Ja jag erkänner, utan att skämmas det minsta: Jag är en Facebook-skeptiker. Visst finns det fördelar med det, framför allt att det är ett sätt att hålla kontakt med människor du känner, både nära och långt borta. Men det har också gjort livet till någon slags tävling om vem som är lyckligast, har mest vänner och det underbaraste livet.
Och sanningen och det som skrivs på Facebook ligger ofta väldigt långt ifrån varann. Statusuppdateringarna porträtterar ofta den bild folk VILL att andra ska ha av deras liv, inte hur de verkligen ser ut.
Sen verkar det som om en del människor lägger så mycket tid på att skriva på FB vad de gör, samtidigt som de faktiskt gör det, vilket resulterar i att de bara GÖR det de SKRIVER att de gör halvhjärtat och oengagerat. Alltså: man ägnar mer tid åt att skriva om sitt liv än att faktiskt leva det. Och då missar man ju en del av poängen med att leva, tycker jag.
Och hallå… Vem tusan vill veta vad just DU har ätit till lunch idag? Okej, om du är på semester och äter en riktigt lyxig trerättersmiddag, något som du aldrig äter annars, kan jag förstå att man vill ta en bild på maten, men falukorv i ugn och makaroner?
Jag var med i Facebook i för några år sen. Då tyckte jag det var jobbigt att läsa om vad alla i bekantskapskretsen höll på med eftersom jag själv gick igenom en skilsmässa och mådde väldigt dåligt. Mot bakgrund av det verkade alla andra så HIMLA lyckliga, de gjorde så FANTASTISKA saker och allting verkade så PERFEKT.
En dag tröttnade jag på FB, letade upp den väl dolda avregistreringsfunktionen och gick ur, (ja man kan faktiskt göra det). Fram tills nyligen när jag – ytterst motvilligt – blev medlem igen. Och skälet till det är det jag tycker är bra med FB: att man kan följa band, artister, tv-serier etc. som man gillar och få information när relevanta saker händer. (Några jag följer är brittiska bandet Muse, banden Nevermore och Lamb of God, tv-serierna The Big Bang Theory och The Walking Dead. Alltid bra att få veta när nästa Game of Thrones-säsong närmar sig också).
Mitt underbara, älskade Muse.
Andrew Lincoln och en övermogen kollega i The Walking Dead.
Men jag ville också ha ett forum att göra reklam för min hemsida på. (Jag har en blogg på en vanlig bloggsajt, där jag inte skrivit något på över ett år. Jag tröttnade på alla korkade människor som skrev dito korkade saker där). Inte för att jag inbillar mig att det jag skriver är särskilt viktigt i ett världsligt perspektiv, men det är alltid kul att få fler läsare – även om det bara rör sig om en eller två.
Dessutom mår jag bra nu, med skilsmässan långt bakom mig, jobb och ett fint förhållande, och därför tycker jag det är roligt att hålla kontakt med folk i min bekantskapskrets. Jag kommer dock sannolikt inte att lägga ut så mycket roliga saker på FB, mer än kanske då och då, utan fortsätta ägna mig åt det skrivande jag älskar på den hemsida du nu besöker.
På Facebook väljer ju många att skriva om vad de gör just nu. I mitt fall skulle det vara att jag nu precis börjar ha hämtat mig lite från två dagars migrän och tillhörande vedermödor, (jag blir alltid helt slut efter migrän och ofta tar det ett par dagar innan jag har fått tillbaka krafterna). Igår blev jag tvungen att gå hem tidigare från jobbet eftersom migränen blivit så kraftig att jag mådde illa och knappt orkade stå på benen. Idag har jag legat hela dagen hemma i soffan, med fördragna gardiner, och tagit mig igenom den pulserande huvudvärken genom att omväxlande sova, (vilket jag gjort större delen av dagen), och titta på den underbara Cops-parodin Reno 911!
Upplägget är detsamma som (det extremt tråkiga) Cops, dvs. serien är filmad i dokumentärstil, fast huvudpersonerna är världens klantigaste snutar. De blir av med sina vapen, spränger saker av misstag, blir lurade av brottslingar och bestulna på sina polisbilar om och om igen.
Det blir ju heller inte mindre roligt av att polisstyrkan leds av Lieutenant Jim Dangle, som ständigt springer runt i ultraminimala shorts. Vansinnigt kul!
Lt Jim Dangle i sina tajta minishorts, som han fått begära specialtillstånd för att få bära på jobbet.
Eftersom jag inte mått bra sen i förrgår har alltså den senaste tiden i mitt liv inte varit direkt upplyftande. Det enda trevliga med migränanfall är när de är över, för då känns det som om man kommit tillbaka till livet från att ha varit nära döden. Man uppskattar tillvaron lite mer. Och ungefär i det läget befinner jag mig nu, därav den plötsliga lusten och inspirationen att skriva. Sen är jag ju kvälls- och nattmänniska, och därmed alltid som mest kreativ och pigg den här tiden på dygnet.
Det är extra trevligt att vara uppe sent när man har en katt, som ju också, av naturen, är ett nattdjur. Ibland får hon såna spastiska, intensiva busutbrott att jag får mig ett rejält skratt. Mindre roligt är att min katt, Ash, som tidigare ytterst sällan brukade störa mig när jag väl gått och lagt mig, börjat väcka mig varje natt efter att jag sovit bara en eller två timmar. Det verkar som hon bara är uttråkad och vill ha sällskap.
Ashley, kallad Ash.
Hon sätter sig i fönstret, börjar krafsa i gardinerna och jama, för att sen hoppa över till sängen när jag vaknar, för att jag ska klappa henne. Det händer också att hon ställer sig och puttar på mig med tassen eller nosar på min kind, men detta är dock mer sällsynt. Då brukar det här vara det första jag ser.
Därför har jag den senaste tiden sovit med öronproppar, vilket har funkat förvånansvärt bra. Katter… de är underbara ibland, jobbiga emellanåt, men man måste älska dem. Särskilt när de är såna kelgrisar som min.
And on that note… Då måste jag bara, avslutningsvis, bjuda på några roliga katt-klipp. Ta det lugnt ute i Sommarsverige, och fastna inte för djupt i Facebook-träsket nu. Kom ihåg: Livet pågår även när du inte är inloggad på FB.