller alla de aspekter av PA-temat som jag gillar. För den som inte sett serien, och kanske aldrig sett en zombiefilm i hela sitt liv, är det lätt att tro att den handlar om ett gäng människor som bara springer runt och dödar zombier. Nog för att slow motion-raglande dönickar är tuffa, men hade det varit allt programmet gick ut på skulle det inte ha blivit långlivat.

Daryl edit

Det är inte zombierna som är det intressanta med The Walking Dead, utan (de levande) människorna. Relationerna och de starka karaktärerna är det jag fastnat för och det som driver serien framåt. Det är intressant att se hur personerna formas sinsemellan av det som sker, och hur nya ledare växer fram då de gamla vacklar.

the-walking-dead-cast

Daryl + Michonne

En stor del av min fascination av genren beror på det faktum att de omänskliga levnadsvillkoren tycks få det mänskliga i oss att komma fram. Vi säger allt det snälla vi tänker om varann, vi visar att vi älskar varann och visar solidaritet – kanske för att det inte längre finns något att förlora. Det vore nog bra om vi levde lite mer SOM OM katastrofen redan skett: då skulle vi förhoppningsvis inte ta varandra och det liv vi lever för givna. Vem vet? Kanske är zombieepidemin redan här, dock inte i den form vi föreställt oss, utan mer i den här stilen:

Real Z apocalypse1

Oavsett vad som händer, gör som Nemi – tänk positivt!

Nemi slutet är nära

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Livet är det som pågår när du är på Facebook

0

funny-facebook-cat edit

Ja jag erkänner, utan att skämmas det minsta: Jag är en Facebook-skeptiker. Visst finns det fördelar med det, framför allt att det är ett sätt att hålla kontakt med människor du känner, både nära och långt borta. Men det har också gjort livet till någon slags tävling om vem som är lyckligast, har mest vänner och det underbaraste livet.

funny-facebook-cartoon-joke

Och sanningen och det som skrivs på Facebook ligger ofta väldigt långt ifrån varann. Statusuppdateringarna porträtterar ofta den bild folk VILL att andra ska ha av deras liv, inte hur de verkligen ser ut.

Awesome life2

Sen verkar det som om en del människor lägger så mycket tid på att skriva på FB vad de gör, samtidigt som de faktiskt gör det, vilket resulterar i att de bara GÖR det de SKRIVER att de gör halvhjärtat och oengagerat. Alltså: man ägnar mer tid åt att skriva om sitt liv än att faktiskt leva det. Och då missar man ju en del av poängen med att leva, tycker jag.

Facebook gym2Facebook gym

Och hallå… Vem tusan vill veta vad just DU har ätit till lunch idag? Okej, om du är på semester och äter en riktigt lyxig trerättersmiddag, något som du aldrig äter annars, kan jag förstå att man vill ta en bild på maten, men falukorv i ugn och makaroner?

before_internet

Facebook-Skämt

Jag var med i Facebook i för några år sen. Då tyckte jag det var jobbigt att läsa om vad alla i bekantskapskretsen höll på med eftersom jag själv gick igenom en skilsmässa och mådde väldigt dåligt. Mot bakgrund av det verkade alla andra så HIMLA lyckliga, de gjorde så FANTASTISKA saker och allting verkade så PERFEKT.

Friends-quotes-on-cartoons-funny2

En dag tröttnade jag på FB, letade upp den väl dolda avregistreringsfunktionen och gick ur, (ja man kan faktiskt göra det). Fram tills nyligen när jag – ytterst motvilligt – blev medlem igen. Och skälet till det är det jag tycker är bra med FB: att man kan följa band, artister, tv-serier etc. som man gillar och få information när relevanta saker händer. (Några jag följer är brittiska bandet Muse, banden Nevermore och Lamb of God, tv-serierna The Big Bang Theory och The Walking Dead. Alltid bra att få veta när nästa Game of Thrones-säsong närmar sig också).

Mitt underbara, älskade Muse.

Andrew Lincoln och en övermogen kollega i The Walking Dead.

Men jag ville också ha ett forum att göra reklam för min hemsida på. (Jag har en blogg på en vanlig bloggsajt, där jag inte skrivit något på över ett år. Jag tröttnade på alla korkade människor som skrev dito korkade saker där). Inte för att jag inbillar mig att det jag skriver är särskilt viktigt i ett världsligt perspektiv, men det är alltid kul att få fler läsare – även om det bara rör sig om en eller två.

