Sverige verkar i stora delar av världen ses som någon slags utopi där jämställdhet mellan könen råder, alla får sjukvård, skolgång och föräldrapenning. Och, kanske den mest seglivade missuppfattningen av allt: att alla får jobb, bostad och lever lyckliga i resten av sina dagar. Visst, vi som lever i Sverige har det mycket bra på många vis. Men här tänker jag måla upp en annan, mer nyanserad bild, som för mig och många andra visar den verklighet vi FAKTISKT lever i…

Jag tänker berätta sanningen om hur det är att vara arbetslös i dagens Sverige – den bistra sanningen om Sveriges arbetsmarknad, något politikerna aldrig talar om.

Jag är en helt vanlig kvinna, född och uppvuxen i detta vårt avlånga land. När jag gick i skolan pratade lärarna ständigt om hur viktigt det var med utbildning. Jag mer eller mindre indoktrinerades enligt devisen att högskoleutbildning är en garanti för att få jobb.

Detta ledde till att jag också gjort just det som politiker och samhället i stort tjatar om: jag har utbildat mig, och det rejält. Jag har studerat på folkhögskolenivå, bland annat som utbytesstudent i USA, läst engelska och spanska på Linnéuniversitetet i Kalmar och är utbildad socionom.

Jag har ett proffsigt CV och skriver jobbansökningar av samma kaliber. Ändå är jag arbetslös. Varje månad söker jag mängder av jobb – både sådana jag är utbildad för och andra, enklare arbeten – utan att någonsin bli kallad till intervju. Det närmaste ett jobb jag kommer är mail efter mail med texten ”då vi haft många kvalificerade sökande till tjänsten har vi denna gång valt att gå vidare med andra sökande”.

Politikerna pratar ständigt om hur utbildning är nyckeln till att komma ur arbetslöshet. Och den enda arbetslösheten som någonsin tas upp i media är den bland unga under 26 och utrikes födda. Men, en stor grupp arbetslösa nämns aldrig, och det är Sveriges alla arbetslösa akademiker. För att inte tala om alla självlärda, superambitiösa och kunniga människor som inte har någon formell utbildning, men vars kunskap ändå överstiger den hos akademiker inom samma område. På Fas 3-platser i hela landet sitter professorer, ingenjörer, astrofysiker och självlärda programmerare som går arbetslösa. Ja, du hörde rätt!

De. liksom jag, lever på samhällets skuggsida: Ingen låtsas om att vi finns, för hur skulle DET låta, om omvärlden fick veta att Sverige inte tillvaratar sina mänskliga resurser på arbetsmarknaden?

Vi med utbildning får inte jobb, och de som saknar utbildning får inte jobb för att de inte har utbildning. En verklighet som totalt saknar logik!

Problemet är att arbetsgivarnas krav är alldeles för höga. Det räcker inte längre med att ha utbildning, du måste även ha flera års erfarenhet – ett krav som är nästintill omöjligt att uppfylla för nyexaminerade.

Härom veckan hörde jag, exempelvis, att ett lantmäterikontor någonstans i Sverige sökte flertalet lantmätare. Det uppgavs dock vara mycket svårt att få tag på erfarna lantmätare. Det var massor av nyexaminerade lantmätare som sökt tjänsterna, men det framkom av intervjun med ansvarig arbetsgivare att denne inte ville anställa någon av dessa. De var helt enkelt inte intressanta, då de saknade erfarenhet.

Anledningen till att jag inte får jobb är att just detta, att jag inte har arbetat som socionom. Jag har dock erfarenhet inom andra relevanta områden, t.ex. äldreomsorgen och second hand- butiksverksamhet, där inkomsterna går till samhällets utsatta. Det är ju svårt att ha flera års erfarenhet inom yrket när jag tagit examen för ett par år sedan och efteråt inte kunnat få jobb. Det är en ond cirkel som rullar på i det oändliga.

Jag känner mig så dum för att jag gick på hela den där hjärntvätten med budskapet att ”du måste studera så du får ett jobb!”.

Allt jag fick ut av det var några flashiga papper i en tjusig kartongmapp, där det står jag har en högskoleexamen, och den ständiga plågan i att skicka ut otaliga jobbansökningar varje månad bara för att bli bortvald. Men visst, jag försökte åtminstone göra något av mitt liv. Att sedan vårt samhälle ser ut som det gör, att det är omöjligt för sådana som jag att ta sig in på arbetsmarknaden, ja, det är något jag inte råder över. Det känns stundtals så frustrerande att jag vill skrika.

