Jag tycker väldigt mycket om post-apokalyptiska filmer. Oavsett om det har rört sig om en världsomspännande zombieepidemi eller ett tredje världskrig som utplånat civilisationen har dessa typer av berättelser länge tilltalat mig.

Kanske för att de handlar om överlevnad under svåra förhållanden. Om att kämpa vidare fast livet suger och alla odds är emot en. Jag är dessutom en person som gillar att lösa problem, en egenskap som i denna typ av filmer blir ett verktyg för överlevnad. Sannolikt är det ännu ett skäl till att jag dras till ”dagen efter domedagen”-scenarion.

Jag tilltalas antagligen på någon primär nivå av tanken på att slå ned eventuella hinder med de tillhyggen som finns till hands – att övervinna svårigheterna, anpassa sig och leva vidare. För även om jag inte brukar träffa på några verkliga zombies, (förutom då när jag besöker en viss myndighet, där det tycks krylla av dem…), kan man lätt relatera till känslan av att bekymren håller på att sluka den lilla sinnesfrid man lyckats hitta.

Jag vill väl vara lite som Michonne i serien The Walking Dead. Bara svinga mitt samurajsvärd och oskadliggöra varje smittsam zombie som kommer i min väg, (även om det nu i mitt fall rör sig om mer metaforiska sådana).

Dessutom fascineras jag av gruppsykologi. Jag tycker det är intressant att se hur människor beter sig och utvecklas i svåra situationer. Vissa låter sina mörka, mer osympatiska och egoistiska drag ta över personligheten, medan andra blommar ut och blir hjältar och naturliga ledare.  Jag gillar också tanken på att människor måste samsas och jobba tillsammans för att överleva. Detta är något de flesta kan relatera till, då vi alla ibland måste fungera ihop med personer vi inte trivs med.

Post-apokalyptiska berättelser är dessutom också, som regel, väldigt spännande. De är ett säkert kort när man vill ha lite högklassig underhållning, och det är egentligen skäl nog att gilla dem. De väcker också ofta intressanta tankar om vår egen värld och det samhälle vi lever i.

En av de första PA-filmer jag såg, (jag var då cirka 10 år gammal), var The terror within, (med den mycket färgstarka svenska titeln Terror till döds…).

Den utspelas efter ett misslyckat experiment med kemisk krigföring. En grupp överlevare gömmer sig i ett underjordiskt laboratorium i öknen, medan farliga mutanter lurar utanför och snart lyckas infiltrera deras befästning. Jag minns hur spännande jag tyckte det var när människorna smög runt i byggnaden, med mutanterna hack i häl. Nu har min smak blivit lite mer förfinad. Jag menar, hur läskiga ser de där mutanterna ut egentligen?  (Det är ganska uppenbart att det bara är en kille i en dräkt med lite fräsigt spretande tänder…).

 

Tack och lov finns det PA-filmer av betydligt mer lyckad karaktär.  The Road, med Viggo Mortensen i huvudrollen, är en favorit bland de dystopiska framtidsskildringar jag sett.

Det är en vacker och stämningsfull film som utspelas i en död verklighet, där varje människa slåss för sin överlevnad. Det är inte zombies, rymdvarelser eller mutanter som utgör det överhängande hotet, utan människorna själva. Det är en värld utan trygghet och regler, där ingen går att lita på. Mitt i detta mörker vandrar en far med sin son, en far som försöker uppfostra sin pojke till en god människa, trots att de är omgivna av illvilja och fara.

Det är en film som tydligt visar att svårigheter får människor att bekänna färg: deras sanna jag kommer fram. Vissa skyr inga medel för att rädda sig själva. medan andra blir naturliga ledare som jobbar för det gemensamma goda. The Road är berättelsen om den fina relationen mellan en far och hans son, om band som aldrig kan brytas hur hårt tillvaron än försöker.

Många PA-filmer kan ses som en spegling av världen idag. Sydafrikanska regissören Neill Blomkamps långfilmsdebut District 9 drar många paralleller till apartheid.

De utomjordingar som, i fredligt syfte, kommit till jorden, förvisas till kåkstadslika läger utanför städerna. De kräftdjursliknande invandrarna förnekas värdigt bemötande och grundläggande rättigheter, trots att deras intelligens och medmänsklighet överstiger människornas.

En av de mest entusiastiska diskrimineringsivrarna, byråkraten Wikus, får tänka över hela sitt liv och de val han gjort när han blir infekterad med alien-dna och långsamt förvandlas till en av de varelser han kämpat så hårt för att utvisa.

 

Wall-E kan vara den gulligaste PA-film som gjorts. Det är den varma och underbara berättelsen om roboten Wall-E, vars tröttsamma livsuppgift är att städa upp jorden efter att mänskligheten till slut svämmat över planeten med sopor och gjort den obeboelig. Den är något så ovanligt som en PA-film man blir glad av och som fyller en med en känsla av hopp för mänskligheten.

Att roboten Wall-E sen är en av de mest charmiga, genomsnälla och rara karaktärer som någonsin visats på film gör ju inte saken sämre.

Tv-serien The Walking Dead innehåller alla de aspekter av PA-temat som jag gillar. För den som inte sett serien, och kanske aldrig sett en zombiefilm i hela sitt liv, är det lätt att tro att den handlar om ett gäng människor som bara springer runt och dödar zombier. Nog för att slow motion-raglande dönickar är tuffa, men hade det varit allt programmet gick ut på skulle det inte ha blivit långlivat.

Det är inte zombierna som är det intressanta med The Walking Dead, utan (de levande) människorna. Relationerna och de starka karaktärerna är det jag fastnat för och det som driver serien framåt. Det är intressant att se hur personerna formas sinsemellan av det som sker, och hur nya ledare växer fram då de gamla vacklar.

En stor del av min fascination av genren beror på det faktum att de omänskliga levnadsvillkoren tycks få det mänskliga i oss att komma fram. Vi säger allt det snälla vi tänker om varann, vi visar att vi älskar varann och visar solidaritet – kanske för att det inte längre finns något att förlora. Det vore nog bra om vi levde lite mer SOM OM katastrofen redan skett: då skulle vi förhoppningsvis inte ta varandra och det liv vi lever för givna. Vem vet? Kanske är zombieepidemin redan här, dock inte i den form vi föreställt oss, utan mer i den här stilen:

Oavsett vad som händer, gör som Nemi – tänk positivt!