Facebook-update-like-button-funny-cartoon2

Dessutom mår jag bra nu, med skilsmässan långt bakom mig, jobb och ett fint förhållande, och därför tycker jag det är roligt att hålla kontakt med folk i min bekantskapskrets. Jag kommer dock sannolikt inte att lägga ut så mycket roliga saker på FB, mer än kanske då och då, utan fortsätta ägna mig åt det skrivande jag älskar på den hemsida du nu besöker.

På Facebook väljer ju många att skriva om vad de gör just nu. I mitt fall skulle det vara att jag nu precis börjar ha hämtat mig lite från två dagars migrän och tillhörande vedermödor, (jag blir alltid helt slut efter migrän och ofta tar det ett par dagar innan jag har fått tillbaka krafterna). Igår blev jag tvungen att gå hem tidigare från jobbet eftersom migränen blivit så kraftig att jag mådde illa och knappt orkade stå på benen. Idag har jag legat hela dagen hemma i soffan, med fördragna gardiner, och tagit mig igenom den pulserande huvudvärken genom att omväxlande sova, (vilket jag gjort större delen av dagen), och titta på den underbara Cops-parodin Reno 911!  

Reno 911!

Upplägget är detsamma som (det extremt tråkiga) Cops, dvs. serien är filmad i dokumentärstil, fast huvudpersonerna är världens klantigaste snutar. De blir av med sina vapen, spränger saker av misstag, blir lurade av brottslingar och bestulna på sina polisbilar om och om igen.

Wiegel Reno 911

Det blir ju heller inte mindre roligt av att polisstyrkan leds av Lieutenant Jim Dangle, som ständigt springer runt i ultraminimala shorts. Vansinnigt kul!

Dangle Shorts2

Lt Jim Dangle i sina tajta minishorts, som han fått begära specialtillstånd för att få bära på jobbet.

Eftersom jag inte mått bra sen i förrgår har alltså den senaste tiden i mitt liv inte varit direkt upplyftande. Det enda trevliga med migränanfall är när de är över, för då känns det som om man kommit tillbaka till livet från att ha varit nära döden. Man uppskattar tillvaron lite mer. Och ungefär i det läget befinner jag mig nu, därav den plötsliga lusten och inspirationen att skriva. Sen är jag ju kvälls- och nattmänniska, och därmed alltid som mest kreativ och pigg den här tiden på dygnet.

funny-owl-hangover-face2

Det är extra trevligt att vara uppe sent när man har en katt, som ju också, av naturen, är ett nattdjur. Ibland får hon såna spastiska, intensiva busutbrott att jag får mig ett rejält skratt. Mindre roligt är att min katt, Ash, som tidigare ytterst sällan brukade störa mig när jag väl gått och lagt mig, börjat väcka mig varje natt efter att jag sovit bara en eller två timmar. Det verkar som hon bara är uttråkad och vill ha sällskap.

Ash i fönstret

Ashley, kallad Ash.

Hon sätter sig i fönstret, börjar krafsa i gardinerna och jama, för att sen hoppa över till sängen när jag vaknar, för att jag ska klappa henne. Det händer också att hon ställer sig och puttar på mig med tassen eller nosar på min kind, men detta är dock mer sällsynt. Då brukar det här vara det första jag ser.

If-you-can-see-this-you-are-awake-enough

Därför har jag den senaste tiden sovit med öronproppar, vilket har funkat förvånansvärt bra. Katter… de är underbara ibland, jobbiga emellanåt, men man måste älska dem. Särskilt när de är såna kelgrisar som min.

And on that note… Då måste jag bara, avslutningsvis, bjuda på några roliga katt-klipp. Ta det lugnt ute i Sommarsverige, och fastna inte för djupt i Facebook-träsket nu. Kom ihåg: Livet pågår även när du inte är inloggad på FB.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

We´re coming to get you Barbara…

0

shaun-of-the-dead edit

Ända sedan jag var barn har jag älskat skräck och science fiction. Då andra barn sprang skrikande från tv:n, med veckor av traumatiserande mardrömmar framför sig, satt jag kvar och njöt av den kick som endast ren skräckblandad förtjusning kan ge.

P1030380 Edit                     Undertecknad på Scifimässan i Stockholm i december 2013. (Jag är hon till höger…).

Jag minns hur exalterad jag var när vår familj under 80-talet började hyra videofilmer och en hel värld av muskulösa österrikare med glugg mellan framtänderna, lömska mördare och slemmiga rymdmonster öppnade sig för mig. Andreas, min 5 år äldre bror, och jag såg film efter film och sjönk allt djupare i det träsk som skulle visa sig bli ett livslångt filmnörderi.