Det är dags att politikerna i Sverige inser hur det faktiskt ligger till på arbetsmarknaden och gör något åt det. Ju längre samhället fortsätter trycka på om att alla ska utbildas, desto fler kommer det att bli som hamnar i samma situation som jag. Och ju längre trenden att bara anställa personal med erfarenhet, istället för att lära upp människor, håller i sig, desto fler arbetslösa kommer det att bli.

Redan nu är andelen utannonserade lediga jobb för få i relation till oss som söker dem, vilket gör att konkurrensen om varje arbetstillfälle blir orimligt hård.

Statistiken som presenterats i media på sistone visar att arbetslösheten sjunker. I själva verket har sannolikt människor som tidigare stod inskrivna som ”arbetssökande” flyttats över till ”sysselsättningsspalten” för att de a) börjat studera, b) har praktik eller c) är inskrivna i fas 3 och sitter på något av landets alla vuxendagis, (jobb, studier och fas 3 går under samma benämning i statistiken: ”sysselsättning”). Det handlar helt enkelt om hur man delar in siffrorna.

Samtidigt blir den outnyttjade arbetskraften, som sakta tynar bort av frustrationen över att inte hitta arbete, en ständigt växande skara människor. Jag själv är en del av den. Varje dag i arbetslöshet tär på mitt självförtroende – jag vill så gärna arbeta.

Det värsta med arbetslösheten är det ständiga ifrågasättandet och skuldbeläggandet av dig som person. Jag gör allt som står i min makt för att hitta arbete – hur kan det då vara mitt fel att jag är arbetslös?

Som bonus får jag regelbundet besöka de diverse instanser som är insatta för att ”avhjälpa” arbetslösheten. Där träffar jag den ständiga ström av byråkrater som alltid utgår ifrån att min arbetslöshet beror på att JAG gör något fel. Att JAG inte söker rätt sorts jobb. Det enda de gör för mig är att få mig att undra om det verkligen är sant, det de ständigt antyder genom agerande och yttranden gentemot undertecknad: att jag är oduglig och värdelös.

Här följer exempel på särskilt ”upplyftande” kommentarer jag mötts av:

”Varför får inte du jobb då, du som har utbildning?”

”Beror din arbetslöshet kanske på att du bara söker chefsjobb?”

”Det finns jobb om man vill jobba, man måste bara försöka ordentligt”

”Vi anser att när man är arbetssökande på heltid så ska man söka åtminstone ett jobb om dagen” (Detta trots att väldigt många jobb går bort för mig eftersom jag har en nackskada och inte klarar fysiskt krävande arbete)

”Socionom? Det finns ju massor av jobb, varför får inte du jobb då?”

”Du vet, du kan ju inte välja bort ett jobb bara för att det är TRÅKIGT” (Som om jag erbjudits massor av jobb, men bara tackat NEJ för att jag är för FIN för vad som helst)

Man kunde ju tycka att de myndigheter vi arbetslösa måste vända oss till skulle vara på vår sida, att de ville hjälpa oss och ge oss god service. Men, sanningen är att de är existerar av en enda anledning: att det ska se ut som om regeringen gör något för att minska arbetslösheten.

Som arbetslös är man väldigt utsatt – myndigheterna har dig i ett fast grepp. När det händer något dåligt vågar jag inte säga det jag egentligen vill, just eftersom myndigheterna har sådan makt över en. Jag säger inget ens när myndigheten uppenbart har handlat fel – detta av rädsla för att bli stämplad som ”besvärlig” för att jag uttalat mig kritiskt. Jag slits mellan viljan att säga hur jag känner och rädslan för repressalier.

Arbetslöshet beror inte på lathet eller brist på utbildning, som många tror. Jag är en mycket ambitiös, noggrann, hårt arbetande, intelligent, positiv, vänlig och högutbildad människa som fastnat i ett samhällssystem som inte släpper in mig på arbetsmarknaden.

Och jag är långt ifrån ensam. Alla ni arbetsgivare där ute, varför ger ni inte människor som mig chansen? Jag tror att om alla tillämpade sex månaders provanställning skulle utsikterna att få jobb öka markant. Alla skulle vinna på det – som anställd skulle du, i sämsta fall, få några månaders erfarenhet att lägga till i CV:t. Och arbetsgivare skulle sannolikt våga satsa på nyutbildade eller självlärda på ett annat sätt än vad som sker idag.

Utbildning i all ära, men det är ingen garanti för arbete – jag är vandrande bevis på detta. Sverige kan inte fortsätta utbilda människor bara för att sedan se dem hamna i kön på Arbetsförmedlingen – det är rent vansinne, om du frågar mig.

Problemet med att det finns fler sökande än arbetstillfällen…

Jobbintervjun som går allt annat än bra…