JasonChchch

Helgens resor till någon av metropolen Bodens då åtskilliga videobutiker blev snabbt veckans höjdpunkt. Jag kunde helt enkelt inte få nog av film. Jag visade skräckfilm på mina födelsedagskalas, utan minsta tanke på att någon av mina kompisar kunde få mardrömmar. Jag fyllde ju år – då skulle vi ju titta på det jag ville se.

Några av de obehagliga fräsiga karaktärer som tidigt gjorde avtryck i mitt barnasinne var den dödssjuka  Zelda i Pet Sematary,(eller Jurtjyrkogården som jag kallade den då)…

Zelda Pet sematary

…Tim Currys gestaltning av den monstruösa clownen Pennywise i It. Om man inte hade clownfobi innan denna miniserie såg dagens ljus var det stor risk att man fick det, (fast jag tyckte förstås att han var mer tuff än läskig)….

Pennywise

…den respektingivande vampyren Barlow i Salem´s Lot (1979)…

salems.lot_.barlow

…och spökvarelsen i Poltergeist.

Poltergeist-banner-620x335

Aaaah, Poltergeist… Jag bara älskar den… Dock oerhört tragiskt att Heather O´Rourke , den mycket begåvade flickan som spelade Carol Anne, dog i verkligheten, endast 12 år gammal.

Poltergeist cover

Pinhead och de andra cenobite-demonerna i Hellraiser-filmerna gjorde även de intryck på mig…

80s horror flicks

Pinhead hellraiser

Hellraiser cat_cr

och så H.R. Gigers Alien, förstås.

Alien moving

När jag första gången såg James Camerons Aliens (1986) blev den envisa, hårdhudade och självständiga Ellen Ripley min förebild. Helt utan att jag visste om det, fram tills för några år sedan, när jag själv gick igenom en svår tid och insåg att den enda som kunde hjälpa mig ur det jobbiga var jag själv.

RIpley Happy to disappoint

(Om man känner sig frusen kan man förresten sticka sig en sån här trevlig ansiktsvärmare… Man kommer definitivt att synas, och kramar sägs ju vara bra för hälsan…).

Knitted facehugger

Måste ju klämma in lite lämpligt skoj här…

Face hugger joke

Men för att återvända till filmerna: Jag älskade rysare och sci-fi. Ja, film över huvud taget. Och precis som nu gav mig känslan av att se en bra rulle den här känslan:

Minions whooing

Snart upptäckte jag Evil dead-filmerna, och inom kort var Evil Dead 2 och Army of darkness stora favoriter. Filmens huvudperson, skådespelaren Bruce Campbell, blev också en av mina personliga hjältar. (Om man är skräckfilmsälskare och inte känner till honom så borde man skämmas).

Groovy

När jag sedan, i elvaårsåldern, började läsa Stephen King, ja då var det kört. Skräckberoendet var obotligt.

Gage holding book Stephen-King

Till skillnad från när jag var ung och oförstörd krävs det dock mer än en mysrysare som Pet sematary för att få huden på mina armar att knottras nu för tiden. Mary Shaw och hennes onormalt livliga buktalardocka Billy lyckas dock bättre med det…

Mary Shaw

Dead-Silence-horror-movies-30963741-500-500

Luriga asiatiska spökkvinnor som dyker upp när man minst anar det funkar bra också. Kanske ligger det i blicken…

Natre ringu-eye

Av någon anledning är alltid brudklänningar läskiga i skräckfilmssammanhang.

insidious black bride

Insidious Meme Edit

En film som skrämde skiten ur mig när jag såg den med brorsan härom året var Dark remains. Det var en scen där som tog mig totalt på sängen och jag hoppade till rejält. Har fortfarande bara sett den en gång, men planerar ett se den igen inom kort. (Filmer är ju nästan aldrig lika läskiga andra gången som första, även om det finns undantag).

Dark remains poster Edited FilmPic_DarkRemains Dark remains still

Darkness från 2002, med Lena Olin, är en annan kuslig film…

Darkness-2002 Edit

…och The Descent (2005) är en riktig höjdare. Spännande och välgjord.

Descent Cropped

Gillar man rysare borde man definitivt se Dario Argentos filmer, och framför allt  Suspiria (1977). Musiken är en upplevelse i sig.

Suspiria Suspiria still

Lite mer lättsamt och skönt 80-talsmysryseri kan man hitta i Demons och Demons 2.

Demons 2

Demons

Det är bara att plocka fram godispåsen, parkera rumpan i soffan och börja titta. Kanske blir du lika skräckfilmsfrälst som jag snabbare än du anar.

Till min älskade bror,

Andreas

(1974-2014)

Jag kommer alltid att sakna dig, din humor och våra långa samtal om film.

Du finns i mitt hjärta, brorsan.

AndreasFotoJPEGMindre

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Inner City Pressure

0

funny-life-related-motivators-life

Livet är fyllt av måsten, förpliktelser och tillhörande bekymmer. Det kommer man aldrig ifrån. Vi har tider att passa, deadlines att hålla och räkningar att betala. Och aldrig är man mer medveten om tyngden hos dessa åtaganden än när man är arbetslös.

Uruk-hai + baby

Då jag själv nyligen har haft förmånen att få börja jobba igen, efter en lång tids arbetslöshet, är jag mer medveten än någonsin om arbetslöshetens negativa inverkan på ens självförtroende. Detta eftersom jag nu blivit påmind om hur bra det känns att ha en vettig sysselsättning, hur känslan av att ha en uppgift kan stärka det allmänna välbefinnandet. Visserligen är min anställning tidsbegränsad, men det känns ändå bra att kunna arbeta.

Cat-Lion

När man går utan arbete är ens ekonomi i det närmaste obefintlig, och en gnagande oro för att något oförutsett ska hända, något som gör att man inte kan betala hyran nästa månad, lurar ständigt under ytan i ens medvetande.

Inner city

En del hävdar bestämt att huruvida man jobbar eller inte helt enkelt handlar om inställning. Man kan jobba om man bara vill. Få saker gör mig så förbannad som sådana åsikter, för vanligtvis kommer de från människor som själva aldrig varit arbetslösa. Min whiplashskada gör att jag har nedsatt arbetsförmåga och på grund av detta begränsas urvalet av jobb som jag kan ta, min universitetsutbildning till trots. Jag hade verkligen tur som fick den utvecklingsanställning jag har nu, och det var helt och hållet tack vare en handläggare som envist fortsatte leta efter en plats åt mig trots att alla hon frågade sa nej.

Vissa månader hittade jag knappt några jobb att söka alls, (jag är glad att jag slipper rapportera till Arbetsförmedlingen nu under anställningstiden). Och man kan ju ibland verkligen ifrågasätta de jobb som trots allt annonseras ut…

Job ad

Ofta verkar arbetsgivarna ha orimliga krav på de sökande…

Funny ad

Sen finns det ju arbetssökande som provar med att vara helt ärliga om sina kunskaper, istället för att bättra på CV:t…

honest-bass-player-job-adsep3

Humor har ofta räddat mig när livet känts tufft, och arbetslösheten har orsakat många sådana perioder. De senaste månaderna har jag försökt anpassa mig till att arbeta igen, och det har varit kämpigt på sitt sätt. Under den här tiden har jag tittat mycket på Flight of the Conchords, en underbar komediserie om de Nya Zeeländska musikerna Bret och Jemaine, som flyttar till New York för att slå igenom med sitt band, (som har samma namn som serien).

FOC intro Bret och Jemaine

rock the party

Ständigt fattiga och desperata efter flickvänner misslyckas de med i stort sett allt de försöker sig på. Mycket av problemen beror också på att de har tidernas sämsta manager, Murray, som jobbar på Nya Zeelands konsulat.

Murray H Murray

Nz

Han vet därmed ingenting om att vara manager åt ett rockband, hur självsäkert han än agerar, och de enda gig han lyckas ordna åt killarna är på ett bibliotek, (där de förstås får klagomål om att spela för högt), på en världsmusikfestival (killarna spelar inte ens sådan musik) där de påannonseras som Flute of the Commodores, och i en hiss.

Murray Bret Jemaine

Med tanke på att de inte har några pengar och därför knappt kan betala hyran, och faller för varenda tjej de träffar, hur ointresserad eller ytlig hon än är, går det alltså allt annat än bra för Bret och Jemaine. Det har därför varit en perfekt tröst att titta på deras upprepade misslyckanden när mitt eget liv känts motigt. Man känner igen sig i kampen för att få en inkomst och få ordning på livet, och skrattar hejdlöst åt deras påhitt.

3some

Duon har dessutom bara ett enda fan i form av den obehagligt efterhängsna stalkertjejen Mel. Hon hänger ständigt utanför hyreshuset killarna bor i, tar bilder i smyg, gör ständigt illa dolda anspelningar på sex och stöter på dem.

Mel Mel

Nästan varje avsnitt innehåller också en eller flera låtar som killarna framför, i form av musikvideor som ska föreställa deras fantasi. Vansinnigt roliga och catchiga låtar som jag lyssnat på om och om igen. De tillhörande videorna är dessutom väldigt kul. De enda band jag egentligen kan jämföra Flight of the Conchords med är Tenacious D. Texterna är roliga och lite knäppa, och musiken och sången är riktigt proffsig. Rekommenderas varmt när livet känns tufft, eller man bara vill skratta lite!

Trailer på säsong 2:

Sexy Flight

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Change is (never) fine

0

shelly

Förändring kan vara både bra och dåligt. Ofta känns det jobbigt i början men kan bli något positivt när man väl vant sig.

Cartoon change is good

Jag tror dock att det viktiga när man går in i något nytt är hur man hanterar saken, att man biter ihop och tar sig igenom den där jobbiga, förvirrade (och tack och lov oftast korta) första tiden innan saker blir rutin igen. Och att man betvingar den ibland överväldigande lusten att gå och gömma sig för att slippa allt nytt och jobbigt.

Cat outline

De senaste 2 månaderna har mitt liv genomgått en stor förändring, som både varit väldigt kul och riktigt tuff. Jag har nämligen börjat jobba igen efter flera år som en del av den arbetslösa massan.

Dilbert

Jag arbetar nu i butik och trivs jättebra både med det jag gör och, framför allt, mina arbetskamrater.

Första veckan var extremt utmattande, som första veckor på nya jobb brukar vara. Min hjärna gjorde sitt bästa för att agera tvättsvamp och suga upp all ny information, och jag däckade totalt i soffan när jag kom hem på kvällarna.

Couch cat

Nattuggla som jag är blev det en omställning att ta sig upp tidigt på morgnarna. Det behöver väl knappast sägas att jag sov som död den veckan.

Mornings

Det faktum att jag är så ur form på morgnarna beror i och för sig också mycket på min whiplashskada, och den ständiga värk och stelhet den orsakar. Jag blir också otroligt trött av den ständiga smärtan, vilket inte direkt gör mig mer morgonpigg. Morgnarna och förmiddagarna är snarare den tid på dagen då jag mår som sämst. Jag kan ofta känna mig som om kroppen är ”felmonterad” på grund av att jag är så stel.

Ikea cat

Jag är jätteglad över att ha ett arbete igen. Att utföra praktiska sysslor och märka att detta gör skillnad skänker en känsla av tillfredsställelse man sällan känner som arbetslös. Samtidigt får jag kämpa varje dag med mina krämpor.

Nacken och skuldrorna krånglar mycket, och jag har fått tampas med åtskilliga migränanfall, (av vilka jag fått flera på jobbet), och stelhet i nacken. Den sistnämnda utmynnade vid ett tillfälle i en rejäl nackspärr, som höll i sig i dryga tre dagar.

World of pain

Jag blir också otroligt trött i kroppen, vilket beror på smärtan i kombination med att jag har ett väldigt fysiskt jobb. Fysiskt i den bemärkelsen att jag går och står hela dagarna. Räddningen har varit att jag alltid gått mycket promenader och varit aktiv, så jag var redan innan jag började jobba van att gå mycket.

Computer back

En fördel med att jobba jämfört med att vara arbetslös är att man uppskattar, och utnyttjar, sin lediga tid. Jag njuter nu av helgerna och de lediga stunder jag får under veckan på ett sätt som arbetslösheten har berövat mig de senaste åren. När man arbetat hela veckan känner man att man gjort sig förtjänt av ledigheten, och den känslan är oslagbar.

Funny IT people have too much free time

Alla jobb blir tråkiga ibland, och alla arbetsplatser har sina respektive fördelar och nackdelar. Det är åtminstone min erfarenhet. Det viktigaste är dock, tycker jag, att man har bra arbetskamrater. Har man det klarar man sig alltid.

Någon att prata med i enrum när man har en dålig dag, eller avreagera sig för när man råkat ut för en otrevlig kund, kan verkligen utgöra skillnaden mellan att trivas och vantrivas på jobbet. Och jag trivs på mitt jobb just tack vare mina kollegor, och den positiva, vänliga atmosfär de tillsammans skapar. Även om all kontakt med människor som jobbet innebär ibland får en att känna som Roy från The IT Crowd:

I don´t like people

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *